Almedalen 2011 – nu är vi här!
Så var det återigen dags för Sveriges största vuxenkollo, det politiska tivolit Almedalsveckan. Förra året var jag där för första gången, och fann det oemotståndligt roligt, inspirerande, stimulerande, kontaktskapande och hysteriskt. Så jag ser fram emot en vecka av intensivt debatterande, diskuterande, filosoferande och allt därmed besläktat. Jag ska gå på seminarier, debatter och allehanda politiska jippon, och jag ska nätverka och byta visitkort med så många som möjligt.
Det började redan på Gotlandsfärjan, där jag blev igenkänd av en mycket trevlig Expressenjournalist som jag träffade flera gånger under valkampanjen i somras, samt ett par politiker från Centerpartiet. Liten försmak av vad som komma skall.
Den största skillnaden mot förra året, bortsett från att jag då var nybörjare, och att det var valår, var att jag då kom dit som representant för Piratpartiet, som en av partiets riksdagskandidater. Efter valet har jag som bekant flyttat mitt politiska engagemang till det helt nystartade politiska projektet Liberaldemokraterna. Så det är som representant för Liberaldemokraterna jag deltar i år.
Det bästa med detta är att jag nu kan delta i alla debatter och seminarier som intresserar och engagerar mig. Det mest frustrerande med att vara representant för Piratpartiet var att jag inte kunde delta i debatter på områden som inte var piratfrågor – som t.ex. frågor kring skolan, sexualpolitik, socialpolitik, drogpolitik, liberalism kontra konservatism, skatter och mycket annat som engagerar mig. Många debatter fick jag helt enkelt strunta i, eftersom jag bar min lila piratskjorta och representerade ett parti med en mer snävt fokuserad politisk agenda.
Men i år kan jag flyga fritt. Jag är medgrundare och medskapare till Liberaldemokraterna, och har betydligt större utrymme att prata om mina hjärtefrågor, vilket förstås kommer att ge mig mer kraft och entusiasm i min politiska aktivism. Och vi har både grundläggande ideologiska principer och dagsaktuella frågor att rikta in oss på.
Vi kommer naturligtvis att peppra på Kristdemokraterna, som verkligen har visat sin svartaste sida i att inte vilja avskaffa tvångssterilisering. Men vi kommer även att driva frågor som sekularisering, skolfrågor (som att få bort betygshetsen och fokusera på hur utbildning ska ske på bästa sätt), livsstilsliberala frågor som rör personlig integritet och kroppslig autonomi (sex, droger och dödshjälp) samt förstås avskaffande av bisarra tvång som danstillstånd och arbetstillstånd, liksom lagar som gör det olagligt att äga serieteckningar. Antalet myndigheter måste också skäras ner kraftigt. Vi måste börja lita på att människor faktiskt är kompetenta att ta hand om sig själva och sina liv. Det finns förstås mer, men detta är en bra början.
Piratpartiet är förstås i Almedalen i år igen, och vi kommer säkert att hitta på ett och annat skoj ihop – inte bara för att pirater är sköna människor att ha omkring sig, utan också för att vi har en del åsikter gemensamt. Och om det är något pirater inte är främmande för så är det radikal politisk aktivism. Så man vet aldrig vad som kan hända i Almedalen…
Men man kan inte bara ägna sig åt politik en hel vecka utan att få hjärnblödning, så självklart kommer vi att ta lite ledigt för nakenbad vid någon trevlig strand, mysiga måltider, samtal på altanen som hör till den lägenhet vi hyr mitt i Visby, innanför murarna – och så ska jag förstås försöka få med mig ett gäng sköna liberaler på en av Dick Wases famösa stadsvandringar; Sexualiteten i den medeltida staden, en mycket insatt och underhållande guidning till snusk och synd i det historiska Visby. Tycker man att det verkar alltför stark tobak kan man gå med på en annan tur – Människornas Visby, en något mer återhållsam exposé över livet i den medeltida staden.
När jag skriver detta sitter jag i min säng i en magnifik etagevåning mitt i centrala Visby, och skall strax sova och drömma söta drömmar. Startskottet går på söndag eftermiddag – sen är det full fart i en vecka framöver. Och jag ska försöka hinna blogga om intressanta aktuella händelser som dyker upp under veckan.
Läs gärna min rapport från förra årets Almedalsvecka!
Etiketter: Almedalen, Almedalsveckan, Liberaldemokraterna, Piratpartiet, Politik, politikerkollo
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
TantraBlog 
3/07, 2011 den 5:47 f m
[…] något semestrande när jag är i Visby den här veckan. Det är därför med avund jag läser att Liberaldemokraterna har så mycket färre intresseområden att de redan planerat in semestrandet. Piratpartiets fokusområden täcker ju ”tyvärr” […]
3/07, 2011 den 12:40 e m
Ser fram emot att läsa om vad som händer där. Du är vår frihetliga riddare!
3/07, 2011 den 10:24 e m
Åh, tack för det!
Så fort jag hinner och orkar ska jag berätta vad som händer här.
11/07, 2011 den 2:56 f m
Rehbinder, jag tänkte direkt på dig och vad vi diskuterade när jag läste denna:
Invandring, liberalism och välfärdstaten
Av Tino Sanandaji | 15 april 2011
Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin. Liberaler bör därför inte, av rent principiella skäl, känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna, skriver Tino Sanandaji, doktorand i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago. Artikeln är ett svar på Det är friheten, dumbom av Simon Hedlin Larsson.
Simon Hedlin Larsson menar i sin stimulerande artikel (4 mars 2011) att invandring inte har större ekonomiska konsekvenser och att diskussionen i stället bör handla om frihet. Dessa slutsatser stödjer han på en upplevd brist på konsensus i de studier han undersökt.
Simon har tyvärr fel. Forskningen är nämligen inte demokratisk, det är inte antalet ståndpunkter som räknas utan deras kvalitet. Vissa studier anses genom sitt innehöll avgörande, och ledande nationalekonomer bör i dessa frågor tillmätas betydligt större tyngd än till exempel de FN-anställda och statsvetare som Simon citerar. När vi diskuterar invandring till Sverige är det vidare meningslöst att allmänt undersöka fenomenet migration; gästarbetares inverkan på Dubais ekonomi har ingen relevans för svensk debatt om flyktingmottagande och anhöriginvandring.
Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin.
Mina påståenden får säkert många läsare att reagera. Liberaler i Sverige hävdar ofta och antar ännu oftare implicit att invandring måste vara bra för Sveriges ekonomi. Det finns dock dessvärre få bevis för detta.
Det kanske vanligaste teoretiska argumentet går ut på att invandring är bra eftersom frihandel är bra, då invandring enligt denna syn är precis som frihandel fast med människor. Problemet är att människor och varor har mycket olika egenskaper. Invandring får därför bredare konsekvenser genom fler kanaler än handel. Textilier från Kina får exempelvis inte bidrag, är inte överrepresenterade i brottsstatistiken och kan inte rösta till sig en större välfärdsstat.
Vad visar då svenska och utländska studier av invandringens empiriska ekonomiska konsekvenser?
Den mest djupgående studien av invandringens konsekvenser för USA:s offentliga sektor genomfördes av det ansedda National Research Council år 1997. Slutsatsen var att invandring av högutbildade gav ett nettotillskott till de offentliga finanserna, medan invandring av lågutbildade hade negativa konsekvenser. I dagens priser betalade varje lågutbildad invandrare över sin livstid ca 1,1 miljoner kronor mindre i skatter än vad de fick i bidrag och offentliga tjänster. Det slående med detta är att USA har en relativt liten välfärdsstat och integrerar lågutbildade invandrare bäst i världen.
Om lågkvalificerad invandring till och med i USA är så kostsam är implikationerna för Europas del uppenbara. I Storbritannien kom en uppmärksammad studie på uppdrag av överhuset fram till att landet inte har haft någon signifikant ekonomisk vinst av invandringen. Detta är slående, då invandringen till Storbritannien till stor del bestått av arbetskraftsinvandring.
Världens främsta expert på invandringens bredare ekonomiska konsekvenser är Harvardprofessorn George Borjas, själv invandrad från Kuba. Borjas visar att invandringen till USA innebär enorma vinster i form av ökad lön för invandrarna, men ytterst små vinster för amerikanerna själva, motsvarande endast 0,1 procent av BNP. Rikare amerikaner har visserligen gynnats av att de kan köpa billiga tjänster, medan fattigare amerikaner har fått se sina löner sjunka genom ökad låglönekonkurrens. Återigen borde vi fråga oss vad sannolikheten är att välfärdstaten Sverige ska vinna på invandring, när inte ens USA längre kan lyckas få större fördelar.
Professor Jan Ekberg har i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi skrivit den mest noggranna studien av invandringens kostnader för Sverige. Rapporten kom fram till att invandrare varje år betalar in 40–60 miljarder kronor mindre i skatt än de får ut i bidrag och offentliga tjänster. Ekbergs beräkningar underskattar ändå troligtvis invandringens kostnader kraftigt.
Den första orsaken är att positiva bidrag till de offentliga finanserna från invandrare från västvärlden inkluderas och delvis döljer de negativa siffrorna från övriga invandrare. När vi debatterar invandringspolitik diskuterar vi inte invandring från Tyskland och Danmark, som vi alla vet fungerar väl. Diskussionen gäller invandring från utvecklingsländer, och därför borde kostnaderna från just denna invandring särredovisas.
För det andra gör Ekberg det förenklande antagandet att invandrare generellt använder offentliga tjänster exakt lika mycket som svenskar. Men offentliga utgifter tenderar att vara nära relaterade till mängden sociala problem. Vi vet exempelvis att invandrarbarn oftare har svårigheter och kostar skolan mer samt att invandrare har sämre hälsa än svenskar och enligt landsstingen använder mer sjukvårdstjänster. Rättväsendets kostnader beror på brottsligheten och invandrare begår enligt Brottsförebyggande rådets siffror exempelvis cirka hälften av alla grova våldsbrott i Sverige. En mer djupgående studie borde räkna ut exakt hur mycket olika grupper använder av offentliga tjänster, och justera kostnaderna därefter.
Till sist inkluderar Ekberg inte kostnaderna för invandrares framtida pensioner. Invandrare utgör idag 21 procent av de i arbetsför ålder i Sverige, men bara 12 procent av dem över 65. Men även invandrare åldras. Dagens unga invandrare kommer även de att få pensioner i framtiden, men denna kostnad syns inte i en ögonblicksbild. Ekbergs analys spräcker för övrigt myten att invandring är en lösning på pensionsproblemet. Det räcker självfallet inte att bara öka befolkningen för att minska pensionsbördan, vi måste öka andelen nettoskattebetalare.
Att invandring är en stor kostnad är egentligen självklart med tanke på den underliggande arbetsmarknadsstatistiken. År 2008 förvärvsarbetade 81,8 procent av svenskfödda. Motsvarande siffra bland utomeuropeiska invandrare var endast 50,6 procent. En grupp kan inte försörja sig själv, än mindre bidra positivt till samhällsekonomin eller ens tillfälligt skjuta upp åldrandeproblemet, om bara hälften arbetar.
Hedlin Larsson anser dock som sagt att debatten om invandring inte ska fokusera på huruvida politiken gynnar Sverige, utan på ideologiskt grundade liberala argument om frihet. Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna. Detta baserar jag på fri invandrings konsekvenser för en modern demokrati, och med stöd av de viktiga liberala intellektuella som analyserade frågan på en djupt ideologisk nivå.
Friedrich Hayek uttryckte sin ståndpunkt i frågan så här: ”a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society”. Den miniminivå som Hayek ansåg att staten borde garantera sina fattigaste medborgare ”necessitates certain limitations on the free movement across frontiers”. Detta insåg även Milton Friedman som sa: ”You cannot simultaneously have free immigration and a welfare state”. Robert Nozick utryckte sig likartat mot slutet av sitt liv: ”Varför har vi inte helt fri och öppen invandring överallt? Ett skäl är välfärdsstaten.”
Om århundradets tre främsta liberala tänkare inte av princip stödde fri invandring, varför ska då svenska liberaler känna sig tvungna att göra det?
Ibland svarar nyliberaler att invandringen i vårt samhälle visserligen inte fungerar, men att detta är välfärdstatens fel. Lösningen blir simpel enligt detta resonemang: Vi avskaffar helt enkelt välfärdstaten! Även om vi skulle acceptera att ett totalt avskaffande av välfärdstaten vore önskvärt (något jag personligen inte håller med om) kan man inte i en seriös debatt helt enkelt önska bort verkligheten. Välfärdstaten i Sverige kommer inte att avskaffas under vår livstid. Dessutom visar mina exempel från USA och Storbritannien att även mindre välfärdstater har problem med att absorbera invandrare med lågt humankapital. Somalier i USA, som svenska liberaler okritiskt har lyft fram som positiva exempel på framgångsrik integration, har exempelvis en fattigdomsgrad på smått otroliga 53 procent.
Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av invandringen, då människor tenderar att agera efter sitt upplevda egenintresse. I valet 2010, då endast 43 procent av etniska svenskar röstade på vänstern gick 77 av procent av utomeuropeiska invandrares röster till vänsterblocket. En undersökning visade att 91 procent av unga muslimer i Sverige stödjer vänstern. Detta är knappast förvånande, då invandrare kommer från länder som traditionellt förkastat liberalismen, och då mindre framgångsrika samhällsgrupper av egenintresse tenderar att betrakta vänstern som sin beskyddare.
Den vanliga åsikten ”jag stödjer fri invandring och avskaffad välfärdsstat” håller inte för logisk granskning. Låt oss för ett ögonblick acceptera att en majoritet av svenskarna över en natt blir nyliberaler och röstar för att avskaffa välfärdstaten. Med fri invandring kommer dock infödda svenskars preferenser att bli irrelevanta, då majoriteten av väljarna förr eller senare kommer att bestå av invandrare från fattiga länder. Om vi utgår från historiska beteenden snarare än utopiska teorier kommer dessa invandrare att så snabbt som möjligt rösta till sig en ny välfärdsstat. Vi kan på grund av invandrares väljarbeteende endast välja mellan två av tre av alternativen nyliberalism, fri invandring och demokrati. Nyliberalism och fri invandring kan endast förenas i ett mardrömssamhälle där invandrare aldrig tillåts rösta.
Fri invandring i den verklighet vi lever i gynnar förstås invandrare, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse. Glöm inte att även den privata äganderätten också minskar människors ”fria rörlighet”.
Jag hoppas att svenska liberaler nu tar efter Simon Hedlin Larsson och börjar diskutera invandringen och dess konsekvenser – både positiva och negativa – öppenhjärtigt, faktabaserat och på allvar.
Tino Sanandaji är doktorand i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago.
http://www.svensktidskrift.se/?p=23968
11/07, 2011 den 9:52 f m
Jag vill att Liberaldemokraterna förstatligar uranet i Sverige och sedan bryter det i statens regi och ger alla svenskar gratis el.Samt inför stränga miljölagar så att man åker i finkan om man fuckar upp det. Vi ska inte låta utländska bolag få ta våra naturtillgångar och utarma vår självständighet som västländer gjort med afrika när de stjäl deras naturtillgångar.
Den ska vi göra som Gadaffi (eller Kadaffi som jag kallar honom, fattar inte varför man börjat stava jävelns namn med G).vi ska ha skuldfria pengar, det är det enda bra den idioten har gjort och det ska vi följa, för att få en självständig ekonomi.
Vi ska däremot öppna upp för en marknad att egen producera egen el genom att ta bort dumma regler. Vem som helst ska få producera egen el utanför systemet även i ett hyreshus. Endast säkerhet ska gälla, inte utseende regler.
11/07, 2011 den 10:00 f m
medborgarlönens införande är för mesigt för att man ska vilja rösta på Liberaldemokraterna idag. Man ska införa den direkt, men först ska man få bort kostnader. Gå ur EU ska man göra med en gång eller helt enkelt skita i EU och börja odla mat där det går att odla. Vi behöver en inhemsk mat produktion samt ökad konkurrens och ge människor rätten att odla egen basföda som potatis, lök, morötter och vitkål i offentliga parker. Ge folket kolonilotter och växthus som de kan odla sin egen mat i om de inte har råd att köpa den. Gratis el via brytande av uran. Samt betala av alla skulder med ny skuldfri valuta som styrs av staten. Med detta som grund så kan man avskaffa många statliga myndigheter.