Posted tagged ‘Leninpriset’

Att sälja sin själ till djävulen

10/04, 2009

gardell_englund_myrdal

Hur mycket är ett anseende värt? 100.000:-? Det tycker uppenbarligen Mattias Gardell räcker för att fullkomligt förlora allt anseende, och många människors respekt – bland annat min. Jag har träffat Mattias Gardell flera gånger, och har gillat honom rätt skarpt (har ett par av hans böcker i bokhyllan), inte minst för att han är en religionsprofessor som dessutom är asatroende – eller ”asatrogen”, som han själv kallar det. Respekt. Men nu verkar han ha tappat huvudet alldeles.

Ett litterärt pris av synnerligen tvivelaktigt ursprung utdelades lördagen den 4 april i år, och Mattias Gardell blev den förste pristagaren. Priset kallas Leninpriset. Detta låter förstås fullkomligt barockt för en modern människa med någon som helst historisk bildning. Men det är tydligen inte ett dåligt aprilskämt. Så här gick det till:

Förra året bjöd riksnarren Jan Myrdal in ett par hundra gäster till en kombinerad 81-årsfödelsedagsfest och bröllop. Som en extra speciell begivenhet på nämnda fest, kungjorde den ståndaktige kommunisten och hotellägaren Lasse Diding också att man nu grundat ”Jan Myrdalsällskapet”, en klubb för vänsterromantiker som syftar till att hålla herr Myrdals skrifter levande och ständigt tillgängliga. Gulligt. Så långt är det väl bara klubben för inbördes beundran, och det kan jag inte ha några synpunkter på. Men det blir värre.

Jan Myrdalsällskapet har nämligen instiftat ett pris, ett litterärt pris för ”olydiga författare”, och detta kallas alltså Leninpriset. Att uppkalla ett litterärt pris efter en av världshistoriens vidrigaste tyranner och våldsverkare (vad sägs om Hitlerpriset, eller Mao Ze Dong-priset?) är förstås inte särskilt överraskande, tyvärr, när det handlar om Jan Myrdal och hans anhang av historierevisionister och diktaturkramare, även om det förstås är ytterligt smaklöst, och ett hån mot alla de miljoner människor som fått lida av Lenins terrorvälde. Men det är än mer upprörande att Mattias Gardell, som jag trodde hade mer integritet än så, faktiskt har accepterat att ta emot detta pris, som första pristagare – och därmed ger han legitimitet åt denna bisarra tilldragelse.

dictators

Det hade varit så lätt att säga nej tack, att avstå från stålarna för att inte för evigt förknippas med Stalinromantiker och Pol Potkramare. Om någon sällsport fattig och eländig författare hade tackat ja, så hade jag förstått bakgrunden till korruptionen, men jag har svårt att tro att professor Gardell har så desperat brist i kassan, såvida han inte har dolda spelskulder eller något annat av liknande kaliber. Återstår då bara hypotesen att han faktiskt sympatiserar med detta djävulska anhang, vilket i mina ögon tyvärr svärtar professor Gardells rykte för all framtid.

En riktigt usel bortförklaring fick vi oss också till livs, då professor Gardell urskuldade sig med orden ”– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.” Uselt, Gardell, uselt. Kungen är ju knappast en massmördare med hundratusentals liv på sitt samvete, eller hur? Om Mattias Gardell hade sagt ”Nä, inte fan kan man ta emot ett Leninpris med hedern i behåll, men jag tar pengarna och springer, och sen kan de ta priset och stoppa upp i röven” – det hade jag åtminstone tyckt var lite skönt fräckt, lite trickster-busigt. Det hade jag kunnat respektera. Men att jamsa med lite snällt, och därmed ge legitimitet åt en extrem kommunistisk grupp som delar ut ett Leninpris, det är lågt. Riktigt lågt. Skäms, Gardell, skäms!

Professor Gardell är fåfäng, har jag hört flera säga, som en förklaring till detta grova misstag. Nå, det är nu mänskligt att vara fåfäng, och visst är han en anslående gestalt, med sitt perfekt friserade vita hår och skägg, sina fräcka skinnbrallor och kaxiga attityd (han är allt riktigt söt!), men jag kan inte klandra någon för fåfänga, med mindre än att jag då själv får stå med bar rumpa. För nog är även jag fåfäng, på mitt sätt, och visst älskar jag rampljus och beröm, uppmärksamhet och beundran. Jag erkänner. Jag blir lätt förförd av sådana frestelser.

Men jag hoppas att jag aldrig sjunker så lågt att jag låter mig frestas av stora pengasummor, så till den milda grad att jag förnedrar mig med att associeras med sådana idiotiska påfund som Jan Myrdalssälskapets Leninpris, hur mycket pengar det än innebar. Åtminstone skulle jag inte försöka spela ner det hela och försvara mig med plattityder. Ta pengarna och spring, om det går, men bocka och buga, ge legitimitet – fan heller. Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset, och det var ju kaxigt. Men sen kom han efteråt och ville ha pengarna, och det fick han förstås inte. Man måste välja här i livet.

cambodian_massgrave

En underbar sågning av detta historielösa spektakel levereras av självaste Peter Englund på sin blogg, där han också nominerar Mattias Gardell till Pol Pot-priset. Helt underbart! Som pris utlovas en miljard mark i 1923 års penningvärde samt Anne Applebaums “Gulag – De sovjetiska lägrens historia”. Englund ger ett lysande exempel på att även en ständig sekreterare i Akademin kan vara kaxig, provokativ, raljant, satirisk och skarpt ställningstagande. Detta gillar jag skarpt. Naturligtvis finns det en hel del diktaturkramare som tycker att Peter Englund har gått för långt i sin sågning av professor Gardell, men det hör till. Om ingen säger emot, om ingen blir arg, har man inte tagit i tillräckligt hårt.

Jag har länge undrat över varför det kan vara O.K. att vurma för kommunismen, men inte för t.ex. nazismen. Att man t.o.m. kan ha ett mode, som är ”Bolshevik Chic”, med Che Guevara- och hammaren-och-skäran-t-shirts, ryska uniformsjackor, och en krog i Stockholm som heter KGB! Vad skulle hända om jag öppnade en krig som heter GESTAPO, med nasse-prylar och diktatur-estetik? Det skulle nog inte fungera så bra. Men KGB går som sagt alldeles utmärkt. Vad i helvete är skillnaden?

Summa sumarum: jag skulle gärna ta emot 100.000 och en ful pokal, eller nåt, särskilt med tanke på mina skatteskulder och mitt ”abonnemang” hos Kronofogden. Men inte för vad som helst. Att bli rövknullad och upphängd till allmän beskådan som diktaturkramare, det går faktiskt bortom min horisont. Antingen vet Gardell något jag inte vet, eller så gillar han faktiskt Lenin, eller så är han komplett dum i huvudet. De två senare är rätt nära varandra, så jag hoppas att det är det första alternativet. Men man vet ju inte…

tunn linje

Vissa citat och inspiration från en artikel på sajten Fokus.
Läs gärna också Peter Englunds sågning på sin blogg av hela spektaklet, och hans Pol Pot-pris. Briljant.
Hela spektaklet finns också omskrivet i DN.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: