Posted tagged ‘SubDVD’

Snuskiga dagböcker – feministisk porr?

2/10, 2009

dirtydiaries_collage

Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…

Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.

selmasofiedvd Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.

Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.

dd-title

Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.

Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.

Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.

miaengberg

Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.

Linje

Så till själva filmen – eller filmerna:

dd-skin_1

Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.

dd-skin_3

Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!

tunn linje

dd-fruitcake

Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.

tunn linje

dd-nighttime_2

Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.

tunn linje

dd-dildoman

Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.

tunn linje

dd-bodycontact

Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”

tunn linje

dd-redlikecherry

Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.

tunn linje

dd-onyourbackwoman

Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.

Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?

tunn linje

dd-phonefuck

Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.

Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.

tunn linje

dd_browncock

Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.

tunn linje

dd-flashergirl-metro

Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.

tunn linje

dd-authority_1

Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.

dd-authority_3

Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!

tunn linje

dd-liberationofmen

Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.

tunn linje

dd_cometogether

Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.

Linje

Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.

Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?

Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.

dd-skin_2

Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.

Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.

Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.

Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

tunn linje

Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.

Dekorrand

Sju erotiska instruktionsfilmer från SubDVD

2/04, 2009

banner-underbarsex

SubDVD är utan konkurrens Stockholms intressantaste DVD-butik, både analogt och digitalt – en butik på David Bagares gata 26 B i Stockholm, och en nätbutik på www.subdvd.com. Verksamheten drivs av Nicolas Debot, som är en tvättäkta filmentusiast, en cineast utan gränser. En rolig detalj i sammanhanget är att Nicolas kommer från Belgien – och ser exakt ut som TinTin. Jag har i alla fall aldrig träffat någon som är så lik denne illustre seriefigur som han. Varje gång jag ser honom kommer jag på mig själv med att hålla lite utkik efter Milou, och varför inte kapten Haddock? 🙂

subdvd_shop_outside

Nicolas säljer inte bara film. Han producerar även egna svenska utgåvor av allehanda film, under titeln Njutafilms – allt från Tarkovskij och Scola till Theo van Gogh, japansk Pink Movie och antik porr. Släng in lite italiensk sleaze och sexploitation och splatterskräck, så har du en imponerande bredd av mer eller mindre konstiga filmer att botanisera bland. SubDVD och Njutafilms är numera mina hovleverantörer av all slags film (Nicolas är suverän på att hitta riktiga pärlor!), och naturligtvis är just erotisk film en av mina favoritkategorier. SubDVD erbjuder en hel del film som inte går att finna någon annanstans, som t.ex. 1970-talsporr, från den tiden då man gjorde riktig film, erotiska pärlor som visades på biografer, samt även nyare feministisk porr med kvinnligt perspektiv.

subdvd_shop_indoors

Därför glädjer det mig alldeles särskilt mycket när Njutafilms släpper en serie om sju erotiska instruktionsfilmer, i svensk utgåva. Inte en dag för tidigt. I samarbete med Sinclair Institute (som har gjort sexinstruktionsfilmer sedan 1991, och har ett gediget rykte som producent av pedagogiska filmer) har man satt ihop en serie med teman som ”Fantastisk sex”, ”KamaSutra”, ”Erotisk massage”, ”Tantra-sex: en guide till bättre sex” m.m., och resultatet är riktigt trevligt. Jag är ju själv pedagog, och har ett specialintresse för just förmedling av kunskap, och min speciella lilla fetisch är faktiskt just sexinstruktionsfilmer – som jag har en hel del av hemma i hyllan. Jag är alltså oerhört kräsen.

Here we go:

tunn linje

Fantastisk sex – för njutning hela livet Vol. 1

face-fantastisksex1Detta är lite ”Sex for dummies”, ett lite glättigt, trevligt och lättillgängligt TV-program för nybörjare, som presenterar den ”radikala” idén att ett bättre sexliv kan förbättra relationen. Sinclair Institute lägger ner väldigt mycket arbete på att vara seriösa, och kanske ännu mer att framstå som seriösa, och vräker på med käcka kommentarer av olika sex- och relationsexperter, pedagogiska kommentarer under de medverkande parens sexuella möten. Jag skulle kunna tycka att det är överpretentiöst, att de som gör filmen är precis lite för rädda för att den ska framstå som pornografisk, så att de balanserar detta med att bli överpedagogiska och lite väl pratiga, vilket kan vara en smula distraherande om man fakiskt vill njuta av att titta, bara.

Men det finns så mycket som är bra med dessa filmer, och själva det faktum att de görs är fantastiskt. Att vi får följa med flera par ända in i sovrummet, att vi får tips om bättre oralsex, mer upphetsande lekar, skönare knull m.m., på ett odramatiskt, snyggt filmat och lekfullt sätt kan bara inte vara dåligt i sig. Miljöerna är vackra och stiliserade studiointeriörer, snyggt belysta och väl använda i filmen, paren är i flera olika åldrar, storlekar och sort, och ser såpass ”vanliga” ut att man lätt kan identifiera sig med dem, men ändå liksom ”lagomsnygga” med trevliga utseenden. Porr för folk som inte vill ha porr, om man säger så. Som en trivsam inramning får vi även ta del av korta snuttar med en panel, bestående av några par i lägre och övre medelåldern, som säger både roliga. kloka och tänkvärda saker om sex och samliv.

Filmen gör korta nedslag inom olika ämnen, som sexlek, oralsex, samlagsställningar, G-punktsstimulans, lite om onani och hälsa. Det kan verka väldig mycket för en kort film, men detta är som sagt en introduktion, en ”Greatest Hits of Sex”, och måste bedömas som sådan. Och absolut största delen av filmen ägnas åt samlagsställningar, vilka man får tilllfälle att studera ordentligt.

Kort sagt är detta en väldigt trevlig film, proffsigt producerad, med fina sexscener i vackra miljöer, och det är också befriande att modellerna är riktiga par, amatörer som aldrig deltagit i erotiska filmer – inga porrfilmsskådisar. Möjligen är filmen väl pratig, och samtidigt väldigt kortfattad i sina beskrivningar av allehanda erotiska övningar – en slags basmanual för absoluta nybörjare.

Men har du aldrig sett en sexinstruktionsvideo så kan detta vara en mycket bra film att börja med. Om inte annat så kan det vara oerhört befriande och inspirerande att se vanliga par ha sex. Själv gillar jag att paren känns så vanliga, och att filmen därför blir väldigt ”oporrig”, trots att man i praktiken får se minst lika mycket explicit sex som i vilken porrfilm som helst. Och en av de största fördelarna med instruktionsfilm gentemot porrfilm är ju just den pedagogiska ambitionen, att inte bara leverera underhållning, men faktiskt något som ger mer, på längre sikt. Kanske den perfekta filmen att rekommendera till unga och oerfarna tonåringar?

tunn linje

Fantastisk sex – för njutning hela livet Vol. 2

face-fantastisksex2Detta är en fortsättning, kapitel 2 av Fantastisk sex – för njutning hela livet. Formen är densamma, med den trevliga panelen som säger kloka och roliga saker som introduktion till varje avdelning. Tanken är förstås att den första filmen är en ”Steg 1 A”, en introduktion för dig som är absolut nybörjare – alternativt om man helt enkelt bara har ett väldigt tråkigt och ointressant sexliv som behöver väckas upp lite.

Vol 2 går in på vidareutveckling av samlivet, med många sköna tips om massage, mer om G-punkten, gemensam onani, snabbisar, analsex, och allehanda sexleksaker – dildos, vibratorer, analstimulans, kukringar och mer därtill. Det knullas rejält i den här filmen (kul!), och pratas inte lika mycket som i första volymen, vilket känns rätt så befriande.

Men man glömmer inte romantiken och relationen, och ger även sköna kärlekstips för att hålla glöden vid liv. Samtal, beröring och egen tid är viktiga komponenter, liksom att bryta vardagen med lite äventyr emellanåt. Singlarna får också uppmärksamhet, och lite tips om hur man kan dejta även i mogen ålder.

tunn linje

Fantastiska orgasmer

face-fantastiskaorgasmerDenna film är några år äldre (2003) än de nyare ”Fantastisk sex” del 1 och 2 (2008), och det märks. Vi får förvisso ta del av flera riktigt snygga sexscener, med både onani, oralsex, samlagsställningar, ömsesidig onani, i läckra miljöer, men också några mindre fina scener, med dåligt ljud, trista färger och stiff miljö. Denna film är med andra ord inte lika enhetlig och flödande i sin utformning som t.ex. Fantastisk sex del 1 och 2. Det verkar lite som att man har städat klipprummet, och satt ihop lite scener som från början inte alls var gjorda för samma film. Den är i mitt tycke den svagaste i denna samling filmer från SubDVD. Jag tycker nog ärligt talat att man hade kunnat skippa denna film – då hade serien varit Sex filmer om Sex istället för sju, och det kanske hade varit bättre.

De goda råden är väldigt enkla, väldigt nybörjarinriktade (”pröva gärna att onanera – det kan vara bra för sexlivet!”), väldigt anpassat till extremt sexualneurotiska amerikaner. Dessutom får man med jämna mellanrum ”expertkommentarer” av en dam som ser väldig tråkig ut, och som låter tråkigt, och dessutom pratas det en hel del under sexscenerna, vilket kan vara en smula distraherande.

Från nybörjarsexet hoppas det sen direkt över till mer avancerade grejer; ett par som har sex i en knullgunga (Hallå – hur många har en sån hemma?). Sen direkt tillbaka till lite snällare övningar. Hela tiden kommenterat på ett väldigt försiktigt sätt – ”om ni båda vet att ni känner er trygga, om ni vet att det inte är farligt, om ni vet att ni är på ett säkert ställe, om ni båda har diskuterat saken noga i förväg” – etc. – ”och förresten – var gärna spontana”. Lite motsägelsefullt, kanske?

Men denna film är inte utan förtjänster. Det är befriande att modellerna verkar vara riktiga älskande par (det gör en hel del för känslan), och att de ser vanliga ut. Tyvärr verkar amerikanska män ha väldigt stora komplex för sina kukar – den genomsnittliga kukstorleken i filmen är långt över medel (bara de storkukade vågar vara med i en sån här film), något som kan fungera komplexframkallande för de mer ”normalkukade” män som ser denna film, särskilt som männen utöver kukstorleken ser högst normala ut.

Och när jag nu ändå är igång med kritiken, så tycker jag att musiken är tråkig. Sån där typisk instrumental, lite smetig bakgrundsmusik med syntar och mjuka gitarrer, som ska vara sinnlig och mjuk, men som blir mest tråkig. Ska du bara köpa en eller två filmer i denna serie så föreslår jag att du tar någon av de andra filmerna. Den är absolut inte dålig, men den är inte jättebra heller.

tunn linje

Modern kärlek

face-modernkarlekDenna film är en engelsk produktion, inte amerikansk som de övriga, och det gör skillnad. Britter må vara sexualneurotiska, men jämfört med amerikaner verkar de vara extremt frigjorda. Denna film är lättsinnig, lekfull, busig och lite som ett engelskt TV-program. Glada tips om könshårsfrisyrer, sexiga underkläder, flirt och fräcka förförelsetips. Snyggt filmat, med lekfulla tecknade vinjetter. Inte en enda pekpinne, inte en enda försiktig varning. Det är helt enkelt mer rock’n’roll och skoj över denna film.

Sexinstruktionsfilmer följer ofta ett standardmönster – lite om allt möjligt. Onani, sexleksaker, oralsex, sköna små tips. Denna film följer i stort sett samma mall, bara lite ballare och mer underhållande. Och flera av tipsen är riktigt bra. Vi får t.ex. inte den klassiska varningsdisclaimern i amerikanska filmer – ”glöm inte att praktisera safe sex” – istället visar de på ett praktiskt och läckert sätt hur man kan använda kondomer för både kvinnor och män. Riktigt bra.

Tyvärr får man i de flesta sexinstruktionsfilmer ofta väldigt ofullständiga och skissartade instruktioner gällande mer specifika aktiviteter, som t.ex. onani, G-punktsstimulans eller analsex, och det gäller även denna film, som därmed också lägger sig i kategorin introduktionsfilmer. Ett undantag från denna regel är att det finns väldigt många roliga oralsextips med i denna film, så på den punkten går Modern kärlek betydligt längre än andra ”steg 1-filmer”.

Vill man annars ha mer specifika instruktioner får man köpa särskilda filmer om ett visst ämne – en hel film om bara oralsex, eller analsex, eller könsmassage eller liknande. Det finns dock en hel del filmer av denna sort, och några tipsar jag om på min erotiska hemsida Cirkus Eros – se mer på sidan ”Sköna Grejer”.

Gängse norm i sexinstruktionsfilmer gällande aktörerna är att de ska vara amatörer, se ”lagomsnygga” ut och leva i fasta relationer med dem de agerar ihop med. Så även i denna film. Men de brittiska aktörerna känns mer utvungna och glada, mer lekfulla och mindre tillgjorda än de vanligen brukar vara i amerikanska filmer. Och det är befriande. Lite som att se ett trevligt TV-program på kvällen, med skillnaden att alla är nakna och knullar hela tiden, och det kan ju vara en trevlig omväxling. Och som åtminstone en antydan till brott mot den ganska tröttsamma hetero-mono-normativiteten så är det i alla fall ett par som berättar att de ibland har en till person med sig i sängen. Detta får man tyvärr inte se exempel på, men det antyds i alla fall som en möjlighet.

Denna film kan jag alltså rekommendera varmt som en kul vitaminkick, en lekfullt inspirerande sexfilm för lagom frigjorda par.

tunn linje

Erotisk massage

face-erotiskmassageDetta är en mycket vacker film. Den öppnar helt underbart, med vackra bilder och kloka ord om betydelsen av beröring, och härliga filmsekvenser med nakna människor som masserar varandra. Instruktionerna kommer från en verklig expert på tantrisk/erotisk massage; Kenneth Ray Stubbs, och det borgar förstås för seriositet och kvalitet.

Det verkar förvisso vara obligatoriskt i sexinstruktionsfilmer att få expertråd från någon äldre medelålders dam i tjusiga kläder och lite för mycket smink, och det gäller även denna. Dock är kvinnan i fråga fransyska, vilket ger en härlig fransk ton åt det hela, och dessutom säger hon verkligen viktiga och bra saker. Och – hon är bara med i början, och slutet. Vi slipper alltså snabba klipp melan olika komponenter under större delen av filmen, och kan fullkomligt fokusera på massagen utan att bli avbrutna.

Det är väldigt vackert filmat. Vackra, lyckliga och lekfulla människor med varma hudtoner, som uppenbart njuter av att både beröra och bli berörda, ackompanjerat av en sensuell maskulin röst som ger lättförståeliga pch praktiska instruktioner, uppmuntrande till att själv pröva, utan pekpinnar, utan specifika instruktioner som kan ge prestationsångest – bara läcker inspiration till att experimentera fritt med beröring, smek och massage.

Vi får följa två par, parallellt, hur de masserar varandra, snyggt växelklippt mellan männen som masserar kvinnorna, och kvinnorna som masserar männen. Mot slutet av filmen kommer man till könsmassagen, och då får vi först följa de två kvinnorna och deras väg mot klimax – sen fär även männen sin ”happy ending”. Vackert, sinnligt, sexigt, inspirerande. Mycket bra film! Rekommenderas varmt.

tunn linje

Kama Sutra: en guide till bättre sex

face-kamasutraKama betyder vällust, och Sutra betyder koncentrerad kunskap i skrift. Kama Sutra författades någon gång på 300-talet i Indien, av den respekterade vismannen Vatsyayana. Vill man raljera lite (vilket jag gärna gör), kan man påstå att Kama Sutra egentligen bara är en njutningsmanual för skitrika indier som hade råd och tid att knulla hela dagarna. Fast Kama Sutra är i sanning mycket, mycket mer än så.

Det finns oerhört mycket kunskap om sexuell njutning nedtecknat i detta filosofiska verk, men även om helt andra aspekter av livet. Dock är det förstås just den sexuella kunskapen som vi erotiska analfabeter till västerlänningar utsvultet kastar oss över, för att suga det gottaste ur. Kama Sutra avhandlar givetvis grundligt den fysiska aspekten av sex, men också alla andra aspekter – emotionella, intellektuella och själsliga aspekter av sexualiteten.

Jag gillar inte när man börjar med något negativt i en film om njutning – som att man som första replik i filmen öppnar med ”det är svårt att tala om sex”. Dessutom sägs det av en man som ser lite rädd ut, och tydligt flackar med blicken mellan ”cue cards” och kameran. Denna sekvens hade man helt enkelt kunnat strunta i.

Sen blir det dock mycket bättre. Vi får först en obligatorisk kort historieundervisning om Kama Sutra, och sen blir det sex, sex och åter sex. Filmen visar grundligt de olika samlagsställningar som omnämns och beskrivs i Kama Sutra, iscensatta i teatraliskt dramatiska och vackra miljöer med stark orientalisk prägel. Det är vackert filmat, mycket explicit och detaljerat, utan att för den skull kännas ”porrigt”. Vi får även ta del av moderna tekniska attiraljer som kan förstärka upplevelsen av de klassiska Kama Sutra-ställningarna – knullstol, knullgunga, specialformade kuddar för sex, stora träningsbollar och mycket annat spännande.

Som vanligt i sexinstruktionsfilmer måste vi förstås få expertråd. Professor Prakash Kothari är en indisk expert på Kama Sutra, och han klipps in då och då med lite historisk information om Kama Sutra. Det kan förstås kännas en smula distraherande att mitt mellan scener med vilt älskande par få en kostymklädd medelålders indier i ansiktet, men det är rätt så sällan, och det verkar vara en obligatorisk del av instruktionsfilmer med medelålders ”experter” som ska ge snusförnuftiga tips, så det får man väl leva med.

Kama Sutra-DVD:n är lite udda i denna samling, eftersom den också innehåller en separat musik-CD som man ska kunna använda som bakgrundsmusik när man själv praktiserar Kama Sutra. Idén är förstås underbar, men huruvida den funkar som knullmusik är förstås en smaksak. Själv väljer jag helst egen musik, men jag har ju personligen gjort detta till lite av en vetenskap, och samlar på bra knullmusik. Så för den som inte har detta specialintresse kan det säkert vara oerhört inspirerande med en tillhörande CD med musik.

Det knullas väldigt mycket i denna film, och på så sätt är den kanske lite väl penetrationsfixerad, särskilt om man haft en ambition att återge Kama Sutra på ett någorlunda rättvisande sätt. Kama Sutra är oerhört mycket mer än samlagsställningar, men denna film fokuserar helt och hållet på detta, med undantag fö ren kort snutt i mitten då man uppmuntrar till smek och beröring utan genital stimulans.

Om du vill lära dig något om Kama Sutra (på riktigt) är detta nog inte rätt film för dig – men om du vill ha vackert filmade samlagsscener i en mängd olika ställningar, så är detta definitivt en kul film till din samling!

tunn linje

Tantra-sex: en guide till bättre sex

face-tantrasexDetta är den äldsta filmen i samlingen (1997), men den är ändå en av de bästa. Jag har haft denna film med originaltitel (”The Tantric Guide to Better Sex”) i flera år, och jag gillar den skarpt. Sinclair Institute har engagerat flera experter på tantra, som t.ex. Charles & Caroline Muir, Robert Frey, David Ramsdale och Margo Anand, och det har uppenbarligen påverkat slutresultatet. Tantra-sex: en guide till bättre sex innehåller väldigt bra information, och den förmedlas på ett kompetent och inspirerande sätt.

Filmen presenterar den andliga aspekten av sex på ett sätt som är högst ovanligt för en amerikansk sexinstruktionsfilm. Chakrasystemet presenteras – extremt kortfattat, förstås, men kanske tillräckligt för att inspirera till djupare studier av chakrasystemet och vad denna kunskap kan göra för vårt välmående.

Energiflöden i kroppen avhandlas också, liksom många andra aspekter av tantrisk sex, som dans, rörelse, andning, hur man skapar en bra plats för sex, PC-muskeln och hur man kan träna den, orgasm utan utlösning, lugnt och stilla sex, tantriska samlagsställningar och mycket annat. Som helhet är denna film oerhört välgjord och genomtänkt, och jag kan varmt rekommendera den.

Förhoppningsvis kan denna film inspirera dig, käre läsare på min blogg, att gå någon av våra kurser. På våra kurser får man nämligen lära sig allt det här, och mycket mer därtill, både i teori och praktisk tillämpning.

tunn linje

En skarp invändning mot dessa filmer som jag har, är att de är väldigt heteronormativa. Det är bara heteropar och inga samkönade som agerar. Inga bögar, inga flator. Och inga trekanter eller gruppisar. Väldigt hetero-par-normativt, med andra ord. Detta är antagligen en amerikansk marknadsanpassning – man vill inte skrämma bort eventuella homofober, och därför gör man filmerna så brett okontroversiella och lättillgängliga som möjligt, med tanke på hur kontroversiellt ämnet i sig redan är, utan att för den skull blanda in alltför stora variationer och specialiteter.

Men visst saknar jag det gulliga bögparet, och de coola flatorna, för att inte tala om trekanter och gruppsex – allt som löser upp hetero-mono-normativitetens fjättrar. Det skulle onekligen tillföra en konstruktiv dimension, som jag definitivt saknar – även om jag personligen är superhetero. Tantra innehåller också en starkt normbrytande aspekt, så om det skulle vara någonstans man bröt mot heteroparnormen så vore det väl i Tantra-filmen, men inte ens i den får vi några variationer i sexuella relationer. Detta är definitivt en brist, som hela denna sexiga serie tyvärr lider av. Men som sagt – är du totalt hetero och väldigt monogam så kanske det inte stör dig.

Dessa sju samurajer – förlåt, sexinstruktionsfilmer – är dock alla av mer eller mindre hög kvalitet, och är du som sagt ”normalhetero” kan jag nog rekommendera dem allihop. Sen hittar du själv dina favoriter. Som helhet är serien snyggt förpackad, välproducerad och riktigt seriös, utan att för den skull någonsin bli klinisk eller tråkig. Värt att samla på, med andra ord.

tunn linje

Filmerna beställer du här: www.subdvd.com

Dekorrand

Mina favoriter – Världens bästa filmer

4/02, 2009

filmstrip

Jag är en hängiven cineast. Jag har alltid älskat film. Filmen som konstform är så fantastisk, eftersom den omfattar alla andra konstformer i ett enda media. Film kan vara väldigt lättillgänglig. Alla kan förstå den – man behöver inte kunna läsa, man behöver inga förkunskaper. Man kan bara se, höra och uppleva allt som händer framför ens ögon och öron.

Världens bästa historier finns berättade på film. Från Odysséen, Mahabharata och Moseböcker till Shakespeares dramer och kinesiska legender, från Nationens födelse till Pippi Långstrump på de sju haven. Riktigt bra böcker blir förr eller senare film – en hel del dåliga böcker likaså.

”Film är som sex – när det är bra är det fantastiskt, och när det är dåligt är det också fantastiskt.”
– Ernst Lubitsch

Något som är helt fantastiskt för oss cineaster, är hur nutida DVD-teknik, parat med modern distribution via Internet, plötsligt har gjort gamla filmer tillgängliga på ett sätt som inte har varit möjligt förrän de senaste åren. Det är nu inom räckhåll att samla på gamla favoriter, även mer udda och obskyra sådan – det finns alltid någon annan med samma smak, som bestämmer sig för att producera en DVD-utgåva. Och det är sannerligen en lycka för mig, som älskar film. Nu kan jag samla på de filmer som har berört mig djupast genom åren, och det är verkligen roligt.

