Holi med 130 hinduer i Vällingby

Under påskhelgen 2008 firades Holi, en stor hinduisk festlighet i en skola i Vällingby, organiserat av Hindu Swayamsevak Sangh Sweden. Holi är en av alla de stora festliga och färgstarka högtider som firas i Indien under året, och den mest påtagliga effekten av just denna högtid är kastande av färgpulver, samt sprutande av färgat vatten. Om man upplever detta på plats i Indien (som jag gjort vid ett par tillfällen, senast för ett år sedan i februari 2007), så kan det gå rätt så vilt till, och man får räkna med att inte ha en enda ofärgad fläck kvar någonstans.

Så vilt gick det emellertid inte till i Vällingby. Där hade samlats ca 130 hinduer från flera europeiska länder, för att ha ett hinduiskt kulturläger under hela påskhelgen, som nu turligt nog råkade inträffa samtidigt som Holi. Det var väldigt många unga, och det kändes verkligen att detta var en helt organisk samvaro mellan personer av alla generationer och åldrar, och alla hade gott om utrymme att komma till uttryck.

En alldeles särskilt rolig sak med denna festival i Vällingby (i alla fall för mig) var att jag blev inbjuden att tala om nordisk sed, samt de paralleller som finns med vår urgamla förkristna tradition och hinduism. Eftersom jag även blev ombedd att berätta om våra gamla gudar, så tog jag med mig fyra gudabilder för att göra ett litet improviserat altare på plats – Odin, Tor, Frej & Freja.

Nu undrar kanske du som läser – varför i hela fridens namn vill dessa samlade hinduer höra på ett föredrag av en svensk hedning? Nå, det är nu inte så konstigt som det kanske verkar vid första anblicken. Till att börja med är hinduismen av hävd en inklusivistisk tradition, som är öppen för variation och mångfald. till skillnad från de mer rigida och hatbaserade traditionerna kristendom och islam. Dessutom har jag en personlig historia med engagemang i olika hinduiska sammanhang, och därmed en hel del kontakt med hinduer. Men det starkaste bandet finns genom mitt engagemang i nordisk sed, faktiskt, och då som deltagare i multi-kulturella evenemang.

För två år sedan, i februari 2006, var jag och min kära hustru Jennie inbjudna som delegater på en multikulturell religiös konferens i Jaipur, Indien, arrangerad av två organisationer – World Congress of Ethnic Religions, en europeisk organisation för paganistiska grupper, samt ICCS, en internationell hinduisk organisation. Där träffades ca 250 delegater från 33 länder – sikher, hinduer, franska kelter, maya-indianer, en cherokee-indian, buddhister, religiösa grupper och enskilda individer från Trinidad & Tobago, Israel, U.S.A., England, Lettland, Litauen, Danmark och Sverige – och många andra länder.
Läs gärna min rikt illustrerade artikel om denna konferens!

På grund av denna konferens har jag fått många fina kontakter med olika företrädare för hinduistiska organisationer, såväl i Indien som här i Sverige, och även i andra länder. Och några som jag mött både här i Sverige och i Indien i samband med konferensen var även involverade i denna Holifestival i Vällingby.

Så jag kom, ställde upp mina gudabilder, höll ett föredrag, och fick mycket positiv respons. Eftersom en stor del av deltagarna kom från andra länder än Sverige (nästan 30 från England), så höll jag föredraget på engelska. Jag talade om likheterna mellan hinduism och nordisk sed, en del om hur jag själv inspirerats av indisk kultur i såväl mitt andliga liv som i andra aspekter av livet, mina resor i Indien (som t.ex. Holi-firande i Varsana – det är VILT!), och en del om konferensen som jag var med på i Jaupur 2006.

Men det viktigaste inslaget i mitt föredrag var nog ändå att uppmuntra hinduerna att se sin egen tradition som värdefull, inte bara för dem själva, utan för hela världen, i det att hinduismen skulle kunna tjäna som en fantastisk förebild för människor i andra religioner och traditioner. Hinduismen är sedan tusentals år tillbaka en tolerant, accepterande, kärleksfull kultur, med mångfald och personliga uttryck som självklara komponenter i det dagliga livet. Detta förstås i kontrast till de hårda, fanatiska, exklusivistiska, aggressiva och monopolistiska traditionerna från mellanöstern. De som blivit utstötta och förtryckta i andra kulturer har fått en fristad i Indien. Sufierna som blev utsparkade som otrogna av muslimerna fick en fristad i Indien, Baha’i, judar och många andra, som helt har sluppit förföljelse, eftersom det hinduiska Indien alltid öppnat sina dörrar för alla som sökt en fristad.

”In 3000 years of our history, people from all over the world have come and invaded us, captured our lands, conquered our minds. From Alexander onwards, The Greeks, the Portuguese, the British, the French, the Dutch, all of them came and looted us, took over what was ours. Yet we have not done this to any other nation. We have not conquered anyone. We have not grabbed their land, their culture, their history and tried to enforce our way of life on them. Why? Because we respect the freedom of others.”

