Lite bloggnyheter…

Jag har startat en ny blogg. Eller på sätt och vis två. För sex år sedan (2005) startade jag två olika hemsidesprojekt. Det ena var en fotografisk dagbok, som jag gjorde helt i HTML-format, men med bloggutseende. Tanken med den var att hålla en disciplin för mitt fotograferande, att jag skulle ta minst en bild om dagen i ett år, och så skulle det redovisas på hemsidan. Eftersom jag började denna blogg den 30 augusti 2005, på min 43:e födelsedag, och avslutade den precis ett år senare, så sträckte sig projektet över mitt 44:e år i jordelivet. Därför fick hemsidesprojektet heta År 44.

Och det gick bra – jag lyckades hålla disciplinen, och fotografera varje dag. Till och med när jag var sjuk. Det blev förstås inte häpnadsväckande mästerverk varje dag, ibland kanske t.o.m. rätt så dåliga bilder – men minst en bild om dagen blev det. Och hemsidan finns fortfarande kvar på nätet, för den som vill se resultatet av detta mitt fotografiska år.

Nu har jag tagit upp den fallna manteln, eller vad det nu är som har fallit, och jag ämnar fortsätta med ett liknande projekt. Nu gör jag sidan som en fullfjädrad WordPressblogg, vilket innebär att man kan kommentera, förstås. Jag ställer upp samma regler för mig själv på så sätt att jag ska ta en bild varje dag i minst ett år. Och eftersom jag ånyo påbörjade bloggen på min födelsedag, fast min 49:e, så har jag namngivit bloggen därefter – den får heta År 50.

Mitt andra projekt, som jag också påbörjade 2005, är hemsidan Världens fulaste bilar. Den har legat väldigt stilla i flera år, förutom att jag gjorde ett lamt försök att starta en blogg 2008.

Så blev det då äntligen dags, och nu har jag äntligen fått igång bloggen Världens fulaste bilar. En designblogg som helt fokuserar på riktigt, riktigt dålig formgivning. Jättekul! Tanken med detta bloggprojekt är att det förr eller senare ska bli en bok av det.

Vi får se hur det går med den saken. Hur som helst hoppas jag att du som brukar följa mig här på TantraBLog gärna också tar en titt på mina andra bloggar – de kan vara väldigt underhållande båda två, om än på vitt skilda sätt!

En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Religion kan göra dig dum i huvudet

Den klassiska bilden av den innersta cirkeln i USA:s regering, under betraktande av förloppet i Pakistan, när Osama Bin Laden slutligen mötte sin nemesis i tungt beväpnade amerikanska specialtrupper, anses alltför oanständig i vissa sammanhang. Redaktionen för den ultraortodoxa, chassidisk-judiska tidningen Di Tzeitung anser att man enligt urgammal judisk sed inte får visa kvinnor på bild, och följaktligen retuscherade man bort USA:s utrikesminister Hillary Clinton, samt en yngre stabsanställd, Audrey Tomason. Man vet aldrig – de stackars chassidiska männen som läser Di Tzeitung kan ju råka bli upphetsade och spilla Gefillte Fisch över sin bagel.

Den hårdaste kritiken mot Di Tzeitung kommer, knappast oväntat, från judiskt håll – det verkar som att den ortodoxa redaktionen har bitit sig i svansen rejält, inte bara i det att de har brutit mot världslig lag (man får inte ändra i bilder så där utan tillstånd), utan även gammal judisk lag om ”g’neivat da’at” (lurendrejeri). Di Tzeitung informerar inte sina läsare om att bilden är manipulerad, och ger därmed en grovt förfalskad bild av verkligheten. Är detta fromhet i sin renaste form?

Att vara ortodoxt religiös, av vilken sort det vara månde, verkar uppenbarligen synnerligen hämmande på mänsklig intelligens. Kan det vara så att graden av spontan självlobotomering ökar med graden av religiositet? Eller är det bara extremt korkade människor som blir ortodoxa? Orsak och verkan, någon…?

Man tar sig för pannan…

EDIT – P.S.

Om man nu ska manipulera en välkänd bild kan man väl ändå göra det med lite fräckhet och stil? Det här tycker jag var en betydligt skönare version än Di Tzeitungs misogyna Sovjet-retusch…

Källa: The Washington Post
Läs även denna spännande tolkning av originalbilden – också i The Washington Post

Läs även Di Tzeitungs förklaring i efterhand gällande den retuscherade bilden.

Konspirationsteorier – vad är sant, vad är falskt?

Jag läser om konspirationsteorier i Johan Norbergs senaste Metrokrönika. Norberg filosoferar lite löst kring själva begreppet konspirationer och konspirationsteorier – inte alls så skarpt som han brukar, måste jag tillstå. Jag är en stor beundrare av Johan Norberg, men denna artikel var lite slapp och oengagerad. Dock är ämnet mycket intressant, och väl värt att vidareutveckla. Jag vill därmed inte låta påskina att det jag skriver skulle vara så mycket skarpare än Norbergs betraktelse, men jag vill gärna försöka gå djupare i problematiken.

Söker man på begreppet ”Conspiracy” på Wikipedia, så får man upp en mängd olika alternativa förklaringar, vilket förstås komplicerar ämnet – idag används begreppen konspiration, konspiratorisk och konspirationsteori väldigt slarvigt och sammanblandat, precis på samma sätt som andra modeuttryck ofta råkar ut för (tänk bara på begreppet ”feminism”).

Varför många tror på konspirationsteorier kan förstås förklaras på flera nivåer. För det första fungerar hjärnan som så att den drar slutsatser och knyter samman olika företeelser till begripliga sammanhang. Detta är en absolut nödvändig funktion för oss människor för att över huvud taget kunna klara av att hantera alla de intryck som vi får genom våra sinnen. Det betyder förstås inte att våra slutsatser alltid är korrekta, men om vi är en flock som har ett konsensus om en förklaringsmodell, så kommer det att stärka vår överlevnadspotential – därför överlever religioner, vidskepelse och andra vanföreställningar även in i vår rationellt vetenskapliga tidsålder. De förklaringsmodeller som har hållit oss vid liv i tusentals år borde väl funka även i vår tid?

En av de stora foliehattarna, David Icke, har som grundtes ”connecting the dots”, vilket är talande. Han gör det klassiska misstaget att låta sig luras av det han ser, och drar fantastiska slutsatser om ödlor, blodlinjer och dolda maktsträvanden – Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden är perfekta måltavlor, i det att de är hemliga sammanslutningar med – för oss oinvigda – okända mål och syften. Amerikanska regeringen och den judiska konspirationen är andra populära mål för denna mytbildning. Klassiskt för konspirationsteoretiker av mer avancerat slag är att de kan vara oerhört välinformerade, och ta fram en hel mängd korrekt fakta – men de drar som regel fullkomligt felaktiga slutsatser. I Sverige representeras foliehattarna framför allt av hemsidan Vaken.se, ett märkligt mischmasch av fakta, mytologi, vilda fantasier och gamla sanningar.

”Konspiration (av latinets conspirare: ‘andas tillsammans’), eller sammansvärjning, syftar på ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte.”
Svenska Wikipedia

En orsak till att konspirationsteorier kan florera är att det i en kultur blir legio att inte lita på de styrande. Detta förstås alldeles oavsett om detta har faktiska orsaker, eller beror på missförstånd och okunskap. Man kan tycka att regeringen eller andra makthavare visar upp något som man tolkar som ett bedrägligt beteende, och så försöker man förklara detta beteende med allehanda teorier. Det kan alltså handla om något så enkelt som besvikelse och misstro. En ökande klyfta mellan de styrande och folket är förstås redan i sig ett demokratiskt problem, och det kommer ofrånkomligen att generera ett antal dåliga effekter, vari konspirationsteorierna bara är ett av flera symptom.

De som propagerar för allehanda konspirationsteorier är intressant nog ofta personer som inte bryr sig särskilt mycket om kritisk källforskning, personer som av en eller annan anledning känner sig utstötta och alienerade, och söker förklaringar utanför sig själva, och när det går riktigt långt leder detta naturligtvis till paranoida fantasier om att vara jagad av säkerhetspolisen och dylikt. Vissa konspirationsteoretiker är helt enkelt mer eller mindre knäppa i huvudet. Tyvärr leder detta till att många gärna tror att ALLA som presenterar teorier om konspirationer av olika slag är precis lika knäppa, vilket förstås är fel.

En konspirationsteori (av latinets conspirare: ”Andas tillsammans”) syftar på en teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.
Svenska Wikipedia

Problemet är alltså inte att folk tror på konspirationsteorier. Problemet är att många tror på illa underbyggda konspirationsteorier. Och eftersom många illa underbyggda konspirationsteorier florerar, så drar många den felaktiga slutsatsen att konspirationer över huvud taget inte existerar. Detta är förstås mer än lovligt naivt. Självklart har det alltid funnits konspirationer – när politiska ledare mördas har det ibland varit ett verk av enskilda personer, men ofta finns det en konspiration bakom – detta är ett historiskt faktum. Dold lobbyverksamhet och annan form av korruption för ofta med sig olika fomer av konspirationer och intriger. När det finns två fraktioner som konkurrerar med varandra i en organisation, så kommer de sannolikt att konspirera mot varandra.

Människor som gillar makt kommer alltid att konspirera och intrigera – så ser världen ut. Oavsett om det är makten i den lokala föreningen eller över miljontals människor i en nation. Konspirationer och macchiavelliska intriger är vardag i toppolitiska sammanhang, en del av spelet. Den som tror att big business och ministerier drivs av sanningslängtan och öppenhet är dumnaiva bortom allt hopp. Finns det en uppenbar vinst i att intrigera och konspirera, och en lika uppenbar risk för stor förlust i att inte göra det, så är det självklart att de flesta kommer att välja denna väg. Allt annat vore faktiskt rätt korkat.

Paradoxalt nog kan det bästa sättet att dölja en faktisk konspiration vara att sprida ut mer eller mindre bisarra konspirationsteorier som är lätta att avfärda. De som inte är försiktiga kan då bli en del av denna större konspiration, i att göra sig själva till bondeoffer, som ”foliehattar”. Det finns ett gammalt talesätt, att ”det bästa tricket djävulen gjorde, var att inbilla folk att han inte finns”. Nu tror jag förstås inte på djävulen som fenomen (är jag utsatt för djävulens smarta lurendrejeri jag också…?), men talesättet går också att använda på moderna (faktiskt existerande) konspirationer.

Om jag faktiskt skulle komma väldigt nära att avslöja en verklig konspiration, så skulle det förstås gå väldigt bra att avväpna mig genom att kalla mig ”konspirationsteoretiker”, vilket idag har kommit att bli ett skällsord, som något av det löjligaste man kan vara. För att citera en okänd humorist – ”att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd”. Det finns gott om skumraskaffärer som de inblandade inte vill ska komma i ljuset. Men som regel går det också att avslöja detta skumrask med fakta.

Sen måste man förstås ta med i beräkningen att det finns många sammanhang där det teoretiseras vidlyftigt om konspirationer, som t.ex. i världspolitiken och företagsvärlden, när det nog för det mesta egentligen handlar om slumpartade sammanträffanden, lättja, dumhet och opportunism, som utnyttjas av andra. Politiker kan vilja visa sig duktiga i kampen mot terrorism, och så ser ett privat företag en chans att parasitera på denna önskan och skickar skickliga lobbyister till dessa politiker för att sälja in en ”lösning” på problemet. EU-utredningen SAFEE om kameror och mikrofoner i flygstolar för att kunna avslöja terrorister är ett typexempel på dyr och komplicerad teknologi som vi vanliga medborgare får betala för med höjda flygpriser och inskränkt integritet. Jag har dock väldigt svårt att tro att detta skulle bero på en världsomspännande fascistisk konspiration, när det oftast helt enkelt handlar om girighet och dumhet i gott samarbete. Ockhams rakkniv funkar fortfarande.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och låta korkade politiker fortsätta att införa allehanda paranoida morallagar och övervakningslagar, som datalagringsdirektiv, ACTA, FRA-lagar, SWIFT-avtalet, mer övervakningskameror, mer befogenheter för polisen och mycket annat – de ska bekämpas, och det hårt! Men den här övervakningstrenden behöver faktiskt inte betyda att det finns en världsomspännande konspiration som vill härska över hela världen. Och det är viktigt – för tror vi på den där jättekonspirationen kan det leda till att vi tappar initiativet att ändra på felaktigheter. Det blir lönlöst. Men det ÄR inte lönlöst! Att Piratpartiet lyckades få in en parlamentariker i EU-parlamentet är ett bevis för att demokratiarbete fungerar. Och jag tror verkligen på att alla former av aktivt engagemang i verkliga företeelser är den enda vägen att ändra på saker och ting – genom politik, media, konst, hjälparbete – eller positivt kreativt arbete av helt annan art.

Action speaks louder than words.

Och jag säger som Siegmund Freud, när en bekant till honom skojade om att han sög på en fallos, eftersom han rökte en cigarr – ”ibland, min gode vän, är en cigarr bara en cigarr”. Vi övertolkar ständigt, läser in, drar mer eller mindre felaktiga slutsatser – så funkar våra intellekt. Ibland hamnar vi rätt, men alltför ofta hamnar vi fel. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och ibland är ett märkligt sammanträffande just bara ett märkligt sammanträffande, utan att det finns några hemliga baktankar eller diaboliska planer bakom.

Den största faran med konspirationsteorier när de florerar som värst, är inte teorierna själva, De är ett symptom på något värre – en avsaknad av tillit. Om vi helt slutar att lita på människor, av den enda anledningen att de råkar befinna sig i en maktposition, så sågar vi också av grenen vi sitter på. Varför skulle vi ens försöka påverka politiken i vårt land, om den vi röstar på oundvikligen måste förvandlas till en korrumperad, manipulativ maktgalning, bara av det faktum att personen i fråga har hamnat i riksdags- eller regeringsposition? Paradoxen i detta är att konspirationsteoriernas existens också är ett resultat av demokrati och yttrandefrihet. Vi får väl helt enkelt lov att stå ut med att de finns, men vi behöver inte tro på allt som påstås.

Det är dags att ”avtrollifiera” begreppet konspiration, och använda det i de sammanhang där det faktiskt är relevant. Konspirationer existerar, och har alltid existerat. Därför ska vi fortsätta att kämpa för en transparens i regeringar och andra styrande organ, för att motverka intrigerande och konspiration. Det vore förstås önskvärt om vi alla bleve mer källkritiska, att vi kräver mer fakta innan vi drar slutsatser. Utbildning i kritiskt tänkande är alltså en god sak. Och så ska vi samtidigt försöka skapa ett samhälle där vi kan lita mer på varandra, så att vi slipper beskylla varandra för att vara konspiratörer, när det inte är relevant.

Komplicerat? Kanske det – men skam den som ger sig!

Läs även Torbjörn Jerlerups utmärkta artikel om konspirationsteoretiker!

Edit:
Läs gärna också en utmärkt artikel i Scientific American, om hur man skiljer äkta konspirationer från falska.

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

En liten bomb i Piratlägret…

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom

Mer om porren – på Newsmill!

Moralpredikanter och domedagsprofeter finns det ingen brist på, särskilt inte om man tror att man kan vinna politiska poäng och lite mer mediatid på det. Sex är alltid ett tacksamt ämne att exploatera, eftersom det är så laddat.

Politiker från flera olika partier skriver argt på Newsmill om varför man ska bojkotta TV4, eftersom samma koncern även äger Canal+, som sänder porr mitt i nätterna. SSU:s Jytte Guteland frossar (som väntat) i trötta klichéer och kvalificerat struntprat utan grund, och får sällskap av andra sippa tanter (könsneutralt). Som tur är får de svar på tal, både i form av kommentarer och andra artiklar.

Men jag tyckte att det behövdes en artikel som inte bara försvarar porren mot angrepp, utan faktiskt också framhåller de positiva sidorna av porren. Följaktligen återanvände jag en tre år gammal bloggpost, Porr är gott och nyttigt, som jag redigerade, kapade och uppdaterade en smula för att den skulle passa på Newsmill. Och idag kom den in – läs den gärna! Kommentarerna är läsvärda, de också – de flesta är positiva, men några är helt surrealistiska i sitt porrhat!

Läs min artikel på Newsmill!

Andra som skriver om porr just nu:
Ylva Maria Thompson, Per Pettersson, Hanna Söderström, Michael Gadjitza, Peter Olsson, Björn ML Andersson (också på Newsmill), Björn ML Andersson (igen, på Newsmill), Peter Olsson (också på Newsmill), Malin Westberg (också på Newsmill)

En halv miljon läsare på TantraBlog!

Statistik kan vara rätt kul ibland. Nu såg jag plötsligt att jag på dessa tre år jag har bloggat faktiskt har fått över 500.000 besök, vilket känns uppmuntrande och roligt. Jag började med den här bloggen lite som ett mediaexperiment, för att undersöka om jag möjligen kunde påverka något genom mitt bloggande, få läsare och inspirera en och annan av dem. Och jag kan bara konstatera att resultatet är överväldigande.

Väldigt mycket som har hänt under de senaste tre åren hade garanterat inte hänt utan bloggen. Jag hade inte blivit så politiskt engagerad som jag har blivit, jag hade inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet (och sedermera medgrundare till Liberaldemokraterna), jag hade inte fått skriva så mycket till olika tidningar, och jag hade fått färre tillfällen till mediaframträdanden. Och jag hade inte fått kontakt med så många spännande och intressanta personer som jag har tack vare min blogg.

Så jag ser fram emot flera år till av bloggande. Tack alla ni som läser och kommenterar! Ni gör mitt liv rikare, mer flödande, mer dynamiskt – och roligare!