Posted tagged ‘kristendom’

Men tänk på Baaaa-a-a-a-a-arnen!!!

30/07, 2008

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. ”häxor” och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn…), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att ”ny forskning” (och vilken kristen organisation står för den ”forskningen”?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett ”kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja”. Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat…

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, ”professor” Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – ”Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn.” – säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få – men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de – som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta ”kristna värderingar” (vad det nu är för något…), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men… hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

tunn linje

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan – vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo – se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han ”ja, det frågar mina kollegor mig ibland också”.
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att ”om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt – ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med – då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

tunn linje

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

tunn linje

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler…
Dekorrand

Den sexuella revolutionens positiva effekter

28/04, 2008

Piska på stjärt

Detta blogginlägg är en artikel till SvT Opinion, som där fick rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral. Här publicerar jag den med min ursprungliga rubrik.
Artikeln publicerades i torsdags, med anledning av den debatt som hölls i SvT Debatt samma kväll. Jag var där förstås, och Charlotta Levay (kd), vars dumreaktionära artikel min artikel var ett svar på, var där också, förstås, och en drös andra illustra debattörer. Men det ska jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.

Nu till artikeln:

tunn linje

På Sidan 4: Debatt i Expressen den 4 april ondgör sig Charlotta Levay (kd) över den sexuella revolutionen. Hon hävdar att arvet från 1968 års sexuella revolution (som om allt hände just 1968…) har gjort oss alla till utbytbara ting, sexleksaker, som gör abort på löpande band och knullar oss okänsliga och kalla. Med andra ord – det var bättre förr.

Min första fråga är – hur långt bakåt i tiden ska vi gå för att hitta den optimala sexualmoralen? När var tillvaron som bäst, enligt Levay? Våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 (vilket vi svenskar var först i världen med), så det måste väl bli tillåtet igen. Och går vi bara ytterligare lite längre bakåt i tiden så kan vi också göra preventivmedel och sexupplysning helt olagligt. Och varför inte dödsstraff på äktenskapsbrott och homosexualitet?

Stening

Min andra fråga är – hur lyckliga var vi före den sexuella revolutionen? Hur många kvinnor fick någonsin njuta det minsta av sexakten? Hur många kvinnor fick lida av skammen för att ha fött utomäktenskapliga barn, hur många illegala aborter har lett till såväl barns som mödrars död, hur många spädbarn har blivt lämnade till änglamakerskor eller utsatta i skogen? Hur många har blivit kastrerade och steriliserade för att de var ”dåligt genetiskt material”, eller bara ”översexuella”? Hur många barn har blivit brända med glödgade järn på ollon eller klitoris, för att de inte har velat sluta onanera? Hur många har smittats med syfilis och andra fruktansvärda sjukdomar, som de hade kunnat slippa med en god utbildning i sexualkunskap? Hur många har bränts på bål, stenats, korsfästs, blivit piskade, lemlästade och utstötta för att de har haft ett privatliv som brutit mot den kyrkliga moralen? Hur mycket har människor tvingats att lida alla helvetets kval för att de genom århundraden har låtit sig luras, blivit bestulna på sig själva, och tvingats att leva under kyrkligt förtryck med en repressiv sexualmoral som effektivt redskap?

Bränning av kättare

Med andra ord – om det är något vi INTE behöver mer av, så är det kristen sexualmoral. Kyrkan har sedan 300-talet fördömt alla yttringar av sex som inte direkt syftar till fortplantning som sodomi, syndfulla handlingar, och detta har lett till en skamtyngd, skuldbelastad, smutsstämplad sexualsyn, som alltjämt ligger som en gammal, sliten, fuktig och illaluktande heltäckningsmatta över hela samhällsgolvet. Hur fint vi än möblerar.

Den sexuella revolutionen har inneburit enorma framsteg för alla som har tagit del av den. Det handlar framför allt om självbestämmande och egenvärde – att jag själv väljer vad jag vill göra med mitt liv, min kropp, min sexualitet. Att sexualiteten inte är en orsak till skräck och skam, men till glädje, kärlek, närhet, njutning och hälsa. Min kropp är min att bestämma över, och ingen annan ska tala om för mig vad som är rätt eller fel att göra med den.

Alexandre Cabanel 1863

Men vi är inte färdiga ännu. Revolutionen har bara börjat. Vi har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad det innebär att återupptäcka sexualiteten, och tillfredsställelsen i ett friskt och harmoniskt sexliv. Steg för steg tar vi makten över våra egna liv igen, våra kroppar, våra känslor, våra drivkrafter och våra lustar. Vi frigör oss från ett repressivt, patriarkalt och förtryckande system i vilket vi är maktens ägodelar, med begränsad tillgång till det som ovillkorligen borde vara våra egna domäner att råda över – våra kroppar, våra själar och våra sinnen.

Detta är inte bara en utopi. Jag talar av egen och andras erfarenhet. Sedan några år tillbaka håller jag och min hustru Jennie kurser, med sex, kärlek och intimitet som fokus, och den respons vi får är fantastisk. Våra kursdeltagare vittnar om en helt ny styrka, integritet, lekfullhet, glädje, kraft och frihet – allt detta för att vi erbjuder metoder, tid, plats och rum att återerövra sexualiteten.

Minna Roselli erotic art

Sexualiteten är en av våra allra viktigaste drivkrafter, och kan vi släppa skammen och skulden, och återta makten över oss själva, så kan detta leda till fantastiska resultat.

Den sexuella revolutionen har bara börjat. Låt oss nu fortsätta.

Dekorrand

Skitsnackaren Thomas ”Stasi” Bodström avslöjar sig…

28/03, 2008

Thomas “Stasi” Bodström

Jan Guillou skrev i en av sina krönikor i Expressen, närmare bestämt i september 2007, att Thomas Bodström är farligare än Osama Bin Laden. Det låter som en typisk Guillou-överdrift, en dramatisering för att locka till sig läsare. Men Jan Guillou har rätt, på fler sätt än ett.

I sin vansinniga strävan att utplåna allt vad personlig integritet och yttrandefrihet heter, arbetar Thomas ”Stasi” Bodström idogt på att vi steg för steg ska få ett allt ofriare samhälle – och hittills har det fungerat alltför väl. Bodströms förslag har gällt och gäller allt från datalagringsdirektiv, buggning, mjukvarupatent, censur av Internet, superfängelser, preventiv avlyssning, hemliga husrannsakningar, utökade DNA-tester och mycket annat. En hel del skrämmande artiklar kan man finna på denna länksida – läs och begrunda.

Thomas ”Stasi” Bodström har nu än en gång avslöjat sig som en manipulativ lögnare, en obalanserad skitsnackare med en dold agenda. Och det är helt underbart. Jag brukar säga att ibland är det bäst att bara låta idioterna prata, för förr eller senare avslöjar de sig som just idioter. Och det senaste utspelet av Thomas ”Stasi” Bodström är verkligen helt fantastiskt. Han tillämpar ovetande Godwins lag, och jämför OS i Kina med OS i Berlin 1936! Smakfullt och finkänsligt, Bodström…

Men det stannar inte därvid. Nu börjar drevet gå, och sällan har det varit så välförtjänt. I en efterlängtad artikel i Expressen tar Johannes Forssberg bladet från munnen och ger den kristna organisationen ECPAT en riktig bredsida. Kritiken är skoningslös, och med tanke på att allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ordförande i svenska ECPAT, så får han rejält med stryk. Att ECPAT har en dold agenda borde länge ha varit uppenbart för alla som läser ett endaste litet mellan raderna ECPAT:s egen propaganda. Så mycket lögner och manipulation ägnar man sig inte åt om man har ett ärligt uppsåt. Men eftersom ECPAT utåt sett arbetar för ett gott syfte, låter vi dem hållas. Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter…