Här följer en lista som inte är komplett – det dyker ständigt upp gamla favoriter som jag har glömt, eller nya favoriter som tar mig med storm. Bland mina bästa favoriter är Vengo och Devdas nya stjärnor på filmhimlen, medan somliga funnits med sedan barndomen, som Mon Oncle, Dagen gryr och SIngin’ in the rain. Förhoppningsvis blir denna härliga lista bara längre och längre och längre…

Linje

moliere Moliére
Teaterregissören Ariane Mnouchkine gjorde i slutet av 70-talet tillsammans med sin grupp Theatre de Soleil en makalös skildring av dramatikern, skådespelaren och regissören Moliéres liv. Vi får följa den store dramatikern, regissören och skådespelaren från tidig barndom till död. Det är en poetisk och färgstark film som jag alltjämt anser vara den absolut bästa film jag sett i hela mitt liv. Det är definitivt en av de filmer som berört mig allra starkast, någonsin. Jag gråter hela första akten, bara för att den är så smärtsamt underbart vacker. Det är en lång, lång film – 4 timmar med paus – ett riktigt epos! Dödsscenen är nog den mäktigaste jag någonsin sett i en film, en ändlös, skakig språngmarsch uppför en trappa, med suggestiv sång komponerad av Purcell.
Första gången jag såg den var i början av 1980-talet, på Cinemateket, och jag såg den ytterligare ett par gånger på samma filmklubb. Sen har jag jagat efter videoversioner av den i åratal, utan resultat, tills för ett par år sedan, då en cineastisk vän till mig, Nicolas Debot (grundare och ägare av SubDVD), hittade en ny DVD-utgåva från Frankrike. Så nu har jag den! Jippiee!

tunn linje

mononcle_poster Mon Oncle
Jaques Tati var ett filmiskt geni, Chaplins sanne arvtagare, och den självklare inspiratören för många andra komiker och filmare, som t.ex. Rowan Atkinson. Man kan se reminiscenser av hans fascination för konstiga ljud i Polanskis filmer, och hans sinne för komiska detaljer är oslagbart.
Det kan vara svårt att välja en film av Tatis flera mästerverk – ”Fest i byn” och ”Semestersabotören” är helt underbara, och ”Trafic” en orgie i teknofili. Men min favorit måste ändå bli ”Mon Oncle”, ”Min Onkel”, som enligt min mening är höjdpunkten i Tatis karriär. För den fick han också en Academy Award for Best Foreign Language Film, samt Special Jury Prize i Cannes.
Mon Oncle, eller Min Onkel, som den fick heta på svenska, skildrar mötet mellan det hypermoderna, sterila och mekaniserat opersonliga ytliga i samhället, och det mer personliga, charmiga och bohemiska i Monsieur Hulots värld. Tati spelar som vanligt Hulot, och är som morbror ibland barnvakt till den lille Gerard, som bor med sina föräldrar i ett superteknologiskt modernt hus. Kulturkrockarna mellan det gamla och det nya, det emotionella och det rationella, är den bärande idén i denna film, och det är ofta enormt komiskt, med en vemodig ton.

tunn linje

ivansbarndom Ivans barndom
Även här har jag lite svårt att välja, eftersom Andrej Tarkovskij i min mening har gjort två riktigt fantastiska filmer – ”Ivans barndom” (som också är hans debutfilm), och den några år nyare ”Andrej Rubljov – Yttersta Domen”. ”Andrej Rubljov” är också en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, och vill man vara lite elak så kan man antyda att det kanske beror på att den är så tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans kanske bästa film; ”Det sjunde inseglet”.
Men jag väljer ändå ”Ivans barndom” eftersom den för det första är en otroligt stark debutfilm, och för att den är så utpräglat Tarkovskij – den är en helt egen skapelse, med såväl poetiska övertoner som nattsvart ångest. Och den är vacker. ”Ivans barndom” innehåller scener som alltjämt kan få mig att börja gråta, redan bara om jag berättar dem för någon. Fantastiskt. Det är också en djupt tragisk film, i det att den skildrar en värld i krig. Men man får inte se starka krigsscener, med våld, kanoner, explosioner och allt det där som självklart skulle finnas med i en amerikansk film på samma tema. Den unge Ivan är föräldralös, på grund av kriget, och ger sitt liv mening genom att agera spion. Han samlar kottar, barr och andra små ting ur naturen, som skall representera tanks, befästningar och andra militära mål.
Ivans relation till den äldre officeren som är hans kontakt är förstås en far-son-relation som inte är utan konflikter. Officeren vill inte att Ivan ska utsätta sig för risker, men Ivan vill bevisa sitt värde genom sitt arbete.
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

visomalskadevarann Vi som älskade varandra så mycket
Ettore Scola är en av mina favoritregissörer, och just denna film är en av mina mest älskade favoriter. Denna historia om tre mycket olika personer som under andra världskriget kämpat i motståndsrörelsen, och som skiljs åt genom sina livsöden, men ändå möts genom kärleken till en och samma kvinna, är en dröm för varje sentimental romantiker (som t.ex. jag). Den är otroligt vacker, och har massor av referenser till teater och film – som t.ex. Vittorio de Sica som dyker upp på flera sätt i filmen, samt Federico Fellini, som jämte Marcello Mastroianni spelar sig själva vid inspelningen av den berömda fontänscenen i La Dolce Vita, vid Fontana di Trevi i Rom. Första halvan av filmen är filmad i svartvitt, men i en helt makalöst vacker scen i mitten övergår filmen i färg. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna film, men bara på bio har jag sett den säkert tio gånger – så har jag den numera på DVD också. Jag älskar denna film!
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

vengo Vengo
Tony Gatlif är en fransk zigenare som har gjort en lång rad fantastiska filmer. Gatlif är också musikant, och en hängiven musikälskare, vilket syns och hörs mycket tydligt i hans filmer. Hans genombrott kom med Latcho Drom (Lycklig resa, på romani), som är en musikalisk resa från Rajasthan i Indien, via Mellanöstern, Rumänien och Bulgarien till Spanien. Allt kretsar kring musiken.
Vengo utspelar sig i Spanien, bland spanska zigenare, och är en klassisk tragedi, med en huvudperson som går mot sin undergång. Hans bror har rymt till Marocko efter att ha dödat en man i en annan familj – som förstås vill hämnas, genom att döda huvudpersonens CP-skadade brorson. Men berättelsen är i själva verket bara ett tunt ramverk för att bära det som Gatlif egentligen vill visa – kärleken mellan människor, och till musiken. Det finns knappt en enda scen i filmen där det inte vävs in musik, på ett eller annat sätt. Det sjungs till ett träd, dansas flamenco på gatan, spelas kassetter i bilar, och det ordnas fester – med många av de verkligt stora flamencoartisterna i fokus. Detta är en film för både filmälskare och musikälskare. Själv sitter jag och ryser, gråter och skrattar mig genom filmen – varje gång!

tunn linje

casablancaCasablanca
Ingen lista över världens bästa filmer är trovärdig utan Casablanca. Denna dystra historia, regisserad av Michael Curtiz, med halvlyckligt slut är fullsmockad med fantastiska skådespelare, starka karaktärer och miljöer, med en hel drös repliker som har blivit klassiska – t.o.m. en replik som INTE egentligen finns med i filmen, som ”Play it again, Sam”. Aldrig har Humphrey Bogart varit så cool som barägaren Rick Blaine, aldrig har Ingrid Bergman varit så vacker, aldrig har en slutscen fått så många filmiska pastischer – flygplan i nattligt regn inifrån hangaren. Och Claude Reins är lysande som den cyniske poliskommissarien. Detta är klassikernas klassiker. Har du inte sett den – gör det.

tunn linje

moderntimesModerna Tider
Charlie Chaplin är filmhistoriens största ikon, och världens mest kända filmstjärna. Någonsin. Och detta är inte utan anledning. Chaplin var ett geni i många avseenden, på ett sätt som passade oerhört bra för den tidiga filmens utveckling. Han var en lysande aktör, en gudabenådad manusförfattare, och därtill en utmärkt kompositör. Moderna Tider är den sista filmen med den lille luffaren, och så anakronistisk att den gjordes som en stumfilm även om ljudfilmen hade slagit genom – med undantag för en scen där vi får höra Chaplin sjunga en knasig visa på låtsasspråk. Ändå blev den en publikframgång, och den är lika bra fortfarande. Detta måste vara en av världens roligaste filmer någonsin (funkar på barnkalas!), samtidigt som den innehåller en klockren social dimension, och en skarp samhällskritik.

tunn linje

bluesbrothersBlues Brothers
Detta måste vara en av världens bästa musikfilmer, någonsin. Dessutom en av världens mest skruvade och roliga komedier. Kombinationen av fantastisk musik, med artister som Ray Charles, Cab Calloway, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown m.fl., och den vidlyftigt bisarra historien om bröderna Jake och Elwood Blues som har fått ett uppdrag av Gud – och den galnaste biljakten i filmhistorien – gör att denna film nästan omgående kultförklarades, med all rätt. Blues Brothers innehåller mängder av klassiska scener, som caféscenen med Aretha Franklin, ”jag vill köpa din dotter” – bröderna trakasserar gästerna på en fin restaurang, den töntiga musiken i den långsamma hissen på väg upp till skattekontoret, countryhaket vid världens ände – ”What music do you play here?” – ”Oh, we have both kinds – Country AND Western!” Obetalbart.

tunn linje

sunsetboulevardSunset Boulevard
Billy Wilder var en av Hollywoods allra främsta berättare, och just denna film är kanske en av världens bästa filmer, någonsin. Definitivt är den en av de verkligt stora filmklassikerna. Sunset Boulevard är en cynisk uppgörelse med Hollywoodmyten, och innehåller därmed fantastiska filmhistoriska referenser. Gloria Swanson spelar en åldrad och bortglömd filmstjärna, en stumfilmsskådespelerska från den gamla goda tiden – något hon ju också var i verkligheten. Hon drömmer om en återkomst till vita duken, och engagerar en ung manusförfattare (William Holden) för att skriva en stjärnroll åt henne. Erich von Stroheim, den gamle demonregissören, spelar hennes chaufför, tillika en av hennes gamla regissörer. I en scen i filmen får vi se ett avsnitt av en gammal film (Queen Kelly) med henne själv i huvudrollen – en finess med detta är att just denna film faktiskt regisserades av Erich von Stroheim en gång i tiden. Snacka om typecasting.
Denna sammanblandning av fakta och fantasi fortsätter genom hela filmen – regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, och flera andra skådespelare, som t.ex. Buster Keaton, gör cameoroller – vilket paradoxalt nog förstärker både känslan av verklighet och overklighet i filmen. Måste ses!

tunn linje

citizenkaneCitizen Kane
Denna film som envisas med att ständigt bli vald till världens bästa film av en internationell kritikerkår, gjord av den kanske störste filmmakaren någonsin – Orson Welles. Och just på grund av denna film om mediamagnaten Howard Hughes krossades hans karriär – av just Howard Hughes.
Vad retade då upp herr Hughes så till den grad att han lovade att sätta stopp för Orson Welles?
I filmen figurerar ett namn – ”Rosebud” – det sista huvudpersonen säger innan han dör. Ingen vet dock vad Rosebud står för – utom i slutet av filmen då magnatens kälke från barndomen slängs i elden, med namnet ”Rosebud” påmålat.
Det som upprörde Howard Hughes var att detta namn fanns i verkligheten – men som smeknamn på hans älskarinnas klitoris (pikant!). Marion Davies, som Hughes förgäves försökte göra till en stor filmstjärna genom att sponsra ett antal filmproduktioner med henne i huvudrollen, hade uppenbarligen i ett svagt ögonblick avslöjat detta för någon, som sedan fört det vidare. Welles kunde inte motstå att använda detta i sin film, och detta innebar att Hughes därefter gjorde allt vad han kunde för att stoppa hans karriär.
Tyvärr lyckades han alltför väl – men det hindrade inte Welles från att ändå göra ett och annat mästerverk. Dock alldeles för få, med tanke på hans genialitet.

