Ett hål i hjärtat

Petra 1982 - foto Carl Johan Rehbinder

Precis i början av 1980-talet, i slutet av mina tonår, upplevde jag min första riktigt, riktigt stora förälskelse. Petra var sån där osannolikt, sagolikt vacker flicka, så vacker att hon fick alla andra att se ut som grå sorkar, och folk vände sig efter henne där hon gick. Hon liksom svävade fram, och skimrade som en prinsessa i en saga av John Bauer. Men som så mycket annat tog den sagan snart slut, och livet gick vidare.

Åren gick – det blev studier, arbete, flickvänner och äktenskap, små barn och allt sånt där som livet serverar på vägen, och Petra var närapå bortglömd ur mitt liv. Vi blev av en slump grannar i samma kvarter 1992, och brukade heja på varandra på gatan emellanåt. Mer än så var det inte.

Så kom den där kalla septembernatten, för precis tjugo år sedan. Estonia sjönk, och 852 människor följde med ner i det kalla djupet. 137 överlevde. Det var en så ofattbart stor katastrof, att de flesta i Sverige förmodligen kände någon som hade dött i olyckan. Och jag kände på mig att det gällde även mig. Någon jag kände fanns inte mer. Jag bara kände det.

När tidningarna publicerade listorna över de döda sprang jag till affären för att köpa tidningen. Mycket riktigt – där stod hennes namn och hennes ålder. Petra hade ett väldigt vanligt efternamn, så jag var inte helt säker. Jag behövde bekräfta om det verkligen var hon, så jag letade upp telefonnumret till hennes föräldrar – och i samma sekund de tog upp luren kände jag den svarta sorgen och uppgivenheten genom luren. Det glömmer jag nog aldrig.

Det märkligaste var dock att redan när vi lärde känna varandra för över 30 år sedan, när hon fortfarande var en späd tonåring på 16-17 vårar, så brukade hon säga att hon skulle dö ung. Hon skulle inte fylla 30, och hon skulle inte få några barn. Det visste hon. Och så blev det. Hon fick inga barn. Hon hann förvisso precis fylla 30. Men inte mer. Det blev inga fler födelsedagar för henne.

Jag sänder härmed en tanke till alla som hade anhöriga som följde med i djupet. Livet går vidare, även om det gör väldigt ont ibland.

tunn linje

Foto: Carl Johan Rehbinder 1982

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Döden, Kärlek

2 kommentarer på “Ett hål i hjärtat”

  1. s Says:

    Gripande historia❤ får rysningar i hela kroppen.
    Har på liknande sätt som Petra alltid haft på känn, ända sen jag var liten, att jag kommer leva upp till en viss ålder, en numera väldig nära ålder och aldrig få barn. Skrämmande….

  2. Josef Boberg Says:


    WI KAN EJ VÄLJA NÄR OCH HUR WI SKALL DÖ. DET ENDA WI KAN BESTÄMMA ÄR HUR WI
    (sekund för sekund och dag för dag) SKALL LEVA ! – sagt av Joan Baez.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: