Piratpartiet – det enda vettiga alternativet

Frihet har alltid varit viktigt för mig. Jag är måhända en alldeles osedvanligt anti-auktoritär person, men jag har svårt att acceptera att bli styrd och kontrollerad av någon annan än mig själv. Det är inte så att jag aldrig kan acceptera någon auktoritet – jag kan gärna låta någon annan leda mig, råda mig, när jag väljer det själv. När jag väljer det själv. Detta är viktigt, och jag kommer att återkomma till det.

Jag anser att jag är en suverän individ, med full makt över mitt eget liv. Ingen har rätt att bestämma över mig och min kropp, mina tankar, mitt liv. Ingen har rätt att styra mig mot min vilja. Ingen har rätt att hindra mig från att göra vad jag vill med mina tankar, min själ, min kropp. Det enda tillfälet då någon har rätt att kränka denna suveränitet är när jag själv kränker, eller avser att kränka, någon annans suveränitet. Om jag vill utnyttja, lura, misshandla eller stjäla från någon annan lika suverän individ, har omgivningen rätt att hindra mig. Inte annars.

Det känns en smula begränsande att uttrycka en viss specifik politisk ideologi som ledstjärna, eftersom jag gärna lyssnar på alla, och låter mig inspireras av flera, men om jag måste välja så är jag definitivt liberal, och nog mest libertarian. Totalitära och auktoritära ideologier med stark hierarki har alltid känts djupt främmande för mig, och kränkande för hela mitt väsen, och även för hela mänsklighetens väsen. Därför har det fyllt mig med en enorm besvikelse att den politiska allians som jag var med om att rösta in i Riksdagen i det senaste valet visade sig arbeta i en minst lika vidrigt antiliberal socialfascistisk riktning som den regering de ersatte.

Den nuvarande regeringen har fortsatt att bygga Bodströmsamhället, i en farlig fart, och har på osannolikt kort tid introducerat en mängd integritetskränkande lagar och förordningar, som t.ex. FRA, IPRED, datalagringsdirektivet, ökade befogenheter för polisen, och mycket mer – allt i syfte att göra oss medborgare mer och mer transparenta för myndigheter och makthavare. Detta är enligt min mening inte acceptabelt. Det är våra folkvalda som skall vara transparenta, det är dem vi har givit förtroendet att administrera vårt samhälle som måste hålla sig vidöppna för granskning – det är vi som ska granska dem, inte tvärtom.

Med hjälp av utsökt usla svepskäl (kamp mot terrorism, barnporr, organiserad brottslighet, upphovsrättsbrott m.m.) introduceras ett censur- och kontrollsamhälle som hade givit Erich Honecker eller Lavrentij Beria multipla orgasmer. Givetvis bryr sig de verkliga makthavarna inte ett skit om barnporr eller svältande musiker, och terrorism är faktiskt inget vi svenskar behöver oroa oss för, så man behöver inte vara en paranoid konspirationsteoretiker och foliehatt för att fatta att det är något annat som är i blickfånget. Det är själva kontrollen man vill ha. Makt berusar och korrumperar, det är ett välkänt faktum, och ju mer man har, desto mer vill man ha.

Det är därför vi har ett demokratiskt system i Sverige – för att kunna kontrollera och begränsa makten. Men även ett demokratiskt system kan gå åt helvete. Weimarrepubliken är ett bra exempel. Vi har förvisso en grundlag, men den är oerhört tandlös och svag, och man kan vifta bort den med några enkla penndrag. Därför borde vi i Sverige stärka demokratin genom att instifta en riktig konstitution, som inte är förhandlingsbar, som man har i USA. Vi borde kanske också ha tidsbegränsning på hur länge man får sitta som parlamentariker i Riksdagen. Två valperioder eller maximalt tre, vore en bra garant för att slippa broilers och rygghukande (när partipiskan viner) röstboskap.

Så vilka ska man rösta på då, om man inte vill rösta på något av de etablerade riksdagspartierna? Sverigedemokraterna kan man ju absout inte rösta på – bara imbecilla idioter utan vare sig hjärna eller omdöme kan rösta på ett sådant skitparti. Som Kristdemokraterna med en nynazistisk anstrykning, och ännu mindre intelligens. Att rösta på Sd borde egentligen vara ett säkert tecken på att man egentligen inte förtjänar att ha rösträtt (OBS – jag är ironisk nu – jag tycker att även Sverigedemokrater ska få rösta – litet meddelande till de eventuellt läskunniga Sverigedemokrater som av någon underlig anledning råkat hamna här). Fi? Nja, förutom att jag inte sympatiserar med Fi, är de tyvärr patetiska och helt körda, eftersom de gjorde ett stort misstag i att bli Schymans stödtrupp i att bilda parti istället för att skapa en effektiv lobbyorganisation. Junilistan är ännu mer körda – stendöda, faktiskt. Vet någon alls vad Junilistan stod för egentligen?

Kvar finns Piratpartiet – det snabbast expanderande partiet i Sverige, med fler medlemmar i partiet än V och Mp (är snart ikapp Fp), och Sveriges näst största politiska ungdomsförbund (större än SSU – bara MUF är större). Visst, det är imponerande – men sympatiserar jag verkligen med Piratpartiet? Gillar jag deras idéer? På ett plan spelar det mindre roll, eftersom det viktigaste för mig är att sparka på de sittande partierna, markera med min röst att jag är grymt missnöjd. Bara jag kan sympatisera någorlunda, så räcker det. Så resonerade jag förra året.

Men eftersom jag är en nyfiken och framfusig typ, lyckades jag nån gång förra året få till en lång och pratsam middag på en indisk restaurang med Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge. Jag skulle minsann grilla honom rejält (inte för att äta upp honom – jag är vegetarian!), men det blev istället ett otroligt inspirerande och ögonöppnande samtal om upphovsrätt, medborgarrätt, patentlagar, frihet, kontrollsamhället, lagstiftning, politisk strategi och ekonomi. Jag tror att vi pratade en del om litteratur, film, mat, whisky och motorcyklar också. Han är ju en jävligt trevlig och intelligent karl, Falkvinge… 🙂

Jag insåg helt enkelt att jag inte sett hela bilden, och att jag liksom så många andra i min situation drogs med gamla föreställningar som mest byggde på bristande kunskap och visionärsskap. Vi hade mötts i FRA-frågan, träffat varandra på demonstrationerna, liksom en mängd andra från samtliga politiska ungdomsförbund, och jag såg att detta var frågor som överskred alla politiska gränser, rev barriärer mellan vänster och höger, för att identifiera en helt annan mur – mellan makten och folket, mellan dåtid och framtid, mellan protektionism och visionärskap, mellan teknikpositivitet och rädsla för det nya.

Jag insåg att det enda politiska parti som över huvud taget tog de medborgarrättsliga frågorna på allvar var Piratpartiet – rätten att tillägna sig och sprida information, rätten till anonymitet, rätten till förtroliga samtal utan att bli kontrollerad, rätten till brevhemlighet, rätten till personlig integritet, likhet inför lagen, rätten till privatlivets helgd, rätten att inte behöva oroa sig ständigt över om man blir kontrollerad och registrerad, rätten att skapa fritt utan att oroa sig för om någon redan har patent eller upphovsrätt till det jag skapar, rätten att inneha all information jag vill, rätten att leva som en fri och vuxen människa med full suverän kontroll över min kropp och mitt liv. Allt detta är viktigt för mig, och Piratpartiet är faktiskt hittills det absolut enda parti som svarar upp mot alla dessa mina rättigheter som jag kräver för mig själv.

Piratpartiet är ett frihetligt parti, med vad jag skulle kalla klart libertarianska principer i grunden. Men det går inte att trycka in Piratpartiet i en vänster-höger-skala. Det Piratpartiet står för är något helt annat, något helt nytt. På samma sätt som det inte gick att placera Miljöpartiet på denna skala, när de grundades 1981, och kom in i Riksdagen första gången 1988, eftersom de stod för en helt annan uppsättning värderingar (miljön i fokus), på samma sätt måste även Piratpartiet bedömas idag. Jag har träffat pirater från alla politiska håll, och det man kan säga är gemensamt är framför allt detta medborgarrättsliga frihetspatos. Men det finns både ”vänsterfolk” och ”högerfolk”, liksom även andra grupperingar representerade inom Piratpartiet, och det är faktiskt en del av partiets styrka.

Därför tänker jag rösta på Piratpartiet i EU-valet, samt även i Riksdagsvalet nästa år. Och det skulle glädja mig om du, kära läsare, gör detsamma. Du behöver inte ens sympatisera med allt som Piratpartiet står för – det viktiga är att röra om i grytan, stoppa de mest fascistoida maktexpansionerna, ta tillbaka makten till folket, markera tydligt för sittande politiker att nu får det fan vara nog.

Gillar du frihet? Rösta på Piratpartiet. Gillar du att kunna skicka e-brev eller prata i telefon utan att vara orolig för att bli kontrollerad och avlyssnad? Rösta på Piratpartiet. Vill du fritt kunna ta del av kunskapssamhället och världens kultur, utan att behöva bryta mot lagar och riskera att förlora all din egendom? Rösta på Piratpartiet. Vill du sätta ner foten, och markera att de sittande partierna har förlorat ditt förtroende? Rösta på Piratpartiet. Vill du vara med om att skapa framtiden, snarare än att förskrämt hålla fast vid det gamla? Rösta på Piratpartiet.

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Explore posts in the same categories: Fildelning, Frihet, Internet, Lagstiftning, Libertarianism, Livsåskådning, Piratpartiet, Samhälle, Upphovsrätt, Yttrandefrihet

Etiketter: ACTA, Datalagringsdirektivet, FRA, integritet, IPRED, Piratpartiet

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.