Den otrygga framtiden

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?