tunn linje

gudfadernGudfadern 1 & 2
Vad kan man säga? Ett mästerverk – eller två. Detta av Francis Ford Coppola filmade epos om familjen Corleone, av Mario Puzo, har gått till filmhistorien som gangsterfilmernas gangsterfilm. Allt annat blir bleka kopior. Marlon Brando, Robert DeNiro, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall m.fl, m.fl. – redan uppbådet av mästerliga skådespelare är oslagbart. Redan bara att iaktta Robert Duvall som den diskrete consiglieren Tom Hagen är en upplevelse av STORT skådespeleri.
3:an är svagare än 1:an och 2:an, men det är å andra sidan de flesta andra filmer som någonsin gjorts också. Al Pacino är dock fullkomligt lysande i den sista av de tre också – hans tysta skrik när dottern blir skjuten är isande. Spelet i kulisserna i Vatikanen är också fascinerande. Dock måste jag tyvärr instämma i kritiken mot Coppolas val av sin egen dotter i en av de bärande rollerna. Hon är inte på nivå med övriga skådisar, som verkligen är i världsklass, och tyvärr drabbas filmen därför av en irriterande svacka varje gång hon dyker upp, en svacka som förstärks varje gång jag ser filmen.
Men de två första filmerna i trilogin är som sagt fulländade båda två, mästerverk och absoluta klassiker på toppnivå. Intressant nog var fiilmbolaget mycket tveksamma till såväl Coppola som regissör, och Al Pacino i rollen som Michael Corleone. Det var kort sagt mycket nära att denna film inte blev gjord alls. Men tack vare Coppolas envishet kan vi nu än idag njuta av denna våldsamma familjekrönika.

tunn linje

chinatownChinatown
Jag gillar över huvud taget Roman Polanski, men denna film från 1974 är på något sätt den mest fulländade av hans filmer. Jack Nicholson är perfekt (rollen var skriven för Nicholson) som den coole privatdetektiven Jake Gittes i det sena 30-talets U.S.A., den nervöst distansierade Faye Dunaway och den livsfarligt charmerande John Huston är båda märkligt undanglidande i sina roller som far och dotter, och Roman Polanski själv dyker upp som en oförglömlig sadistisk gangster med kniv i Jack Nicholsons näsa, vilket resulterar att Nicholsons rollfigur har näsan i bandage under större delen av filmen. Det outsagda är ofta viktigare än det sagda, det som inte händer får större inflytande än det som händer. Gåtorna blir egentligen inte lösta, frågorna blir inte besvarade. Hela filmen är en tragedi i nerförsbacke, en olycka på väg att hända, ett svajigt helvete i jävligt snygga kostymer.

tunn linje

singinintherainSingin’ in the rain
Världens bästa musikalfim genom tiderna. Den gamle musikalmästaren Stanley Donen regisserade tillsammans med Gene Kelly, som också gjorde koreografin – och han är som vanligt helt fantastisk. I denna film överträffar han sig själv. Flera klassiska sång- och dansnummer finns med i denna film, från det underbara titelnumret när Gene Kelly hoppar runt i vattenpölar till det hejdlöst roliga ”Make’ em laugh”, utfört av Donald O’Connor – för att inte tala om det långa-långa supersexiga dansnumret med Gene Kelly och Cyd Charisse. Debbie Reynolds är lysande, men ännu bättre är Jean Hagen som den vackra filmstjärnan med den hemska rösten – en lysande komedienn som genialt skildrar den för många skådespelare så svåra övergången från stumfilm till talfilm.

tunn linje

gladiatorGladiator
Denna film startade en helt ny trend inom film- och TV-världen. Romarriket var stendött som tema, och så kom Ridley Scott och gjorde detta mäktiga epos, denna saga om makt och korruption, rättrådighet och sanning, och framför allt – om hur man vinner makt genom att vinna folkets sympati. Otroligt välgjort i minsta detalj, med fantastiska stridsscener, både i fält och på arenan, överjordiskt vackert foto, välskrivet manus, suveräna skådespelarinsatser och underbara kostymer. Och musiken. Tillsammans har Hans Zimmer och Lisa Gerrard komponerat något av det bästa i filmmusik jag någonsin har hört.

tunn linje

devdasDevdas
Denna film öppnade mina ögon för Bollywoodfilm. Aishwarya Rai, Shahrukh Khan, Madhuri Dixit – några av de största stjärnorna i indisk film enrollerades för denna mastodontfilm, en film som när den kom 2002 var den dyraste och mest påkostade film som någonsin gjorts i Indien. Sedan dess har det kommit dyrare filmer, men jag vågar påstå att Devdas måste vara den bästa, eller åtminstone en av de bästa Bollywoodfilmer som någonson gjorts. Den är gripande, överdådig, vacker, tragisk och ett mästerverk i många avseenden. Miljöerna, kläderna, musiken, dansnumren – allt är fullkomligt obegripligt enormt, bara, och slår allt liknande som någonsin gjorts i västerländsk film. Bollywoodfilmerna bygger från början på rena Hollywoodpastischer, de där riktiga musikalerna från 1930- och 1940-talet, men i Indien gör man numera allt sådant ännu mer överdådigt. Om du bara ska se en enda indisk film i ditt liv, så måste du se Devdas. Lova mig det! 🙂

tunn linje

picnicPicnic at Hanging Rock
Peter Weir är en fantastisk filmare. Efter att ha sett kanske fem av hans filmer utan att reflektera över regissören, men varje gång bli tagen av berättelsen, insåg jag att jag verkligen uppskattar hans sätt att göra film. Gallipoli, Vittne till mord, Moskitkusten, Brännpunkt Djakarta, The Truman Show m.fl. är alla fantastiska filmer. Men den första jag såg ur hans produktion är nog ändå den som hårdast satt sig fast i hjärnbarken. Picnic at Hanging Rock är en mystisk historia om ett antal skolflickor som helt enkelt försvinner vid denna märkliga plats. Hela filmen andas magi och mystik på ett märkligt jordnära vis, och det är lätt att känna en viss alienation gentemot den uråldriga miljö som dramat utspelar sig i. Rekommenderas varmt.

tunn linje

deadpoetssocietyDöda Poeters Sällskap
Peter Weir – igen… Kanske är detta Robin Williams bästa roll någonsin – som den egensinnige poesiläraren på en konservativ internatskola för gossar i femtiotalets U.S.A. Hur han beordrar sina elever att riva ur ett förord i en lärobok i poesi, hur han frigör elevernas fantasi, hur han inspirerar deras kreativitet med sitt högst okonventionella sätt att undervisa – rent dramaturgiskt vet vi att det måste leda till en konfrontation av katastrofal art. Och det gör det. Slutscenen är magnifik, med hans elever som ställer sig på bänkarna i en sista hyllning till honom när han lämnar skolan. Mästerligt.

