Posted tagged ‘Film’

Har du hittat ditt Ikigai?

3/01, 2016

ikigai_header

ikigai

Ikigai – varför man går upp på morgonen…

Det finns ett japanskt begrepp – IKIGAI – 生き甲斐 – som i all enkelhet betyder ungefär ”en orsak att existera”. Livets mening alltså, eller en god anledning att gå upp ur sängen på morgonen.

Tanken är att om du har hittat följande, så har du nått ditt ikigai:

1. något du älskar att göra.
2. något du är bra på.
3. något världen behöver.
4. något du kan tjäna pengar på.

En vän skickade denna bild här ovan till mig, och det slog mig att jag faktiskt har nått detta ikigai – flera gånger i mitt liv. Och jag har det även i skrivande stund.

Under en lång period av mitt liv har jag arbetat konstnärligt och kreativt, med allt från måleri, illustration, grafisk form och foto, till teater, film och skrivande. Det är något jag älskar att göra, som jag är bra på, som många behöver – och som jag under en lång tid förtjänade mitt levebröd från. Med andra ord – samtliga fyra komponenter i det som kallas Ikigai. Jag kommer då och då tillbaka till det, så det är inte helt bakom mig. Men det är för närvarande inte min primära verksamhet.

För 11 år sedan började jag och Jennie att hålla våra kärlekskurser (som du kan läsa mer om på vår erotiska hemsida Cirkus Eros). När man börjar ett helt nytt projekt, utan att veta om det kommer att bära sig. är det bra att tänka ”keep your day job” – och det gjorde vi förstås. Men efter bara några få år blev kursverksamheten faktiskt vår huvudsakliga inkomstkälla, och så är det fortfarande – mer och mer för varje år som går. Återigen något vi verkligen älskar att göra, ihop med att det sannerligen är något som behövs här i världen – något som enligt bilden här ovan beskrivs som vår mission.

Ja, vi ser vårt arbete som en mission. Pretentiöst? Absolut. Världsfrälsarkomplex? Högst sannolikt. Men vad gör väl det, så länge vi har roligt och känner mening och syfte med livet, och därtill kan inspirera andra att höja sin livskvalitet? När kärleken kombineras med kunnande, skicklighet, så blir det vår passion. När kunnandet kombineras med inkomstmöjlighet blir det en yrkesverksamhet. Och när behovet kombineras med förmågan att tjäna pengar, blir det ett kall. Allt detta tillsammans blir Ikigai.

Parkurser

Enligt legenden har alla sin Ikigai – konsten ligger i att finna den, vilket kräver att man söker inåt först och främst. Sanningen ligger nämligen att hitta den livsstil som är alldeles särskilt tillfredsställande, och det har mer med din grundinställning till livet att göra, än vad du faktiskt gör. Att nå sitt Ikigai kräver personlig mognad, god självkännedom och självkänsla, inre trygghet och balans.

Jag har många vänner som har hittat sin Ikigai – de har alla världens bästa jobb, och världens bästa liv – och alla gör de helt olika saker, har olika karriärer, olika intressen och olika mål. Men alla har de hittat just det som ligger hjärtat närmast för dem. Det kan vara att vara biljournalist, keramiker, politiker, konstnär, musiker, butiksägare – eller vad som helst, som kan fylla en människas själ med glädje, mening, syfte och längtan, och som dessutom ses som så pass värdefullt för andra att de är beredda att betala för det.

Mitt personliga tillägg till detta begrepp, som den renässansmänniska jag är, är att ditt Ikigai förstås kan ändras med åren. Man kan ha ett kall, som också är passion, mission och yrke – för att mitt i alltihop byta bana helt och hållet, och hitta ett helt nytt Ikigai. Det är fullt möjligt. Jag har själv gjort det. Men man behöver aldrig börja helt från början – alla tidigare erfarenheter och kunskaper följer ju med in i nästa Ikigai.

Så nu ställer jag en kanske utmanande fråga –
Har du hittat ditt Ikigai?

stenar_i_vatten

Läs mer om Ikigai på Wikipedia!

tunn linje

Läs om alla våra kärlekskurser på Cirkus Eros! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Sju erotiska instruktionsfilmer från SubDVD

2/04, 2009

banner-underbarsex

SubDVD är utan konkurrens Stockholms intressantaste DVD-butik, både analogt och digitalt – en butik på David Bagares gata 26 B i Stockholm, och en nätbutik på www.subdvd.com. Verksamheten drivs av Nicolas Debot, som är en tvättäkta filmentusiast, en cineast utan gränser. En rolig detalj i sammanhanget är att Nicolas kommer från Belgien – och ser exakt ut som TinTin. Jag har i alla fall aldrig träffat någon som är så lik denne illustre seriefigur som han. Varje gång jag ser honom kommer jag på mig själv med att hålla lite utkik efter Milou, och varför inte kapten Haddock? 🙂

subdvd_shop_outside

Nicolas säljer inte bara film. Han producerar även egna svenska utgåvor av allehanda film, under titeln Njutafilms – allt från Tarkovskij och Scola till Theo van Gogh, japansk Pink Movie och antik porr. Släng in lite italiensk sleaze och sexploitation och splatterskräck, så har du en imponerande bredd av mer eller mindre konstiga filmer att botanisera bland. SubDVD och Njutafilms är numera mina hovleverantörer av all slags film (Nicolas är suverän på att hitta riktiga pärlor!), och naturligtvis är just erotisk film en av mina favoritkategorier. SubDVD erbjuder en hel del film som inte går att finna någon annanstans, som t.ex. 1970-talsporr, från den tiden då man gjorde riktig film, erotiska pärlor som visades på biografer, samt även nyare feministisk porr med kvinnligt perspektiv.

subdvd_shop_indoors

Därför glädjer det mig alldeles särskilt mycket när Njutafilms släpper en serie om sju erotiska instruktionsfilmer, i svensk utgåva. Inte en dag för tidigt. I samarbete med Sinclair Institute (som har gjort sexinstruktionsfilmer sedan 1991, och har ett gediget rykte som producent av pedagogiska filmer) har man satt ihop en serie med teman som ”Fantastisk sex”, ”KamaSutra”, ”Erotisk massage”, ”Tantra-sex: en guide till bättre sex” m.m., och resultatet är riktigt trevligt. Jag är ju själv pedagog, och har ett specialintresse för just förmedling av kunskap, och min speciella lilla fetisch är faktiskt just sexinstruktionsfilmer – som jag har en hel del av hemma i hyllan. Jag är alltså oerhört kräsen.

Here we go:

tunn linje

Fantastisk sex – för njutning hela livet Vol. 1

face-fantastisksex1Detta är lite ”Sex for dummies”, ett lite glättigt, trevligt och lättillgängligt TV-program för nybörjare, som presenterar den ”radikala” idén att ett bättre sexliv kan förbättra relationen. Sinclair Institute lägger ner väldigt mycket arbete på att vara seriösa, och kanske ännu mer att framstå som seriösa, och vräker på med käcka kommentarer av olika sex- och relationsexperter, pedagogiska kommentarer under de medverkande parens sexuella möten. Jag skulle kunna tycka att det är överpretentiöst, att de som gör filmen är precis lite för rädda för att den ska framstå som pornografisk, så att de balanserar detta med att bli överpedagogiska och lite väl pratiga, vilket kan vara en smula distraherande om man fakiskt vill njuta av att titta, bara.

Men det finns så mycket som är bra med dessa filmer, och själva det faktum att de görs är fantastiskt. Att vi får följa med flera par ända in i sovrummet, att vi får tips om bättre oralsex, mer upphetsande lekar, skönare knull m.m., på ett odramatiskt, snyggt filmat och lekfullt sätt kan bara inte vara dåligt i sig. Miljöerna är vackra och stiliserade studiointeriörer, snyggt belysta och väl använda i filmen, paren är i flera olika åldrar, storlekar och sort, och ser såpass ”vanliga” ut att man lätt kan identifiera sig med dem, men ändå liksom ”lagomsnygga” med trevliga utseenden. Porr för folk som inte vill ha porr, om man säger så. Som en trivsam inramning får vi även ta del av korta snuttar med en panel, bestående av några par i lägre och övre medelåldern, som säger både roliga. kloka och tänkvärda saker om sex och samliv.

Filmen gör korta nedslag inom olika ämnen, som sexlek, oralsex, samlagsställningar, G-punktsstimulans, lite om onani och hälsa. Det kan verka väldig mycket för en kort film, men detta är som sagt en introduktion, en ”Greatest Hits of Sex”, och måste bedömas som sådan. Och absolut största delen av filmen ägnas åt samlagsställningar, vilka man får tilllfälle att studera ordentligt.

Kort sagt är detta en väldigt trevlig film, proffsigt producerad, med fina sexscener i vackra miljöer, och det är också befriande att modellerna är riktiga par, amatörer som aldrig deltagit i erotiska filmer – inga porrfilmsskådisar. Möjligen är filmen väl pratig, och samtidigt väldigt kortfattad i sina beskrivningar av allehanda erotiska övningar – en slags basmanual för absoluta nybörjare.

Men har du aldrig sett en sexinstruktionsvideo så kan detta vara en mycket bra film att börja med. Om inte annat så kan det vara oerhört befriande och inspirerande att se vanliga par ha sex. Själv gillar jag att paren känns så vanliga, och att filmen därför blir väldigt ”oporrig”, trots att man i praktiken får se minst lika mycket explicit sex som i vilken porrfilm som helst. Och en av de största fördelarna med instruktionsfilm gentemot porrfilm är ju just den pedagogiska ambitionen, att inte bara leverera underhållning, men faktiskt något som ger mer, på längre sikt. Kanske den perfekta filmen att rekommendera till unga och oerfarna tonåringar?

tunn linje

Fantastisk sex – för njutning hela livet Vol. 2

face-fantastisksex2Detta är en fortsättning, kapitel 2 av Fantastisk sex – för njutning hela livet. Formen är densamma, med den trevliga panelen som säger kloka och roliga saker som introduktion till varje avdelning. Tanken är förstås att den första filmen är en ”Steg 1 A”, en introduktion för dig som är absolut nybörjare – alternativt om man helt enkelt bara har ett väldigt tråkigt och ointressant sexliv som behöver väckas upp lite.

Vol 2 går in på vidareutveckling av samlivet, med många sköna tips om massage, mer om G-punkten, gemensam onani, snabbisar, analsex, och allehanda sexleksaker – dildos, vibratorer, analstimulans, kukringar och mer därtill. Det knullas rejält i den här filmen (kul!), och pratas inte lika mycket som i första volymen, vilket känns rätt så befriande.

Men man glömmer inte romantiken och relationen, och ger även sköna kärlekstips för att hålla glöden vid liv. Samtal, beröring och egen tid är viktiga komponenter, liksom att bryta vardagen med lite äventyr emellanåt. Singlarna får också uppmärksamhet, och lite tips om hur man kan dejta även i mogen ålder.

tunn linje

Fantastiska orgasmer

face-fantastiskaorgasmerDenna film är några år äldre (2003) än de nyare ”Fantastisk sex” del 1 och 2 (2008), och det märks. Vi får förvisso ta del av flera riktigt snygga sexscener, med både onani, oralsex, samlagsställningar, ömsesidig onani, i läckra miljöer, men också några mindre fina scener, med dåligt ljud, trista färger och stiff miljö. Denna film är med andra ord inte lika enhetlig och flödande i sin utformning som t.ex. Fantastisk sex del 1 och 2. Det verkar lite som att man har städat klipprummet, och satt ihop lite scener som från början inte alls var gjorda för samma film. Den är i mitt tycke den svagaste i denna samling filmer från SubDVD. Jag tycker nog ärligt talat att man hade kunnat skippa denna film – då hade serien varit Sex filmer om Sex istället för sju, och det kanske hade varit bättre.

De goda råden är väldigt enkla, väldigt nybörjarinriktade (”pröva gärna att onanera – det kan vara bra för sexlivet!”), väldigt anpassat till extremt sexualneurotiska amerikaner. Dessutom får man med jämna mellanrum ”expertkommentarer” av en dam som ser väldig tråkig ut, och som låter tråkigt, och dessutom pratas det en hel del under sexscenerna, vilket kan vara en smula distraherande.

Från nybörjarsexet hoppas det sen direkt över till mer avancerade grejer; ett par som har sex i en knullgunga (Hallå – hur många har en sån hemma?). Sen direkt tillbaka till lite snällare övningar. Hela tiden kommenterat på ett väldigt försiktigt sätt – ”om ni båda vet att ni känner er trygga, om ni vet att det inte är farligt, om ni vet att ni är på ett säkert ställe, om ni båda har diskuterat saken noga i förväg” – etc. – ”och förresten – var gärna spontana”. Lite motsägelsefullt, kanske?

Men denna film är inte utan förtjänster. Det är befriande att modellerna verkar vara riktiga älskande par (det gör en hel del för känslan), och att de ser vanliga ut. Tyvärr verkar amerikanska män ha väldigt stora komplex för sina kukar – den genomsnittliga kukstorleken i filmen är långt över medel (bara de storkukade vågar vara med i en sån här film), något som kan fungera komplexframkallande för de mer ”normalkukade” män som ser denna film, särskilt som männen utöver kukstorleken ser högst normala ut.

Och när jag nu ändå är igång med kritiken, så tycker jag att musiken är tråkig. Sån där typisk instrumental, lite smetig bakgrundsmusik med syntar och mjuka gitarrer, som ska vara sinnlig och mjuk, men som blir mest tråkig. Ska du bara köpa en eller två filmer i denna serie så föreslår jag att du tar någon av de andra filmerna. Den är absolut inte dålig, men den är inte jättebra heller.

tunn linje

Modern kärlek

face-modernkarlekDenna film är en engelsk produktion, inte amerikansk som de övriga, och det gör skillnad. Britter må vara sexualneurotiska, men jämfört med amerikaner verkar de vara extremt frigjorda. Denna film är lättsinnig, lekfull, busig och lite som ett engelskt TV-program. Glada tips om könshårsfrisyrer, sexiga underkläder, flirt och fräcka förförelsetips. Snyggt filmat, med lekfulla tecknade vinjetter. Inte en enda pekpinne, inte en enda försiktig varning. Det är helt enkelt mer rock’n’roll och skoj över denna film.

Sexinstruktionsfilmer följer ofta ett standardmönster – lite om allt möjligt. Onani, sexleksaker, oralsex, sköna små tips. Denna film följer i stort sett samma mall, bara lite ballare och mer underhållande. Och flera av tipsen är riktigt bra. Vi får t.ex. inte den klassiska varningsdisclaimern i amerikanska filmer – ”glöm inte att praktisera safe sex” – istället visar de på ett praktiskt och läckert sätt hur man kan använda kondomer för både kvinnor och män. Riktigt bra.

Tyvärr får man i de flesta sexinstruktionsfilmer ofta väldigt ofullständiga och skissartade instruktioner gällande mer specifika aktiviteter, som t.ex. onani, G-punktsstimulans eller analsex, och det gäller även denna film, som därmed också lägger sig i kategorin introduktionsfilmer. Ett undantag från denna regel är att det finns väldigt många roliga oralsextips med i denna film, så på den punkten går Modern kärlek betydligt längre än andra ”steg 1-filmer”.

Vill man annars ha mer specifika instruktioner får man köpa särskilda filmer om ett visst ämne – en hel film om bara oralsex, eller analsex, eller könsmassage eller liknande. Det finns dock en hel del filmer av denna sort, och några tipsar jag om på min erotiska hemsida Cirkus Eros – se mer på sidan ”Sköna Grejer”.

Gängse norm i sexinstruktionsfilmer gällande aktörerna är att de ska vara amatörer, se ”lagomsnygga” ut och leva i fasta relationer med dem de agerar ihop med. Så även i denna film. Men de brittiska aktörerna känns mer utvungna och glada, mer lekfulla och mindre tillgjorda än de vanligen brukar vara i amerikanska filmer. Och det är befriande. Lite som att se ett trevligt TV-program på kvällen, med skillnaden att alla är nakna och knullar hela tiden, och det kan ju vara en trevlig omväxling. Och som åtminstone en antydan till brott mot den ganska tröttsamma hetero-mono-normativiteten så är det i alla fall ett par som berättar att de ibland har en till person med sig i sängen. Detta får man tyvärr inte se exempel på, men det antyds i alla fall som en möjlighet.

Denna film kan jag alltså rekommendera varmt som en kul vitaminkick, en lekfullt inspirerande sexfilm för lagom frigjorda par.

tunn linje

Erotisk massage

face-erotiskmassageDetta är en mycket vacker film. Den öppnar helt underbart, med vackra bilder och kloka ord om betydelsen av beröring, och härliga filmsekvenser med nakna människor som masserar varandra. Instruktionerna kommer från en verklig expert på tantrisk/erotisk massage; Kenneth Ray Stubbs, och det borgar förstås för seriositet och kvalitet.

Det verkar förvisso vara obligatoriskt i sexinstruktionsfilmer att få expertråd från någon äldre medelålders dam i tjusiga kläder och lite för mycket smink, och det gäller även denna. Dock är kvinnan i fråga fransyska, vilket ger en härlig fransk ton åt det hela, och dessutom säger hon verkligen viktiga och bra saker. Och – hon är bara med i början, och slutet. Vi slipper alltså snabba klipp melan olika komponenter under större delen av filmen, och kan fullkomligt fokusera på massagen utan att bli avbrutna.

Det är väldigt vackert filmat. Vackra, lyckliga och lekfulla människor med varma hudtoner, som uppenbart njuter av att både beröra och bli berörda, ackompanjerat av en sensuell maskulin röst som ger lättförståeliga pch praktiska instruktioner, uppmuntrande till att själv pröva, utan pekpinnar, utan specifika instruktioner som kan ge prestationsångest – bara läcker inspiration till att experimentera fritt med beröring, smek och massage.

Vi får följa två par, parallellt, hur de masserar varandra, snyggt växelklippt mellan männen som masserar kvinnorna, och kvinnorna som masserar männen. Mot slutet av filmen kommer man till könsmassagen, och då får vi först följa de två kvinnorna och deras väg mot klimax – sen fär även männen sin ”happy ending”. Vackert, sinnligt, sexigt, inspirerande. Mycket bra film! Rekommenderas varmt.

tunn linje

Kama Sutra: en guide till bättre sex

face-kamasutraKama betyder vällust, och Sutra betyder koncentrerad kunskap i skrift. Kama Sutra författades någon gång på 300-talet i Indien, av den respekterade vismannen Vatsyayana. Vill man raljera lite (vilket jag gärna gör), kan man påstå att Kama Sutra egentligen bara är en njutningsmanual för skitrika indier som hade råd och tid att knulla hela dagarna. Fast Kama Sutra är i sanning mycket, mycket mer än så.

Det finns oerhört mycket kunskap om sexuell njutning nedtecknat i detta filosofiska verk, men även om helt andra aspekter av livet. Dock är det förstås just den sexuella kunskapen som vi erotiska analfabeter till västerlänningar utsvultet kastar oss över, för att suga det gottaste ur. Kama Sutra avhandlar givetvis grundligt den fysiska aspekten av sex, men också alla andra aspekter – emotionella, intellektuella och själsliga aspekter av sexualiteten.

Jag gillar inte när man börjar med något negativt i en film om njutning – som att man som första replik i filmen öppnar med ”det är svårt att tala om sex”. Dessutom sägs det av en man som ser lite rädd ut, och tydligt flackar med blicken mellan ”cue cards” och kameran. Denna sekvens hade man helt enkelt kunnat strunta i.

Sen blir det dock mycket bättre. Vi får först en obligatorisk kort historieundervisning om Kama Sutra, och sen blir det sex, sex och åter sex. Filmen visar grundligt de olika samlagsställningar som omnämns och beskrivs i Kama Sutra, iscensatta i teatraliskt dramatiska och vackra miljöer med stark orientalisk prägel. Det är vackert filmat, mycket explicit och detaljerat, utan att för den skull kännas ”porrigt”. Vi får även ta del av moderna tekniska attiraljer som kan förstärka upplevelsen av de klassiska Kama Sutra-ställningarna – knullstol, knullgunga, specialformade kuddar för sex, stora träningsbollar och mycket annat spännande.

Som vanligt i sexinstruktionsfilmer måste vi förstås få expertråd. Professor Prakash Kothari är en indisk expert på Kama Sutra, och han klipps in då och då med lite historisk information om Kama Sutra. Det kan förstås kännas en smula distraherande att mitt mellan scener med vilt älskande par få en kostymklädd medelålders indier i ansiktet, men det är rätt så sällan, och det verkar vara en obligatorisk del av instruktionsfilmer med medelålders ”experter” som ska ge snusförnuftiga tips, så det får man väl leva med.

Kama Sutra-DVD:n är lite udda i denna samling, eftersom den också innehåller en separat musik-CD som man ska kunna använda som bakgrundsmusik när man själv praktiserar Kama Sutra. Idén är förstås underbar, men huruvida den funkar som knullmusik är förstås en smaksak. Själv väljer jag helst egen musik, men jag har ju personligen gjort detta till lite av en vetenskap, och samlar på bra knullmusik. Så för den som inte har detta specialintresse kan det säkert vara oerhört inspirerande med en tillhörande CD med musik.

Det knullas väldigt mycket i denna film, och på så sätt är den kanske lite väl penetrationsfixerad, särskilt om man haft en ambition att återge Kama Sutra på ett någorlunda rättvisande sätt. Kama Sutra är oerhört mycket mer än samlagsställningar, men denna film fokuserar helt och hållet på detta, med undantag fö ren kort snutt i mitten då man uppmuntrar till smek och beröring utan genital stimulans.

Om du vill lära dig något om Kama Sutra (på riktigt) är detta nog inte rätt film för dig – men om du vill ha vackert filmade samlagsscener i en mängd olika ställningar, så är detta definitivt en kul film till din samling!

tunn linje

Tantra-sex: en guide till bättre sex

face-tantrasexDetta är den äldsta filmen i samlingen (1997), men den är ändå en av de bästa. Jag har haft denna film med originaltitel (”The Tantric Guide to Better Sex”) i flera år, och jag gillar den skarpt. Sinclair Institute har engagerat flera experter på tantra, som t.ex. Charles & Caroline Muir, Robert Frey, David Ramsdale och Margo Anand, och det har uppenbarligen påverkat slutresultatet. Tantra-sex: en guide till bättre sex innehåller väldigt bra information, och den förmedlas på ett kompetent och inspirerande sätt.

Filmen presenterar den andliga aspekten av sex på ett sätt som är högst ovanligt för en amerikansk sexinstruktionsfilm. Chakrasystemet presenteras – extremt kortfattat, förstås, men kanske tillräckligt för att inspirera till djupare studier av chakrasystemet och vad denna kunskap kan göra för vårt välmående.

Energiflöden i kroppen avhandlas också, liksom många andra aspekter av tantrisk sex, som dans, rörelse, andning, hur man skapar en bra plats för sex, PC-muskeln och hur man kan träna den, orgasm utan utlösning, lugnt och stilla sex, tantriska samlagsställningar och mycket annat. Som helhet är denna film oerhört välgjord och genomtänkt, och jag kan varmt rekommendera den.

Förhoppningsvis kan denna film inspirera dig, käre läsare på min blogg, att gå någon av våra kurser. På våra kurser får man nämligen lära sig allt det här, och mycket mer därtill, både i teori och praktisk tillämpning.

tunn linje

En skarp invändning mot dessa filmer som jag har, är att de är väldigt heteronormativa. Det är bara heteropar och inga samkönade som agerar. Inga bögar, inga flator. Och inga trekanter eller gruppisar. Väldigt hetero-par-normativt, med andra ord. Detta är antagligen en amerikansk marknadsanpassning – man vill inte skrämma bort eventuella homofober, och därför gör man filmerna så brett okontroversiella och lättillgängliga som möjligt, med tanke på hur kontroversiellt ämnet i sig redan är, utan att för den skull blanda in alltför stora variationer och specialiteter.

Men visst saknar jag det gulliga bögparet, och de coola flatorna, för att inte tala om trekanter och gruppsex – allt som löser upp hetero-mono-normativitetens fjättrar. Det skulle onekligen tillföra en konstruktiv dimension, som jag definitivt saknar – även om jag personligen är superhetero. Tantra innehåller också en starkt normbrytande aspekt, så om det skulle vara någonstans man bröt mot heteroparnormen så vore det väl i Tantra-filmen, men inte ens i den får vi några variationer i sexuella relationer. Detta är definitivt en brist, som hela denna sexiga serie tyvärr lider av. Men som sagt – är du totalt hetero och väldigt monogam så kanske det inte stör dig.

Dessa sju samurajer – förlåt, sexinstruktionsfilmer – är dock alla av mer eller mindre hög kvalitet, och är du som sagt ”normalhetero” kan jag nog rekommendera dem allihop. Sen hittar du själv dina favoriter. Som helhet är serien snyggt förpackad, välproducerad och riktigt seriös, utan att för den skull någonsin bli klinisk eller tråkig. Värt att samla på, med andra ord.

tunn linje

Filmerna beställer du här: www.subdvd.com

Dekorrand

Mina favoriter – Världens bästa filmer

4/02, 2009

filmstrip

Jag är en hängiven cineast. Jag har alltid älskat film. Filmen som konstform är så fantastisk, eftersom den omfattar alla andra konstformer i ett enda media. Film kan vara väldigt lättillgänglig. Alla kan förstå den – man behöver inte kunna läsa, man behöver inga förkunskaper. Man kan bara se, höra och uppleva allt som händer framför ens ögon och öron.

Världens bästa historier finns berättade på film. Från Odysséen, Mahabharata och Moseböcker till Shakespeares dramer och kinesiska legender, från Nationens födelse till Pippi Långstrump på de sju haven. Riktigt bra böcker blir förr eller senare film – en hel del dåliga böcker likaså.

”Film är som sex – när det är bra är det fantastiskt, och när det är dåligt är det också fantastiskt.”
– Ernst Lubitsch

Något som är helt fantastiskt för oss cineaster, är hur nutida DVD-teknik, parat med modern distribution via Internet, plötsligt har gjort gamla filmer tillgängliga på ett sätt som inte har varit möjligt förrän de senaste åren. Det är nu inom räckhåll att samla på gamla favoriter, även mer udda och obskyra sådan – det finns alltid någon annan med samma smak, som bestämmer sig för att producera en DVD-utgåva. Och det är sannerligen en lycka för mig, som älskar film. Nu kan jag samla på de filmer som har berört mig djupast genom åren, och det är verkligen roligt.

Här följer en lista som inte är komplett – det dyker ständigt upp gamla favoriter som jag har glömt, eller nya favoriter som tar mig med storm. Bland mina bästa favoriter är Vengo och Devdas nya stjärnor på filmhimlen, medan somliga funnits med sedan barndomen, som Mon Oncle, Dagen gryr och SIngin’ in the rain. Förhoppningsvis blir denna härliga lista bara längre och längre och längre…

Linje

moliere Moliére
Teaterregissören Ariane Mnouchkine gjorde i slutet av 70-talet tillsammans med sin grupp Theatre de Soleil en makalös skildring av dramatikern, skådespelaren och regissören Moliéres liv. Vi får följa den store dramatikern, regissören och skådespelaren från tidig barndom till död. Det är en poetisk och färgstark film som jag alltjämt anser vara den absolut bästa film jag sett i hela mitt liv. Det är definitivt en av de filmer som berört mig allra starkast, någonsin. Jag gråter hela första akten, bara för att den är så smärtsamt underbart vacker. Det är en lång, lång film – 4 timmar med paus – ett riktigt epos! Dödsscenen är nog den mäktigaste jag någonsin sett i en film, en ändlös, skakig språngmarsch uppför en trappa, med suggestiv sång komponerad av Purcell.
Första gången jag såg den var i början av 1980-talet, på Cinemateket, och jag såg den ytterligare ett par gånger på samma filmklubb. Sen har jag jagat efter videoversioner av den i åratal, utan resultat, tills för ett par år sedan, då en cineastisk vän till mig, Nicolas Debot (grundare och ägare av SubDVD), hittade en ny DVD-utgåva från Frankrike. Så nu har jag den! Jippiee!

tunn linje

mononcle_poster Mon Oncle
Jaques Tati var ett filmiskt geni, Chaplins sanne arvtagare, och den självklare inspiratören för många andra komiker och filmare, som t.ex. Rowan Atkinson. Man kan se reminiscenser av hans fascination för konstiga ljud i Polanskis filmer, och hans sinne för komiska detaljer är oslagbart.
Det kan vara svårt att välja en film av Tatis flera mästerverk – ”Fest i byn” och ”Semestersabotören” är helt underbara, och ”Trafic” en orgie i teknofili. Men min favorit måste ändå bli ”Mon Oncle”, ”Min Onkel”, som enligt min mening är höjdpunkten i Tatis karriär. För den fick han också en Academy Award for Best Foreign Language Film, samt Special Jury Prize i Cannes.
Mon Oncle, eller Min Onkel, som den fick heta på svenska, skildrar mötet mellan det hypermoderna, sterila och mekaniserat opersonliga ytliga i samhället, och det mer personliga, charmiga och bohemiska i Monsieur Hulots värld. Tati spelar som vanligt Hulot, och är som morbror ibland barnvakt till den lille Gerard, som bor med sina föräldrar i ett superteknologiskt modernt hus. Kulturkrockarna mellan det gamla och det nya, det emotionella och det rationella, är den bärande idén i denna film, och det är ofta enormt komiskt, med en vemodig ton.

tunn linje

ivansbarndom Ivans barndom
Även här har jag lite svårt att välja, eftersom Andrej Tarkovskij i min mening har gjort två riktigt fantastiska filmer – ”Ivans barndom” (som också är hans debutfilm), och den några år nyare ”Andrej Rubljov – Yttersta Domen”. ”Andrej Rubljov” är också en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, och vill man vara lite elak så kan man antyda att det kanske beror på att den är så tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans kanske bästa film; ”Det sjunde inseglet”.
Men jag väljer ändå ”Ivans barndom” eftersom den för det första är en otroligt stark debutfilm, och för att den är så utpräglat Tarkovskij – den är en helt egen skapelse, med såväl poetiska övertoner som nattsvart ångest. Och den är vacker. ”Ivans barndom” innehåller scener som alltjämt kan få mig att börja gråta, redan bara om jag berättar dem för någon. Fantastiskt. Det är också en djupt tragisk film, i det att den skildrar en värld i krig. Men man får inte se starka krigsscener, med våld, kanoner, explosioner och allt det där som självklart skulle finnas med i en amerikansk film på samma tema. Den unge Ivan är föräldralös, på grund av kriget, och ger sitt liv mening genom att agera spion. Han samlar kottar, barr och andra små ting ur naturen, som skall representera tanks, befästningar och andra militära mål.
Ivans relation till den äldre officeren som är hans kontakt är förstås en far-son-relation som inte är utan konflikter. Officeren vill inte att Ivan ska utsätta sig för risker, men Ivan vill bevisa sitt värde genom sitt arbete.
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

visomalskadevarann Vi som älskade varandra så mycket
Ettore Scola är en av mina favoritregissörer, och just denna film är en av mina mest älskade favoriter. Denna historia om tre mycket olika personer som under andra världskriget kämpat i motståndsrörelsen, och som skiljs åt genom sina livsöden, men ändå möts genom kärleken till en och samma kvinna, är en dröm för varje sentimental romantiker (som t.ex. jag). Den är otroligt vacker, och har massor av referenser till teater och film – som t.ex. Vittorio de Sica som dyker upp på flera sätt i filmen, samt Federico Fellini, som jämte Marcello Mastroianni spelar sig själva vid inspelningen av den berömda fontänscenen i La Dolce Vita, vid Fontana di Trevi i Rom. Första halvan av filmen är filmad i svartvitt, men i en helt makalöst vacker scen i mitten övergår filmen i färg. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna film, men bara på bio har jag sett den säkert tio gånger – så har jag den numera på DVD också. Jag älskar denna film!
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

vengo Vengo
Tony Gatlif är en fransk zigenare som har gjort en lång rad fantastiska filmer. Gatlif är också musikant, och en hängiven musikälskare, vilket syns och hörs mycket tydligt i hans filmer. Hans genombrott kom med Latcho Drom (Lycklig resa, på romani), som är en musikalisk resa från Rajasthan i Indien, via Mellanöstern, Rumänien och Bulgarien till Spanien. Allt kretsar kring musiken.
Vengo utspelar sig i Spanien, bland spanska zigenare, och är en klassisk tragedi, med en huvudperson som går mot sin undergång. Hans bror har rymt till Marocko efter att ha dödat en man i en annan familj – som förstås vill hämnas, genom att döda huvudpersonens CP-skadade brorson. Men berättelsen är i själva verket bara ett tunt ramverk för att bära det som Gatlif egentligen vill visa – kärleken mellan människor, och till musiken. Det finns knappt en enda scen i filmen där det inte vävs in musik, på ett eller annat sätt. Det sjungs till ett träd, dansas flamenco på gatan, spelas kassetter i bilar, och det ordnas fester – med många av de verkligt stora flamencoartisterna i fokus. Detta är en film för både filmälskare och musikälskare. Själv sitter jag och ryser, gråter och skrattar mig genom filmen – varje gång!

tunn linje

casablancaCasablanca
Ingen lista över världens bästa filmer är trovärdig utan Casablanca. Denna dystra historia, regisserad av Michael Curtiz, med halvlyckligt slut är fullsmockad med fantastiska skådespelare, starka karaktärer och miljöer, med en hel drös repliker som har blivit klassiska – t.o.m. en replik som INTE egentligen finns med i filmen, som ”Play it again, Sam”. Aldrig har Humphrey Bogart varit så cool som barägaren Rick Blaine, aldrig har Ingrid Bergman varit så vacker, aldrig har en slutscen fått så många filmiska pastischer – flygplan i nattligt regn inifrån hangaren. Och Claude Reins är lysande som den cyniske poliskommissarien. Detta är klassikernas klassiker. Har du inte sett den – gör det.

tunn linje

moderntimesModerna Tider
Charlie Chaplin är filmhistoriens största ikon, och världens mest kända filmstjärna. Någonsin. Och detta är inte utan anledning. Chaplin var ett geni i många avseenden, på ett sätt som passade oerhört bra för den tidiga filmens utveckling. Han var en lysande aktör, en gudabenådad manusförfattare, och därtill en utmärkt kompositör. Moderna Tider är den sista filmen med den lille luffaren, och så anakronistisk att den gjordes som en stumfilm även om ljudfilmen hade slagit genom – med undantag för en scen där vi får höra Chaplin sjunga en knasig visa på låtsasspråk. Ändå blev den en publikframgång, och den är lika bra fortfarande. Detta måste vara en av världens roligaste filmer någonsin (funkar på barnkalas!), samtidigt som den innehåller en klockren social dimension, och en skarp samhällskritik.

tunn linje

bluesbrothersBlues Brothers
Detta måste vara en av världens bästa musikfilmer, någonsin. Dessutom en av världens mest skruvade och roliga komedier. Kombinationen av fantastisk musik, med artister som Ray Charles, Cab Calloway, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown m.fl., och den vidlyftigt bisarra historien om bröderna Jake och Elwood Blues som har fått ett uppdrag av Gud – och den galnaste biljakten i filmhistorien – gör att denna film nästan omgående kultförklarades, med all rätt. Blues Brothers innehåller mängder av klassiska scener, som caféscenen med Aretha Franklin, ”jag vill köpa din dotter” – bröderna trakasserar gästerna på en fin restaurang, den töntiga musiken i den långsamma hissen på väg upp till skattekontoret, countryhaket vid världens ände – ”What music do you play here?” – ”Oh, we have both kinds – Country AND Western!” Obetalbart.

tunn linje

sunsetboulevardSunset Boulevard
Billy Wilder var en av Hollywoods allra främsta berättare, och just denna film är kanske en av världens bästa filmer, någonsin. Definitivt är den en av de verkligt stora filmklassikerna. Sunset Boulevard är en cynisk uppgörelse med Hollywoodmyten, och innehåller därmed fantastiska filmhistoriska referenser. Gloria Swanson spelar en åldrad och bortglömd filmstjärna, en stumfilmsskådespelerska från den gamla goda tiden – något hon ju också var i verkligheten. Hon drömmer om en återkomst till vita duken, och engagerar en ung manusförfattare (William Holden) för att skriva en stjärnroll åt henne. Erich von Stroheim, den gamle demonregissören, spelar hennes chaufför, tillika en av hennes gamla regissörer. I en scen i filmen får vi se ett avsnitt av en gammal film (Queen Kelly) med henne själv i huvudrollen – en finess med detta är att just denna film faktiskt regisserades av Erich von Stroheim en gång i tiden. Snacka om typecasting.
Denna sammanblandning av fakta och fantasi fortsätter genom hela filmen – regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, och flera andra skådespelare, som t.ex. Buster Keaton, gör cameoroller – vilket paradoxalt nog förstärker både känslan av verklighet och overklighet i filmen. Måste ses!

tunn linje

citizenkaneCitizen Kane
Denna film som envisas med att ständigt bli vald till världens bästa film av en internationell kritikerkår, gjord av den kanske störste filmmakaren någonsin – Orson Welles. Och just på grund av denna film om mediamagnaten Howard Hughes krossades hans karriär – av just Howard Hughes.
Vad retade då upp herr Hughes så till den grad att han lovade att sätta stopp för Orson Welles?
I filmen figurerar ett namn – ”Rosebud” – det sista huvudpersonen säger innan han dör. Ingen vet dock vad Rosebud står för – utom i slutet av filmen då magnatens kälke från barndomen slängs i elden, med namnet ”Rosebud” påmålat.
Det som upprörde Howard Hughes var att detta namn fanns i verkligheten – men som smeknamn på hans älskarinnas klitoris (pikant!). Marion Davies, som Hughes förgäves försökte göra till en stor filmstjärna genom att sponsra ett antal filmproduktioner med henne i huvudrollen, hade uppenbarligen i ett svagt ögonblick avslöjat detta för någon, som sedan fört det vidare. Welles kunde inte motstå att använda detta i sin film, och detta innebar att Hughes därefter gjorde allt vad han kunde för att stoppa hans karriär.
Tyvärr lyckades han alltför väl – men det hindrade inte Welles från att ändå göra ett och annat mästerverk. Dock alldeles för få, med tanke på hans genialitet.

tunn linje

gudfadernGudfadern 1 & 2
Vad kan man säga? Ett mästerverk – eller två. Detta av Francis Ford Coppola filmade epos om familjen Corleone, av Mario Puzo, har gått till filmhistorien som gangsterfilmernas gangsterfilm. Allt annat blir bleka kopior. Marlon Brando, Robert DeNiro, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall m.fl, m.fl. – redan uppbådet av mästerliga skådespelare är oslagbart. Redan bara att iaktta Robert Duvall som den diskrete consiglieren Tom Hagen är en upplevelse av STORT skådespeleri.
3:an är svagare än 1:an och 2:an, men det är å andra sidan de flesta andra filmer som någonsin gjorts också. Al Pacino är dock fullkomligt lysande i den sista av de tre också – hans tysta skrik när dottern blir skjuten är isande. Spelet i kulisserna i Vatikanen är också fascinerande. Dock måste jag tyvärr instämma i kritiken mot Coppolas val av sin egen dotter i en av de bärande rollerna. Hon är inte på nivå med övriga skådisar, som verkligen är i världsklass, och tyvärr drabbas filmen därför av en irriterande svacka varje gång hon dyker upp, en svacka som förstärks varje gång jag ser filmen.
Men de två första filmerna i trilogin är som sagt fulländade båda två, mästerverk och absoluta klassiker på toppnivå. Intressant nog var fiilmbolaget mycket tveksamma till såväl Coppola som regissör, och Al Pacino i rollen som Michael Corleone. Det var kort sagt mycket nära att denna film inte blev gjord alls. Men tack vare Coppolas envishet kan vi nu än idag njuta av denna våldsamma familjekrönika.

tunn linje

chinatownChinatown
Jag gillar över huvud taget Roman Polanski, men denna film från 1974 är på något sätt den mest fulländade av hans filmer. Jack Nicholson är perfekt (rollen var skriven för Nicholson) som den coole privatdetektiven Jake Gittes i det sena 30-talets U.S.A., den nervöst distansierade Faye Dunaway och den livsfarligt charmerande John Huston är båda märkligt undanglidande i sina roller som far och dotter, och Roman Polanski själv dyker upp som en oförglömlig sadistisk gangster med kniv i Jack Nicholsons näsa, vilket resulterar att Nicholsons rollfigur har näsan i bandage under större delen av filmen. Det outsagda är ofta viktigare än det sagda, det som inte händer får större inflytande än det som händer. Gåtorna blir egentligen inte lösta, frågorna blir inte besvarade. Hela filmen är en tragedi i nerförsbacke, en olycka på väg att hända, ett svajigt helvete i jävligt snygga kostymer.

tunn linje

singinintherainSingin’ in the rain
Världens bästa musikalfim genom tiderna. Den gamle musikalmästaren Stanley Donen regisserade tillsammans med Gene Kelly, som också gjorde koreografin – och han är som vanligt helt fantastisk. I denna film överträffar han sig själv. Flera klassiska sång- och dansnummer finns med i denna film, från det underbara titelnumret när Gene Kelly hoppar runt i vattenpölar till det hejdlöst roliga ”Make’ em laugh”, utfört av Donald O’Connor – för att inte tala om det långa-långa supersexiga dansnumret med Gene Kelly och Cyd Charisse. Debbie Reynolds är lysande, men ännu bättre är Jean Hagen som den vackra filmstjärnan med den hemska rösten – en lysande komedienn som genialt skildrar den för många skådespelare så svåra övergången från stumfilm till talfilm.

tunn linje

gladiatorGladiator
Denna film startade en helt ny trend inom film- och TV-världen. Romarriket var stendött som tema, och så kom Ridley Scott och gjorde detta mäktiga epos, denna saga om makt och korruption, rättrådighet och sanning, och framför allt – om hur man vinner makt genom att vinna folkets sympati. Otroligt välgjort i minsta detalj, med fantastiska stridsscener, både i fält och på arenan, överjordiskt vackert foto, välskrivet manus, suveräna skådespelarinsatser och underbara kostymer. Och musiken. Tillsammans har Hans Zimmer och Lisa Gerrard komponerat något av det bästa i filmmusik jag någonsin har hört.

tunn linje

devdasDevdas
Denna film öppnade mina ögon för Bollywoodfilm. Aishwarya Rai, Shahrukh Khan, Madhuri Dixit – några av de största stjärnorna i indisk film enrollerades för denna mastodontfilm, en film som när den kom 2002 var den dyraste och mest påkostade film som någonsin gjorts i Indien. Sedan dess har det kommit dyrare filmer, men jag vågar påstå att Devdas måste vara den bästa, eller åtminstone en av de bästa Bollywoodfilmer som någonson gjorts. Den är gripande, överdådig, vacker, tragisk och ett mästerverk i många avseenden. Miljöerna, kläderna, musiken, dansnumren – allt är fullkomligt obegripligt enormt, bara, och slår allt liknande som någonsin gjorts i västerländsk film. Bollywoodfilmerna bygger från början på rena Hollywoodpastischer, de där riktiga musikalerna från 1930- och 1940-talet, men i Indien gör man numera allt sådant ännu mer överdådigt. Om du bara ska se en enda indisk film i ditt liv, så måste du se Devdas. Lova mig det! 🙂

tunn linje

picnicPicnic at Hanging Rock
Peter Weir är en fantastisk filmare. Efter att ha sett kanske fem av hans filmer utan att reflektera över regissören, men varje gång bli tagen av berättelsen, insåg jag att jag verkligen uppskattar hans sätt att göra film. Gallipoli, Vittne till mord, Moskitkusten, Brännpunkt Djakarta, The Truman Show m.fl. är alla fantastiska filmer. Men den första jag såg ur hans produktion är nog ändå den som hårdast satt sig fast i hjärnbarken. Picnic at Hanging Rock är en mystisk historia om ett antal skolflickor som helt enkelt försvinner vid denna märkliga plats. Hela filmen andas magi och mystik på ett märkligt jordnära vis, och det är lätt att känna en viss alienation gentemot den uråldriga miljö som dramat utspelar sig i. Rekommenderas varmt.

tunn linje

deadpoetssocietyDöda Poeters Sällskap
Peter Weir – igen… Kanske är detta Robin Williams bästa roll någonsin – som den egensinnige poesiläraren på en konservativ internatskola för gossar i femtiotalets U.S.A. Hur han beordrar sina elever att riva ur ett förord i en lärobok i poesi, hur han frigör elevernas fantasi, hur han inspirerar deras kreativitet med sitt högst okonventionella sätt att undervisa – rent dramaturgiskt vet vi att det måste leda till en konfrontation av katastrofal art. Och det gör det. Slutscenen är magnifik, med hans elever som ställer sig på bänkarna i en sista hyllning till honom när han lämnar skolan. Mästerligt.

tunn linje

kvarteretkorpenKvarteret Korpen
Bo Widerberg var en bråkig jäkel. Först skirver han en filmkritikbok, och har mage att såga det mesta av svensk film jäms med fotknölarna – inklusive ikonen Bergman. Mest för att han då gjorde filmmakare förbannade fick han pengar för att själv göra en film – ungefär ”gör’et bättre själv då, gaphals!” – vilket han gjorde. Hans första film var ”Barnvagnen”, 1963, som var riktigt hyfsad för att vara en debutfilm. Sen gjorde han Kvarteret Korpen. Knäckande. En socialrealistisk film med ett briljant manus, och Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna, är redan i sig lovande. Och bra blev det. Den blev t.o.m. nominerad till en Oscar för bästa utländska film (något som också hände med Widerbergs film Lust och fägring stor 1995). Tyvärr lyckades han aldrig någonsin riktigt överträffa denna sin andra film, trots att han gjorde en hel del riktigt bra filmer, som till exempel Sveriges bästa polisfilm genom tiderna – Mannen på taket – och det är inte fy skam det heller…

tunn linje

urgaURGA
Denna fantastiska historia av Nikita Michalkov, om en mongolisk familj och dess levnadsöde, grep mig ända in i hjärteroten, och kommer alltid att sitta där som en av de mest vackra och gripande filmer jag någonsin sett. Musiken är fantastisk, landskapet, fotot, de färgstarka personerna som figurerar – inte minst den illustre ryske lastbilschauffören med noterna till en rysk sång tatuerade på ryggen. Enormt. Flera scener i denna film är magiska i sin närhet till motivet. Dottern i familjen som spelar dragspel efter noterna på ryssens rygg; faderns tafatta försök att köpa kondomer; moderns plötsliga transformation till bedövande vacker, beriden mongoldrottning i en drömscen; fadern som slaktar ett får på klassiskt mongolvis (genom att sticka in armen i fårets mage och stoppa hjärtat med handen) för att laga festmat till den gästande lastbilschauffören. Måste ses!

tunn linje

icecoldinalex En iskall i Alexandria
Det finns en magnifik filmmakartradition i England som skulle kunna representeras av en mängd olika filmer – så varför just denna? Kanske för att den är så lågmäld i sin obevkliga dramatik. Kanske för att detta skulle ha kunnat bli ett pompöst bombardemangäventyr i amerikanska filmmakares händer, med självklara bovar och hjältar. Här får boven istället bli hjälte.
Och titeln. Bara denna ljuvliga titel. Den kommer av att om huvudpersonerna lyckas ta sig till Alexandria genom öknen och brinnande krig, så ska de ta varsin iskall öl där. Magnifikt.
J. Lee Thompson (som senare i sin karriär skulle göra Kanonerna på Navarone, Cape Fear och ett par av filmerna i Apornas Planet-serien, gör här sitt bästa, och skildrar en komplicerad situation där även fiender måste hålla ihop för att överleva, och i detta möts de som vänner.

tunn linje

jourseleveDagen Gryr
Fransk ”noir”-film när den är som bäst. Marcel Carné regisserar Jean Gabin i rollen som den pressade arbetaren som barrikaderat sig på sitt rum, efter att ha skjutit sin elegante rival om den han älskar. En klassisk tragedi som slutar med att Jean Gabins rollfigur begår självmord – mer som ett desperat uppror mot en förtryckande verklighet än som ett tragiskt slut på en kärlekshistoria.

tunn linje

desjusamurajernaDe sju samurajerna
Akira Kurosawas mästerverk från 1954; den film som skaffade honom internationell ryktbarhet. Att den filmats som en vilda västern-film är faktiskt fullkomligt logiskt, eftersom Kurosawa var starrkt influerad av John Ford när han gjorde denna film. Egentligen skulle jag vilja lista nästan alla Akira Kurosawas filmer, eftersom det är så många som är fantastiska. Blodets Tron (Kurosawas version av Macbeth), Dodes’kaden, Kagemusha – spökgeneralen, Ran (Kurosawas version av Shakespeares Kung Lear), samt den fantastiska och fantasieggande Drömmar. Men De sju samurajerna är ändå kanske hans bästa film – med den magnetiske Toshiro Mifune i huvudrollen, och ett helt enormt foto. Mäktigt.

tunn linje

marxbrosEn galakväll på operan
Sist, men absolut inte minst, vill jag hylla mina absoluta komedifavoriter – Bröderna Marx. Roligare än så här blir det inte. Även här var det svårt att välja film. En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag på kapplöpningsbanan (A Day at the Races) eller en av de äldre, mer kaotiska och teatraliska filmerna där brodern Zeppo också är med, som den hysteriskt crazy Fyra Fula Fiskar (Duck Soup)?
De allra första filmerna från 1930 och framåt var i stort sett filmade Broadway-shower, med allehanda gags mellan bröderna, och det utvecklades förstås till mer filmiska format genom åren, men de roligaste numren är alltsomoftast rena vaudeville-akter, scener som vanligen inte har ett skvatt med handlingen att göra – från typiska Commedia dell’arte-lazzi som katalogförsäljaren med glassvagn eller handtvättande låtsasläkare till sångnummer som ”Who that man” i En dag på kapplöpningsbanan, för att inte tala om det ständigt återkommande piano- och harpospelandet av Harpo och Chico. Vill man skratta, så är Bröderna Marx en universalmedicin.

tunn linje

BUBBLARE:

All världens morgnar, Shortbus, Cykeltjuven, Rom öppen stad, Cabaret, Linje Lusta, De misstänkta, Den andalusiska hunden, Reservoir Dogs, Aguirre – Guds vrede, I’m no angel, Taxi Driver, 2001 – A Space Odyssey, Apocalypse Now, The Deer Hunter, Det sjunde inseglet – och många fler som jag inte minns just nu…

Dekorrand

Tack Gode Gud* för Shortbus!

5/02, 2008

*Gode Gud är förstås i min värld Herren Frej, ingen annan!

Shortbus poster

Det här är filmen som jag länge har önskat mig, men som jag aldrig trodde att jag skulle få se. En spelfilm om kärlek och relationer, med en bra story, bra manus, bra regi, goda skådespelarinsatser, intressanta karaktärer – OCH i vilken man faktiskt får se allt, och som tar sex på både allvar och lek, där man inte tonar bort så fort det ska knullas.

John Cameron Mitchell gjorde denna varma, roliga, fascinerande och kärleksfulla historia om några olika personer och deras kärleksliv 2006, och att jag skriver om den nu är för att jag just sett om den, och verkligen önskar att den ska bli sedd av många, och inte bortglömd.

Det är ytterligt fascinerande att denna film ses som så kontroversiell – jag tycker bara att den är snäll, varm, kärleksfull och mysig. En riktigt underbar feelgood-film om olika människor och deras livsöden. Och den är dessutom väldigt rolig! Det är lätt att känna sympati med de olika rollfigurerna – det känns snart som att man känner dem personligen allihop. En av orsakerna till att stämningen är så god är förmodligen för att regissören höll workshops med gänget i två och ett halvt år innan de började filma, så de kände varandra väldigt bra. Baserat på erfarenheten av dessa workshops kunde många scener improviseras fram, vilket lett till en ovanlig, nästan dokumentär här- och nukänsla.

”Remember dear, that voyeurism is also participation…”

Det som anses som kontroversiellt är förstås att det är så mycket sex i filmen – och det är verkligen sex på riktigt! Det knullas, runkas, sugs och slickas så det står härliga till. Men det blir ALDRIG porrigt, spekulativt, ytligt eller poserande. Det känns precis så nära och äkta som i verkligheten, och det tar aldrig över. Personernas livsöden är alltid i förgrunden. Och den har till och med ett lyckligt slut, något ovanligt i en film som så påtagligt kännetecknas av rollfigurernas sexliv.

Onanistund

Amerikanska filmer med sex som tema är annars extremt neurotiska, spekulativa eller kissnödigt P.K. Alla som är lättfärdiga skall straffas, och särskilt kvinnor. Om en kvinna är lättklädd och sexuellt öppen kan man ge sig den på att hon kommer att slaktas av någon galning med machete, eller något annat bisarrt. Den amerikanska synen på sex är t.o.m. ännu mer skruvad och skräckladdad än vår svenska, lutheranska lagompuritanism, vilket förstås gör att alla skildringar av sex präglas av skam, stigma, synd och skuld – eller så är det gelehallon i motljus och bröllopsklockor – den ultraromantiserade varianten med sedesamt hudpussande utan minsta antydan till könshår. Och älskande par (som knullat vilt hela natten) har ändå en massa underkläder på sig när de vaknar på morgonen. Yeah, right.

”New York is the town where everyone comes to get screwed…”

Nej, tacka vet jag lite äkta erotik! och det får man i Shortbus. Ordentligt. Inget är för skämmigt för att visa – från hela katalogen av samlagsställningar, onanistunder och kissövningar på toaletten för att träna PC-muskeln, till bögtrekant. Och ändå känns det aldrig för mycket. bara naturligt och självklart. Denna självklarhet, denna insikt om att sex faktiskt är något härligt, nyttigt och skönt, ett trevligt sätt att umgås och komma nära, och att sex inte är farligt, är väldigt befriande att se gestaltad på film.

”I’m preorgasmic”
”Does that mean that you’re just about to have one…?”
”No, I never had one”

En av de allra starkaste personligheterna i Shortbus är klubbinnehavaren Justin Bond (som spelar sig själv), den moderna motsvarigheten till konferencieren i Cabaret – en manierad, sjungande showman, men med mycket mer personlighet och medkänsla än Joel Greys maniska estradmarionett (genialisk rolltolkning, javisst, men kolla in Justin Bond – mannen äger!). Annars är det väldigt fina rollfigurer, och väl valda skådisar hela vägen. Alla känns väldigt rätt i sina roller, sig själva, och ingen känns som en spelad rollfigur. Det gulliga bögparet Jamie och James, relationsterapeuten Sofia och hennes man, den skruvade dominatrixtjejen Severin – alla känns helt organiska i sina roller, och fullt trovärdiga.

Jamie och James

Allt är inte bara skoj, förstås. En av huvudpersonerna är starkt självmordsbenägen, och en annan är sexuellt frustrerad eftersom hon inte kan få orgasm (vilket är lite kul, eftersom hon är relationsterapeut) – men det är allmänmänskliga problem, som får sin lösning, vilket är vackert. Jag har hört somliga bli störda på att filmen har ett lyckligt slut, men det tycker jag låter onödigt cyniskt. Det är väl härligt med lyckliga slut? I alla fall ibland?

”When I was young, I wanted to change the world. Now I just want to leave the room with some dignity left. Excuse me when I crawl out of here…”

Jag ÄLSKAR den här filmen, och går nu runt här hemma och nynnar på Justin Bonds teatraliska sång i slutet av filmen ”And we all get it in the end…”

Hyr den, köp den, låna den, sno den – men för tursen – se den!

Orgie

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: