Bokslut över ett händelserikt år…

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

Familjen

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

Kurser och festivaler

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Teater!

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

Politik

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

Bröllop

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

Jättemånga läsare…

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Från oss alla, till er alla…

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.