tunn linje

kvarteretkorpenKvarteret Korpen
Bo Widerberg var en bråkig jäkel. Först skirver han en filmkritikbok, och har mage att såga det mesta av svensk film jäms med fotknölarna – inklusive ikonen Bergman. Mest för att han då gjorde filmmakare förbannade fick han pengar för att själv göra en film – ungefär ”gör’et bättre själv då, gaphals!” – vilket han gjorde. Hans första film var ”Barnvagnen”, 1963, som var riktigt hyfsad för att vara en debutfilm. Sen gjorde han Kvarteret Korpen. Knäckande. En socialrealistisk film med ett briljant manus, och Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna, är redan i sig lovande. Och bra blev det. Den blev t.o.m. nominerad till en Oscar för bästa utländska film (något som också hände med Widerbergs film Lust och fägring stor 1995). Tyvärr lyckades han aldrig någonsin riktigt överträffa denna sin andra film, trots att han gjorde en hel del riktigt bra filmer, som till exempel Sveriges bästa polisfilm genom tiderna – Mannen på taket – och det är inte fy skam det heller…

tunn linje

urgaURGA
Denna fantastiska historia av Nikita Michalkov, om en mongolisk familj och dess levnadsöde, grep mig ända in i hjärteroten, och kommer alltid att sitta där som en av de mest vackra och gripande filmer jag någonsin sett. Musiken är fantastisk, landskapet, fotot, de färgstarka personerna som figurerar – inte minst den illustre ryske lastbilschauffören med noterna till en rysk sång tatuerade på ryggen. Enormt. Flera scener i denna film är magiska i sin närhet till motivet. Dottern i familjen som spelar dragspel efter noterna på ryssens rygg; faderns tafatta försök att köpa kondomer; moderns plötsliga transformation till bedövande vacker, beriden mongoldrottning i en drömscen; fadern som slaktar ett får på klassiskt mongolvis (genom att sticka in armen i fårets mage och stoppa hjärtat med handen) för att laga festmat till den gästande lastbilschauffören. Måste ses!

tunn linje

icecoldinalex En iskall i Alexandria
Det finns en magnifik filmmakartradition i England som skulle kunna representeras av en mängd olika filmer – så varför just denna? Kanske för att den är så lågmäld i sin obevkliga dramatik. Kanske för att detta skulle ha kunnat bli ett pompöst bombardemangäventyr i amerikanska filmmakares händer, med självklara bovar och hjältar. Här får boven istället bli hjälte.
Och titeln. Bara denna ljuvliga titel. Den kommer av att om huvudpersonerna lyckas ta sig till Alexandria genom öknen och brinnande krig, så ska de ta varsin iskall öl där. Magnifikt.
J. Lee Thompson (som senare i sin karriär skulle göra Kanonerna på Navarone, Cape Fear och ett par av filmerna i Apornas Planet-serien, gör här sitt bästa, och skildrar en komplicerad situation där även fiender måste hålla ihop för att överleva, och i detta möts de som vänner.

tunn linje

jourseleveDagen Gryr
Fransk ”noir”-film när den är som bäst. Marcel Carné regisserar Jean Gabin i rollen som den pressade arbetaren som barrikaderat sig på sitt rum, efter att ha skjutit sin elegante rival om den han älskar. En klassisk tragedi som slutar med att Jean Gabins rollfigur begår självmord – mer som ett desperat uppror mot en förtryckande verklighet än som ett tragiskt slut på en kärlekshistoria.

tunn linje

desjusamurajernaDe sju samurajerna
Akira Kurosawas mästerverk från 1954; den film som skaffade honom internationell ryktbarhet. Att den filmats som en vilda västern-film är faktiskt fullkomligt logiskt, eftersom Kurosawa var starrkt influerad av John Ford när han gjorde denna film. Egentligen skulle jag vilja lista nästan alla Akira Kurosawas filmer, eftersom det är så många som är fantastiska. Blodets Tron (Kurosawas version av Macbeth), Dodes’kaden, Kagemusha – spökgeneralen, Ran (Kurosawas version av Shakespeares Kung Lear), samt den fantastiska och fantasieggande Drömmar. Men De sju samurajerna är ändå kanske hans bästa film – med den magnetiske Toshiro Mifune i huvudrollen, och ett helt enormt foto. Mäktigt.

tunn linje

marxbrosEn galakväll på operan
Sist, men absolut inte minst, vill jag hylla mina absoluta komedifavoriter – Bröderna Marx. Roligare än så här blir det inte. Även här var det svårt att välja film. En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag på kapplöpningsbanan (A Day at the Races) eller en av de äldre, mer kaotiska och teatraliska filmerna där brodern Zeppo också är med, som den hysteriskt crazy Fyra Fula Fiskar (Duck Soup)?
De allra första filmerna från 1930 och framåt var i stort sett filmade Broadway-shower, med allehanda gags mellan bröderna, och det utvecklades förstås till mer filmiska format genom åren, men de roligaste numren är alltsomoftast rena vaudeville-akter, scener som vanligen inte har ett skvatt med handlingen att göra – från typiska Commedia dell’arte-lazzi som katalogförsäljaren med glassvagn eller handtvättande låtsasläkare till sångnummer som ”Who that man” i En dag på kapplöpningsbanan, för att inte tala om det ständigt återkommande piano- och harpospelandet av Harpo och Chico. Vill man skratta, så är Bröderna Marx en universalmedicin.

tunn linje

BUBBLARE:

All världens morgnar, Shortbus, Cykeltjuven, Rom öppen stad, Cabaret, Linje Lusta, De misstänkta, Den andalusiska hunden, Reservoir Dogs, Aguirre – Guds vrede, I’m no angel, Taxi Driver, 2001 – A Space Odyssey, Apocalypse Now, The Deer Hunter, Det sjunde inseglet – och många fler som jag inte minns just nu…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: