På kurs med Keith Johnstone
I snart 30 år har jag influerats och valt livsvägar med inspiration av Keith Johnstones geniala instruktioner i boken IMPRO. Jag har tränat på teaterimprovisation som teaterelev på Skara Skolscen och Commediantlinjen, hållit många egna improkurser, använt Keiths tekniker och övningar med grupper jag regisserat, och även applicerat Keiths idéer på helt andra områden än teater – allt från praktiskt tillämpad shamanism till kurser i kärlek och relationer. Ytterst sett handlar alltihop om samma sak – relationer, och att vara medveten och närvarande i nuet, samt lyhörd i sin kommunikation. Bra att ha i hela livet, inte bara på en teaterscen.
Under hösten förra året bestämde jag mig för att det var dags att komma igång med mina improkurser igen, vilket verkligen var helt rätt. Jag har saknat teaterarbetet, ibland intensivt. Min första Tranceformation Impro i vintras gav mig en sådan enorm kick att min älskade hustru Jennie blev alldeles fascinerad av min glädje – jag kom hem på kvällarna som rena tomteblosset. Med den inspirationen i kroppen fick jag i våras en impuls att kolla upp om det alltjämt fanns någon möjlighet att gå kurs med Keith – och det gjorde det! Internet är fantastiskt.
”Don’t come on stage to be funny, come on stage to establish relationships.”
Det fanns en kurs med Keith i Canada mitt i sommaren, men det var lite för långt att åka, tyckte jag. Betydligt närmare höll Keith också en kurs i Danmark i augusti, men det var samtidigt som jag och min hustru skulle hålla kurs i Frankrike, så det gick bort det också. Men så fanns det två kurser i England i september. Den första var fullbokad, men på den andra fanns det fortfarande plats. Sex dagar med Keith! Så jag bokade in mig på den så fort jag kunde. Det här ville jag inte missa! Äntligen en chans att gå på kurs med den som sannolikt är den viktigaste läraren i hela mitt liv. Och – med tanke på att Keith fyller 81 år i höst tyckte jag att det nog är bäst att passa på. Man vet aldrig hur länge till han orkar hålla sina kurser.
I en hyrd samlingssal i en baptistkyrka mitt i centrala London samlades ett brokigt gäng med deltagare från minst tre världsdelar. USA, Japan, Italien, Tyskland, England, Holland och ytterligare några länder – samt tre deltagare från Sverige. Internationellt värre. Några var professionella skådespelare, men långt ifrån alla, förmodligen inte ens majoriteten. Alla var dock spända av förväntan och osäkerhet, lust och entusiasm. Keith lufsade in utan att göra något väsen av sig, och så stod vi där allihop och fikade tillsammans. Sen var det dags. Keith slog sig ner i soffan mitt på scenen, och berättade lite om vad vi ska göra de kommande dagarna. Och så skulle det se ut varje morgon de närmaste sex dagarna.
”There are people in the offices next door. They are praying for us to be silent. Their prayers will not be heard”
Jag hade extremt höga förväntningar. Men jag blev inte besviken. Tvärtom. Jag hade en fantastisk vecka med en härlig grupp, och framför allt med Keith, som utan tvekan är en alldeles underbar lärare – lekfull, prestigelös, tålmodig, inspirerande, rolig, samt förstås extremt kunnig och erfaren. One of the elders, truly. Han har hållit på med detta väldigt, väldigt länge. Så pass länge att när Keith började experimentera med improvisation på teater, så var det faktiskt förbjudet på brittiska teaterscener.
Teaterimprovisation förbjudet? Japp, all teater som visades på brittiska teatrar var underkastad hård granskning och censur. Inte bara texterna, utan även föreställningarna. Statstjänstemän från en särskild myndighet granskade även föreställningar, och gjordes något otillåtet kunde en skådespelare bötfällas, och en teater kunde stängas ner helt och hållet. Improvisation var alltså alldeles otänkbart. Ända in på slutet av 1960-talet var det så, och detta var alltså klimatet i vilket Keith och hans vänner utforskade ämnet. Och Keith var en av dem som bidrog starkt till att knäcka censuren.
Vi hann med en hel del på dessa sex dagar. Många ämnen dryftades och prövades, och Keith visade sig ha samma filosofi kring teater som den gamle Berthold Brecht – ”det som inte kan prövas på scen ska inte heller diskuteras”. Så vi prövade mycket på scen. Keith levererade kontinuerligt nya lekar och övningar åt oss, och vi fick ständigt klok, inspirerande och rolig respons. Ibland tog Keith över soffan, och så berättade han något ur sitt liv för att illustrera något av kursens moment.
