Posted tagged ‘reinkarnation’

Memento Mori

16/10, 2011

Spöklik komposit

Denna bloggpost publicerades förstmin fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Skogskyrkogården

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Barngravar på Skogskyrkogården

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Calle på Skogskyrkogården

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Ceremoniplats på Skogskyrkogården

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: