Archive for the ‘Fascism’ category

Gören mot andra…

24/06, 2011

Don’t like gay marriage? Don’t get one. Don’t like abortions? Don’t get one.  Don’t like drugs? Don’t do them.  Don’t like sex? Don’t have it.  Don’t like your rights taken away?  Don’t take away anybody else’s.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Perversa lagar får perversa konsekvenser

19/06, 2011

Manga girl

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Censurerad blöjbebis

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

Poliser med ett naket barn

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

tunn linje

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

tunn linje

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

tunn linje

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Det ödesdigra behovet av syndabockar

1/11, 2010

Syndabock

I långeliga tidevarv, och i många kulturer i historien, har människor haft ett behov av att utse syndabockar, ställföreträdande bärare av allt ont som drabbar flocken. Dessa ska antingen plågas svårt och drivas ut ur gemenskapen, alternativt dräpas/offras, för att återställa en tänkt obalans i samhället. Ibland handlar det om enskilda personer vid enstaka tillfällen, och ibland handlar det om hela grupper av människor som får skulden för något som drabbar hela samhället.

Klippt från Wikipedia:
Syndabocken är en symbol för utplånande av människors synder. Genom en ritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan antingen offrades eller drevs bort.
I Bibeln finns berättelser om syndabockar, men liknande ritualer har förekommit i andra religioner än judendomen. I Antikens Grekland tillämpades en ritual med en mänsklig syndabock (pharmakos), då en funktionshindrad, tiggare eller kriminell gavs skulden för sjukdom, svält eller invasioner och drevs ut ur samhället.
Som metafor används ordet syndabock när en person ges skulden för det någon annan gjort. Att ”leta syndabockar” innebär att man försöker peka ut enskilda som skyldiga till händelser där egentligen många är skyldiga.

I modern tid har vi utsett vissa grupper som syndabockar – judar, kommunister, homosexuella, nynazister m.fl. – och i nutid har vi framför allt pedofiler och terrorister. Och jag tar mig friheten att med detta blogginlägg förutspå en alldeles ovanligt obehaglig framtida utveckling, genom att förutspå nästa potentiella grupp av syndabockar. Minns var du läste det först:

Kriminella.

Vad menas egentligen med kriminella, och varför är det en alldeles särskilt obehaglig utveckling att utse just kriminella till syndabockar? Det är en obehaglig utveckling eftersom faktiskt vem som helst, vid vilket tillfälle som helst, kan hamna i den föraktade gruppen, vilket förstås är ett utsökt maktredskap, eftersom alla skärper sig, censurerar sig själva, är på sin vakt – management by fear. Skam, skuld och skräck som styrmedel, och ingen kommer undan, ingen är skyddad på basis av sin yttre identitet.

Om en regering inför godtyckliga lagar på allehanda områden, lagar som dessutom är motstridiga gentemot varandra, svårbegripliga och mer eller mindre omöjliga att följa till punkt och pricka, kompletterat med en i det närmaste heltäckande kontrollapparat, så kan förstås vem som helst när som helst plötsligt förvandlas till en brottsling. Du kan göra allt som står i din makt för att ha ”rent mjöl i påsen”, men det tjänar inte mycket till när det är någon annan som bestämmer vilket mjöl som är rent.

En regering som kriminaliserar en hel generation, flera gånger om, som har en justitieminister som fullkomligt saknar respekt för grundläggande demokratiska verktyg som rättssäkerhet, och vill sätta folk i stupstocken på torget baserat på en misstanke om ett skitbrott (som inte ens är ett riktigt brott, eftersom det till att börja med inte finns några brottsoffer) – för att inte tala om en statsminister som kan driva på en hel partigrupp i en avancerad och rå mobbing av en partikamrat som har en avvikande åsikt – detta är tecken på en djupgående röta i det styrande etablissemanget, en röta som luktar illa och skapar stora problem för hela samhället.

Om vem som helst kan bli en kriminell, så kan även du det. Utan att du ens vet om det. Då kan även du bli godtyckligt kontrollerad, scannad, kroppsvisiterad, misstänkt, arresterad, fängslad. Dessutom – om någon som har begått ett brott därefter ska bli stämplad som kriminell för resten av livet, så skapar vi en samhällsklass av utstötta, paria, en kastlös grupp utan rättigheter. Detta om något är djupt skräckinjagande för de flesta, och naturligtvis ett fantastiskt maktredskap för dem som vill att alla ska hålla sig passiva och mottagande.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig nu.”

I Nordkorea betraktas brottsdömda som icke-människor, som i praktiken är fredlösa. I nordkoreanska straffläger händer det att fångar blir utsatta för medicinska experiment, eller totalt godtyckligt våld, ibland med dödlig utgång. Men det är inte så farligt. De är ju inte fullvärdiga människor. De är kriminella. Kriminella = undermänniskor, ovärdiga, värdelösa. Saknar människovärde.

Om du tycker att mitt exempel är överdrivet och orealistiskt, fundera ett tag på hur brott och brottslingar diskuteras i media idag, särskilt av politiker. Det är hårdare tag, förnedringsstraff för misstänkta, total nedklassning. Ingen höjer på ögonbrynen om någon uttrycker att kriminella borde låsas in och aldrig få komma ut. En sådan rädslobaserad inställning till livet kan snart skapa en ond spiral, i vilket vi i allt högre grad stigmatiserar de läskiga brottslingarna – och så har vi plötsligt skapat ett Gulag här i Sverige. Det byggs redan stora interneringsläger i U.S.A. – ska vi importera även detta från storebror Amerika? Koncentrationsläger för obotligt kriminella?

”Att vara snäll är kraftigt underskattat”

Det är helt enkelt dags att återerövra grundläggande humanistiska värderingar, som medkänsla, förlåtelse, försoning – kort sagt, kärlek. Hat och skräck är inte särskilt konstruktiva drivkrafter någonstans, allra minst i ett helt samhälle. Negativa känslor som institutionaliseras och understöds av hela systemet, är kraftigt nedbrytande och skapar bara elände.

Att vara snäll är kraftigt underskattat. Att bete sig ansvarsfullt och omtänksamt, med solidaritet och medkänsla, är grundläggande mänskliga värderingar som vi har haft med oss i årtusenden, men vi har också friheten att välja bort dessa värderingar, för något helt annat. Man skulle kunna hoppas att det makalöst konfliktdrabbade 1900-talet, med alla dessa miljontals döda i krig och dödsläger, har lärt oss något. Förhoppningsvis kommer framtiden att se ljusare ut än så. Låt oss hoppas att Oscar Wilde hade fel när han påstod att ”det enda vi har lärt oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien”.

Vi behöver mer kärlek i politiken, mer empati, mer ansvarskänsla, mer generositet, mer omtanke – men mindre av egoism, makthunger och girighet. Och vi behöver göra upp med behovet av syndabockar. Vi måste ta eget ansvar för våra liv, äga våra känslor och upplevelser, och inte projicera vår frustration och rädsla på valfri grupp utanför oss själva. Vi behöver kort sagt bli mer kärleksfulla, mer försonliga, mer tillåtande – både mot oss själva och vår omgivning.

Kärleken är verkligen det största. Glöm aldrig det.

Dekorrand

Alla dessa perfektionister

5/10, 2010

Skrattande män

Jag har länge undrat en sak. Om politiker och andra makthavare anser att enskilda individer inte är tillräkneliga, inte kan ta ansvar för sina egna liv, och måste ledas genom livet – borde inte det egentligen gälla politiker och andra makthavare också? För de är ju också människor, likt oss andra, med alla fel och brister och ofullkomligheter. Och vem ska leda dem?

Eller är det helt enkelt så att politiker och andra makthavare är ett finare släkte, en slags übermensch, en ny slags ideologisk aristokrati som har förmågan att tala om för dig och mig hur vi ska leva, eftersom de vet bättre än vi själva vad vi behöver? Kan det vara så? Och – hur blir man en sån? Kan man beställa tid nånstans?

”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it”
– Gregory David Roberts, i romanen Shantaram

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte gav fritt spelrum för dessa människor med ett överutvecklat ordningssinne och den arroganta vanföreställningen att de måste ändra på andras sätt att leva, så att det passar dem själva bättre. Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Och vi andra måste vara vaksamma mot detta. Idealister som vill göra om människor är det farligaste som finns.

Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Gunnar och Alva Myrdal, Olof Palme, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under – vilket det sannolkt inte skulle ha varit om man hade låtit bli att måla på den där plastfärgen till att börja med…

Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad.

Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava.
H. C. Andersen

Man måste lita på folk. Det är min grundinställning. Demokrati betyder folkstyre. Att folket, enskilda individer, fattar politiska beslut som får konsekvenser för hur landet ska styras. Och då måste man också låta folk vara i fred, i frihet, och man måste låta folk få skapa sina egna liv, göra sina egna val – även de val som kan leda till misslyckanden och olyckor. För vi vet inte i förväg vad som funkar för var och en. Och varje människa måste få göra sina egna misstag, eftersom det är misstagen man lär sig av.

All erfarenhet visar att ju mer centralstyrning och despoti vi har i samhället, desto mer lidande och misär får vi. Och ju mer frihet och maktspridning vi har, ju mer fri marknad och eget ansvar, desto friare, lyckligare och friskare blir folk. Så jävla enkelt kan det vara. Det finns ett ofrånkomligt egenvärde i frihet. Frihet är skönt. Frihet ger utrymme föe skapande, för lek, för glädje, för dynamiska möten, för att välja hur man vill leva.

Därför behöver vi en ny sorts politiker. Vi behöver lagstiftare som finner större glädje i att avskaffa lagar, snarare än att stifta nya. Vi behöver makthavare som förstår att de kan få mycket större inflytande över samhället om de ger bort sin makt, snarare än försöker befästa och öka den, på bekostnad av medborgarna. Vi behöver politiker som litar på folk, som ser den inneboende kraften i medborgarnas egna initiativ och förmåga att ta ansvar, snarare än de politiker som vill framstå som ansvarsfulla genom att ta ifrån vanliga människor ansvaret för sina liv.

Vi behöver frihetskämpar i riksdagen, humanister, liberaler, decentralister, demokrater, fritänkare och prestigelösa administratörer av en nedmontering av den exekutiva makten, på alla de områden som vanligt folk klarar bäst själva.

Det är fanimig dags nu.

tunn linje

Läs gärna Hans Egnells bloggpost ”Du ofullständiga värld”, som behandlar samma tema ur en annan synvinkel.

Dekorrand

Bajs i grytan

29/09, 2010

Köttgryta

Så har vi fått in nynazister i riksdagen. Plötsligt rasar 1.000-tals människor ut på gator och torg och protesterar. Lite sent påtänkt kanske? Att starta facebook-grupper eller demonstrera mot nynazisterna, är dock rätt meningslöst, och till syvende och sidst rent trams. Enligt den demokratiska ordningen har vi nu ett sådant parti i riksdagen, och då måste vi gilla läget, och agera därefter.

Att nynazisterna blev så stora att de t.o.m. kom in i riksdagen är förstås olyckligt, men vi måste göra en nykter analys av varför det kunde ske. Det besvärliga är att vi då måste inse att det faktiskt inte är de som är det största problemet. Vi borde istället fundera på vad vi själva har gjort för fel. Kanske det är oss själva vi ska demonstrera mot istället? Fast… det förutsätter ju självreflektion och ödmjukhet, och det är kanske för jobbigt?

Att hetsa mot Sd, och påstå att de är orsak till mer främlingsfientlighet, är faktiskt precis lika dumt som Sd:s svartmålning av invandrare muslimer. Sd bär inte hela skulden, annat än att de rider på en våg av missnöje med den förda politiken. Och eftersom väldigt få politiker har pratat klarspråk om invandringen får Sd tolkningsföreträde. Avsaknaden av visioner öppnar alla dörrar för än mer dumhet. Gammelpartierna ska inte slå sig för bröstet i självgod arrogans – vänstern och sossarna har minst lika många lik i garderoben som Sverigdemokraterna. Enda skillnaden är att vi har vant oss vid deras liklukt.

Den största missen är att ingen (eller åtminstone väldigt få) har debatterat med Sd och granskat deras frågor ordentligt. Ofta har de analyserats fullkomligt felaktigt, t.ex. som ett extremhögerparti, när de egentligen är nästan exakt som socialdemokrater, fast från 1970-talet. Mainstream-media och andra politiska partier har ignorerat dem (och nu verkar det som att de fortsätter samma misslyckade taktik och gör allt de kan för att alltjämt låtsas som att de inte finns). Att denna arrogans nu slår tillbaka med full kraft är rätt så uppenbart. Man har fokuserat på fel grejer.

När Jimmie Åkesson fick en helsida i Aftonbladet förra hösten, så hade han kunnat skriva om deras visioner och politik på en mängd olika områden. Men det fanns ju bara ett område som var mer intressant än allt annat, och det vara att hata islam. Så det var det han skrev om. Det säger rätt mycket om partiet och dess fokus.

Det finns något djupt paradoxalt i att man å ena sidan tycker att det är helt rätt att sparka ministrar från gammelpartierna, för att de inte har betalt TV-licensen, och att många vanliga medborgare faktiskt kan bli upprörda över sådant – på riktigt – samtidigt som ledande Sverigedemokrater uppenbarligen kan komma undan med de mest otroliga dumheter, som öppen rasism, naziflaggor, bokbål och liknande företeelser. Kanske för att ingen kan tro att sådana överdrifter kan vara på riktigt, i snälla mellanmjölks-Sverige, där alla tycker likadant. För… så illa kan det väl ändå inte vara? Men det kan det.

Det finns Sverigedemokrater högt upp i hierarkierna som skriver nazisthälsningar i e-brev till partikamrater, som förnekar förintelsen på nazistiska forum, som gillar historierevisionism, som påstår att invandrare har en aggressiv gen, som donerat pengar till nazistiska våldsorganisationer, som beskriver islam som en pedofilsekt på nazistiska forum, som varit (och kanske fortfarande är) medlemmar i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna, som beskriver homosex som likvärdigt med pedofili och djursex, som… Ja, det är bara början. Det finns mycket, mycket mer.

Invandringen beskrivs av nynazisterna som ett jätteproblem, vilket är något de har tjatat om i många år. Och precis som med andra lögner, som man tjatar om, år ut och år in, så blir de till slut etablerad sanning. Men nu säger de plötsligt att de inte vill kasta ut invandrarna. Och det är väl fint? Men ska man verkligen tro på deras ord? Vi utgår från att de etablerade politikerna har dolda agendor, saker de inte säger, så varför ska vi plötsligt ta för givet att ett gammalt nazistparti inte har det? Men eftersom gammelpolitikerna fortfarande är lika visionslösa som tidigare, så kan vi nog tyvärr förvänta oss ett närmande till Sd:s idéer. I brist på egna idéer får de väl ta nynazisternas…

Nazister i tyska riksdagen

Sverigedemokraterna tjatar gärna om att de inte alls är rasistiska, inte alls är nazister, men jag tillåter mig att betvivla detta, kraftigt. Sd har sitt direkta ursprung i den nazistiska rörelsen BSS (jag bråkade med de här filurerna redan på slutet av 1980-talet, alltså), och många medlemmar finns kvar sedan många år tillbaka. Det är inte särskilt länge sedan medlemmar i Sd brände judiska böcker, bar naziuniformer, viftade med högerarmen och skrek ”Sieg Heil”.

När Jimmie Åkesson gick med i partiet pågick detta för fullt, och det tog några år till innan brunskjortorna hade åkt in i garderoberna. Jimmie gjorde en svensk version av David Duke och hans reformation av Ku Klux Klan i början av 1970-talet. Men tyvärr tror jag att brunskjortorna och ridstövlarna står kvar i garderoben, i väntan på ”bättre” tider. Vad var det som fick Jimmie Åkesson en gång i tiden att välja just detta parti? Trots brunskjortor och Sieg Heil? Eller… var det kanske just det som attraherade honom?

Naturligtvis finns inget uppenbart rasistiskt eller nazistiskt kvar i Sd:s partiprogram. Sånt har de gjort vad de har kunnat för att rensa ut. Men jag tror som sagt att partiets själ fortfarande är densamma. Ur min synvinkel är Sd fortfarande nynazister, och jag kommer att fortsätta att rubricera dem som det, till dess att jag har fått ovedersägliga bevis för att de verkligen inte är det. Det har sagts förr, och behöver uppenbarligen sägas igen – vi svenskar är alldeles för godtrogna och medgörliga. Och vi har ett väldigt kort minne.

Det finns många debattörer som anser att det är dumt och otidsenligt att tala om Sd:s nazistiska bakgrund, och att vi bör fokusera på vad de vill just nu, som om deras förflutna inte fanns. Själv anser jag att det är extremt historielöst och hopplöst naivt. Det händer ju alltjämt att en och annan företrädare för Sd låter tungan snubbla, och så ramlar det ut en och annan groda. Grodor i bruna skjortor med armbindel. Så varför ska vi plötsligt lita på dem, bara för att de har kostym och slips, och har röstats in i riksdagen? Det bevisar ju egentligen bara en sak, och det är att de har bedrivit en fantastisk reklamkampanj, och att de har lyckats övertyga en tjugondel av det svenska folket att rösta på dem, kanske med falska förespeglingar.

För mig känns Sd lite som en maträtt, som i sin ursprungliga form innehöll en stor mängd bajs. Men nu har de pillat bort allt bajset, och fyllt på med flera jättenyttiga ingredienser, så nu går det bra att äta den, fast det är samma gryta. Eller…?
…Smaklig måltid?

Nazister på marsch

Nu har jag ägnat en stor del av detta blogginlägg åt att dissa Sverigedemokraterna. Men nästa fråga som kommer upp, är förstås hur de gamla riksdagspartierna ska hantera det nya partiet i riksdagen. Ska de minska ner platserna i utskotten, och fortsätta med mobbningstaktiken? Först kan man ju fråga sig – hur bra har det funkat hittills?

Det är dags att ta den demokratiska skeden i vacker hand, öppna dörren för samarbete i de frågor där Sd faktiskt redovisar vettiga åsikter, ta diskussionerna, ta debatterna. Låta Sd ta sitt parlamentariska ansvar. Eller som Jan Guillou så riktigt påpekar – inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt. Då kommer alla eventuella mörkerkrafter fram i ljuset.

Och framför allt – dra en tydlig gräns vid Sd:s främlingsfientliga politik, särskilt deras nyanslösa muslimhat. Bemöt allt nynazisterna säger i dessa frågor med argument och idéer, aldrig personangrepp och mobbing! Och framför allt – intelligenta frågor. Bästa taktiken med sverigedemokrater är nämligen att låta dem prata. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva.

tunn linje

Som en liten bonus ska jag dessutom göra en kortversion av vad Magnus Betnér redan tidigare har gjort, något som jag kritiserar andra för att inte göra i tillräckligt hög grad – förklara varför Sverigedemokraterna har fel i frågan om invandringen.

Invandringspolitikens största problem är inte egentligen invandringen, utan det att vi har ett bidragssystem i Sverige, som inte alls är anpassat för den nya världen, med all migration och snabba folkrörelser. Så när folk kommer hit kan vi inte hantera det, utan låser in alla nykomlingar i läger (som vi dessutom tvingar kommunerna att inrätta, vilket leder till att flyktingarna blir hatade från första stund!). Sen gör vi dem till vingklippta bidragsknarkare, och hur blir det då?

Sveriges ekonomiska system är inte anpassat för en stor invandring, så i praktiken försätter det oss i en situation där vi måste välja. Antingen fortsatt invandring och ett totalt förändrat skatte- och bidragssystem, eller så måste vi stänga gränserna för att försvara vårt gamla socialdemokratiska välfärdssystem. Sd:s politik är alltså den logiska och ofrånkomliga konsekvensen av en totalt visionslös socialdemokrati som inte har anpassat sig till vårt nutida, mer dynamiska och lättrörliga samhälle.

Vi behöver invandringen, av en hel mängd olika skäl. Sverige har varit ett utpräglat invandringsland sedan vikingatiden, och det har till allra största delen varit av godo. Vi har fått hit hantverkare och andra yrkeskunniga som har berikat oss på många sätt. Alla verkligt framgångsrika kulturer är pluralistiska på ett eller annat sätt, öppna för nya idéer, ny teknik, nya metoder. Nya människor.

De invandrare som kommer hit i vuxen ålder är dessutom en superbonus, eftersom de inte har kostat Sverige något i barnomsorg eller skola. De kan börja jobba direkt. Har de dessutom en god utbildning så är det en ännu större vinst för oss.

Att brottsstatistik är något som Sd gillar är uppenbart. Intressant nog kan man få fram samma överrepresentation av kriminella i andra grupper än invandrare. Socialgrupp 3, t.ex. Men det talar man inte så högt om, eftersom det är Sd:s främsta rekryteringsbas. Vad man missar är att en förkrossande majoritet av alla invandrare OCH svenskar faktiskt är laglydiga människor som vill göra rätt för sig, arbeta, försörja sin familj och bidra till samhället. Ett samhälle där inte alla får plats är felkonstruerat.

Varje ny person är en tillgång. Det sägs att det inte finns jobb till alla nya invandrare, men det är ju rent skitsnack och bristtänkande. Låt dem starta nya företag, låt dem jobba med vad helst de vill jobba med som kan ge en slant. För varje tusental nya människor i vårt land så har vi också tusen till som vill köpa mat, kläder, skor, hus, bil, tandläkarvård, kursverksamhet, möbler, telefoner – kort sagt allt det där som vi brukar konsumera. Och så kan de generera mer vinst för oss andra – och varandra. Det är så människors samhällen fungerar, när de fungerar som bäst.

Varje ny person som kommer till Sverige är en vinst.
Eller i alla fall en möjlighet till vinst – om vi inte sumpar chansen…

tunn linje

Läs Jon Voss utmärkta artikel om Sd:s ideologi.
Läs även gärna Paulina Neuding & Johan Lundberg i en artikel om invandringen i DN Debatt och Johan Ingerös kommentar i NEO!
Torbjörn Jerlerups länksamling ”Argumenten mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna” är också värd att studera.
En lång och läsvärd artikel om Sd på Sagor från livbåten.
Sverigedemokraterna.de är en självklar källa till saklig kritik mot Sd.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Dekorrand

Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

17/09, 2010

Min artikel i Newsmill

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

tunn linje

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Våga vägra datalagringsdirektivet!

4/09, 2010

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Våga Vägra Datalagringsdirektivet, i SvD

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

tunn linje

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

tunn linje

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

tunn linje

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 411 andra följare

%d bloggare gillar detta: