Den otrygga framtiden

På väg

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

Artikel i Aftonbladet om ungdomsarbetslöshet

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Folkhemmet

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?

Till Sandasjön

Dekorrand

Explore posts in the same categories: demokrati, Frihet, Liberalism, Livsåskådning, makt, Politik, Samhälle

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Den otrygga framtiden”

  1. Josef Boberg Says:

    ”Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.”

    Sant.

    Upplysningens tidevarv är här – bl a tack vare nätet. Såvitt mig känt så finns det inget sådant i wår kända historia = vem som kan SJÄLV i dags dato skaffa sig information om vad som ifall hen är nätmedborgare.

    Om upplysning som sådan – håller jag på att skriva om på min blogg en bra bit ned i texten här (sök där på ordet ”BUDDHA-UPPLYSNING” utan cituationtecken).

    Gott slut och Gott Nytt 2014❗

    önskar Josef


  2. Jag tycker din text lider av samma brist som du beskyller – med viss rätt – Daniel Swedins text – visionslös och rörig. Och sedan faller du i den ”nyliberala tänkandets” fälla som kan sammanfattas som ”visserligen blev det inte som vi trodde, men vi hade rätt ändå”.
    Du säger att vi inte hade ”facit” när vissa åtgärder genom fördes. Men sanningen är ju att en hel del av åtgärderna som infördes på¨1980-talet redan hade prövats och visat sig att det inte fungerade – ta t ex detta med kreditavregleringen, där fanns det både gammal kunskap från 1800-talet och från modern tid.
    Likaså fanns det kunskap om så kallade ”naturliga monopol” som gäller infrastrukturen t ex stomnäten för el och järnvägar. Trots detta såldes stora delar av infrastrukturen ut.
    Jag tror också att din förhoppning att tillhörigheten i ”prekariatet” för individen bara är övergående är för optimistisk.Erfarenheten från USA är vad jag förstår att det är mycket svårt att där lämna låglönejobben.
    Förvisso påverkar globaliseringen oss och politikernas makt att påverka har sina begränsningar men varför ska vi avlöva den enda maktfaktorn som är demokratiskt påverkbar mer än vi behöver och överlåta all makt till dem som vi inte på något sätt kan kontrollera?
    Nej, självklart varken kan eller vill vi gå tillbaka till det ”socialdemokratiska 1950-talet” men det finns inte heller någon anledning att gå tillbaka till ”Laissez faire-liberalismens 1800-tal”.
    Ett första steg kan vara att ”liberalerna” erkänner ”maktfrågorna” – att när samhället/staten drar sig tillbaka så övergår makten till någon annan. ”Socialisterna” å sin sida bör fundera på om regleringar oavsett hur de slår alltid är bra. Trots allt så har vi idag betydligt mera ”vetenskap och beprövad kunskap” än på 1800-talet.


    • Tack för din genomtänkta kommentar. Intressant nog fortsätter du i samma spår som jag beskyller Swedin för, och som du beskyller mig för – rörighet och visionslöshet. Din kommentar visar att du förvisso verkligen har tänkt genom de här frågorna, men också att du minst lika mycket som Swedin och jag har ett ideologiskt filter, som gör att du inte ser hela bilden med klarhet. Och då blir även du visionslös och rörig.

      Det har tydligen undgått dig att jag i denna text aldrig påstått mig ha några klara visioner och svar – tvärtom är min vision snarare att vi alla måste ta ansvar, att vi alla bör ha visioner, och att vi bör lämna många av det förflutnas lösningar bakom oss, för att hitta nya vägar in i framtiden.
      Min text syftar inte till att peka ut en ideologisk riktning, vilket förstås för en svarssökande kan vara outhärdligt frustrerande, utan att tvärtom med öppna ögon, empati och nyfikenhet söka nya vägar, utifrån nya omständigheter.

      Dina tankegångar kring att ”avlöva” politikernas makt känns rätt så irrelevanta, och att tro att vi kan påverka politikerna mer än vi kan påverka privata företag är förstås också ett tydligt resultat av gamla naiva skygglappar.
      Jag var med på Mynttorget 2008 och demonstrerade mot FRA-lagen, och har vänner som upplevde samma situation i egenskap av riksdagsledamöter inifrån. Vi trodde att vi kunde förändra något genom att försöka påverka politikerna, men sanningen var ju att regeringen och FRA redan då satt i NSA:s knä, och vi kunde verkligen inte göra någonting för att ändra på den utvecklingen. VI blev beskyllda för att vara konspirationsteoretiker, paranoida foliehattar – men i verkligheten var det mycket värre än vi befarade. Alltså kan påverkan mot det privata näringslivet ibland paradoxalt nog vara en snabbare väg till demokratiska resultat. Jag säger inte att det alltid är så, bara att det KAN vara det.

      I egenskap av att vara liberal så erkänner jag givetvis att när staten drar sig tillbaka så övergår makten till någon annan – och jag gör skillnad på samhället och staten, som två helt olika begrepp, till skillnad från dig – frågan är vem makten övergår till. För min egen del tror jag på en hyfsat stark, men minimal stat, som lägger sig i medborgarnas liv så lite som möjligt, men som är stark i de sammanhang där det krävs. Att skydda medborgarna mot brott, t.ex.

      Det här är en lång diskussion. Låt oss inte glömma det verkliga målet – att med fördomsfria ögon se framtiden som en möjlighet, inte som ett hot. Jag har fyra barn – tre stora och ett pyttelitet. Jag vill att deras samhälle ska vara ett bättre samhälle än det jag själv växte upp i, ett samhälle där medborgaren är fri att pröva sina vingar och skapa sitt liv utifrån sina egna visioner och drömmar, utan att ständigt hindras av ”pappa staten”, som vore vuxna människor aldrig riktigt vuxna. Det är kränkande mot ett helt folk att inte låta människor ha högsta bestämmanderätt över sina egna liv.

      Så tänker jag. Hur tänker du?

  3. Tobias Antin Says:

    Det var trevligt att läsa ett inlägg som jag i stort håller med om🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: