Send in the clones…

Jag har fotograferat ihärdigt sedan jag var en liten gosse. Jag började lära mig mörkrumsteknik hos en granne som hade mörkrum i sitt garage, och på den vägen är det. Jag slutade helt med svartvitt och mörkrum nån gång i början på 1990-talet, och fortsatte att använda positiv diafilm helt och hållet, med få undantag. Men i början av 2000-talet kom de digitala kamerorna att ta över mer och mer, och sedan 2006 har jag helt pensionerat mina analoga kameror och kör digitalt fullt ut.

Photoshop är det självklara verktyget för digital bildredigering. Jag lärde mig grunderna redan 1993, på en kurs på Lärdata. Det var Photoshop 3.0 på gråskaleskärmar – inga lagerfunktioner, och man kunde bara ångra ett steg bakåt. Så det var rätt så primitivt. Det har hänt en hel del sedan dess, förstås, och nu är Photoshop otroligt avancerat, och en underbar uppsättning kreativa redskap för att skapa i stort sett vilka bilder man vill. Och det är ju så himla kul! Det finns ju inga gränser för vad man kan göra med bilder i Photoshop!

Att skapa kloner, sätta ihop flera motiv i en bild, är något som jag har lekt lite med till och från, men först nu har börjat utforska mer ambitiöst. Jag gjorde för några år sedan en bild av mig själv gånger tre i en soffa. Den bilden väckte många sköna reaktioner, och gav inspiration till en bild av min son Leonard som äter frukost med sig själv gånger fyra runt köksbordet.

Efter det har jag gjort lite andra slags kloner, som till exempel jag själv som jonglerar med 14 bollar. Den gjorde jag som en illustration till ett blogginlägg, för att gestalta hur jag känner mig ibland, när jag har lite för mycket att göra

Sen gav jag mig på en rätt avancerad Photoshopredigering, med Jennie som en hinduisk gudinna med åtta armar. För att fullända illusionen klonade jag in Jennie i en av mina bilder från ett tempel i Vrindavan i Indien.

Förra sommaren tog Jennie och jag några bildserier av oss själva i skogen, på lite olika sätt, och det blev rätt kul. För varje komposit jag gör lär jag mig något nytt.

Humor är en ofrånkomlig komponent när jag skapar kloner av det här slaget. Det är lätt att få till helt surrealistiska effekter, och redan masseffekten i sig kan vara väldigt komisk.

Att fotografera sig själv (eller någon annan), med hjälp av ett stativ och en fjärrkontroll, och sen slänga ihop bilderna i Photoshop, låter enkelt. Men man måste planera hela tiden. Man får inte plåta sig själv på ett sätt som gör att kropparna liksom flyter in i varandra – det måste finnas ett naturligt avstånd mellan komponenterna. Och hur gör man med eldrök som hela tiden flyttar på sig?

Och så måste man tänka komposition, och gärna ta väldigt många fler bilder än vad som kommer att behövas i den färdiga bilden, så att man kan välja vilka som passar bäst ihop.

Bilder som dessa ger onekligen begreppet nakenfotografering en ny innebörd…

I sommar har jag lekt vidare desto mer. Under ett besök hos en god vän på en naturistcamping i somras gjorde jag flera kompositer, med både mig själv och Jennie.

Nu är vi i Frankrike, och här har det blivit ett par till. Jag har än så länge bara börjat, som sagt, och vem vet var detta ska sluta? Just nu håller jag framför allt på att finslipa tekniken, för såväl fotograferingen som för efterbearbetningen.

Det är bara bristen på fantasi som sätter gränserna för dina möjligheter.

En intressant sak som jag upptäckte så sent som igår var att solen flyttar sig rätt snabbt. Så om jag har skarp sol, och plåtar i kanske en kvart, så kommer skuggorna att ligga lite annorlunda på de sista bilderna, i förhållande till de första. Mycket snabbmask, radering och kloning i efterhand. Men kul är det! Hinner jag kommer jag definitivt att göra fler kompositer här i Frankrike. Jag har redan ett antal idéer…

Se mer av mina bilder på Carl Johan Rehbinder Photo Gallery!

Förbjud allt!

I en helt sanslös artikel i Aftonbladet med den helt osannolikt korkade rubriken ”Förbjud fotografering av små barn” (vilket i och för sig obarmhärtigt avslöjar den låga nivån på artikelns innehåll), skriver Dan Benchetrit att han känner sig maktlös. Han staplar sensationsrubriker på varandra och beskriver sin vanmakt och skräck som förälder, varpå han beskriver en situation där han själv utövat egenmäktigt förfarande gentemot en fotograf, utifrån en misstanke om att fotografen är pedofil, och att han ska använda bilderna att runka till. Detta ger honom rysningar.

Livet är det farligaste som finns. Garanterat dödlig utgång. Och artikelförfattaren redovisar sig själv omedvetet ärligt som en extremt skraj person, rädd intill panik, och en sådan person kan tyvärr vara väldigt farlig för såväl sig själv som för omgivningen, något som tydligt visar sig i den beskrivning som artikelförfattaren själv gör av händelseförloppet. Överslagshandling på överslagshandling, utan att en sekund betänka konsekvenserna av sina handlingar. Huvudlöst.

Riktigt skrämmande i sammanhanget är att det på gallupfrågan ”Ska det vara förbjudet att fotografera barn på allmän plats?” är 43 % som svarat ja. Pedofil-masspsykosen har alltså vuxit sig så stark att nästan hälften av de som svarat anser att ett så grovt ingrepp i människors frihet är rätt att göra. Trygghetsnarkomanerna har slagit till – igen!

Om jag hade varit fotografen, den man som enligt artikelförfattaren hade tagit sig den oerhörda friheten att fotografera hans barn, och därtill tilltala barnet (Hu! Folk som pratar med barn – det måste vara ett pervo!), så hade jag säkerligen reagerat minst lika aggressivt om jag hade blivit bemött på det sätt som artikelförfattaren bemötte fotografen. Jag hade högst sannolikt inte svarat ”Det ska du skita i”, eller ”fuck you” utan snarare något mer belevat, men andemeningen hade definitivt varit densamma.

”Det utbryter handgemäng” skriver artikelförfattaren skenbart neutralt, men vad som faktiskt hände var att artikelförfattaren själv inledde detta handgemäng, och då tycks det än mer obegripligt och förvridet att artikelförfattaren tror att polisen ska stödja honom när de dyker upp och stoppar handgemänget. Vidare erkänner artikelförfattaren egenmäktigt förfarande, i det att han tar fotografens kamera och tittar på bilderna. Polisen ber att få titta i kameran, men fotografen vägrar, vilket är fullkomligt förståeligt. Det skulle jag också vägra i en liknande situation.

Som slutgiltig ironi blir artikelförfattaren sedan förbluffad över att han blir delgiven misstanke om misshandel. Och sen skriver han en artikel om hela förloppet, i hopp om att vinna sympati. Ursäkta om jag uttrycker mig en smula grovt och nedlåtande – men vilken dumskalle! Och dumt, Aftonbladet, för att ni bidrar till detta fördummande av media, samt att ni dessutom offentligt förnedrar herr Benchetrit genom att publicera hans huvudlösa, paranoida babbel.

För det första – artikelförfattaren har ingen aning om vad fotografen har för avsikter när han fotograferar. Och det kan han heller inte styra. Om detta gör att artikelförfattaren känner sig maktlös, så får han ta det på eget ansvar, och inte projicera det på någon annan.

För det andra – även om det skulle vara så att någon fotograferar dina eller mina barn för att ha bilderna att runka till, så är det inte heller något som faktiskt drabbar någon. Att någon sitter hemma och runkar – vari ligger det hemska i det? Vem drabbas? Vem som helst kan ju faktiskt runka till bilder ur vilken dagstidning som helst, och det är inte heller något brott. För det är ingen som blir kränkt, inga faktiska övergrepp sker – det finns inga brottsoffer. Den enda kränkning som sker tillfogar vi oss själva, med våra egna sjuka fantasier i våra egna hjärnor – som vi sedan projicerar på ”snuskgubbarna”. Men vem är det egentligen som är en snuskgubbe?

Detta kanske är en ovanligt radikal idé i det nutida masspsykotiska diskussionsklimatet, men det går faktiskt inte att hindra någon från att tänka sexuella tankar. Det finns ännu inte ”tankebrott” i vårt samhälle, och det ska vi vara oerhört glada för. Att man sedan kan tycka att det är obehagligt att vissa personer kanske kontemplerar sådant som är osmakligt och skrämmande för mig, det får jag leva med. Punkt.

För det tredje har artikelförfattaren tydligt redovisat en i det närmaste mytologisk övertro på lagar och regler. Den som vill plåta kommer att göra det ändå, oavsett regler. Det finns teleobjektiv. Man kan införa hur många lagar och regler som helst, och det enda som kommer att ske är att fler blir brottslingar. Och till slut är vi brottslingar allihop, och så får vi sätta ett galler runt hela Sverige, låsa och slänga bort nyckeln.

Somliga verkar vilja ha en tankediktatur, med lagar mot ”tankebrott”. Om jag tänker sexuellt om dina barn så ska jag sättas i fängelse. Men hallå! Ska alla som har haft intensiva fantasier om att slå ner någon, eller mörda någon, straffas för det också? Det blir ju helt absurt! Vi kan betrakta oss alla som ondskefulla brottslingar, dömda enligt tankeförbudslagen.

Men det ÄR skillnad på tanke och handling. Och det finns en vits med att det är handlingar som döms, inte tankar. Själva definitionen på mänsklig civilisation är att vi kan motstå våra impulser. Bara för att jag vill slå någon som irriterar mig, eller bita strupen av min motståndare, eller knulla min 14-årige granne, så betyder inte det att jag faktiskt gör det. Då borde jag väl snarare belönas för att jag lyckats motstå mina impulser, inte straffas för dem?

Om man likställer tankar och handlingar skapar man ett totalt kaos, som helt enkelt inte fungerar. Verklig moral bygger inte på att man tänker ”rätt”, men att man handlar rätt, oavsett vilken tankeprocess som har föregått beslutet.

Så jag säger bara – slappna av, släpp kontrollbehovet över andra människors tankar (snacka om omöjlig ambition!), lita lite mer på folk (alla främlingar är inte farliga – de flesta är faktiskt inte farliga), men ta hand om dina barn, krama varandra, möt varandra, kommunicera istället för att kapitulera inför dina rädslor.

Vi går mot ett allt kallare och hårdare samhälle om all närhet och beröring, eller t.o.m. distansierad uppskattning, automatiskt skall misstänkas som otillbörlig. Till slut vågar ingen beröra någon, knappt ens titta. Och isoleringen blir allt värre. Och denna isolering kommer i sin tur att tvinga fram sjukliga behov av tvångsmässig, ofrivillig beröring, just på grund av skambeläggande och brist.

Mer kramar, pussar och hångel åt folket!

Andra som har skrivit om samma ämne:
Polymeriska tankar, Tuneld, Mad World, Attila, Peter Soilander, Jomari, Anna Svensson, Opassande, Gustaf Gellerbrant, Alltid varför, Rulle & Rubbe, Anne Björnström, Tre Amigos, mkv, Högerkonspiration, Sleepless-bot, Terese, Septemberhäxan, Stackars Sverige!, Wake up!! – Time to DIE!, WitchBitch, Fade to Ghey, Mellan Eld och Vatten, Ciruxia, Besökaren 2.0

Två nya bloggar i familjen…

Familjen har begåvats med två nya bloggar. Jag har lagt upp en fotoblogg, och min kära hustru Jennie har lagt upp en blogg om sex och samlevnad. I själva verket håller Jennie på med en fotoblogg också, men den är inte klar för offentligheten ännu. Tycker hon i alla fall. Men jag kommer förstås att berätta här när den blir offentlig också.

För det första vill jag puffa för Jennies blogg YONI – den är verkligen ett perfekt komplement till TantraBlog, i det att Jennie går in praktiskt och teoretiskt i rena kunskaper om sexualitet, kön, relationer, kärlek etc. Besök gärna, och kommentera förstås.

Och så vill jag puffa för min egen fotoblogg – Carl Johan Rehbinder Bildproduktion. Den är bara påbörjad, och än så länge har jag bara lagt in några inlägg med gamla bilder för att känna på formatet, men besök gärna sidan, och kommentera förstås gärna också.