Den slutgiltiga provokationen – Blogges död

Blogge Bloggelito är död. Det vill säga, Niklas Doughertys bloggar-alter ego har lämnat nätet, och kvar finns bara en text på en jpeg-bild, som förklarar varför bloggen är nerlagd. Och jag måste erkänna att jag blir alldeles bestört. Skitförbannad, faktiskt – vilket förstås är den optimala hyllningen till bloggosfärens värsta provokatör…!

Har karljävuln inte fattat betydelsen av sitt eget avtryck i bloggosfären? Hur har han mage att förvägra oss sina fantastiska och inspirerande alster? Hur kan den där jäveln sitta i flera år och skriva saker som får hela bloggosfären att sjuda, mängder av människor att tänka och inspireras i nya tankebanor, provoceras till egna ord och handlingar – och sen bara stänga av alltihop? Vilken jävla sti! Så ansvarslöst! Hur egoistisk får man vara egentligen?

Så här skriver Blogge/Niklas på sin blogg, ordagrant:

A tout le monde

Blogge Bloggelito is no more. Bloggen har sedan länge passerat gränsen för relevans, och fyller inte längre någon funktion. Vad som från början var en programmeringsuppgift på fritiden blev sedermera till ett gift, ett slags bekräftelsebehov och ett sug efter att provocera. Det var kul, det var lärorikt, det var intressant, det gav många fina kontakter och insikter.

Numera är bloggen mest en parodi på sig själv och har sedan länge passerat bäst före-datum. Det som en gång var roligt är numera rätt trist och faktiskt en börda. Jag har sagt vad jag vill säga, testat vad jag vill testa och utforskat vad jag vill utforska. Systemen fungerar trots allt!

Jag har inget nytt att tillföra i detta begränsade och beprövade format. Jag behöver andra utmaningar och ny stimulans. Jag måste gå vidare. Jag säger inte adjö, utan snarare: vi ses här och där! Under andra former, i andra sammanhang och under andra omständigheter.

Varken mer eller mindre. Detta är allt vad som finns på platsen för Blogges blogg. Hundratals med informativa, inspirerande, irriterande, förargande, skrattretande artiklar – borta, som om de aldrig funnits. För att inte tala om alla tusentals kommentarer som skrivits in efter hans texter. Blogges blogg är samhällshistoria, ett ovärderligt tidsdokument som borde sparas för all framtid.

Jag har en av Niklas artiklar på min hemsida Cirkus Eros, men det är förstås en fjärt i vinden jämfört med allt han har producerat genom åren. Att allt detta material plötsligt inte finns tillgängligt för allmänheten känns brottsligt, skrämmande och obehagligt. Vem försvinner härnäst? Av egen vilja, eller för att någon myndighetsperson anser det vara lämpligt?

Så jag skriver en del av detta blogginlägg som ett brev riktat direkt till Blogge himself, och hoppas att han läser det, hoppas att han tar sitt ansvar som medmänniska och kulturpersonlighet, hoppas att han lägger upp bloggen igen på något sätt, eller åtminstone publicerar några av sina riktiga höjdare som bok, för oss fans att glädjas åt. Det vore en verklig kulturgärning värd en alldeles speciell hyllning.

Hej Blogge/Niklas!

Min förvåning var stor när jag försökte länka till dig i ytterligare ett blogginlägg. Jag blir alldeles bestört! Blogges blogg nerlagd? Det är inte möjligt! En av Sveriges viktigaste bloggar, som har rört om i grytan på ett sätt som få andra bloggare har lyckats med. Inte alltid helt korrekt, inte alltid genomtänkt, men alltid med edge, alltid med en provokation som irriterar, förargar, inspirerar, manar till skratt – och ilska.

Jag känner en enorm tacksamhet för allt det arbete du har lagt ner på din blogg, alla de texter du har publicerat, och den effekt ditt bloggande har haft på oss andra bloggare. Det är inte helt säkert att jag skulle ha börjat blogga, eller åtminstone inte för så pass länge sedan, och kanske inte lika provokativt, om det inte vore för dig.

Din blogg är inte bara ett privat experiment längre – det är ett viktigt kulturdokument. Det är faktiskt inte schysst att bara ta bort den utan ens en förvarning. Det är lite som om en författare plötsligt skulle rensa bort alla sina böcker från samtliga bibliotek, och klippa ut alla artiklar ur alla tidningar som författaren har skrivit i – om det vore möjligt.

Jag funderar lite på varför du gör som du gör, om det är den slutgiltiga provokationen, eller om du vill visa hur det kan bli om man tystar en röst i det digitala samhället (i vilket det ju rent faktiskt går att med några musklick radera en hel författarproduktion, så länge den finns på nätet).

Jag ber dig gärna på mina bara knän om att du gör din blogg tillgänglig igen, åtminstone som ett arkiv, med tydlig info om att det inte längre går att kommentera, att bloggen är avslutad, etc. Det skulle bli en gärning av stor betydelse för många av oss som regelbundet har följt din blogg.

Sänd mig åtminstone en CD-skiva med bloggen på, eller lägg upp bloggartiklarna på en hemlig sida, så att vi kan arkivera och spara de artiklar som vi uppskattat mest genom åren – Pleeeeease!

Som sagt – på mina bara knän…

Jag hoppas verkligen att Blogges försvinnande från nätet är en övergående provokation, en tillfällig nyck, ytterligare ett experiment, begränsat i tid. Jag hoppas att Niklas förstår värdet av sitt bidrag till den politiska debatten, värdet av sitt höga tonläge (som inspiration för oss andra mer försiktiga skribenter), och värdet av all den faktakunskap som Niklas besitter i en mängd ämnen, och som han effektivt redovisat på sin blogg.

Blogges plötsliga försvinnande ger onekligen debatten kring upphovsrätten ett helt nytt perspektiv. Är det verkligen rätt att ta ifrån folk något som liksom har blivit allmänhetens egendom? Hur skulle det se ut om jag skrev en sång, som folk lyssnar på och sjunger, men som plötsligt inte fanns tillgänglig? Då skulle den sjungas vidare, för när den väl finns ute i etern kan jag inte längre hävda exklusiv äganderätt till den. Så vem äger egentligen Blogges texter? Bara Blogge själv? Eller har vi andra rätt att ta del av texterna, på samma sätt som vi kan läsa nästan allt som publicerats i Sverige på Kungliga Biblioteket, oavsett vad författarna önskat?

Franz Kafka ville att allt han skrivit skulle brännas efter hans död. Hans vän och författarkollega Max Brod bröt mot denna vilja, och så har vi fått ta del av hans fantastiska litteratur. Om hans skrifter skulle ha blivit brända (som ju upphovsmannen, Kafka själv, faktiskt uttryckligen önskade), så hade ingen känt till honom idag. Hans gåva hade aldrig nått allmänheten. Hade det varit mer respektfullt mot Kafka än att publicera hans verk mot hans vilja? Vad hade vi tyckt om Max Brod?

Sir Richard Burton översatte Kama Sutra, Tusen och en natt, Den parfymerade trädgården och en mängd andra orientaliska skrifter, ofta med erotiskt innehåll. Han var över huvud taget en extremt intressant person (läs gärna mer om honom på Wikipedia!) Vid sin död lämnade han efter sig en ny, färdig översättning av Den parfymerade trädgården, samt allehanda andra högintressanta skriftverk, men hans änka fann dem så moraliskt fördärvliga att hon brände alltihop. Det hade hon formellt sett rätt att göra – men var det rätt ur ett allmänmänskligt perspektiv? Självfallet inte, och hon fick hård kritik för sitt tilltag redan i sin livstid.

Blogges tilltag att radera sig själv från nätet sätter strålkastarljuset på två saker – vad är egentligen allmän egendom, intellektuell allemansrätt, och vad blir konsekvenserna av en sådan tanke? Och – vad händer när viktiga media inte finns på arkiv för framtiden? Vem har sparat Blogges artiklar, förutom han själv? Och – hemska tanke – om han själv skulle få för sig att radera allt? Hur gör Kungliga Biblioteket med nätburen media?

Och frågorna går även åt andra hållet. Vad händer om staten går in och blockerar eller raderar sajter? Vad händer om diverse myndigheter vill utplåna spåren av en obekväm röst, och allt som finns ligger på nätet – inte på papper i tusentals medborgares bokhyllor? Med modern teknik och centrala serverdatabaser är sådant möjligt i mycket högre grad än förr. Vem spar intressanta hemsidor och texter på flera av varandra oberoende servrar?

Kanske är Blogges avhopp från bloggosfären menad just som en sådan tankeställare. Ett nytt formidabelt experiment, involverande bloggosfärens mediala förmåga att påverka. Eller så är det bara ett egoistiskt hugskott, en självupptagen människas totala ointresse av andras behov och önskemål. Vad det än är, så har Blogge gjort ett outplånligt intryck på de flesta av oss som läser och skriver på bloggar, särskilt då ideologiska och politiska sådan.

Kanske är det dags för ett webmuseum, en jätteserver där gamla hemsidor lagras för att kunna beskådas i efterhand. http://www.webmuseum.org – det vore väl nåt? Att kunna glutta in och ta en titt på hur Apples hemsida såg ut 1996 – det vore väl intressant? Alla de spännande och faktaspäckade hemsidor som har försvunnit på grund av innehavarens ointresse, eller tillfälliga oförmåga att betala webleverantörsräkningar – det vore väl en kulturgärning att skapa ett sådant digitalt museum? Där skulle Blogges blogg ha en självklar plats bland de intressantaste bloggarna.

Explore posts in the same categories: Bloggar, Dagstidningar, Foto & Konst, Frihet, Internet, Kultur, Lagstiftning, Libertarianism, Livsåskådning, Media, Politik, Religion, Samhälle, Sexualpolitik, Upphovsrätt, Yttrandefrihet

Etiketter: blogg, Blogge Bloggelito

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.