Samhällets våldtäkt på individen
Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.
Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.
Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.
En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, BDSM och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.
Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.
Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.
Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.
Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.
Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.
Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.
Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.
Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.
Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.
Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.
Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?
Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.
Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?
Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?
Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?
Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.
Etiketter: 1984, Frihet, kränkning, lagbrott, militärtjänst, mord, Piratpartiet, rövknull, samtycke, sexbrott, skatteplikt, skolplikt, tvång, värnplikt, våldtäkt, våldtäktsfantasi
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
TantraBlog 
27/11, 2009 den 9:35 f m
Människor kan vänja sig vid de allra grövsta övergrepp. Stockholmssyndromet är bara ett bevis på detta.
I ett slutet sällskap så förlorar man lätt förmågan och underlaget att ifrågasätta rådande konventioner, jag kan till exempel tänka mig att Fritzls barnbarn(fast barn också, håhå jaja) inte förstod riktigt hur illa de for psykiskt i källaren. Men de hade trots allt kontakt med någon som levt ett vanligt liv, det vill säga deras mor.
Men när ett helt samhälle utsätter en och alla i ens omgivning från övergrepp på friheten sen barndomen så är det svårt att se på det objektivt alls. De flesta inser inte att staten inte har den makt de har naturligt, utan att det är en konstruktion som vuxit fram under en mycket lång tid. Och det är klart att konstruktionen har fördelar, till och med ganska många, men det faktum att vi borde ha den yttersta makten har totalt förbisetts.
Jag blir så matt av folk som inte förstår att det inte spelar någon roll vad intentionen med FRA är, utan vilka möjligheter den leder till. Med de medel vi har idag så krävs det bara en illvillig stat för att skapa ett samhälle där ingen frihet alls finns. Det är osannolikt att det händer nu, men att det kommer hände någon gång är ganska sannolikt, speciellt om övervakningssystemet fortsätter att expandera.
27/11, 2009 den 9:59 f m
Allt handlar om perspektiv. Har vi inga andra erfarenheter än att vara förslavade, så kommer vi att uppleva det som det normala. Och har vi ingen annan erfarenhet än fullkomlig frihet, så kan en vanlig tebjudning säkert uppfattas som obeskrivlig tortyr.
Ja, FRA är ett bra exempel på aningslösheten hos såväl politiker som hos folket.
Mitt ständgit återkommande favoritexempel är Holland, där man hade väldigt fina register över samtliga medborgare. I registren fanns även religionstillhörighet omnämnd, säkert av någon funktionell och praktisk anledning. Men när tyskarna promenerade in så var det ju bara att sno folkbokföringsböckerna, och sen rensa judar, fort som fan. Ingenstans gick det så effektivt som just i Holland.
Register kan vara bra, men i händerna på fel personer kan det bli riktigt otäckt…
27/11, 2009 den 10:25 f m
Fast… När man blir våldtagen så är det att någon annan utnyttjar en för sitt eget höga nöjes skull och sen lämnar en tomhänt, och ärrad.
Alla paralleller du drar till samhället är ju inte våldtäktstvång, det är något man gör i utbyte för något annat. Går i skolan för att få kunskap, arbeta för lön, betala skatt för gratis sjukvård osv. Passar in för att ha en plats i flocken.
Närsomhelst kan en person tycka att priset inte är värt belöningen och göra någonting annat, försöka lösa det på sitt eget vis (något som händer rätt ofta). En person som blir våldtagen har inget val.
Det gör att övervakningensexemplet är relevant. Allt annat känns bara som en överdramatisering.
27/11, 2009 den 10:34 f m
Självklart dramatiserar jag, för att föra fram ett perspektiv.
Men även våldtäkten kan bli något man biter ihop och accepterar, för sin överlevnads skull.
Därför är exemplet högst relevant, just för att våldtäkt som fenomen inte är så självklart svart eller vitt som du beskriver det.
Även en våldtäkt kan ju vara något man går med på för att man får något annat i gengäld. Försörjning, social status, uppmärksamhet, sex.
Sorgligt och eländigt? Javisst, men om man inte har någon annan erfarenhet så kan det bli det enda man får.
Ända in på 1960-talet (kommer inte ihåg det exakta årtalet) kunde en kvinna inte anmäla sin man för våldtäkt, eftersom det inte räknades som våldtäkt inom äktenskapet.
En person som blir våldtagen har också ett val – att låta det ske, eller att kämpa emot.
Om personen som utför våldtäkten är beväpnad och farlig, kanske det bästa rent strategiskt är att låta det ske.
Men jag känner kvinnor som har lyckats avstyra våldtäkter med olika medel, generellt genom att ta initiativet, och därmed makten över situationen.
Att skrika väldigt högt, bli helt oregerlig och våldsam, sticka fingrarna i halsen och kräkas, bajsa på sig – det finns många sätt att ta kommandot.
Men vi har fått lära oss att det är bättre att bara böja sig för övermakten.
27/11, 2009 den 11:01 f m
Oavsett om man kan välja att försvara sig eller inte, en våldtäkt är inte en utbytessituation. Man kan fortfarande inte välja att inte bli våldtagen, eftersom det är någon annan som tvingar en.
Man KAN däremot välja att jobba svart och inte betala skatt. Man KAN välja att gå ut och krossa rutor istället för att vara i skolan. Man KAN välja att flytta ut i skogen och odla och jaga sin egen mat.
Det man kan göra ur ett våldtäktsperspektiv är väl att försöka undvika situationer där en våldtäkt kan ske, dvs genom att inte umgås eller vara ensam med våldsamma, hotfulla eller alkohol och drogpåverkade killar, eller att inte gå själv genom parken klockan fyra på natten. Men skulle det hända så är det någonting som händer oavsett du vill eller inte, och du lämnas bara i ett sämre tillstånd än du var innan utan att ha något i gengäld.
Samtycket slutar ju vara relevant sålänge det är fysiskt möjligt att inte vara med längre. När helst man inte accepterar hur samhället fungerar kan man välja att inte tar del av det.
30/11, 2009 den 12:24 e m
Återigen – även våldtäkter kan befinna sig i en gråzon. Det du talar om är av typen överfallsvåldtäkter. Jag talar om upprepade våldtäkter i en relation. Jag problematiserar våldtäkten – inte för att försvara den som begår den, utan för att helt enkelt nyansera hela begreppet, och se att det faktiskt finns olika slags våldtäkter, mer eller mindre uppenbara.
Och ja, jag kan krossa fönster eller jobba svart, men även det kan straffa sig. Bryter jag mot samhällets ”överenskommelser” (jag sätter citattecken, eftersom 99,99 % av befolkningen aldrig har haft en chans att påverka dessa överenskommelser det minsta), så blir jag straffad förr eller senare. Eller aldrig, om jag kommer undan med det, förstås. Men OM jag blir påkommen så kan det sluta illa.
Jämförelsen mellan skatt och våldtäkt är relevant på fler sätt, eftersom det ju faktiskt finns samhällen där kvinnor är förpliktigade att alltid ställa upp när deras män vill ha sex, oavset om de själva vill det eller ej. Inom islam ses det som en absolut lag att kvinnor måste det – en legaliserad våldtäkt, alltså. En kvinna som vägrar bryter då mot lagen. Och en kvinna som blir gruppvåldtagen av andra än hennes man kan själv bli åtalad och fälld för att hon har haft utomäktenskapligt sex.
Gråzonerna finns.
30/11, 2009 den 2:30 e m
Jag pratar inte om överfallsvåldtäkt, jag pratar om våldtäkt, och att våldtäkt fortfarande i
princip innebär att någon utnyttjar en annan (sexuellt) för sitt eget höga nöjes skulle utan att
ge någonting i gengäld (ofta bara för utnyttjandets skull, för att de kan). Oavsett om det är en
överfallsvåldtäkt eller inte så står grundprincipen fast.
Att du försöker göra liknelsen mellan skatt och ”legaliserad våldtäkt” är för övrigt bara
löjligt. För det första, helt oproportionerlig, för det andra, i en sådan situation är det enda
valet en kvinna kan göra att antingen acceptera våldtäkt, eller kämpa mot våldtäkt och erfara
misshandel, våldtäkt och att bli utestängd från samhället. Vad i hela friden har det med att
byta 40% av sin lön mot gratis sjukvård, skola och allmän välfärd att göra?
De flesta av dessa ”överenskommelser” som du så elegant uttrycker det är kanske inte någonting
som 99.99% av befolkningen har haft möjlighet att påverka, men det behöver ju för den sakens
skull inte innebära att de inte håller med om dem. Fundamentet i majoriteten av lagar är att du
inte ska få skada andra, mot att andra inte ska få skada dig. Och har du rätten att göra något,
så ska alla ha rätten att göra detsamma.
Enda anledningen du ens kan göra de här parallellerna är ju för att du väljer att se på dem som
”tvång” istället för, t ex ”möjligheter”. -”Jag bor i ett samhälle där jag tvingas utbilda mig!”
Istället för: -”Jag bor i ett samhälle där jag får utbildning gratis.”
Du är välkommen att flytta till ett land där det inte finns någon stat, någon skatt, någon utbildning eller något tvång överhuvudtaget om du så önskar. Passa på att fråga dem om de hade tyckt gratis utbildning hade varit som våldtäkt när du ändå är där.
30/11, 2009 den 3:09 e m
När jag säger att du pratar om överfallsvåldtäkt, och du säger att du inte gör det, men att du menar våldtäkt som helhet, så missar du återigen mitt påpekande att det finns olika slags våldtäkter.
Du menar att ”våldtäkt fortfarande i princip innebär att någon utnyttjar en annan (sexuellt) för sitt eget höga nöjes skulle utan att ge någonting i gengäld”, vilket inte alls stämmer, eftersom det verkligen kan vara så att någon våldtar, och faktiskt ger något i gengäld, men att det är själva tagandet som inte sker med samtycke.
Och den som blir tagen kan ge ett motvilligt samtycke, på grund av omständigheterna runt omkring. Och rent psykologiskt kan en våldtagen rationalisera kring våldtäkten så att den blir något annat än en våldtäkt.
Dessutom är det verkligen inte bara kvinnor som blir våldtagna. I fängelser och andra mer tvångskarakteriserade sammmanhang blir män våldtagna regelbundet. Ett klassiskt sätt att förnedra krigsfångar var i alla fall förr i tiden att helt enkelt våldta dem, kollektivt. Och idag har USA fortsatt den fina traditionen i Irak. Ingen kan ha missat förnedringsbilderna från Abu Ghraib.
Att en kvinna går med på att bli våldtagen för att inte bli utesluten ur systemet, betyder förstås även för henne att hon annars går miste om socialt skyddsnät.
Givetvis är det inte samma sak som att betala skatt. Jag har redan förklarat flera gånger att jag är för en skattefinansierad stat. Hur den ska se ut i detalj, och vad som är en acceptabel skattesats är en helt annan fråga.
30/11, 2009 den 3:51 e m
Även om det finns olika slags våldtäkter så är de fortfarande samma i den princip jag beskrivit gång på gång. Det är det jag menar med att jag pratar om våldtäkt som helhet.
Även om våldtäktsmannen ger någonting i gengäld i efterhand så är det någonting som utgår från våldtäktsmannen, inte offret, och är således irrelevant till argumentet. Och att ha sex med någon fast man inte egentligen har lust för att få någonting tillbaka är inte att bli utsatt för en våldtäkt. Då är det en utbytessituation, som jag nämnt tidigare.
Det är ingen som har sagt någonting om att det bara är kvinnor som blir våldtagna, så jag förstår inte varför du känner att du behöver påpeka att män också blir våldtagna.
Faktum är att i alla scenarion du beskriver ser det ut såhär om vi tittar på dem i princip: ”Acceptera att bli utsatt för någonting hemskt för att slippa bli utsatt för någonting hemskare”, mot att ”bli utsatt för något ‘hemskt’ (ej i proportion), för att få någonting som man vill ha tillbaka”.
Det tidigare är en våldtäkt, även om det är ett motvilligt samtycke. Det senare, är ett utbyte, oavsett om man handlar med pengar, arbetskraft, försummande av personliga val eller rentav med sex.
27/11, 2009 den 1:04 e m
Det som primärt möter en våldtagen som försöker berätta om vad som har hänt är misstro och förnekelse. Det var inte våldtäkt, om det var våldtäkt så var det ditt eget fel eftersom du inte lyckades få stopp på våldtäktsmannen och även om det har hänt så var det väl inte så farligt. Den officiella bilden av våldtäkt kanske är att det är att det är ett öde värre än döden men i de enskilda fallen förväntas lidandet ofta vara likvärdigt med en smärre luftvägsinfektion.
Offret är alltid våldtäktsmannens mildaste domare och mest samvetsgranna advokat. Ingen kan som offret hitta på förmildrande omständigheter och kryphål lagar och fundamentala regler om mänsklig samvaro.
Det viktigaste för att överhuvud taget kunna återhämta sig från en våldtäkt är att inse att man är ett offer över huvud taget, dvs att inse att någon har gjort orätt mot en. Det kan ta månader eller år, men först när offret inser att förrövaren är en förrövare, att han eller i några fall hon är skyldig till något som världen blir begriplig för den våldtagne. Det är först då den våldtagne kan se klart, upphöra med att vara advokat och i stället blir skarprättare. Det är först då man kan börja tillfriskna.
Vad gäller jämförelsen med misshandel så finns det förstås grader i helvetet men det är effektivare att tortera en människa inifrån än utifrån. Vestibulit gör ont.
Problemet är inte att våldtagna människor reagerar på fel sätt. Problemet är att en massa män och ett fåtal kvinnor våldtar och att samhället eller patriarkatet eller vem man vill skylla på har lärt dem att det är så det går till.
Det är inte vi som är problemet. Det är inte vi som ska läxas upp.
27/11, 2009 den 2:23 e m
Det är ingen här som försöker läxa upp någon.
Särskilt inte någon som blivit utsatt för en våldtäkt.
Återigen måste jag påpeka att detta blogginlägg inte handlar om sexuell väldtäkt specifikt.
Jag använder våldtäkten som en metafor för att visa på ett problem med begreppen tvång och samtycke, och hela gråskalan däremellan.
Ja, vestibulit gör ont, men det är ändå rätt så oproportionerligt att jämföra det med verklig tortyr.
27/11, 2009 den 4:57 e m
Något kan väl vara tortyr utan att det är någon som skär en med glasflaskor?
Även om vestibulit inte är ”verklig tortyr” så är det ju fortfarande ett handikapp, och ett sådant man kan lida av minst lika mycket som handikapp man får i en misshandel.