– Dr. Abdul Kalam

Många hinduer anser att Indien har varit för välkomnande genom tiderna, för eftergivligt, för mjukt, och att de har låtit sig köras över av blodtörstiga muslimska och kristna erövrare. Men det kan också vara så att just denna eftergivlighet, denna mjukhet, hinduismens jordnära, flödande kultur har överlevt just på grund av denna mjukhet. Här i Norden, och i många andra kulturer, såg sig de kristna mer angelägna om att utplåna allt förkristet, kanske just för att det var en mer ”hård” kultur – det blev mer konfrontation, och då måste den ena nedkämpas. Vem vet.

Det finns naturligtvis inga kulturer som saknar baksidor, och hinduismen har sina skamfläckar som alla andra – brahminvälde, rigida samhällsklasser, fatalism, skrock och mycket annat. Men det mesta av detta är mer att betrakta som allmänmänskliga problem som kan dyka upp i vilka mänskliga kulturer som helst. Det som saknas, och som är det som ger hinduismen sitt största värde som förebild för omvärlden, är just anspråket på sanningsmonopol, det enfaldigt monoteistiska, det exklusivistiska, det våldsamma fördömandet av allt som avviker från profetens mässande.

Efter föredraget blev vi bjudna på godis (laddu!), och så blev vi utsatta för lite färgbombardemang. Oerhört civiliserat och stillsamt jämfört med de helgalna färgkrigen jag upplevt i Indien, men mycket trevligt. Och jag kan fortfarande använda mina kläder. God mat bjöds vi på (mmmm… ris, dhal, chapatis, paneer subji, sallad), och flera inspirerande pratstunder. Jag hoppas att detta möte inte kommer ensamt, och ser fram emot fler av liknande sort.

Behovet av en Gudinna

På debattforumet Sidan 4 i Expressen den 3 nov 2007 (ja, det är ett tag sedan, men ämnet är tidlöst) skrev Birgitta Löwendahl, ordförande för Jungfru Maria-föreningen Maria Regina Caeli, om Vår saknad efter Jungfru Maria. Hon menar att vi sedan reformationen här i Norden saknar Jungfru Maria, i egenskap av ett kvinnligt gudomligt väsen. Som kristen och i behov av en kvinnlig gudomlighet, vänder hon sig naturligt till Jesu moder, jungfru Maria, en möjlighet som i praktiken saknas i den lutheranska läran.

Iakttagelsen är riktig, i det att det i patriarkaliska kulturer utrustade med en exklusivt manlig gudsbild, alltid saknas en jämställd kvinnlig gudom, något som historiskt sett är det normala – gudaparen har funnits i alla tider, som självklara manifestationer av alla sidor av den mänskliga verkligheten, över hela världen. I patriarkala, monoteistiska kulturer går denna balans och mångfald helt förlorad, och ersätts med tvång, dogmatism, könsförtryck och enfald.

Det största problemet med denna stympade, halva gudsbild är att så länge människor automatiskt betraktar Gud som en man, och talar om Gud som en ”han”, som ”Fadern”, förvandlas kvinnor med all nödvändighet alltid till andrahandsvarelser. Och detta fungerar alldeles oavsett om man tror på Gud eller ej – det handlar om psykologisk prägling, med mannen som den självklart överlägsne.
Jungfru Maria är i detta sammanhang otillräcklig som balans, eftersom hon inte är en Gudinna fullt ut – bara ett helgon, Jesu moder. Alltså alltjämt underordnad Gud Fader. Fortfarande är kvinnorna underordnade männen, om än med en representant i helgonskaran.

Intressant nog är det mesta av vad framhålles i Expressen-artikeln som direkt förknippat med Jungfru Maria (hjälp vid förlossning, familjeangelägenheter, mod och kvinnlig kraft, m.m.) klassiska ämnen som självklart förknippas med Gudinnan Freja, alternativt Frigga. Birgitta Löwendahl påtalar även Maria-källorna, men underlåter att nämna att de heliga källorna användes som blotplatser i förkristen tid, och enda anledningen att de döptes om till Maria-källor var förstås att de redan var starkt etablerade i den folkliga andligheten, på samma sätt som man byggde kyrkor på gamla offerlundar.

Begreppet Vår Fru är här i Norden självklart kopplat till Gudinnan Freja. Själva ordet Fru går rent språkligt att direkt härleda till Freja – gårdens fru var härskarinna, liksom Freja är härskarinna över alltet, minst lika kraftfull som någonsin Tor, Oden eller Frej.
Journalisten och författarinnan Johanne Hildebrandt har i sin gudinnetrilogi, en modern tillämpning av de nordiska myterna, givit upphov till begreppet ”Freja-feminism”, något som är högst modernt och tillämpbart för kvinnor i vår tid. Det är i sammanhanget dock mycket svårt att tänka sig en ”jungfru Maria-feminism”…

Freja och Maria har förvisso vissa aspekter gemensamt. Bägge kan betraktas som mytologiska figurer, och samtidigt som verkliga väsen som vi kan ha starka personliga relationer till. Båda uppfyller ett självklart behov hos människor att ha en kvinnlig gudomlighet att relatera till. Freja har dock funnits mycket längre, och är betydligt kraftfullare i det att hon har full Gudinnestatus – något som Maria saknar. Freja är därtill en långt mer sammansatt personlighet – en krigargudinna som både ger och tar liv, som får välja först av de kämpar som dött i strid – Odin får nöja sig med de som Freja har ratat – och samtidigt en förförisk kärleksgudinna, en fruktbarhetsikon. Därtill också den kraftfullaste av trollkvinnor, som lär ut den mäktiga sejden till Odin.

Den tråkigaste aspekten av jungfru Maria-dyrkan är dock att den i allt väsentligt är en ren skrivbordsprodukt från 600-talet, ett nödvändigt tillskott till kyrkans aggressiva värvning av proselyter, med bibeln i ena handen och svärd i den andra. Folk ville helt enkelt inte bli kristna. De hade ju en Gudinna, och det hade inte kyrkan. Alltså uppfann man jungfru Maria, som ett svar på ett verkligt behov, en kyrklig produktanpassning. Denna dyrkan av Jungfru Maria – om än som ett uttryck för en sann känsla av kärlek, respekt, vördnad och dyrkan av det kvinnligt gudomliga – är alltså en blek efterapning av något betydligt kraftfullare; dyrkan av en fullödig kvinnlig gudom, som i alla avseenden är jämställd med vilken manlig gudom som helst, ibland t.o.m. överlägsen.

Polyteistiska kulturer är som regel långt mer toleranta än monoteistiska, mindre fanatiska, mer mångfaldsuppmuntrande, mer varierade, kulturellt rikare och på alla sätt mer mänskligt tillåtande och fria i anden än monoteistiska kulturer. Riktigt illa blir det när man dessutom på ett primitivt antropomorfiskt sätt ger den ende Guden ett kön, som t.ex. Gud Fader. Detta är att bädda för patriarkat och kvinnoförtryck.

Att se Gud som en man, oavsett om man tror på Guds existens eller ej, förvandlar automatiskt alla kvinnor till andrahandsvarelser, underlägsna den gudomlige mannen. Därför är den sociopolitiskt mest fulländade formen av religion antingen en som saknar gudsbild, som buddhism, eller en med både Gud(ar) och Gudinn(or). Som Frej och Freja i den nordiska seden, som Radha-Krishna, Lakshmi-Narayan, Sita-Rama, Shiva-Shakti i hinduismen, Zeus och Hera i den grekiska gudavärlden, och liknande exempel inom hundratals andra panteon.

En gång i tiden betraktades den förkristna religionen som den ”forna seden”, och kristendomen som den nya. Idag är rollerna omvända, och nordisk hedendom i modern tappning ter sig ur alla tänkbara perspektiv som betydligt mer modern, mer anpassad för vår tid.

Vi som är aktiva, moderna hedningar försöker inte leka vikingar, eller återskapa något som det såg ut för tusen, eller tvåtusen år sedan. Vi lever på 2000-talet, med en nutida sed, en högst aktuell tillämpning av kärnan i den forna seden. Och i den seden är kvinnan lika självklar som mannen, lika viktig och lika gudomlig.

Tomtar på loftet?

I en intervju i Svenska Dagbladet berättar Per Lundberg om sin andliga väg – nordisk sed, hedendom, asatro eller vad man nu vill kalla det. Rubriken på artikeln lyder ”Det bor en tomte i min lägenhet”, vilket förstås syftar på Pers hållning gentemot skrömt som tomtar och troll. Det är en trevlig intervju, och Per svarar mycket klokt, personligt, underhållande och inspirerande.

Per och jag har varit goda vänner i några år nu, och har inspirerat varandra mycket på den hedniska vägen. Vi är båda medlemmar i Sveriges Asatrosamfund, och vi var båda med om att starta Stockholmsnätverket Idavallen för fyra år sedan.

En särskilt intressant sak med denna intervju är alla kommentarerna efteråt. Det är närmare hundra kommentarer när jag skriver detta, och en övervägande del av dem är mycket positiva. Naturligtvis finns det alltid ett och annat pucko som kommenterar, typ allmänt grälsjuka och kritiska typer, fanatiska kristna och andra dumskallar, men majoriteten av dem som kommenterar är alltså positiva. Det tycker jag är mycket intressant.

Många tycks alltså anse att nordisk hedendom utgör ett fullgott andligt/religiöst alternativ i vårt samhälle, och det är förstås uppmuntrande för en gammal Frödyrkare som jag. För mig är detta förstås en självklarhet, men det känns också lite skönt att utomstående kan se de goda kvaliteterna i vår jordnära andlighet.