”If you know how to improvise, please don’t. Why am I still doing this? Because I’m still not very good at it. I don’t know how to do it.”
Keith gör det mesta precis tvärtom. För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen. Som Keiths gamle vän Samuel Beckett formulerade det – ”No matter – Fail again. Fail Better.” Och när man misslyckas, så ska man göra det med gott humör. Det älskar publiken. En vanlig strategi är annars att se lidande ut när man gör fel, för att vinna sympati. Det slår fel. Snubbla och var glad.
Att försöka vara originell är som att stå på Nordpolen och försöka gå norrut, brukar jag själv säga. Vi är så vana vid oss själva att vi tror att vi är tråkiga om vi är oss själva, och så försöker vi istället vara kvicka och kreativa, duktiga och speciella, men paradoxalt nog blir vi då tråkigare. Keiths ord ringer alltjämt i öronen – ”Be obvious!” – ”Think inside the box!” – varje gång vi försöker vara originella, så lämnar vi publiken och våra medspelare i sticket. Men varje gång vi väljer det självklara, så blir alla glada.
”Drama is a person being altered by another. If a character doesn’t get changed, nothing happened. The audience want change. We laugh of pleasure, because we anticipate change.”
Ingenting händer om ingen förändras på scenen. Publiken vill se förändring hos skådespelarna. En relation måste först etableras, och sen ska någon impuls från en av skådespelarna förändra den andre. Först då händer något. Först då blir vi fångade, intresserade, berörda. Allt det förstår vi så länge vi sitter i publiken. Men av någon outgrundlig anledning glömmer vi allt det där så fort vi kommer upp på scenen. Då blir förändring och ovisshet plötsligt oacceptabelt och skrämmande, och så drar vi ut på scener i all oändlighet utan att något händer, vi blockerar andras förslag, och fastnar i scenisk limbo. Det blir tråkigt. Konsten är alltså att bryta detta limbo.
”The truth is in the audience”
Ibland behöver man hjälp att komma vidare när en scen har fastnat. Keith har därför hittat på ett stort antal övningar (och hittar ständigt på nya) som gör att skådespelarna/improvisatörerna omedelbart ska bli varse när de inte kommer vidare. Två skådespelare på scenen kan båda ha möjlighet att knäppa i fingrarna när de inte blir engagerade, och då får den andre gå av scenen, och lämna plats för nästa. Eller så är det en som har detta privilegium, och alla de andra får möjlighet att göra något som engagerar den förste så pass att denne inte knäpper i fingrarna. Det kan bli hur galet och roligt som helst. I en sådan övning på kursen var det först väldigt få som lyckades få stanna på scen längre än 15 sekunder, men sakta ökade tiden, och till slut fick flera stanna längre än en minut. Vi lärde oss helt enkelt hur man engagerar medspelaren, hur man ser till att medspelaren har roligt.
”You guys are so lucky – not only do we have a sofa, we have improvisors wearing hats!”
Vissa improvisationsgrupper sätter en ära i scenisk minimalism, att inte ha rekvisita, inte möbler, inte kostymer. Keith tänker även här helt tvärtom, och vill gärna att skådespelarna ska ha möjlighet att ha massor med rekvisita. Gärna stolar och bord, gärna en soffa – och varför inte en säng? Mycket kul kan hända i en säng. Inte bara sex – folk dör i sängen, pratar, grälar, äter, röker, brottas. Sover. Keith har även formgivit en ”Keith-soffa”, som har en osynlig öppning i ryggen, bakom kuddarna. I en sådan soffa kan improvisatörerna glida ut genom soffan, eller sticka fram en arm eller ett huvud. Det kan bli oerhört roligt. Det är också bra att ha vardagsrekvisita som glas och flaskor, telefoner m.m. Så det hade vi.
Att använda masker, grimaser, konstiga ljud, påhittade handikapp och andra märkliga ingredienser kan också tillföra enormt mycket till en scen. Att stöna eller sucka när man sätter sig, att grymta av välbehag av en matbit, att tjoa till av förtjusning, eller göra erotiska ljud när man känner på något eller någon, gör också stor skillnad. Det handlar om att använda hela sitt register. Och – att göra ljud gör även att spänningar i kroppen släpper, vilket gör att agerandet också upplevs som mer naturligt och flödande. Eller som Keith beskrev det: ”Det ser ut som bättre skådespeleri – det kanske till och med ÄR bättre skådespeleri.”