29/11, 2009 den 8:13 e m
Nu ska vi vara noggranna med definitionerna. Nej, vestibulit är inte tortyr.
Vestibulit är vestibulit, och tortyr är tortyr.
Sen kan förstås vestibulit vara extremt plågsamt, ”som tortyr” – men det är två olika saker.
Återigen – detta är inte vad detta bloggnlägg handlar om.
27/11, 2009 den 10:09 e m
”Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.”
Det där summerar bra vad du med detta onödigt långa och onödigt provocerande inlägg med mer eller mindre långsökta metaforer försöker säga. Men som chikusho säger, skatt är inte ett tvång för statens egna vinnings skull. Det är ett ömsesidigt utbyte som demokratiskt beslutats om, precis som institutioner som rättsväsendet, skolplikten, allmänna sjukvården (som trots allt räddar livet även på den som försöker ta sitt eget liv), m.m. Våldtäktsliknelsen håller inte för att en våldtäkt dels inte ger något i utbyte och dels inget vi demokratiskt kommit överens om som något samhällsnödvändigt eller allmännyttigt.
Sen har du naturligtvis all rätt i världen att tycka skatt ger lika mycket i utbyte som en våldtäkt eller att alla demokratiska beslut är majoritetens diktatur. Men det vore isf ett uttryck för din syn på demokrati som jag kan förstå på ett sätt, men inte alls på ett annat. Ett styrelseskick som förutsätter total enighet i precis alla frågor vore för mig ett detsamma som inget styrelseskick alls alternativt minoriteternas diktatur, lite beroende på hur man ser det.
Det är inte helt uppenbart hur ditt idealsamhälle skulle se ut, är det nattväktarstaten och att totalt avskaffande av det hemska påtvingande välfärdssystemet du är ute efter? Är alla former av kollektiv där man samarbetar och kompromissar med varandra för att i gemenskapen vinna mer än om man stod själv automatiskt dåliga? Om inte, vart går gränsen? När har man gett upp för mycket av sin självbestämmanderätt för att dra nytta av kollektivets fördelar?
29/11, 2009 den 8:34 e m
Du är ute och snurrar, Sammy, och fattar ingenting. Du är så uppfylld av din egen förträfflighet att du inte ens märker hur långt bort från målet du har skjutit.
Jag har inte bett dig om kritik av mina metaforer, av längden på mina texter, huruvida de är ”onödigt” provocerande eller ej, och ignorerar således naturligtvis dina huvudlösa spekulationer fullkomligt.
Kom igen när du har nåt vettigt att säga.
28/11, 2009 den 7:00 e m
Du har fått en kommentar till ditt inlägg i min blogg. Svara gärna!
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/11/28/ar-valdtakt-det-varsta-man-kan-raka-ut-for/
29/11, 2009 den 8:38 e m
Jag får emellanåt starka reaktioner på mina skriverier, och inte helt sällan handlar dessa reaktioner om rena missförstånd, ofta baserat på emotionella övertolkningar.
Jag brukar skriva texter som gör att folk reagerar, i syfte att väcka tankar, skaka om, ifrågasätta och belysa, men det är naturligtvis otroligt distanslöst att tro att jag jämställer en våldtäkt med t.ex. att betala skatt eller att göra militärtjänsten. Jämställa gör jag inte – däremot tar jag mig gärna för att jämföra.
Man kan naturligtvis jämföra vad som helst med vad som helt – man kan jämföra våldtäkt med en vaccination eller värnplikt, på samma sätt som man kan jämföra en motorcykel med en elefant. Det intressanta är vad man kan tänkas komma fram till genom att göra denna jämförelse.
För en övertygad pacifist kan säkert militärtjänst upplevas som minst lika traumatiskt som en våldtäkt.
Vad jag vill åt med mitt relativiserande är framför allt att ifrågasätta ”sanningar”, inte att etablera nya ”sanningar”
Och vad jag gör är att vända på perspektiven, sätta i nytt ljus, bryta mot konventionerna, i syfte att undersöka olika fenomen i samhället.
På så sätt kan vi kanske komma fram till nya intressanta tankegångar.
29/11, 2009 den 9:34 e m
Mitt i prick ❗
Det finns Något i Allt… 💡 Samverkan är win-win för Alla. Motverkan ger vinnare och förlorare = Alla blir förlorare över tid sett, tyvärr tyvärr… 😥 – tycker Josef B. 😉
30/11, 2009 den 11:07 f m
Ändå är det som jag, och även Sammy påpekar, en skillnad i princip från det du jämför med, inte en skillnad i hur allvarligt ”övergreppet” är. Och du säger att du tycker att vadsomhelst kan jämföras med vadsomhelst, fast du för bara något inlägg sen säger att vestibulit inte kan jämföras med tortyr?
Du säger även att du vill ”vända på perspektiven och sätta saker i nytt ljus för att undersöka samhället”, fast när Sammy kommer med ett utmärkt inlägg för att fortsätta diskussionen är ditt enda svar att Sammy inte fattar någonting?
Jag tycker det är uppenbart vem utav er som är ”uppfylld av sin egen förträfflighet”, speciellt eftersom du svarar på en kommentar, på ett inlägg, på din blogg, med att ”du inte bett om kritik”, och efter det skriver att du att i princip är så kontroversiell att folk inte kan kontrollera sig själv när de läser din inlägg.
Att kritisera, analysera och kommentera på de poänger, metaforer och slutsatser du drar i ett inlägg är väl exakt det man ska göra för att fortsätta en diskussion.
Som du hanterar det här i kommentarsfältet känns det mer som om du är ute efter att ta billiga poäng än starta nån sorts diskussion, eftersom du redan bestämt dig.
30/11, 2009 den 11:58 f m
Hej!
Ja, man kan naturligtvis jämföra vad som helst med vad som helst – och jag har INTE skrivit att vestibulit inte kan jämföras med tortyr.
Var har du fått det ifrån? Visa gärna källa för denna beskyllning.
Det enda jag har skrivit är att det är två olika ting, och att vestibulit självklart kan upplevas ”som tortyr” (vilket rent semantiskt förutsätter att det är två olika ting).
Att jag avfärdar Sammy är på grund av hans ton.
Han börjar med att beskriva min bloggpost som ”detta onödigt långa och onödigt provocerande inlägg”, vilket förstås bara är en smakbedömning utan något som helst värde i denna diskussion, och där slutar i all fall jag att intressera mig för vad han har att säga i övrigt.
Nej, jag har inte bett om kritik som lämnar ämnet och rör sig på ett område som bara är rena smakbedömningar. Det är ett klumpigt försök till härskarteknik, och sådant går jag inte på.
Sammy drar sen iväg på ett totalt irrelevant spår som försvarar statlig skatt, något jag redan har redovisat att även jag gör, varför hans utvikningar om mina eventuella libertarianska idéer om ”nattväktarsamhälle” etc. bara visar att han inte har läst vad jag har skrivit. Eller att han försöker projicera åsikter på mig som jag inte har.
En klassisk manipulationsteknik är att argumentera mot något som en person egentligen inte har sagt, som om denne hade sagt det – det är ett fult och manipulativt sätt att få det att se ut som att den personen har åsikter han/hon inte har, att man tvingas in i att försvara något som inte skulle behöva försvaras.
Sammy praktiserar denna teknik, och då kan jag bara göra vad jag kan för att sätta stopp för det, och i detta fall blir det ett brutalt avfärdande, eftersom det är allt hans inlägg förtjänar.
Så nej, det är inte ett ”utmärkt inlägg”. Det är skräp, och som skräp skall det behandlas.
30/11, 2009 den 2:31 e m
Du säger: ”Ja, vestibulit gör ont, men det är ändå rätt så oproportionerligt att jämföra det med verklig tortyr.” samtidigt som man lika enkelt kan säga ”Ja, det är jobbigt att betala skatt, men det är ändå rätt så oproportionerligt att jämföra att betala skatt med att bl våldtagen.”
Dvs, du avfärdar Paranoias argument för att det är mer smärtsamt att blir torterad inifrån än utifrån som oproportionerligt, samtidigt som du själv just liknat ett helt samhälle och levnadssätt vid våldtäkt.
”Vestibulit är vestibulit, och tortyr är tortyr.” – ”Att betala skatt är att betala skatt, att bli våldtagen är att bli våldtagen. Sen kan förstås att betala skatt vara extremt plågsamt, ‘som våldtäkt’ – men detta är olika saker”.
Personligen håller jag inte med om att Sammy har dålig ton, utan bara är ärlig om sin åsikt. Jag kan skriva under på att det var onödigt och onödigt provocerande iochmed att liknelsen inte håller, vilket jag poängterade i mina första inlägg.
Sen, vill du inte ha kritik, får jag föreslå att du inte publicerar dina texter på internet för allmän beskådan, ytterligare; dina metaforer är ju vad du grundar hela inlägget på. Hur kan det lämna ämnet att kritisera dem, och hur du presenterar dem?
Slutligen, att fortsätta med att fråga: ”Om du anser att samhället våldtar individen, hur skulle samhället behöva se ut för att det inte skulle göra det?” vilket är mer eller mindre vad Sammy sa, känn som ett skitbra diskussionsämne att fortsätta på. Men du verkar ju vara för upptagen med att bli förolämpad för att lägga märke till det.
30/11, 2009 den 2:59 e m
Jag har aldrig påstått att det var fel att kritisera metaforen.
Uppenbarligen var det dock en fel vald metafor, eftersom den uppenbarligen var alldeles för jobbig att förhålla sig neutral till.
Inte för att det var något fel med metaforen i sig, för den står jag fortfarande för, även om du och Sammy uppenbarligen har bildat kör i att dissa den.
Men att använda våldtäkt som metafor för grupptvång, socialt tvång, flockbeteende, funkar uppenbarligen inte för somliga, eftersom det är alldeles för känsloladdat.
30/11, 2009 den 3:53 e m
Jag har inte hävdat att du hävdar att det är fel att kritisera dina metaforer.
Jag frågar hur du kan tycka att det är att lämna ämnet att kritisera dina metaforer.
Och du kanske inte tycker att det är fel att kritisera dina metaforer, men när du säger:
”Jag har inte bett dig om kritik av mina metaforer, av längden på mina texter, huruvida de är ”onödigt” provocerande eller ej, och ignorerar således naturligtvis dina huvudlösa spekulationer fullkomligt.”
Och följer upp det med:
”Nej, jag har inte bett om kritik som lämnar ämnet och rör sig på ett område som bara är rena smakbedömningar.”
”Jag har aldrig påstått att det var fel att kritisera metaforen.”
kan det tolkas annorlunda.
Metaforen är fel vald iochmed att den inte går ihop med det du vill att den ska gå ihop med. Jag förstår inte var dessa antaganden om att det skulle vara ”alldeles för känsloladdat”, eller ”för jobbigt att förhålla sig neutral till” kommer ifrån, då jag, och synbart även Sammy, bara utgått ifrån vad våldtäkt innebär i princip, inte lagt någon värdegrund för akten i sig.
30/11, 2009 den 11:40 e m
Och jag drar slutsatsen att både du och Sammy blir känslomässigt så fixerade vid mitt val av våldtäktsmetafor att ni inte ser klart.
Jag hävdar fortfarande med bestämdhet att våldtäkten är en klockren metafor för tvång som helhet, och ni håller inte med.
Ni hävdar att jag har valt fel metafor, och jag hävdar att ni har fel.
Och vi kommer väl inte mycket längre än så.
29/11, 2009 den 9:49 e m
…”Vilka är det idag som faktiskt begår de värsta brotten mot mänskligheten, med mest lidande, svält och död som resultat ❓ Jo, regeringar i olika länder. Inte terrorister och vanliga kriminella. Så vi har faktiskt större anledning att frukta regeringar än terrorister och kriminella.” – slut citat härifrån.
30/11, 2009 den 1:49 e m
Det är intressant med olika perspektiv. Det som en del betraktar som helt självklart, kan för andra vara oförståeligt. Den som kan byta perspektiv och se från flera olika synvinklar, kan vidga sin förståelse för hur världen fungerar.
Ibland kan den ändrade synvinkeln ge en förklaring på något samband som man inte har förstått förut och man kan acceptera det.
För varje ny upplysning och insikt man får vidgas förhoppningsvis visheten och man blir klokare.
Men, risken är att man upptäcker en hel del dumheter, fördomar och okunskap som vårt samhälle bygger på. Ska man då blunda för det? Tiga i församlingen? Spela med? Dra sig undan samhället? Eller ska man tala om det man sett? Protestera, revoltera och slåss?
Om man jämför attityden till kroppen, sexualiteten och kärleken som en del religioner, kulturer och politiker har med hur det skulle kunna vara om man bejakade den sexuella energin, kan man bli arg. Jag menar på att samhällets nuvarande attityd gör människor förkrympta, blockerade och rädda i onödan. Alla blir mer eller mindre utvecklingsstörda, jämfört med den utveckling och det liv de skulle kunna ha.
Blockeringar och rädslor som lärs in i barndomen kan sitta i hela livet, om man inte får chansen att gå i terapi eller på kurs för att lösa upp dem.
30/11, 2009 den 3:19 e m
Själv tror jag att jag är något på spåren när mina metaforer gör att somliga blir väldigt upprörda. Då kanske jag har hittat precis rätt.
Att alltid smeka medhårs, så att alla blir glada och nöjda och håller med, skapar inga förändringar.
Jag är helt med dig i tankegångarna kring samhällets destruktiva inverkan på individen. Och jag tror inte att det måste vara så. Det är inte samhället som fenomen som det är fel på. Det är den gamla patriarkala, straffande, paternalistiska, moralistiska, likriktande, krympande allmänattityden vi måste ändra på.
Det är därför vi kämpar på med våra kurser, våra bloggar, vårt politiska engagemang, vår frihetskamp.
Det är viktigt, helt enkelt.
30/11, 2009 den 11:16 e m
En samhällelig parallell till våldtäkt kan då, enligt Chikushos sätt att se det, vara t ex sexköpslagen. Den har införts för enskilda feministiska aktivisters höga självtillfredsställelse på bekostnad av andra människors integritet, fria val och sexuella känslor. D v s en våldtäkt på deras fria vilja. Att man påstår att den ska vara till skydd för någon skulle kunna appliceras även på våldtäkten, under t ex fundamentalistisk islamsk ideologi; ”Jag ’ledde’ henne till sex för hennes eget bästa – så att gud inte ska fördöma henne”. Det kan också appliceras på västerländska NGO:s verksamheter i den ”efterblivna” världen, där västerländska kvinnoaktivister alltför ofta får till tvingande räddningar mot prostituerade (t ex Tanbazaar i Bangla Desh, metoden är den allenarådande ”räddningsmetoden” ända sedan kristendomens införande), som sedan låses in i närmast fängsligt förvar ”för sitt eget bästa”. Utan att ens ge dem någonting – vilket ändå ibland kan ske efter en våldtäkt. Fler exempel kan tas: Vad är t ex Ipred, om inte en lag som införts för att tillfredsställa enstaka individers/företags själviska behov av pengatillförsel – och möjlighet att skaffa prylar/brudar/upplevelser i kraft av den makt pengar ger – på bekostnad av en hel ungdomsgeneration som kriminaliseras, med individer som kanske kommer att bötfällas med summor som kommer förmörka hela deras liv?
Måttet på våldtäkt är ett kulturellt fenomen, och måste ses i ljuset av hur vi värderar det. Det har existerat åtminstone två kulturer i världen där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex (och dessutom åtminstone en kultur där kvinnor tvingade andra kvinnor – som var avvisande mot män sexuellt – att ha sex med män), det existerar/har existerat stora mängder av kulturer där pedosexualitet inte bara är/var ett fullständigt normalt förfarande, utan också önskvärt (precis som hos andra primater). Men hos oss betecknar vi det alltid som tvång och våldtäkt – även när det förutsatta offret inte upplever det så. Blir det då inte en våldtäkt på det ”offret” att mot hennes/hans upplevelse intala henne/han att det var ett fruktansvärt övergrepp som hon/han utsattes för? Bara för att tillfredsställa vår egen förträfflighet och få bekräftat att vi har ”rätt”.
Det centrala är faktiskt vår värdering av situationen – vilken också påverkar hur offret uppfattar den. Eller för att citera Howard S Becker: ”Från denna synpunkt är avvikelse inte kvaliteten av en akt som en människa begår, utan snarare en konsekvens av den applicering andra gör av regler och sanktioner för en ‘förbrytare’. Den avvikande är en på vilken stämpeln applicerats på ett lyckat sätt; avvikande beteende är det beteende som människor stämplar som sådant”. När det uppmålas som förfärligt och fruktansvärt – som i vår kultur – upplever offer det också så. När det inte anses vara någon stor sak blir det inte heller någon stor sak för offren. Men rent generellt uppfattas våldtäkt historiskt som något problematiskt, vilket i grunden inte handlar om att det har med sex att göra, utan att det är tvång och/eller våld (instinktivt värjer vi oss mot det, även om våldtäkter sällan leder till svårare fysiska skador eller död, till skillnad mot misshandel). Men samtidigt är det sexuella tvånget en parningsstrategi hos alla primater (eftersom många hannar annars inte skulle få ”komma till” och reproducera sig). Det är också en överlevnadsmekanism (den absolut främsta av alla) hos alla primathonor att använda sex som handelsvara, vilket gör att gränserna mellan våldtäkt och honans egennytta, i form av att ”lura” av hannen tillförsel med hjälp av sex, kan vara svår att dra i den absoluta merparten av olika primatkulturer.
Detta understryker, att Calles användande av våldtäkten som metafor för samhällets våldtäkt faktiskt är högst relevant, utan att man för den skull måste ta till hårklyverier utifrån vår kulturs sätt att se det. D v s, om man inte betraktar sig som en absolut sanningsmonopolist som är i den absoluta änden av en kunskapsutveckling av ”sanning” som slutar med honom/henne förstås. Alltså om man följaktligen anser sig själv vara den yttersta bäraren av ”det rätta” i denna fråga, och att denna syn kommer att omfatta mänskligheten för all framtid.
Jämförelsen med skatten kanske inte var helt lyckad (eftersom det finns bättre enligt mitt sätt att se det), men det förtar inte att metaforen är relevant.
30/11, 2009 den 11:48 e m
Tack, Dick, för ditt klargörande. Faktum är att skatt inte alls var ett centralt exempel för mig. Däremot just våldtäkten som en metafor för tvång.
Och min text handlar om tvång av alla de slag, som vi medborgare i den Goda Staten självklart förväntas inordna oss i.
Jag protesterar inte ens mot dessa olika slags tvång – snarare nästan tvärtom, och intressant nog just i fallet skatt.
Mitt tabubrott i den här diskussionen är förstås att jämföra olika slags tvång med varandra – de individuella tvången av enskilda personer (misshandel, våldtäkt, m.m.), med statens tvång gentemot medborgarna.
Detta sätter uppenbarligen igång en hel del väldigt starka reaktioner, och jag har lite svårt att förstå denna ovilja att resonera kring kärnfrågan, och istälet hänga upp sig på rena sidospår.
Men så är det förviss ofta när man tar upp kontroversiella ämnen.
Lite tröttsamt, bara.
1/12, 2009 den 10:27 f m
Dick,
Våldtäktsmetaforen relevant i alla dina exempel i första paragrafen. Speciellt IPRED, och övervakningslagstiftning, som jag själv påpekade i min första kommentar.
Men jag tycker fortfarande inte att majoriteten av de listade liknelserna i huvudinlägget är det, eftersom våldtäkt per definition innebär något som kräver väldigt mycket pillrande, joxande och överrationaliserande för att passa ihop med dem i ren princip.
Jag säger inte att samhället inte våldtar individen, jag säger bara att samhället inte våldtar individen på det sätt som stackars Carl Johan menar.
1/12, 2009 den 11:53 f m
Ah, där kom det – ”stackars Carl Johan” – en desperat liten härskarteknik.
Kul.
1/12, 2009 den 12:49 e m
33 HÄRSKARTEKNIKER ❗ – av Maria Knutsson.
1/12, 2009 den 3:24 e m
Härskarteknik ja. Du kan ju passa på att kolla nr.8 av ovan listade härskartekniker och se om du känner igen dig.
2/12, 2009 den 8:29 f m
Intressant projektion, chikusho.
Faktum är att denna uppräkning av s.k. ”härskartekniker” i praktiken är en beskrivning av hur ALLA människor agerar i olika sammanhang. Det är en veritabel provkarta över mänskligt beteende, flockbeteende, och de trick vi använder oss av för att klättra i flockens rangordning.
Det finns med andra ord inte en människa som inte skulle kunna känna igen sig i minst hälften av dessa olika uttryck för mänskligt beteende.
Faktum är, och det är en skön paradox i det, är att man just därför kan använda begreppet härskarteknik som en härskarteknik.
Man kan beskylla någon för att använda sig av härskartekniker, och så behöver man plötsligt inte använda sig av några riktiga argument.
Därför använde jag medvetet denna beskyllning för att retas lite, men inte för att undvika att gå i svaromål, utan faktiskt bara på just en sådan formulering som är en klassisk förminskningsteknik.
Det är inte särskilt synd om mig, och s.k. ”härskartekniker” funkar väldigt dåligt på mig.
Skuldprojektioner, martyrbeteende, subtil förminskning, osynliggörande, direkta attacker – jag är oerhört uppmärksam på alla varianterna av maktspel, och är rätt bra på att glida undan oskadd.
Try something else.
Eller ge upp, bara. Vi verkar inte komma så mycket längre, och kanske bara ska komma överens om att vi inte är överens.
4/12, 2009 den 10:21 f m
Ahhh, så det är mänskligt beteende när du gör något, men en härskarteknik när jag gör något, eller?
Du har ju fortfarande inte bemött mitt huvudargument, utan bara hittat på en känslomässig anknytning mellan mig och ämnet, sen använt den för att inte behöva möta det.
Så, även du kan prova något annat. 🙂
4/12, 2009 den 10:39 f m
O.K.
Vi kan försöka lite till, om du vill det. Har jag förstått dig rätt om det är detta som är ditt huvudargument?
”Oavsett om man kan välja att försvara sig eller inte, en våldtäkt är inte en utbytessituation. Man kan fortfarande inte välja att inte bli våldtagen, eftersom det är någon annan som tvingar en.”
Rätta mig gärna om jag har fel, om det är något annat som är ditt huvudargument, elle rom du helt enkelt vill förtydliga.
************
Men mitt argument är att även mellan ytterligheterna våldtäkt och samtycke så finns det en gråskala. Våldtäkt över huvud taget tycker jag kan användas som en metafor för tvång, att man blir utsatt för något mot sin vilja.
Och eftersom samma gråskala finns vad gäller sex, så finns den naturligtvis på andra områden också.
Jag tror att du blir arg på mig helt i onödan. Det är ju inte så att jag vill trivialisera våldtäkt, eller ifrågasätta upplevelsen hos dem som faktiskt har blivit våldagna.
Jag har redan förklarat att samtycke för mig är en helig princip. Och jag tycker att den principen borde gälla alla sammanhang i livet.
Och bara för att en handling rent juridiskt räknas som våldtäkt, och en annan inte, så betyder det ju int eatt det finns en självklar sanning idet, eller hur?
Jag har en bekant, var syster blev utsatt för sexuella övergrepp som 12-åring. I syfte att säkra bevismaterial utsattes hon för en gynekologundersökning, mot sin vilja, under det att en polis höll fast henne, fast hon skrek att hon inte ville. Detta sågs rent juridiskt INTE som en våldtäkt, men jag är rätt säker på att flickan upplevde det som en fruktansvärd kränkning, kanske en värre form av våldtäkt än den hon råkat ut för innan.
Allt handlar om perspektiv.
4/12, 2009 den 11:09 f m
”Att man blir utsatt för något mot sin vilja”.
Ja, man kan likna att bli utsatt för något mot sin vilja vid våldtäkt på ett sätt, men hela våldtäktsbiten blir irrelevant när man har ett val, vilket man har i samhället och världen i alla de saker du beskrev i inlägget (minus övervakningen).
Jag menar att det finns ingenting som är att villigt utsätta sig för våldtäkt, för då är situationen man är i en våldtäkt redan innan övergreppet, och då har man ju iallafall bara valet mellan illa och värre.
Situationen i din sista liknelse med din bekantas syster är också relevant till våldtäkt, då hon utsätts för någonting hon inte vill (eller kan kontrollera) där hon inte har, eller inte förstår att hon har någonting att vinna på det, utan är mest för att polisen och hennes föräldrar ska få sinnesfrid vid att personen som utnyttjade henne straffas. Eventuella skadeståndspengar som något i ”gengäld” fungerar inte heller, eftersom det utgår från ”våldtäktsmannen” som begår övergreppet och inte någonting hon själv kan ta ett aktivt val i.
1/12, 2009 den 12:11 f m
Carl Johan, jag tycker att du ofta har tänkvärda inlägg på din blogg, så även i detta fall. Däremot anser jag att metaforen inte var särskilt lyckad, det får jag hålla med både Sammy och chikusho om. Särskilt eftersom det du skriver inledningsvis inte är något som enbart är att förstås som en metafor. Du nämner ju faktiskt där vad som är betydligt värre än sexuell våldtäkt.
Jag kan bara säga att du går för långt när om du tror dig kunna avgöra vad som är mer kränkande eller skadligt för andra individer. Kanske en sexuell våldtäkt inte vore så smärtsam för dig, men kan vara en livslång psykiskt tortyr för en annan individ.
Sen tycker jag faktiskt att du borde applicera dina ord om att alltid smeka medhårs på dig själv på denna blogg. Jag har lagt märke till att du har svårt att ta kritik i kommentarerna. Att alltid få medhåll i det man skriver, är väl ändå inget utvecklande? Det är väl just när man får mothugg som det finns utrymme för utveckling – inte bara hos bloggläsarna, utan även hos dem som bloggar?
1/12, 2009 den 1:11 f m
Det finns naturligtvis ingen möjlighet att sätta brott i en absolut rangordning, även om man i rättsväsendet trots allt måste försöka göra det. Det är skillnad på snatteri och mord. Det är skillnad på att palla äpplen hos grannen, eller att bränna ner hennes hus.
Det är skillnad på att stjäla en viss mängd mat från en fattig och hungrig, alternativt samma mängd från en ICA-butik. Det finns alltid skalor.
Sen kommer olika människor att uppleva samma brott helt olika – och det är där juridiken brister, även om man där försöker sitt bästa.
Men jag hävdar fortfarande att det bör bedömas som ett ännu värre brott att bli brutalt misshandlad, särskilt om man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade.
Du kanske tycker att det är fel av mig att påstå att allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt, men det är ju en bedömningsfråga som lagstiftare och lagvrängare har att göra, och det görs ju ständigt.
Jag har faktiskt inte alls svårt att ta kritik – om den är relevant.
Jag är dock väldigt ”o-jantig” på så sätt att jag inte tar all kritik som amen i kyrkan, och inte suger åt mig allt som folk skriver som något jag nog måste ta till mig. Jag vet att kritik ALLTID är minst 50 % projektion, och att man bör hantera all kritik med både öppenhet och skepsis. Och det gör jag.
Jag tar gärna kritik, och jag ändrar mig gärna, om jag upplever att kritiken har bäring.
Just i detta specifika fall, med Sammy och chikusho, tyckte jag inte det.
Deras kritik var inte genomtänkt, den var missriktad, och fokuserade på fel grejer.
I Sammys fall verkade det vara mer av en egotripp, och i chikushos fall verkade det vara mer en fråga om känslor än rationella argument.
Jag kan ha fel, men jag har inte fått några starka indikationer på det.
Och det är ju förstås att svära i kyrkan att inte visa tillbörlig ödmjukhet när någon ansträngt sig att skriva kritiska omdömen i kommentarsfältet, men det förbehåller jag mig rätten till.
Det är nu flera som har kritiserat mitt val av metafor – våldtäkten som metafor för institutionaliserat tvång – och jag hävdar fortfarande att metaforen är alldeles utmärkt, och fungerar mycket väl. Inte minst med tanke på att den väcker så starka reaktioner.
Så varför skulle jag ta till mig en kritik som jag inte håller med om?
Förklara gärna det, Maria.
Jag lyssnar.
Kanske inte alltför ödmjukt, men uppriktigt. 🙂
1/12, 2009 den 10:26 f m
Hahaha, jag säger då det. Jag visar gång på gång skillnad i princip mellan våldtäkt och det du liknar det vid i samhället, medan du mest går vidare att hävda att allt tvång är som våldtäkt. Du räknar istället upp massa situationer folk kan bli våldtagna i, istället för att försöka styrka dina argument, och avfärdar det hela med att ”han har för starka känslomässiga reaktioner”, och ”jag skriver om så kontroversiella och radikala saker att de som inte håller med inte kan kontrollera sig själva”.
Ditt beteende i kommentarsfältet visar snarare på att du inte kan ta kritik på grund av arrogans, och försöker hitta bortförklaringar i att de som skriver är för känsliga mot din rebelliska metafor. Löjligt, rent utsagt.
1/12, 2009 den 11:50 f m
Fast du gör ju inte det, för du har fixerat dig vid en viss, starkt emotionellt laddad uppfattning om våldtäkt, och ser därför inte vad jag försöker säga. Alltså lyckas du inte alls övertyga mig om att du har rätt.
Och just av den anledningen kan jag gå med på att våldtäkten uppenbarligen rent dramaturgiskt var ett dåligt val av metafor, åtminstone för en viss del av mina läsare, eftersom det är ett väldigt emotionellt laddat ämne, så starkt laddat att det blir svårt att förhålla sit emotionellt neutral.
Det är onekligen riskabelt att använda starka effekter i texter, eftersom somliga reagerar starkast på själva effekten. Lite som en film, där det enda man kommer ihåg är den där skyskrapan som sprängdes, eller den där blodiga scenen när någon blir piskad.
Men nu är jag en gammal teaterman, som gillar starka effekter. Och jag hävdar fortfarande, att om man kan balansera innehåll och effekt, så kan det bli väldigt effektivt, även om man förlorar några på vägen.
Och jag hävdar alltjämt att min metafor är relevant, om än kanske för stark tobak för somliga av mina läsare.
Och jag kan respektera att vi på denna punkt uppenbarligen inte är ense. Det är helt O.K. We agree to disagree.
1/12, 2009 den 3:22 e m
Det kanske hade stämt att jag fixerat mig vid en viss stark emotionellt laddad uppfattning om våldtäkt om jag hade lagt någon värdegrund för handlingen. Men i alla inlägg jag skrivit, om du bekymrat dig om att läsa dem, har fokuserat på ordets betydelse. Definitionen. De kriterier som uppfylls i princip för att en våldtäkt ska vara en våldtäkt. Sen även visat var det slutar vara våldtäkt och blir något annat.
Absolut, jag håller med att om man ändrar vad ordet våldtäkt betyder till det du vill att det ska betyda, absolut, då är det jätterelevant. Men när det inte betyder det du vill det ska betyda, inte lika relevant. Att du får en kriterie för kriterie redovisning mellan din metafor och din liknelse kräver det ordentlig hjärngympa för att bortförklara på nån sorts känslomässig koppling hos mig personligen. Så, ja, grattis till det.
2/12, 2009 den 8:16 f m
Och du verkar inte vilja acceptera att även begreppet våldtäkt går att definiera på flera sätt. Det görs ju redan – inom juridiken finns det ju ”våldtäkter” som de flesta förnuftiga människor inte skulle betrakta som en våldtäkt, eftersom det nödvändigtvis behöver vara någon som blir tagen med våld. Det kan räcka med fel ålder.
Så jag väljer att använda begreppet våldtäkt som metafor, och om du inte gillar det, och tycker att jag har fel, så är det din fulla rätt, men du kan inte övertyga mig om att jag har fel om du inte presenterar väldigt goda argument för det.
Du antyder att jag inte har läst dina inlägg, men det har jag naturligtvis. Det betyder dock inte att jag måste instämma i det du skriver.
Jag lyssnar mycket uppmärksamt, men lyder inte automatiskt därför.
4/12, 2009 den 10:44 f m
Ja, men se där, nu börjar vi ju komma nånvart.
Våldtäkt mot barn-lagstiftning är en betydligt mer relevant parallell att dra till de saker du liknar vid våldtäkt i ditt inlägg.
Den innebär att man som myndig inte får ha sex med en person under 15 år. Det här är dessutom någonting man kan dömas till oavsett om personen samtycker eller inte (även om det rubriceras som GROV våldtäkt mot barn om hot, våld, eller personen som gör sig skyldig är i en maktposition till barnet[vilket staten verkligen är, om individen är barnet]). Som du liknar det vid i samhället, vissa njuter av att betala skatt precis som samhället njuter av att tvinga folk betala skatt. Vissa hatar att betala skatt, men samhället njuter fortfarande av att tvinga folk betala skatt. I princip fungerar de här sakerna att likna vid varandra, vilket våldtäkt i sig inte gör, då det exklusivt behandlar de som tar från ovillig.
Det är då också värt att poängtera att våldtäkt mot barn är ett särskilt tillägg i våldtäktslagstiftningen som behandlar sex med ännu inte könsmogna personer. Det är alltså inte relevant att ta upp i definitionen av våldtäkt (även om namnet kan få en att tro det).
4/12, 2009 den 11:00 f m
Jo, som jag påpekade, så finns det flera olika slags våldtäkt, och det finns verkligen företeelser som rent juridiskt har klassats som våldtäkt, fast ingen vettig människa skulle anse det vara en våldtäkt. Jag känner personligen ungdomar som träffades och började ha sex när den ena var 14 och den andre 21 – enligt naturen är detta något fullkomligt normalt och friskt, men enligt evensk lag är detta klassat som en våldtäkt, vilket förstås är helt vansinnigt.
Detta, om något, urholkar och trivialiserar begreppet våldtäkt.
Och ja, visst kan man hävda att just denna slags ”våldtäkt” är mer relevant som metafor än bara ”våldtäkt” rätt och slätt, men när jag använder detta begrepp så inkluderar jag alla varianter, inklusive dessa som egentligen inte alls innehåller någon form av tvång, utan som tvärtom är sex med fullkomligt samtycke – fast det är ”för stor” åldersskillnad, enligt lagstiftarna.
Men när jag använder mig av metaforen våldtäkt, så gör jag det just för att den s.k. våldtäkten omfattar så många olika sexuella uttryck, som egentligen inte borde komma alltför mycket i förgrunden.
Det främsta borde alltid vara kärlek.
4/12, 2009 den 11:54 f m
Att det finns många olika sorters våldtäkt håller jag med om, men alla exempel du gett har följt den princip jag målade upp redan från början. Förutom ”våldtäkt mot barn”, vilket bara är kopplat till våldtäkt som en juridisk term.
Att använda ett enormt begrepp, där bara en liten underkategori är relevant gör inte automatiskt att det enorma begreppet blir relevant.
Det blir lite som att säga att alla nötter är baljväxter, bara för att jordnöten är det.
5/12, 2009 den 6:11 e m
Ja, jag hör dig, och jag säger med en dåres envishet – vi delar inte uppfattning. Vi tänker olika. Och det är helt O.K.
Det verkar dock som att det är väldigt viktigt för dig att ha rätt – så varsågod, du får gärna ha rätt i din värld. Det är lugnt.
Jag hävdar dock inte att du måste hålla med mig om min uppfattning, så snälla, snälla Chikusho, nöj dig med att vi till viss del helt enkelt har olika definition av begreppet våldtäkt.
Vi kommer inte längre med den här diskussionen nu.
1/12, 2009 den 12:14 f m
En metafor som urvattnar den kränkning en våldtäkt innebär.
För ett år sedan såg jag fram emot att läsa dina blogginlägg. Vid någon tidpunkt märkte jag att alla inlägg du publicerade innnehöll teorier om dolda agendor. Det sammanföll med att du skrev om kvinnors falska våldtäktsanmälningar hos mig och såg förmildrande omständigheter eller ”gråzoner”. Sedan dess känns inte dina buskap alls lika glada och frihetliga längre.
