SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Explore posts in the same categories: Erotik & Pornografi, Feminism, Jämställdhet, Kärlek, Kärlek & sex, Kultur, Media, TV

Etiketter: Blachman, DR2, Feminism, Jenny Strömstedt, Naket, narcissism, SvT, SvT Debatt, Thomas Blachman

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.