Men tänk på Baaaa-a-a-a-a-arnen!!!

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. ”häxor” och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn…), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att ”ny forskning” (och vilken kristen organisation står för den ”forskningen”?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett ”kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja”. Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat…

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, ”professor” Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – ”Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn.” – säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få – men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de – som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta ”kristna värderingar” (vad det nu är för något…), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men… hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan – vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo – se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han ”ja, det frågar mina kollegor mig ibland också”.
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att ”om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt – ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med – då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler…

Explore posts in the same categories: Frihet, Kärlek & sex, Kristendom, Lagstiftning, Livsåskådning, Paganism, Politik, Religion, Samhälle, Sexualpolitik

Etiketter: barn, Claphaminstitutet, kristendom, kristfascistlobbyn, kristna, kristna värderingar, kyrkan, missionärer, skilsmässor, terror, Tuve Skånberg

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.