Du skriver inte för min skull, men det är tråkigt att jag numer inte kan låta bli att undra om den glada hippiemannen inte längre kan skriva ett blogginlägg utan att andas tungt bakom skärmen.
1/12, 2009 den 12:55 f m
Åh, jag andas lätt, lätt.
Du kopplar nog ihop punkterna på fel sätt, tror jag.
Min främsta agenda (inte dold) här i livet är att ingen någonsin ska behöva utsättas för något mot sin vilja.
Samtycke är min heligaste princip.
Det skulle aldrig falla mig in att bagatellisera en våldtäkt. Dock tycker jag att det kan vara på sin plats att sätta in våldtäkterna i ett större sammanhang. Det finns ingen absolut smärtnivå, ingen absolut brottsbedömning kring detta fenomen. Ett brott blir inte ett brott på grund av handlingens natur, men av omgivningens bedömning. Och omgivningens bedömning kommer även att starkt påverka min personliga reaktion på handlingen.
Om jag har skrivit någon gång om falska våldtäktsanmälningar så måste det ha varit i ett sammanhang som faktiskt handlade om detta på något sätt – det är faktiskt tyvärr inte särskilt ovanligt, och det är en kvinnas mest effektiva sätt att begå en våldtäkt mot en man.
Nej, Johanna, alla mina blogginlägg handlar INTE om dolda agendor. Och jag är INTE en foliehatt som diggar David Icke och andra ödle – blodlinje – judiska konspirationen – världsregering – Bilderberggruppen – bankerna – teoretiker. Sånt finns det andra som ägnar sig åt.
Vaken.se t.ex. – inte min kopp te, kan jag väl säga.
Jag tror att det räcker alldeles utmärkt med en kombination av gammal ”hederlig” dumhet och girighet. Där har du grunden till all korruption, och där hittar du förmodligen upprinnelsen till de allra flesta tokiga politiska beslut.
Dock går det inte för mig att helt utesluta att det självklart finns dolda agendor här och där. Det ligger i människans natur att konspirera, för egen vinnings skull, och det gör vi hela tiden. Särskilt om det handlar om makt och pengar.
Sen är det bra att ha med sig en rejäl dos skepsis, och framför allt ett positivt, konstruktivt tänkande. Jag gillar inte att grotta ner mig alltför mycket i sådant jag INTE gillar, sådant som ger mig obehag. Jag ägnar mig hellre åt det som är uppbyggligt och trevligt.
Det man fokuserar på växer.
Och denna blogg är bara en av alla mina kanaler, och är kanske inte alltid är helt representativ för det budskap jag vill sprida, eftersom jag har andra kanaler. Denna blogg har förvisso ca 500-1000 läsare per dygn, men Cirkus Eros har fortfarande 2500-3500 besökare, och är enligt min mening mycket viktigare för det jag sysslar med än bloggen.
2/12, 2009 den 11:03 f m
Ni är roliga, Carl Johan och chikusho. Ni använder härskartekniker båda två.
Det är med hjälp av dessa tekniker som samhället har styrts och styrs på många sätt fortfarande.
I den gamla hierarkiska ordningen var människor uppdelade i olika rang och klasser, över och underordning, kungen och undersåtarna, adel, borgare och bönder.
Jag tycker att holarki är intressantare och bättre förhållningssätt. Holarki är ett motsatsord till hierarki. I ett holarkist samhälle kan alla möten mellan människor vara kärleksfulla relationer.
I ett modernt och komplicerat samhälle behövs alla sorters människor. För att allas möjligheter ska blomma, så måste vi tillåta människor att vara som de är, var och en efter sina möjligheter, intressen och talanger. Det är endast fria självständiga människor som kan skapa en verklig gemenskap.
Ett samhälle som hindrar människor från att vara sig själva och kräver anpassning och likriktning av individerna, hindrar utvecklingen till ett medveten, kärleksfull och hållbar framtid.
För att människor ska utveckla sina inneboende möjligheter och talanger, måste vi acceptera både oss själva och andra som de är. Vi måste acceptera allas olikheter och talanger.
Att våga vara den vi är innerst inne, kräver att vi accepterar både de sidor som är outvecklade och de sidor som är mer utvecklade. De som har kontakt med och är medveten om sin egen kärleksfulla kärna, ser också med villkorslös kärleksfullhet på andra och bejakar deras kärleksfulla kärna.
På fria själständiga holarkiska människor fungerar inte härskartekniker, det rinner av dem som vatten på en gås.
2/12, 2009 den 11:28 f m
Ja, visst är det så, och det var ju just det jag påpekade i mitt sista svar på chikushos kommentarer.
Alla använder härskartekniker, eftersom alla de olika sociala tekniker som man idag har skrapat ihop under samma tak med skylten ”härskartekniker” är integrerade delar av mänsklig interaktion.
Att livet sedan är mer komplext än så, måste man påminna sig själv om. Makt och hierarkier kommer alltid att finnas, men de kan se ut på väldigt olika sätt. All makt missbrukas inte. Och ibland kanske även en hierarkisk maktordning kan se mer ut som den ”holarki” som du beskriver, Bengt. Om den är flexibel och demokratisk, med kärlek i grunden.
Sen tror jag att för att härskartekniker ska kunna rinna av någon som vatten på en gås, så behöver man först och främst helt enkelt ha ett väldigt gott självförtroende, en stark självkänsla, och en självklar inre och yttre trygghet. Det är hemligheterna bakom en sådan immunitet.
9/12, 2009 den 7:56 e m
Jättebra webbsida,väldigt informativt. Tack.
9/12, 2009 den 11:52 e m
Folk har en förmåga att sätta människor, som råkat ut för brott, i offerställning och man trillar lätt dit. Det kan vara svårt att ta sig ur den likväl som det är skönt att gömma sig i den. Båda rollerna gör att det är svårt att gå vidare. Och vägrar man offerställningen så blir man ifrågasatt.
Brott är ett brott, en händelse i stunden. Jag tror man måste se den som det och agera därefter.
10/12, 2009 den 8:45 f m
Det är ju lite komplicerat på så sätt att man ju faktiskt är ett offer, rent tekniskt, om man blir utsatt för ett brott som man inte kan freda sig mot.
Om vi får ett inbrott i vår lägenhet så blir vi ju brottsoffer.
Men att man blivit ett offer för en handling betyder ju inte att jag måste gå in i detta, som vore det en oundviklig konsekvens.
Frågan är – behöver jag identifiera mig med detta, göra det till en roll jag ska fylla?
Nej, det behöver jag naturligtvis inte. Hur man reagerar på ett brott mot sin egen person är inte universellt detsamma för alla människor – tvärtom är det extremt olika.
Du väljer själv hur du hanterar de känslor som kan uppstå i olika situationer.
Med det vill jag inte nedvärdera de känslor som man kan känna i en offersituation – rädsla, uppgivenhet, upplevelsen att vara kränkt.
Alla dessa känslor är legitima. Men frågan är – är du dina känslor? Måste du identifiera dig med upplevelsen och integrera den i ditt väsen, som vore du och din personlighet totalt präglad av upplevelsen?
Om du tror det är du inte en fri människa.
12/12, 2009 den 12:51 f m
[…] december 11, 2009 · Kommentera Paranoia Says: […]
7/01, 2010 den 11:13 f m
[…] Samhällets våldtäkt på individen […]
7/10, 2012 den 10:53 f m
[…] Samhällets våldtäck på individen […]