Förbjudet att fotografera poliser!

Storbritannien går i bräschen för att förverkliga det Orwellianska 1984-samhället, och det med stormsteg. Via Fotosidan hittade jag en artikel i British Journal, där det berättas om en ny lag, som förbjuder fotografering av poliser. Artikeln är från januari, och lagen (Counter-Terrorism Act 2008), började gälla den 16 februari 2009. Det är alltså ingen paranoid skräckvision om framtiden – den är redan här. Specifikt säger lagen (som är en tillämpningslag) att det ska vara förbjudet att ta ”bilder som kan användas av personer som planerar eller utför terroristaktioner” – ”likely to be useful to a person committing or preparing an act of terrorism” – som de kallar det. Den som bryter mot denna lag kan få fängelsestraff i upp till 10 år. Jag frågar mig nyfiket – hur ställer sig brittiska lagstiftare till Google Earth? Man tar sig för pannan…

Detta är naturligtvis en skenmanöver. Att ha med en sådan formulering är att göra lagen till en gummiparagraf, en regel som kan användas lite hur som helst. Även om du själv inte planerar terrordåd, så kanske dina bilder kan användas för att planera ett. Först säger man att det naturligtvis inte gäller turister och hobbyfotografer, men i nästa andetag påpekar man att polisen naturligtvis kan kräva att se dina bilder, samt att du måste legitimera dig och förklara vad du ska använda bilderna till. Och polisen kan helt godtyckligt ta din kamera och spara dina bilder som potentiellt bevismaterial, samt att du hamnar i ett register för misstänkta konspiratörer. Klassiskt orwellianskt ”dubbeltänk” alltså.

Vem som helst med fler än två hjärnceller fattar att en sån här lag inte har ett skit med skydd mot terrorism att göra. Riktiga terrorister (om de över huvud taget finns) kommer naturligtvis att ha den mest oskyldiga uppsynen, de bästa bortförklaringarna och de mest perfekta ID-kortsförfalskningar marknaden kan uppbringa. De går inte att stoppa med drakoniska lagar. Men den här typen av lag är inte till för att stoppa terrorism. Den är till för att ÖKA terrorn – statens terror mot medborgarna. Du ska helt enkelt inte kunna lyfta en kamera utan att riskera att bli haffad av polisen, utfrågad och plundrad på dina bilder. Om du råkar ha privata bilder på samma minneskort – sorry, bara genom att ha en kamera med dig så har du frånsagt dig alla dina mänskliga rättigheter. Givetvis måste man då ha ett krav på ID-kort, att du är skyldig att identifiera dig. Och vägrar du, eller saknar ID-handlingar, kan polisen ta dig till stationen, och låta dig sitta där tills någon kommer för att identifiera dig. Alltså är det enklare att inte ha kameran med sig, att helt enkelt undvika att ta bilder i offentliga miljöer helt och hållet. Självcensur kallas det.

Eftersom en kamera numera uppenbarligen kan klassas som ett viktigt redskap för terrorister i deras planering, borde vi kanske ha samma regler för kameror som för knivar. Kan kameror i praktiken användas som mordvapen, så borde vi kanske helt enkelt förbjuda kameror i offentliga miljöer? Att eventuella terrorister då kommer att använda dolda kameror, eller kameror med starka teleobjektiv, från långt håll, är förstås helt irrelevant, eftersom dessa s.k. anti-terroristlagar egentligen inte alls handlar om att förhindra terrorism. Men det kommer förstås våra folkvalda att slå ifrån sig som ”konspirationsteorier”. Allt är förstås alltid precis vad det synes vara, eller vad våra politiker påstår att det är – och allt som står i kvällspressen är alltid sant, till punkt och pricka.

Knivlagen är för övrigt en osedvanligt korkad lag, eftersom den bara följs av dem som aldrig skulle kunna tänka sig att använda sitt praktiska redskap som ett mordvapen – medan de som faktiskt har kniv som ett redskap för våld och mord naturligtvis inte bryr sig ett skit om en löjlig knivlag. Ännu dummare blir det när man betänker att den absoluta majoriteten av knivmord sker hemma hos folk, mellan anhöriga, som regel med stora mängder alkohol i kroppen. Ska vi förbjuda köksknivar också? Jag är 46 år, har aldrig varit inblandad i något slagsmål (utom möjligen ett par kraftfulla knuffar), har aldrig hotat någon med blankvapen, och är en i grunden enormt fredlig person som hellre snackar mig ur jobbiga situationer, eller undviker dem helt. Jag är i övrigt rätt stor och kraftig, och som gammal skådis vet jag precis hur jag ska se jävligt bister och elak ut, så jag blir helt enkelt aldrig utsatt för våld, eller ens hot om våld. Men jag bär kniv.

Jag har alltid minst en kniv med mig. Vi lever i emballagens tidsålder, med plast och snören kring allt vi köper, och ibland vill man skära en bit bröd, en bit ost, eller pilla en sticka ur foten, eller skruva i en skruv, eller skära av en gren. Kniven är människosläktets äldsta och mest självklara redskap, och om jag går ut uan kniv kan jag ofta känna mig en smula handikappad. I många år hade jag alltid en vacker liten slidkniv i bältet, som ett praktiskt och nödvändigt redskap i alla möjliga situationer. Slidkniven väckte dock med tiden allt mer och mer negativa reaktioner (irrationell rädsla hos laglydiga mesar), så jag gick över till att ha en fällkniv i fickan istället.

I en tidningsartikel från 1979 fanns Gösta Bohman, partiledare för moderaterna 1970-1981, med på bild, i rutig skjorta och slidkniv i bältet. Han blev förvisso hårt kritiserad för detta (löjligt nog), trots att det var på hans landställe, men gjorde det därefter till en gimmick att ständigt bära kniv i bältet, något han även gjorde i officiella sammanhang. Idag skulle han kanske bli arresterad, som en potentiell fara för samhället, och absolut inte insläppt i Riksdagen, eftersom han plötsligt skulle utgöra ett dödligt hot. Dock finns han tydligen avbildad som staty, med kniv och allt, på Möja. Men en staty kan förstås knappast utgöra en fara för allmänheten. Bohman är alltjämt en förebild i detta avseende, ett lysande exempel på civil olydnad på mycket hög nivå.

Var och när gick det så fel? När började oro och skräck bli den främsta politiska drivkraften? När försvann hoppet och visionerna, och ersattes med protektionism. skräckpropaganda och ”trygghetslagar”? Vem skulle Gösta Bohman ha stuckit kniven i – Palme? Knappast. Vi har de senaste decennierna fått lära oss att bli rädda för knivar – ska vi nu bli rädda för kameror också?

Man måste lita på folk. Vi måste lita på varandra. Vi måste utgå från att 99 % av alla medborgare faktiskt är rättskaffens människor, som aldrig skulle komma på tanken att utföra dylika brott. Att förbjuda bärande av kniv, eller för den delen att fotografera i offentliga miljöer, även om det råkar vara poliser med på bild, är en absolut oacceptabel kränkning av personlig integritet, och i förlängningen ett misstänkliggörande av en hel befolkning – vi är alla potentiella brottslingar, och därför ska vi inte ha tillgång till något som kan bli behjälpligt vid brott. Och så måste vi förstås kontrollera och avlyssna hela folket. Hur skulle det gå annars?

Jag måste vara en terrorist – för jag har alltid med mig både kniv och kamera. Och för övrigt – vem har inte med sig kamera i dessa tider, med tanke på alla kameramobiler…? Nästan alla svenska medborgare är alltså potentiella terrorister! Risken med den här typen av idiotiska och godtyckliga tillämpningslagar är att om någon VILL komma åt just mig, så går det naturligtvis väldigt lätt. Jag är fullkomligt skyddslös om en polis skulle få för sig att sätta dit mig. En annan stor fara med denna typ av lagar är att vi medborgare är alldeles för godtrogna. Vi tror att om vi bara sköter oss och är hyggligt laglydiga, har ”rent mjöl i påsen”, så kan inget hända oss. Och så borde det egentligen vara. Men snaran dras åt allt fortare och fortare, och vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, kan drabbas. Du också. Visa mig en enda människa som aldrig någonsin har begått ett endaste litet brott, eller något som kan tolkas som ett brott. Du kommer inte att lyckas.

Det finns inget terroristhot mot Sverige. Det är det första vi måste komma ihåg i den här diskussionen. I Sverige har vi inte haft några terrordåd med dödlig utgång sedan sprängningen av skeppet Amalthea 1908, då 23 skadades och en dog. Men det är alltså mer än 100 år sedan! Sen kan man ju alltid räkna med sprängningen av tyska ambassaden på 1970-talet, men ska man vara jävligt petig så var det på västtyskt territorium, ett dåd riktat mot Västtyskland, inte Sverige. Alltså är det helt absurt att motivera hårdare kontroll av medborgarna för att ”skydda oss mot terrorism”. Kom igen – en hel generation, som jag själv är en del av, har vuxit upp med hotet av det globala kärnvapenkriget, som var högst reellt. Inte blir väl vi skrämda av några muppar med dynamit runt magen? Tagga ner, för fan.

Den nya brittiska lagen innebär förvisso INTE ett totalförbud mot fotografering av poliser. Och det behövs säkerligen en koppling till brott eller brottsförberedelse för att faktiskt resultera i ett fängelsestraff – men det innebär i sin fulla konsekvens att varje polisman har rätt att jävlas med dig, om polisen i fråga anser att du beter dig misstänkt. Med andra ord lämnar den här typen av gummiparagrafer vidöppet för lagliga trakasserier. De flesta poliser kan se skillnad på en fotoentusiast och en skum typ, men det finns alltid rötägg och dumskallar (även inom poliskåren) som gladeligen missbrukar paragrafer och regler för att bekräfta sin egen känsla av maktfullkomlighet. Dessutom får man faktiskt fotografera i offentlig miljö även om man är en skum typ.

En hemsk konsekvens av den här typen av lagstiftning är att makten inte längre går att granskas, att medborgarna görs transparenta, medan makten är totalt skyddad från insyn. Att polisen kan missbruka sin makt, t.ex. misshandla demonstranter eller andra påstått brottsmisstänkta, och sedan fängsla eventuella fotografer som dokumenterat deras övervåld. Och ännu värre än så – den leder till paranoia, självcensur och ännu mer korruption, eftersom de som är korrumperade inte behöver låta sig granskas.

Elaka polisen

I England är det redan verklighet. En frilansfotograf, Jess Hurd, som fotograferade ett bröllop blev plockad av polisen, och förhördes under ca 45 minuter, eftersom polisen ifråga tyckte att fotografen uppträdde mystiskt. En annan brittisk fotograf, Justin Tallis, blev trakasserad av en polisman som bevakade en demonstration. Polismannen försökte beslagta fotografens kamera, och var mycket aggressiv. Men eftersom hela incidenten dokumenterades av en annan fotograf, Marc Vallee, så gav polismannen upp. En amatörfotograf i Cleveland fotograferade båtar, och blev stoppad av polis, som tog hans personuppgifter, frågade om han hade terroristkontakter (”ja, visst har jag det”, skulle han förstås svara om han faktiskt hade det, eller hur?) och varnade honom för att fotografera mer.

Och det sprider sig. Det är inte bara Storbritannien som drabbats av galna polis-sjukan. På Island blev en hel grupp fotografer pepparsprejade av poliser, när de bevakade en demonstration utanför parlamentsbyggnaden i Reykyavik. Att poliser i muslimska diktaturer som Marocko tar din kamera om du fotograferar dem, det förvånar mig inte – men i Europa! Vi borde verkligen, med vår historia av upplysning, yttrandefrihet, fri press och media, samt med erfarenhet av skamfläckar som fascism och nazism, gå starkt till försvar för friheten att skildra verkligheten, och friheten att förmedla denna skildring vidare.

Min förhoppning är att fotograferingsförbud av poliser inte är ännu en av alla dessa idiotiska lagar som också kommer att importeras till Sverige. Thomas ”Stasi” Bodström gillar säkert denna lag, eftersom den är perfekt i linje med all hans politik, så vi ska väl göra vad vi kan för att han aldrig mer blir justitieminister, men vi måste också förvissa oss om att ingen regering någonsin här i Sverige får för sig att ens diskutera ett införande av en sådan bisarr lag – eller för den delen liknande lagar.

Piratpartiet är idag det enda politiska partiet som på allvar arbetar mot denna typ av bindgalna lagar, som alla syftar till att göra oss medborgare till lydiga och totalt kontrollerade undersåtar. Eftersom en stor mängd av dessa lagar skapas och stiftas i EU-parlamentet, vill Piratpartiet arbeta som en medveten motkraft i EU, stoppa orwelliseringen och uppmuntra lagar som skapar förutsättningar för frihet, personlig integritet och eget ansvar.

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Porr är gott och nyttigt!

Det finns en allmänt förekommande idé om att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt, omoraliskt och allmänt oacceptabelt för oss ”moderna” och ”upplysta” människor. Att porren skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter (”porr är teori, våldtäkt är praktik”) och en förvrängd sexualsyn. Detta är förstås en komplett galen idé utan någon som helst faktabakgrund, och utan stöd i någon vetenskaplig forskning. Denna idé stammar helt och hållet ur kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, till största del kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Det finns till och med en hel del förvirrade stackare (eller i värsta fall fascistoida idioter) som anser att porr borde förbjudas. Vad dessa personer har tänkt med innan de redovisat sina åsikter är inte känt, men en hjärna kan det knappast ha varit. För det första förutsätter det att vi helt och hållet ger upp alla ideal om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, och inför en stenhård censur. Sen kommer ett större problem – vad ska vi censurera, och vad får sägas/publiceras?

Det största problemet med denna censurambition är naturligtvis att bestämma vad som ska vara tillåtet eller ej. Ska man förbjuda själva offentliggörandet av erotiska bilder, eller är det redan framställandet av dem som ska förbjudas? Om Nisse Persson plåtar sig själv och sin fru med mobilkameran – nakna, i en erotisk situation – ska det vara olagligt? Eller är det om bilderna ses av någon annan som det förvandlas till ett brott? Detta är uppenbart absurt, som vem som helst kan inse, och den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att om man vill förbjuda porr, så måste man införa totalitär diktatur, med fruktansvärt inskränkt yttrandefrihet. Alltså ingen yttrandefrihet alls.

Ett annat uppenbart problem är själva tanken att vi skulle kunna komma överens om en allmän definition om vad som är porr eller inte. Det låter sig svårligen göras, eftersom det helt och hållet är en fråga om tycke och smak. Men låt oss ändå försöka. Om vi tillåter oss att använda den definition av porr, eller pornografi, som vi hittar i Svenska Akademins Ordlista, så står där ”sexuellt retande framställning i ord eller bild”. Ur den synvinkeln måste vi dra slutsatsen att all media som kan upplevas som sexuellt retande också är pornografisk. Konstverk av Zorn, Ingres, Courbet, Michelangelo, Picasso m.fl. är ofta utstuderat pornografiska, liksom litterära verk av D.H Lawrence, Anaïs Nin och Giacomo Casanova. Carl Larssons illustrationer med badande, nakna barn måste med självklar konsekvens betraktas som barnpornografiska.

Allt detta måste förstås förbjudas. Franska kort ska vi inte tala om. Men även resekataloger med badbilder och underklädesreklam måste förbjudas, eftersom även dessa kan upplevas som sexuellt retande. Och hur vi än gör med censuren, så måste vi, om vi ska ha den, låta någon annan fatta dessa beslut åt oss, vad som skall censureras och förbjudas. Vi frånsäger oss rätten att själva bestämma och välja vad för slags information vi vill ta del av. Vi frånsäger oss våra demokratiska rättigheter.

Många hävdar att porren bidrar till förtryck av kvinnor. Men detta är en paradox, eftersom man internationellt sett kan göra den iakttagelsen att de länder som har yttrandefrihet, och därmed större jämställdhet och frihet för kvinnor, är också de länder som har mer pornografi. Och de länder där pornografiska alster är förbjudna är generellt sett också de länder där kvinnorna är mest förtryckta och underställda männen.

För att slingra sig ur detta generande resultat av ogenomtänkt moralism, så har man uppfunnit en kategorisering som förstås bara finns i fantasin – man skiljer på ”erotik” och ”porr”. Erotik är fint, och porr är fult. Erotik är kultur och uppbyggligt, porr är farligt och snuskigt. Men vari ligger egentligen skillnaden, förutom belysningen, eller möjligen produktionstekniken? (oljemålningar är konst, video är skräp, svartvitt är kultur, färg är snusk, gammalt är spännande, nytt är chockerande och vulgärt)

Det är alltså O.K. med råa knullbilder om de är tecknade av Picasso eller Bror Hjorth, men inte om de är framställda av någon med lägre konstnärlig profil. Varför? Och det är O.K. med foton om de är väldigt gamla. Då är de charmiga. Till och med ren hårdporr från förra sekelskiftet kan ses som rätt gullig. Någonstans i tiden förvandlas den äckliga porren till kittlande erotik.

Denna uppdelning är förstås helt och hållet artificiell, och har inget med verkligheten att göra. Det är ett försök att dela upp erotika i finkultur och fulkultur. ”Porren” är det folkliga, vulgära och smaklösa uttrycket för behovet av erotiska skildringar (som förstås borde förbjudas), medan ”erotiken” representerar det konstnärligt högtstående, det fiiiiiina, det kulturellt godkända. Och som alltid så finns det en bred medelklass som strävar efter att framstå som fiiiiinare än de lägre samhällsklasserna, och då framhäver man gärna det som gör att man verkar mer högtstående – som t.ex. hur man ser på sexskildringar. Erotik är fint, porr är fult. Samma öde har drabbat dansbanekulturen, jazzen, serietidningar, videovåldet och alla yttringar av folkkultur.

Jag har i snart tio år haft en hemsida på nätet som jag kallar Cirkus Eros. Underrubriken är ”Erotik för finsmakare”. Men man skulle faktiskt helt krasst lika gärna kunna säga att erotik är porr för finsmakare. Det är bara en formuleringsfråga. Jag har själv formulerat det så för länge sedan att jag inte gillade den porr jag fann, och därför har jag gjort min egen. Och eftersom jag är konstnärligt lagd, och därtill en smula romantisk, så präglas mina erotiska bilder och noveller av såväl konstnärlig vision som romantiska ideal. Men jag hävdar också att det inte gör dem mindre pornografiska. De ÄR gjorda med tanke på att skildra sexualiteten och lusten som något härligt och livskraftigt, och självklart vill jag att de som ser mina bilder och de som läser mina berättelser ska bli kåta! Alltså är det pornografi.

All erotik är med nödvändighet pornografisk, annars är den inte erotik. Detta är min absoluta slutsats av diskussionen. Jag har själv fotograferat naket sedan början av 1980-talet, och under en lång tid har jag naturligtvis inte tänkt på mina bilder som ”porr”, utan som konstnärliga verk, innerliga skildringar av kvinnokroppen. Rätt så pretto, men helt i linje med det allmänna betraktelsesättet. Faktum kvarstår – självklart blev jag kåt av en del av mina bilder (vilket också var en av orsakerna för mig att framställa dem), och följaktligen har jag använt en del av mina egna bilder som runkobjekt. Alltså hade jag helt enkelt framställt porr, fast i enlighet med min egen smakriktning. Och vari ligger problemet med det, egentligen? Varför kände jag behovet att förfina min kättja, sublimera min önskan att njuta av pornografiska alster genom att kalla det ”erotik”, inte porr? Varför blir det plötsligt ”snuskigt”, eller på annat sätt dåligt?

För att det handlar om sex. Sex betraktas fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av samtliga kulturyttringar, och det som vanligen väcker mest motvilja, ilska och skräck. Mycket, mycket mer än skildringar av våld och övergrepp. I tidningar och på TV blir vi dagligen fullpumpade med våld, blod och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och sår, ackompanjerade i bild av de vapen som använts för att skapa dessa skador, redovisas öppet och högfrekvent i det vi kallar nyhetsrapportering och underhållning. För några år sedan hade en av våra kvällstidningar ett helt mittuppslag ägnat åt ett bildreportage, i vilket vi får följa processen, bild för bild, vari en afrikansk man får sin ena hand och sin ena fot avsågade. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om detta. Det var det mest motbjudande jag någonsin sett i en kvällstidning – som för övrigt får säljas helt öppet, till såväl barn som känsliga vuxna, utan varningstext. Detta ansågs som relevant nyhetsrapportering, vilket man väl kan hävda. Men kan du tänka dig ett mittuppslag i Expressen där man bild för bild, detaljerat och nära redovisar ett samlag? Det skulle sannolikt väcka en läsarstorm, och många skulle bli ohyggligt upprörda, inte minst å barnens vägnar. Det skulle med stor sannolikhet ses som mycket farligare, och möta oerhört mycket mer kritik, än reportaget med avsågningen av lemmar. Och vad värre är – med stor sannolikhet skulle fler tycka att det vore äckligt och motbjudande, och det skrämmer mig verkligen.

”Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt.”
– Håkan Blomqvist –

För att göra det hela än mer komplicerat, så blandas den här diskussionen alltsomoftast upp med varierande uttryck för en amerkansk typ av puritansk feminism, introducerad främst av personer som Catherine McKinnon och Andrea Dworkin, karismatiska demagoger som myntat uttryck av sorten ”porr är teorin, våldtäkten är praktiken” – trots att det inte finns en enda vetenskaplig studie värd namnet som visar på ett samband av det slaget. Snarare finns det fler studier som antyder motsatsen – att porren har en dämpande effekt på sexbrottsligheten.

Vi ska inte glömma att det finns en starkt sexpositiv feministisk rörelse som också är porrpositiv, eftersom porr kan hjälpa även kvinnor att stärkas i sin egen sexualitet, förutsatt att porren ifråga gestaltar sex på ett sätt som inte är kvinnoförnedrande, utan snarare uppmuntrar kvinnor att utforska sin egen sexualitet. Och det finns faktiskt en hel del sådan porr/erotik, vad än somliga förstoppade moralfeminister påstår.

En typ av argument som ofta kommer upp i diskussionen kring pornografins vara eller icke vara, är arbetsvillkoren för dem som figurerar i porrfilmer och porrbilder. Och självfallet är det relevanta frågeställningar, som bör behandlas. Men inte på det sätt som ofta görs idag, med censuriver och förbud. Det blir som att bota förkylning genom att skära bort näsan. Vi kommer inte åt problemen med förbud. Tvärtom kan det förvärra situationen drastiskt, på samma sätt som sexköpslagen och kopplerilagen har gjort i Sverige.

Vi kommer inte åt problem på arbetsplatser genom att förbjuda hela yrkeskategorier – särskilt inte om det är ett yrke som alltid har funnits sedan tidernas begynnelse, och som alltid kommer att finnas, eftersom behovet alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det enda vettiga sättet att komma åt eventuella problem är att istället ta upp trollen i solen – att belysa problemen precis för vad de är, och åtgärda därefter. Genom positiva regleringar, facklig verksamhet, yrkesorganisationer m.m. Vi bojkottar t.ex. inte alla mattor, bara för att det finns ett antal mattfabriker i Pakistan som har förslavade och misshandlade barnarbetare som tillverkar mattorna. Vi förbjuder inte allt bruk av skor, bara för att det finns sweatshops i Sydostasien.

Det är för övrigt djupt antifeministiskt, och därtill både föraktfullt och nedlåtande, att påstå att kvinnor som deltar i pornografisk konst inte förstår sitt bästa, att de är manipulerade eller tvingade, att ingen kvinna kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. Detta är verkligen att cementera bilden av kvinnor som underlägsna, viljelösa offer, och det kan jag bara inte gå med på. Jag har själv som sagt fotograferat ett stort antal nakna män, kvinnor och par i mer eller mindre erotiska situationer i många år, och jag har aldrig upplevt någon av mina modeller som offer, ovilliga eller manipulerade. De som har blivit fotograferade av mig har som regel själva kontaktat mig för att vara mina modeller, eftersom de gillar det jag gör. Och jag har ingen anledning att tro något annat än att detsamma gäller för de allra flesta som ställer upp i andra fotografers studior, eller för den delen i porrfilmer.

Jag är inte så naiv och godtrogen att jag inte förstår att det existerar en hel del missbruk och utnyttjande av människor i porrbranschen, precis som i modebranschen, musikbranschen, filmbranschen och tusen andra branscher. Det finns gott om folk som blir rövknullade i de allra flesta branscher, utnyttjade, misshandlade, slängda på soptippen. Börsmäklare, sjuksköterskor, gruvarbetare, kommunalpolitiker – alla löper risken att bli trampade på och förödmjukade, och somliga t.o.m. offentligt. Sådant är livet, oavsett om vi gillar det eller ej. Så varför detta överdrivna fokus på just porr? Återigen – för att det handlar om sex. Och sex är ju som bekant det fa-a-a-a-arligaste som finns.

Porr har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Sedan tidernas begynnelse, så länge människor har haft förmågan att måla och teckna, grottmålningar, hällristningar eller vadhelst för teknik vi har använt oss av, så har människor avbildat varandra, görandes det som människor gör. Människor som jagar, rider, åker båt, driver djur, plogar, bygger hus – och har sex. Sexskildringar finns sedan urminnes tider, och kommer alltid att finnas. Och på samma sätt som vi människor har utvecklats tekniskt, så har vi också utvecklat våra sexskildringar. Så snart skriftspråket uppfanns så skrev man sexskildringar, bland allt annat man skrev. Så fort målerikonsten utvecklades så följde de erotiska bilderna med. Så fort fotograferingskonsten uppfanns så fanns det fotografer som ville skildra nakna män och kvinnor, gärna tillsammans, och detsamma gäller naturligtvis de rörliga bilderna – filmen. Detta hör till vår natur, och är inget som en hel armé av magsura moralister kan ändra på, hur välmenande de än tror att de är.

Jag vill gärna vända på resonemanget och tala lite om hur bra det kan vara med porr. Ja, det finns en hel del usel porr, och jag skulle nog t.o.m. påstå att majoriteten av all porr är rätt så undermålig, men vi kan inte döma ut en hel genre bara för att vi är för lata för att hitta guldkornen. Och så kan det vara idé att fråga sig varför porren ofta är så usel. Personligen tror jag att det handlar om acceptans. Den tid när DN recenserar nya porrfilmer sida vid sida med andra filmer, teaterföreställningar, litteratur och konst, så kommer också den pornografiska konsten att höjas i kvalitet. Och i samma grad vi fulstämplar och stigmatiserar porren så kommer väldigt få etablerade och erkända konstnärer, filmare m.fl. våga försöka sig på att skapa högkvalitativa pornografiska verk.

Idén med porr är ju egentligen bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den, för att vi ska kunna höja vår sexuella energi. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är något fel med det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex som helhet. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Porren beskylls ofta för att vara orealistisk, könsstereotypisk och befästande av schabloner – och självklart är porren som regel inte direkt socialrealistisk, men det är väl inte meningen heller? Porren är vanligen tänkt som fantasier som skall kåta upp betraktaren/läsaren. Funkar det så funkar det. Och vad gäller det könsstereotypa så upplever jag tvärtom att porren ofta är mycket mer varierad och fantasifull i såväl sexualsyn som i könsroller än vanlig spelfilm ens kommer i närheten av.

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade gruppers identifikation. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta döma människor för deras sexuella val. Det är dags att sluta moralisera utifrån egna paranoida föreställningar om ”rätt” och ”fel”. Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och acceptera att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

MAKE LOVE, NOT WAR!