”It’s so much easier to improvise when you’re growling…”
Ett exempel på tillämpning av dessa principer var under arbete med en improviserad scen med mor, far, dotter och son, i vilken ett av barnen kommer hem senare än avtalat. Först gjorde vi scenen ”som vanligt”, och sen fick vi göra samma scen, fast ständigt grymtande och morrande. Det förändrade hela scenen totalt. Allt blev verkligen mer improviserat, mer direkt, mer naturligt. Ingen tänkte efter, utan agerade i ögonblicket. Det blev förstås också vansinnigt mycket roligare att titta på, mycket mer levande.
”Status is what you do to another person in order to create the balance you want. Everyone are trying to be a little bit more important or a little bit less important than the other.”
Status och statustransaktioner är sannolikt det ämne som Keith utforskat djupast, och som kanske är hans mest värdefulla gåva – inte bara till teatern, utan allt som har med psykologi och beteende att göra. Status handlar inte om social status, den rang eller etikett som klistrats på dig utifrån. Status handlar om ditt beteende, det du gör mot en annan människa för att skapa den balans du vill ha. Alla ägnar sig åt detta ständigt.
Vi är flockdjur, och följaktligen bygger allt som är viktigt i våra liv på de relationer vi har med andra individer. Och vi manifesterar detta i kroppsspråk, attityder och hur vi talar. Just statustransaktioner är en av de komponenter jag själv har använt mest genom åren i mina egna kurser och regiproduktioner, så allt detta var välbekant – men just därför också så otroligt inspirerande, och jag lärde mig förstås väldigt mycket nytt även på detta område.
”You are responsible for the energy you bring into the room.”
Kroppsspråk är inte bara att ge ut ett budskap med kroppen. Vi skapar också relationer med våra kroppar – hur vi förhåller oss till andra, i den kinetiska dansen av att skapa samklang, och hur vi kan skapa intimitet eller distans med kroppshållning. Följaktligen har det en stor betydelse för publiken om två skådespelare står nära varandra eller har distans, eller om de sitter ner och korsar benen bort från medspelaren eller åt andra hållet, mot medspelaren.
Det vore inte en kurs med Keith utan hattar, ballonger, fula grimaser, konstiga ljud och bisarra scener som innehöll råtta med maskingevär, groda med bibel, kleptomaner, höga herrar med olydiga tjänare, servitörer med talfel, erotiska fantasier och dansande elefanter. Så det fick vi med också.
Vi fick också pröva en mängd kreativa tekniker för att hålla kontakt med publiken, samtidigt som vi håller relationerna till våra medspelare dynamiska och levande. Som en pausaktivitet tittade vi på lite film – inledningsscenen i en Chaplinflm, samt en oerhört stark scen ur en gammal japansk film. En annan dag såg vi en filmad maskworkshop med Keith. Det var helt enkelt en fenomenalt fullspäckad workshop.
”In a normal school, you have to do what the teacher says. Here, the teacher must see to that the improvisers are happy. If the improviser isn’t happy, the teacher has to have another idea. That makes it more interesting for the teacher.”
Vi lärde oss förstås mycket, mycket mer än så. På sex hela dagar med Keith Johnstone hinner man få extremt mycket kunskap och erfarenheter. Det går inte att få in allt i en bloggpost. Jag spar en del till de kurser jag själv håller.
Med andra ord – vill du veta mer, lära dig mer, bli en mer spontan, kreativ och effektiv improvisatör – kom på en av mina kurser.
Nästa Tranceformation Impro blir den 21-23 november. Välkommen!
EDIT:
Tranceformation Impro byter datum, och blir den 30 januari – 1 februari 2015.
Läs mer om Tranceformation Impro här!
”We improvise to make miraculous things happen”
Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig.
Nästa kurs går av stapeln 30 januari – 1 februari 2015.
Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?
Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>
Etiketter: Impro, Improv, Improvisationsteater, Keith Johnstone, teaterimprovisation, Tranceformation Impro
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
30/09, 2014 den 11:09 f m
Apropå: ”För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen.” – så har jag beskrivit det så här:
– slut citat ifrån en bra bit ned i texten här.
31/12, 2014 den 5:44 e m
[…] Kärlek, Sex, Kultur & Politik « På kurs med Keith Johnstone […]