Hur man skadar sina barn för livet

I Södertäljetidningen LT fanns för en vecka sedan att läsa en artikel med rubriken ”Sjuåring sexuellt trakasserad i skolan”, vilket förstärktes ytterligare av att artikeln fick största utrymmet på förstasidan, där med rubriken ”Kärleksbrevet var ett sexhot”. Och det låter ju allvarligt. Ända tills jag läste artikeln om lilla Ida och hennes mamma Marianne. Då förstod jag att det verkligen var allvarligt, men inte på det sätt man kanske skulle kunna tro.

Det visade sig att en jämnårig pojke (alltså i sjuårsåldern) har givit lilla Ida ett kärleksbrev. I brevet, som var dekorerat med ett rött hjärta, stod att läsa ”Jag vil bli ihop och knula”. Jaha. Själv tyckte jag att det lät rätt gulligt. Men uppenbarligen tyckte inte flickans mor det. Flickan själv kunde inte ens läsa brevet, men mamman rev upp himmel och jord, och krävde av skolans biträdande rektor Dennis Jarl, att han skulle ”ta itu med detta sexhot”, något han tyckte kunde vänta till höstterminen.

”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om såna här ord.”
Idas mamma Marianne

Jag tar mig för pannan och undrar hur denna mamma tänker. Var hon inte med på 1970-talet? Ni vet, på den tiden då det fanns jättepedagogiska barnböcker med gulliga illustrationer av mamma och pappa som knullar, så att barnen får lära sig hur det blir småsyskon. Vad menar människan med att en sjuåring inte ens ska veta om ”såna här ord”? Vad är problemet? Vari ligger faran?

Det verkliga problemet ligger förstås i att vi lever i ett sexualfientligt samhälle, i vilket sex generellt betraktas som något farligt, som vi ständigt bör skyddas från. Och mest av allt måste vi skydda barnen, eftersom de antas ta skada av att konfronteras med allt som kan tolkas sexuellt. Vad man bygger detta antagande på är dock en gåta för mig. Mamman i detta fall vill förstås väl, och har bara goda intentioner för sitt barn. Men ändå blev det så fel, eftersom hon uppenbarligen ryckts med i denna kollektiva, erotofoba psykos.

Barnen skall alltså inte bara skyddas mot explicita uttryck för sexualitet, utan t.o.m. beskrivande ord. ”Knulla” är uppenbarligen ett ord som en sjuåring inte ens ska veta om. Men… varför det? Vari ligger det farliga att barn är nyfikna på vad vuxna gör, att de utforskar, leker, busar, testar? Och på vilket sätt kan ett ord, beskrivande en alldeles ovanligt trevlig och hälsosam mänsklig aktivitet, vara så farligt?

När jag var barn, i 6-9-årsåldern, lekte vi massor med sexuella lekar. Vi pillade på varandras kön, pussades i smyg, låtsasknullade med nallebjörnar och varandra (utan att veta vad vi egentligen sysslade med), tävlade i vem som fick in flest in rönnbär under förhuden, tog tagel från en trasig gymnastikplint och sprang runt för att visa att vi minsan hade hår på kuken, dansade nakna och hoppade runt och viftade på våra små snoppar. Givetvis lekte vi doktor med varandra, runkade, gnuggade oss mot möbler och visade stolt våra små stånd. Men eftersom det var på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som jag var barn, så kanske det inte var lika farligt då, vem vet?

”Med tanke på det som stod i brevet, är det tur att hon inte lärt sig läsa än.”
Idas mamma Marianne

Det ingår i barns utveckling att provocera och testa var gränserna går. När jag gick på fritids roade vi oss ibland med att bygga hakkors i LEGO, eftersom personalen blev så arga då. Jättearga blev de. Hur kul som helst. Inte fan begrep vi vad hakkorsen representerade för de vuxna. Och det behövs faktiskt inte heller.

Det finns alltid en risk att vuxna överreagerar, att vi lägger alldeles för stor bokstavlig betydelse i barns lekar och provokationer. Det är då vi faktiskt måste behärska oss, och inte projicera våra egna rädslor, trauman och dömanden på barnen. Jag gör den bedömningen att det är just det som har hänt i det här fallet. Om ingen hade reagerat nämnvärt, struntat i ”knullbrevet”, och kanske bara skrattat lite mjukt åt det roliga i det, så hade naturligtvis ingen tagit skada. Tvärtom. Men just mammans överdrivna reaktion i detta fall har fått hela den här brevhistorien att bli ett våldsamt överdrivet drama, med barnen som största offer.

Vad är det egentligen som har hänt med vårt samhälle, när en förälder är beredd att stigmatisera, skam- och skuldbelägga och traumatisera såväl sin dotter som hennes kamrater – när det hela rörde sig om en liten bagatell, en skitsak, lite bus barn emellan? Att dra igång hela skuldmaskineriet och kräva skolledningens insatser blir helt enkelt absurt.

Det enda som verkligen skadar barnen i den här situationen är de vuxnas reaktioner.

Foto: Jacob Zocherman, Carl Johan Rehbinder.
Teckningar ur en barnbok från 1970-talet.

Explore posts in the same categories: Dagstidningar, Kärlek, Kärlek & sex, Kultur, Media, Politik, Samhälle, sexualbrott, Sexualpolitik, Skola & utbildning, Yttrandefrihet

Etiketter: barn, kärleksbrev, LT, Nykvarn, puritanism, sexhot, sexualbrott, Sexualskräck, Turingeskolan

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.