Jag parkerade min hippiebuss helt nära Pride Park, cyklade därfifrån för att möta paraden, givetvis med kameran i högsta hugg. Jag mötte paraden vid Hötorget, och fortsatte att åka åt motsatt håll, vilket innebar att jag effektivt såg hela tåget, och att jag därtill kunde plåta en hel del.
Jag har faktiskt tänkt i banorna av att Pride-festivalen egentligen är lite överspelad, inte minst med tanke på att hatet mot homosexuella i praktiken är borta i Sverige idag, stigmat av att ha en icke-normativ sexualitet är i hög grad borta också.
Men så mötte jag paraden, och ändrade mig raskt. Jag tänkte helt enkelt alldeles för småskaligt och inskränkt. Jag hade fel.
Efter en rad poliser och tunga motorcyklar med regnbågsflaggor kom RFSL, som inledde tåget med en lång rad människor som alla hade tejpat för sina munnar, och som marscherade för alla dem som inte kan. Människor i länder där man kastar homosexuella från tak, ”korrektionsvåldtar” lesbiska kvinnor, eller i bästa fall ”bara” sätter dem i fängelse. En stark manifestation, som berörde mig på djupet.
I tåget fanns också nykomlingar, som i många fall har flytt från länder där de blivit förföljda och straffade för sin läggning. Där fanns personer med grava funktionshinder – ja, de har också en sexualitet, och det finns funkisar som är queer.
Sen fanns förstås de politiska partierna, reklamfloats för klubbar och hårvårdsprodukter – allt det där man väl egentligen hade kunnat vara utan – men så länge de spelar bra musik och gör att folk blir glada, dansar och firar mångfald och inkluderande, så må det väl vara hänt.
Kort sagt – Prideparaden behövs. Och så länge Stockholms, och Sveriges största karneval är en fest för mångfald, acceptans, kärlek, frihet och lika rättigheter för alla människor, så är det nog en väldigt bra sak att Prideparaden fortsätter även i framtiden.
TantraBlog 
Senaste kommentarer