Bilkonst – lek med en Citroën 2CV

I min föregående bloggpost visade jag ett antal foton som jag trixat med en hel del i Photoshop, och gjort vad jag kallar kompositer. Här ovan visar jag ännu en komposit som jag gjorde i Frankrike – jag själv, återigen med den Citroën 2CV från slutet av 1960-talet, som hör till det sydfranska vinslottet vi tillbringat ett par sköna veckor på, för både semester och arbete. Calle + bil x 30. Nytt mängdrekord.

Efter att jag visat mina kompositer i min förra bloggpost här fick jag en massa sköna tips och idéer till nya bilder, samt att någon skickade mig en länk till Martin Liebscher, en tysk fotograf som har jobbat med samma koncept sedan 1990-talet; bilder jag inte hade sett, men som definitivt har inspirerat mig att göra mer av den här sorten. Så det kommer definitivt att komma mer framöver.

Men jag har blivit inspirerad till mer än roliga fotografier den senaste tiden. För några år sedan drabbades jag av ritkramp. Jag har under större delen av mitt liv arbetat som professionell illustratör och bildkonstnär, men under en lång tid blev bildskapandet bara mer och mer prestation och krav, och allt mindre skoj och lek. Till slut dog det bara, och under flera år har jag inte gjort en endaste liten teckning. Min enda säkerhetsventil, där jag fortfarande har kunnat leka med färg, har varit kroppsmålandet.

Detta har plågat mitt sinne under en tid, eftersom jag ju egentligen tycker att det är vansinnigt roligt att skapa bilder. Så jag har gjort allt möjligt för att komma över min ihållande ritkramp. Jag började läsa ”The Artist’s Way”, jag köper konstböcker, surfar på konstsajter, jag har köpt en massa nya roliga pennor och färger, block med intressanta papperstyper – och så vidare, et cetera.

Och nu har det börjat släppa, känns det som. Jag hade med mig ett block och lite pennor på Frankrikeresan, och tog mig lite tid vid ett par tillfällen att klottra lite. På en blöt middag vid den gulliga restaurangen Lac Laromet, med några glas vin i kroppen – mellan chevresalladen och musslorna – krafsade jag snabbt (det tog kanske 20 minuter) helt ur minnet (helvete, vad mycket bilar jag har tecknat genom åren!), ihop en teckning av den lilla glada Citroën 2CV som jag har kört runt i en hel del nere i Frankrike, och som jag blivit lite kär i. Det är den du ser här nedanför.

Det gjorde mig i alla fall väldigt glad att tecknartakterna inte har försvunnit helt. Så det kan bli lite mer illustrationer framöver. Jag lovar inget, men hoppas att jag ska tycka att det är så pass lätt och roligt att jag faktiskt fortsätter.

Min tanke nu är att denna lilla glada och lekfulla bil är en perfekt symbol för den lekfullhet och glädje jag vill komma tillbaka till med mitt bildskapande.

Send in the clones…

Jag har fotograferat ihärdigt sedan jag var en liten gosse. Jag började lära mig mörkrumsteknik hos en granne som hade mörkrum i sitt garage, och på den vägen är det. Jag slutade helt med svartvitt och mörkrum nån gång i början på 1990-talet, och fortsatte att använda positiv diafilm helt och hållet, med få undantag. Men i början av 2000-talet kom de digitala kamerorna att ta över mer och mer, och sedan 2006 har jag helt pensionerat mina analoga kameror och kör digitalt fullt ut.

Photoshop är det självklara verktyget för digital bildredigering. Jag lärde mig grunderna redan 1993, på en kurs på Lärdata. Det var Photoshop 3.0 på gråskaleskärmar – inga lagerfunktioner, och man kunde bara ångra ett steg bakåt. Så det var rätt så primitivt. Det har hänt en hel del sedan dess, förstås, och nu är Photoshop otroligt avancerat, och en underbar uppsättning kreativa redskap för att skapa i stort sett vilka bilder man vill. Och det är ju så himla kul! Det finns ju inga gränser för vad man kan göra med bilder i Photoshop!

Att skapa kloner, sätta ihop flera motiv i en bild, är något som jag har lekt lite med till och från, men först nu har börjat utforska mer ambitiöst. Jag gjorde för några år sedan en bild av mig själv gånger tre i en soffa. Den bilden väckte många sköna reaktioner, och gav inspiration till en bild av min son Leonard som äter frukost med sig själv gånger fyra runt köksbordet.

Efter det har jag gjort lite andra slags kloner, som till exempel jag själv som jonglerar med 14 bollar. Den gjorde jag som en illustration till ett blogginlägg, för att gestalta hur jag känner mig ibland, när jag har lite för mycket att göra

Sen gav jag mig på en rätt avancerad Photoshopredigering, med Jennie som en hinduisk gudinna med åtta armar. För att fullända illusionen klonade jag in Jennie i en av mina bilder från ett tempel i Vrindavan i Indien.

Förra sommaren tog Jennie och jag några bildserier av oss själva i skogen, på lite olika sätt, och det blev rätt kul. För varje komposit jag gör lär jag mig något nytt.

Humor är en ofrånkomlig komponent när jag skapar kloner av det här slaget. Det är lätt att få till helt surrealistiska effekter, och redan masseffekten i sig kan vara väldigt komisk.

Att fotografera sig själv (eller någon annan), med hjälp av ett stativ och en fjärrkontroll, och sen slänga ihop bilderna i Photoshop, låter enkelt. Men man måste planera hela tiden. Man får inte plåta sig själv på ett sätt som gör att kropparna liksom flyter in i varandra – det måste finnas ett naturligt avstånd mellan komponenterna. Och hur gör man med eldrök som hela tiden flyttar på sig?

Och så måste man tänka komposition, och gärna ta väldigt många fler bilder än vad som kommer att behövas i den färdiga bilden, så att man kan välja vilka som passar bäst ihop.

Bilder som dessa ger onekligen begreppet nakenfotografering en ny innebörd…

I sommar har jag lekt vidare desto mer. Under ett besök hos en god vän på en naturistcamping i somras gjorde jag flera kompositer, med både mig själv och Jennie.

Nu är vi i Frankrike, och här har det blivit ett par till. Jag har än så länge bara börjat, som sagt, och vem vet var detta ska sluta? Just nu håller jag framför allt på att finslipa tekniken, för såväl fotograferingen som för efterbearbetningen.

Det är bara bristen på fantasi som sätter gränserna för dina möjligheter.

En intressant sak som jag upptäckte så sent som igår var att solen flyttar sig rätt snabbt. Så om jag har skarp sol, och plåtar i kanske en kvart, så kommer skuggorna att ligga lite annorlunda på de sista bilderna, i förhållande till de första. Mycket snabbmask, radering och kloning i efterhand. Men kul är det! Hinner jag kommer jag definitivt att göra fler kompositer här i Frankrike. Jag har redan ett antal idéer…

Se mer av mina bilder på Carl Johan Rehbinder Photo Gallery!