Min (inte så) hemliga last – indiskt godis…
Jag har just varit i Oslo. Vi har varit där och hållit en av våra kärlekskurser, Gudomlig Njutning, en grundkurs för par i sex, kärlek och relation, med tonvikt på tantriska tekniker och attityder. Det är andra gången vi håller denna kurs utanför Stockholm, och även första gången var i Oslo. Sammanlagt har vi nu hållit denna kurs 33 gånger på knappt sex år, så vi har en viss rutin.
Det finns något i Oslo som inte finns i Stockholm. Pakistanier. Alltså, visst finns det pakistanier i Stockholm, men inte 60.000. Det är många. Väldigt många. Detta innebär i praktiken att Oslo är ett litet Mekka (eller kanske jag borde säga Varanasi) för dem som gillar Bollywoodfilm, indisk musik och indiskt godis (vilket jag alltså gör…). Där finns t.ex. butiken Bollywood.no, i shoppinggallerian Grønland Bazaar, med Skandinaviens största sortiment av Bollywoodfilm och indisk musik.
Och så finns Mithas Sweethouse. På Mithas, ett litet konditori mitt i centrala Oslo, tillverkas och säljes ett stort sortiment av just indiska sötsaker – de där jag älskar så hett. Den norska minivarianten av de indiska storkedjorna Haldiram’s och Bikanervala, två av mina absoluta favoritbutiker i Indien. Ett besök på Haldiram’s indiska snabbmatsrestaurang på Chandni Chowk, i Old Delhi, är ett absolut måste om du kommer till Delhi. Förstklassig indisk mat, serverad som på en modern snabbmatskedja. Surrealistiskt.
I egenskap av obotlig indofil så har jag en dragning till mycket som är indiskt, men jag har förstås en del särskilt skarpa preferenser – indisk musik, Bollywoodfilm och indiskt godis. Eftersom jag för närvarande håller en LCHF-diet (funkar – har gått ner 13 kilo!), så undviker jag notoriskt sötsaker av alla de slag (har upptäckt tjusningen i att dricka kaffe utan socker – men med grädde!), men när möjligheten bjuds att äta äkta barfi, laddhu, gulabjamun, djellebi, rasgulla och annat mums, så har jag extremt svårt att hålla mig. Så det gör jag inte. Jag frossar. Bokstavligen.
Så med oss i bagaget hem från Oslo har vi över två kilo indiskt godis. Jag är alltså en alldeles tvättäkta syndare (i alla fall mot min diet) på detta specifika område. Kanske är det på sätt och vis bra (i alla fall för min viktkurva) att denna slags godis inte finns att få tag på i Stockholm. Men nog händer det då och då att jag önskar att det hade funnits lika många indier i Stockholm som det idag finns irakier och syrianer (får man byta? 😉 ).
Då hade vi haft en ännu rikare matkultur här, med fler indiska krogar, mer av allt vackert indiskt hantverk, kläder, musik och film.
Men till dess får jag passa på när vi besöker Oslo.
Samtliga foton av Carl Johan Rehbinder
Etiketter: Barfi, Bikanerwala, Djelebi, Gulabjamun, Haldiram's, Laddhu, Mithas Sweethouse
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
TantraBlog 
8/02, 2010 den 8:26 f m
Grattis till både godisskatt och tappade kilon! 🙂 Enligt Sten Sture Skaldeman (vars läror jag f.n. både insuper och praktiserar) kan det vara ok med kolhydrater om man bara grundat ordentligt med fett – så i form av dessert borde ditt godis kunna fungera.
En sak som förbryllade mig dock: pakistanier som säljer och marknadsför indiska produkter – är inte det ologiskt med tanke på misstron länderna emellan, eller är det de Indienälskande pakistanierna som flytt landet?
8/02, 2010 den 4:42 e m
Matkulturen är i stort sett densamma.
Man ska komma ihåg att Pakistan och Bangladesh i praktiken bara har funnits i drygt 60 år – före det var alltihop Indien, sedan tusentals år tillbaka.
Den indiska kulturen har förstås även spritt sig till andra kulturer, som t.ex. Bali och Madagaskar, men den enda tydliga skillnaden mellan Indien å ena sidan, och Pakistan och Bangladesh (som från början hängde ihop och hette Västpakistan och Östpakistan) är att Indien alltjämt är ett sekulariserat land med stor dominans av hinduer, medan Pakistan och Bangladesh i huvudsak bebos av muslimer.
Skillnaden är framför allt politisk, och vid delningen av Indien uppstod enorma folkströmmar åt båda hållen, och fruktansvärda konflikter med miljontals döda som resultat.
Men kulturellt sett, i kläder, mat, musik etc., har länderna fortfarande mycket gemensamt.
Många indiska restauranger och butiker här i Europa drivs i själva verket av pakistanier.
8/02, 2010 den 9:36 f m
De är fantastisk goda!! Han får inte äta upp allt själv….=)
8/02, 2010 den 4:44 e m
Jo, det får jag visst det! Nu går jag och mumsar!
🙂
8/02, 2010 den 10:46 f m
Indiskt godis har jag aldrig smakat medvetet, men den indiska matkulturen är en stark favorit hos mig. Älskar alla mysiga långkok, matbröd och variationer på ris som finns, underbart.
8/02, 2010 den 4:44 e m
Ja, jag har också alltid älskat indisk mat.
Det är supermumsigt!
8/02, 2010 den 8:42 e m
Jo lammmmmmgrytor! För övrigt anser jag att indisk matkultur och japansk matkultur är det enda som kan åstadkomma njutbar vegetarisk mat.
8/02, 2010 den 8:53 e m
Haha – tänkte väl att du måste komma med en köttkommentar… 🙂
Men jag är böjd att hålla med dig om att just indisk och japansk mat är överlägsna beträffande det vegetariska.
Dock finns det en hel del mumsigt i såväl Italien som Grekland och Turkiet, som är vegetariskt. Italien kanske främst på grund av deras utstuderat överlägsna råvaror.
8/02, 2010 den 11:25 e m
Vegetarisk japansk mat har jag inte hört talas om. Var hittar man sådan, och kan man få exempel? För övrigt älskar jag tomatsoppan som serveras på india Dream, Kungens kurva.
9/02, 2010 den 12:15 f m
Jag ska erkänna att min erfarenhet av japansk mat är rätt så begränsad – vegetarisk sushi och misosoppa, typ, några underliga sötsaker, och så lite andra, rätt så speciella grönsaksrätter. Mikael Perman kan nog svara betydligt mer utförligt på den frågan, eftersom han har varit en del i Japan.
Min absoluta favorit är utan konkurrens Indien, där jag har varit flera gånger genom åren, och förstås njutit hejdlöst av deras enorma kulinariska spektrum.
9/02, 2010 den 2:31 e m
Japansk mat är till stor del uppbyggd kring ris, grönsaker och fisk. Många rätter kan man utan för mycket våld helt enkelt ersätta eller utesluta fisken.
Tempura, alltså friterade fiskbitar och grönsaker går utmärkt att göra med enbart grönsaker om man vill. Detsamma gäller som Calle säger, sushi.
Ett antal japanska grytor, nabe, kan göras med en myckenhet av tofu, svamp och övriga grönsaker, och till detta måste man nog räkna vegetarisk sukiyaki.
Stekt eller friterad tofu är inte bara rävarnas favorit, utan också min.
Japanska nudlar, soba eller udon, finns i stora skålar med någon form av topping ovanpå. Det finns ett stort antal varianter av dessa som är vegetariska.
Japaner har också en stor mängd pickles som man äter tillsammans med ris, en popular ursprungligen koreansk variant är kimchi, som är mustig så det räcker. Men det finns många fler.
Om man vill gå in på specialiteter så finns det natto, jästa små bönor och stekt risdeg.
Japanska munkar ska också ha ett speciellt högklassiskt vegetariskt festkök, men det har jag inte provat själv.
9/02, 2010 den 4:45 e m
Åh, tack för guidningen!
Finns det möjligen någon endaste restaurang i Sverige (kanske t.o.m. Stockholm!) som serverar annan japansk mat än sushi?
Eller måste man åka till Japan för att pröva några av dessa specialiteter?
11/02, 2010 den 7:18 e m
Fy för den lede vad du suktas!!! 😉
Och jag kör också LCHF. Ett godistips, eller nästan, är att blanda fin-kokosolja (som kan has till en massa annat najs) och kakaopulver (ekologiskt osockrat, så klart). In i frysen en liten stund så har du bitter nästan-ischoklad. Kan göras med lite vaniljpulver (inte vaniljsocker alltså), om man vill.
11/02, 2010 den 8:22 e m
Haha, ja, det är läskigt gott faktiskt. Och det är INTE i enlighet med min LCHF-diet, så jag har tyvärr gått upp något kilo igen av allt godisätande. Mn det tar jag igen sen när godiset är slut. 🙂
11/02, 2010 den 9:50 e m
Har faktiskt ingen aning…..Jag lagar den mesta japanska maten själv, bra japankrogar finns det inte i denna barbariska landsända.
11/02, 2010 den 11:12 e m
Nä, jag skulle väl inte tro det. Jag får väl komma och hälsa på dig vid tillfälle – bjuder du på japanskt då?
😉