Vad gäller just ECPAT, så tog GP den 22 februari 2008 in en extremt tendentiös och lögnaktig artikel av Thomas ”Stasi” Bodström, med rubriken Stoppa sexturismen, en ”rapport” från barerna i Bangkok, med allehanda skräckskildringar och propagandistiskt språkbruk. Denna artikel översattes och skickades till en organisation för prostituerade i Thailand, som blev högeligen upprörda över det lögnaktiga skitprat som Bodström vräkte ur sig, och så skrev de ett genmäle, som GP vägrade ta in. Så opartisk är svensk media.
Läs mer i detta ärende på bloggen Svensk Sexualpolitik Idag.

Jag lanserade öknamnet Thomas ”Stasi” Bodström i en kommentar till ett inläggBlogge Bloggelitos blogg nån gång i vintras, eftersom jag tycker att allt Thomas ”Stasi” Bodström gör verkar rikta in sig på en enda sak – mer kontroll av medborgarna. Mer register, mer avlyssning, mer buggning, hårdare lagar, brutala inskränkningar i yttrandefriheten – kort sagt, Thomas ”Stasi” Bodström är en tvättäkta fascist.

[Festligt nog har detta öknamn spritt sig, och jag har sett flera bloggare använda det. Ett av mina otaliga mediaexperiment som slog väl ut.]

Superdebattören Oscar Swartz har skrivit två böcker som heter ”Marschen mot Bodströmsamhället” och ”Alternativ till Bodströmsamhället”, och jag kan varmt rekommendera Oscars blogg om du är intresserad av att få reda på lite mer om hur ”omtänksamma och respektfulla” våra politiker är gentemot oss andra medborgare.

Slutligen – för den som vill uppdatera sig ytterligare gällande uppgifter om Thomas ”Stasi” Bodström, så kan man på denna sida läsa en synnerligen intressant uppräkning av integritetskränkande lagar och lagförslag som herr Thomas ”Stasi” Bodström har drivit, och driver alltjämt.

Thomas “Stasi” Bodström – LIAR LIAR

Dekorrand

Farliga rumpor…!

28/01, 2008

Charlotte Ross nakna rumpa

Den amerikanska myndigheten FCC (Federal Communications Commission) har fått hjärnsläpp. Igen. FCC har fått mycket kritik genom åren, framför allt för att de av många anses motverka den amerikanska konstitutionen, och förstås specifikt första tillägget som avhandlar yttrandefriheten. I många avseenden har U.S.A. en betydligt mer utvecklad och heltäckande yttrandefrihetslagstiftning än något annat land i världen (inklusive Sverige), vilket förstås med jämna mellanrum förargar de moralfascistoida högerkristna som helst vill strypa all information som strider mot deras egna åsikter.

Nu har FCC föreslagit ett högt bötesbelopp för mediaföretaget ABC, så högt som 1.430.000 USD, eftersom de har utsatt TV-tittande barn för fara. Och vad är då denna fara? Jo, i en scen i den populära kriminalserien ”På spaning i New York” får TV-tittarna se en naken kvinnorumpa skymta förbi (tillhörande skådespelerskan Charlotte Ross). Skandal! Det kan vara värt att påpeka att just det avsnitt som FCC har synpunkter på, visades för fem år sedan. Dessutom var det en repris av ett gammalt program. Lite sent ute, FCC?

Min egen teori till varför just denna scen betraktades som så farlig för barn, är inte bara den nakna rumpan, utan det faktum att scenen innehåller ett identifikationsobjekt för barn – ett barn som kommer in i badrummet och ser nämnda skådespelerska naken. Och det är ju självklart upprörande för alla jesusfascistiska moralpoliser. För det vet ju alla att det är farligt för barn att se en naken människa? Eller?

Charlotte Ross nakna rumpa

Ingen människa har någonsin dött eller tagit skada av att se en annan människa naken. Detta är ett obestridligt faktum. Att se en naken kropp är inte farligt för någon, inte heller för ett barn. Alltså är den här typen av anmälningar helt absurda. Och direkt skadliga, eftersom de befäster den destruktiva iden att en naken människokropp i sig på något sätt skulle vara farlig, skamlig och syndig.

Ett annat berömt exempel är den s.k. ”Nipplegate”, när Janet Jackson på Super Bowl-finalen i TV uppträdde med Justin Timberlake år 2004, och råkade flasha en bröstvårta. Hallå! På vilket sätt är en bröstvårta farlig? Kan någon förklara det för mig? Vem tar egentligen skada? Och av vad?

Charlotte Ross nakna rumpa

Den enda anledningen att vara kritisk mot denna filmscen skulle snarast vara skådepelerskans reaktion när hon inser att ett barn har kommit in i badrummet. Hon ser helt förtvivlad och chockad ut, och skyler sig med händer och armar. Denna reaktion kommer med stor sannolikhet att skapa trauman hos barnet – är det så illa att bli sedd naken? Ska man reagera så? Blev hon så rädd för mig, bara för att jag såg henne naken? Är min kropp lika farlig? Och så inleds ett fruktansvärt självförakt, en destruktiv självbild baserad på den egna kroppens förfärliga natur.

Charlotte Ross nakna rumpa

Denna sjukt perversa syn på nakenhet befrämjas framför allt av kristna, och syftar till att befästa den gamla skvatt galna idén att kroppen är syndig, och att vi bör skämmas för den. Och förstås att sex är det farligaste och syndigaste som finns på vår jord – expresståg till helvetet. Själv anser jag att denna sexualsyn, med sin hatiska syn på kroppen, är oerhört destruktiv.

Det är ett historiskt faktum att de kulturer som är grundligen sexualpositiva, är också de mest fredliga, medan de som är mest sexualfientliga och kroppshatande, är också de mest aggressiva och krigiska av alla kulturer. Därför borde vi uppmuntra en mer oneurotisk attityd till den egna kroppen, snarare än att okritiskt föra vidare vår gymnofobi till nästa generation.

MAKE LOVE, NOT WAR!

Charlotte Ross naken i PETA-annons

Dekorrand

Behovet av en Gudinna

20/01, 2008

Freja och Maria

På debattforumet Sidan 4 i Expressen den 3 nov 2007 (ja, det är ett tag sedan, men ämnet är tidlöst) skrev Birgitta Löwendahl, ordförande för Jungfru Maria-föreningen Maria Regina Caeli, om Vår saknad efter Jungfru Maria. Hon menar att vi sedan reformationen här i Norden saknar Jungfru Maria, i egenskap av ett kvinnligt gudomligt väsen. Som kristen och i behov av en kvinnlig gudomlighet, vänder hon sig naturligt till Jesu moder, jungfru Maria, en möjlighet som i praktiken saknas i den lutheranska läran.

Iakttagelsen är riktig, i det att det i patriarkaliska kulturer utrustade med en exklusivt manlig gudsbild, alltid saknas en jämställd kvinnlig gudom, något som historiskt sett är det normala – gudaparen har funnits i alla tider, som självklara manifestationer av alla sidor av den mänskliga verkligheten, över hela världen. I patriarkala, monoteistiska kulturer går denna balans och mångfald helt förlorad, och ersätts med tvång, dogmatism, könsförtryck och enfald.

Gudinnor

Det största problemet med denna stympade, halva gudsbild är att så länge människor automatiskt betraktar Gud som en man, och talar om Gud som en ”han”, som ”Fadern”, förvandlas kvinnor med all nödvändighet alltid till andrahandsvarelser. Och detta fungerar alldeles oavsett om man tror på Gud eller ej – det handlar om psykologisk prägling, med mannen som den självklart överlägsne.
Jungfru Maria är i detta sammanhang otillräcklig som balans, eftersom hon inte är en Gudinna fullt ut – bara ett helgon, Jesu moder. Alltså alltjämt underordnad Gud Fader. Fortfarande är kvinnorna underordnade männen, om än med en representant i helgonskaran.

Intressant nog är det mesta av vad framhålles i Expressen-artikeln som direkt förknippat med Jungfru Maria (hjälp vid förlossning, familjeangelägenheter, mod och kvinnlig kraft, m.m.) klassiska ämnen som självklart förknippas med Gudinnan Freja, alternativt Frigga. Birgitta Löwendahl påtalar även Maria-källorna, men underlåter att nämna att de heliga källorna användes som blotplatser i förkristen tid, och enda anledningen att de döptes om till Maria-källor var förstås att de redan var starkt etablerade i den folkliga andligheten, på samma sätt som man byggde kyrkor på gamla offerlundar.

Frejablot

Begreppet Vår Fru är här i Norden självklart kopplat till Gudinnan Freja. Själva ordet Fru går rent språkligt att direkt härleda till Freja – gårdens fru var härskarinna, liksom Freja är härskarinna över alltet, minst lika kraftfull som någonsin Tor, Oden eller Frej.
Journalisten och författarinnan Johanne Hildebrandt har i sin gudinnetrilogi, en modern tillämpning av de nordiska myterna, givit upphov till begreppet ”Freja-feminism”, något som är högst modernt och tillämpbart för kvinnor i vår tid. Det är i sammanhanget dock mycket svårt att tänka sig en ”jungfru Maria-feminism”…

Freja och Maria har förvisso vissa aspekter gemensamt. Bägge kan betraktas som mytologiska figurer, och samtidigt som verkliga väsen som vi kan ha starka personliga relationer till. Båda uppfyller ett självklart behov hos människor att ha en kvinnlig gudomlighet att relatera till. Freja har dock funnits mycket längre, och är betydligt kraftfullare i det att hon har full Gudinnestatus – något som Maria saknar. Freja är därtill en långt mer sammansatt personlighet – en krigargudinna som både ger och tar liv, som får välja först av de kämpar som dött i strid – Odin får nöja sig med de som Freja har ratat – och samtidigt en förförisk kärleksgudinna, en fruktbarhetsikon. Därtill också den kraftfullaste av trollkvinnor, som lär ut den mäktiga sejden till Odin.

Freja och hennes katter

Den tråkigaste aspekten av jungfru Maria-dyrkan är dock att den i allt väsentligt är en ren skrivbordsprodukt från 600-talet, ett nödvändigt tillskott till kyrkans aggressiva värvning av proselyter, med bibeln i ena handen och svärd i den andra. Folk ville helt enkelt inte bli kristna. De hade ju en Gudinna, och det hade inte kyrkan. Alltså uppfann man jungfru Maria, som ett svar på ett verkligt behov, en kyrklig produktanpassning. Denna dyrkan av Jungfru Maria – om än som ett uttryck för en sann känsla av kärlek, respekt, vördnad och dyrkan av det kvinnligt gudomliga – är alltså en blek efterapning av något betydligt kraftfullare; dyrkan av en fullödig kvinnlig gudom, som i alla avseenden är jämställd med vilken manlig gudom som helst, ibland t.o.m. överlägsen.

Polyteistiska kulturer är som regel långt mer toleranta än monoteistiska, mindre fanatiska, mer mångfaldsuppmuntrande, mer varierade, kulturellt rikare och på alla sätt mer mänskligt tillåtande och fria i anden än monoteistiska kulturer. Riktigt illa blir det när man dessutom på ett primitivt antropomorfiskt sätt ger den ende Guden ett kön, som t.ex. Gud Fader. Detta är att bädda för patriarkat och kvinnoförtryck.

Att se Gud som en man, oavsett om man tror på Guds existens eller ej, förvandlar automatiskt alla kvinnor till andrahandsvarelser, underlägsna den gudomlige mannen. Därför är den sociopolitiskt mest fulländade formen av religion antingen en som saknar gudsbild, som buddhism, eller en med både Gud(ar) och Gudinn(or). Som Frej och Freja i den nordiska seden, som Radha-Krishna, Lakshmi-Narayan, Sita-Rama, Shiva-Shakti i hinduismen, Zeus och Hera i den grekiska gudavärlden, och liknande exempel inom hundratals andra panteon.

En gång i tiden betraktades den förkristna religionen som den ”forna seden”, och kristendomen som den nya. Idag är rollerna omvända, och nordisk hedendom i modern tappning ter sig ur alla tänkbara perspektiv som betydligt mer modern, mer anpassad för vår tid.

Vi som är aktiva, moderna hedningar försöker inte leka vikingar, eller återskapa något som det såg ut för tusen, eller tvåtusen år sedan. Vi lever på 2000-talet, med en nutida sed, en högst aktuell tillämpning av kärnan i den forna seden. Och i den seden är kvinnan lika självklar som mannen, lika viktig och lika gudomlig.

Frej & Freja

Dekorrand

Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

13/01, 2008

Sjuksköterskor
Distans
Varför är det så lätt att fördöma allt som har med sex att göra, så fort det kliver lite utanför den gängse normen? Och varför blir debatterna om ämnen som på ett eller annat sätt relaterar till sex ofta så yxiga och onyanserade? Jag skulle i dessa debatter vilja uppmana till samma sak som RFSU uppmanade till på 70-talet (då om kondomanvändning, men ändå…) – Sluta Fumla!
Distans
Det pågår inom vårdsektorn en högst icke-offentlig, dold debatt om sexuell hjälp till handikappade, eller personer som av olika skäl inte kan tillfredsställa sig själva, eller inte har en partner som kan hjälpa dem med det. En person som t.ex. har skadat båda armarna kan svårligen uppnå sexuell tillfredsställelse, och inte blir det förstås bättre av att den skadade då behöver hjälp med toalettbesök och tvättning, av vilka det senare naturligtvis kan upplevas som stimulerande.
Distans
Personligen anser jag att det skulle vara en i allra högsta grad hedervärd och värdefull syssla att ge sexuell hjälp till dem som inte klarar det själva. Och ”hjälp med sex” behöver faktiskt inte innebära att man rent fysiskt har penetrativ sex – d.v.s. knullar – med en patient, om man nu inte känner för det. Det kan handla om manuell stimulans, massage, assistans med olika sexhjälpmedel och ”leksaker”, och en allmänt positiv och kärleksfull attityd. Ingen större skillnad mot vad t.ex. en massageterapeut gör, fast man även inkluderar den sexuella aspekten.
Distans
Jag kan själv inte se varför det skulle vara mer ”förnedrande” att t.ex. onanera åt en äldre reumatisk man (som inte kan själv), eller smeka en kvinna utan armar till orgasm, jämfört med att t.ex. tvätta bajs i rumpan på samma personer. Men det verkar ju som att gamla kristna värderingar sitter i ryggmärgen hos de flesta – sex är i sig förnedrande, och av någon anledning särskilt för kvinnor, eftersom kvinnor enligt gamla kristna ideal ska vara rena, kyska och asexuella.
Distans
Om jag jobbade i vården, och fick välja mellan att byta blöjor (tvätta bajs och kiss) och lakan eller att ge aktiv sexhjälp, skulle jag tveklöst välja det senare. Det verkar mycket roligare, tycker jag, och jag kan mer om ämnet. 🙂
Man kan dessutom använda sig av en hel del trevliga hjälpmedel och sexleksaker som gör det hela mer intressant.
Distans
Det finns för övrigt redan folk inom vården som hjälper patienter med sexuell stimulans – men då i smyg, bakom stängda dörrar. Jag vet inte vilka konsekvenser det kan få om någon av dem blir ”ertappade” i sitt värv, men skam och skuld finns förstås alltid med i bilden. Av någon underlig anledning anses sex fortfarande automatiskt innehålla förnedring – särskilt för kvinnor. Varför begriper jag inte.
Distans
Det har dessutom i alltför liten grad diskuterats vad det är som gör att sexarbete kan få så hemska konsekvenser – är det själva arbetet i sig, eller är det samhällets stigmatisering av de som arbetar med det? Både och?
Är det själva ”hanteringen”, eller är det skammen, utstötningen och förnekelsen som skadar mest?
Om det är förnedring genom omgivningens attityder och dömanden, kanske det är det vi ska börja ändra på, istället för att befästa stigmat genom grym lagstiftning och facklig diskriminiering.
Distans
Naturligtvis finns det risker med att arbeta med att sälja sex – även i ett samhälle som inte fördömer sexarbete så fanatiskt som t.ex. Sverige. Förutom rena fysiska risker som sjukdomar och slitage, finns det uppenbara risker för känslomässiga problem som vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Men… det gäller ju i praktiken alla jobb som existerar!
Distans
Flera av dessa problem som kopplas till prostitution kan lika väl uppstå i andra yrken.
Slitage p.g.a. enformiga rörelser och t.ex. tunga lyft kan uppstå i en mängd yrken, som t.ex. hos butikspersonal och vårdpersonal, och stress är ett vanligt problem i de flesta yrkesgrupper nuförtiden.
Känslomässig press, sårbarhet och utsatthet kan man uppleva ganska hårt i så vitt skilda yrken som exempelvis skådespelare, politiker, psykologer, lärare, poliser, väktare och busschaufförer.
Distans
Poliser, väktare och lapplisor utsätts ofta för våld, hot och förnedrande tillmälen, spottloskor m.m. En skådespelare kan behöva klä av sig naken eller kyssa en medspelare flera gånger per kväll – inför en betalande publik, och politiker eller andra ”kändisar” kan utsättas för mediadrev och offentlig förföljelse för småsaker. Allt detta som konsekvenser av de yrkesval man gjort.
Distans
Så vad är egentligen problemet? Är det inte faktiskt så att det stora problemet är ett moralistiskt dilemma? Att vi fortfarande har moraliska aspekter på detta med sex, och att vi fortfarande (under den liberala, officiella ytan) anser att sex är syndigt, skamligt och förbjudet, och endast något som bör utföras i stängda rum, med neddragna gardiner, inom par i fasta relationer? Och även då helst med måtta?
Distans
Det vore nyttigt med en nyansering av denna debatt, samt att man blir tydligare i vad man faktiskt debatterar. Lite intellektuell ärlighet och opartisk nyfikenhet skulle debatten må bra av.
Det går inte, som man gjorde i en debatt för några år sedan, att dra likhetstecken mellan svensk vårdpersonal som frivilligt hjälper handikappade med sexuell stimulans, med fattiga prostituerade i Argentina.
Det är så grovt och yxigt, att det aldrig skulle tolereras i en debatt i vilket annat ämne som helst.
Det vore som att fördöma ALL slags handel med mattor (inklusive trasmattor från hemslöjden) eftersom det finns barn som utnyttjas i mattfabriker i Pakistan. Eller att vi helt och hållet bojkottar skor, eftersom det finns s.k. ”sweatshops” i Asien, som har slavarbetande och underavlönade barn som arbetskraft.
Distans
Det säger sig självt att detta är en konsekvens in absurdum. Men så fort det handlar om sex är det uppenbarligen tillåtet att hugga till med hur grova argument och fördömanden som helst, utan att möta nämnvärt med motstånd. Varför?
Distans
Sjuksköterska

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: