Archive for the ‘Fascism’ category

Alla dessa perfektionister

5/10, 2010

Skrattande män

Jag har länge undrat en sak. Om politiker och andra makthavare anser att enskilda individer inte är tillräkneliga, inte kan ta ansvar för sina egna liv, och måste ledas genom livet – borde inte det egentligen gälla politiker och andra makthavare också? För de är ju också människor, likt oss andra, med alla fel och brister och ofullkomligheter. Och vem ska leda dem?

Eller är det helt enkelt så att politiker och andra makthavare är ett finare släkte, en slags übermensch, en ny slags ideologisk aristokrati som har förmågan att tala om för dig och mig hur vi ska leva, eftersom de vet bättre än vi själva vad vi behöver? Kan det vara så? Och – hur blir man en sån? Kan man beställa tid nånstans?

”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it”
– Gregory David Roberts, i romanen Shantaram

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte gav fritt spelrum för dessa människor med ett överutvecklat ordningssinne och den arroganta vanföreställningen att de måste ändra på andras sätt att leva, så att det passar dem själva bättre. Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Och vi andra måste vara vaksamma mot detta. Idealister som vill göra om människor är det farligaste som finns.

Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Gunnar och Alva Myrdal, Olof Palme, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under – vilket det sannolkt inte skulle ha varit om man hade låtit bli att måla på den där plastfärgen till att börja med…

Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad.

Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava.
H. C. Andersen

Man måste lita på folk. Det är min grundinställning. Demokrati betyder folkstyre. Att folket, enskilda individer, fattar politiska beslut som får konsekvenser för hur landet ska styras. Och då måste man också låta folk vara i fred, i frihet, och man måste låta folk få skapa sina egna liv, göra sina egna val – även de val som kan leda till misslyckanden och olyckor. För vi vet inte i förväg vad som funkar för var och en. Och varje människa måste få göra sina egna misstag, eftersom det är misstagen man lär sig av.

All erfarenhet visar att ju mer centralstyrning och despoti vi har i samhället, desto mer lidande och misär får vi. Och ju mer frihet och maktspridning vi har, ju mer fri marknad och eget ansvar, desto friare, lyckligare och friskare blir folk. Så jävla enkelt kan det vara. Det finns ett ofrånkomligt egenvärde i frihet. Frihet är skönt. Frihet ger utrymme föe skapande, för lek, för glädje, för dynamiska möten, för att välja hur man vill leva.

Därför behöver vi en ny sorts politiker. Vi behöver lagstiftare som finner större glädje i att avskaffa lagar, snarare än att stifta nya. Vi behöver makthavare som förstår att de kan få mycket större inflytande över samhället om de ger bort sin makt, snarare än försöker befästa och öka den, på bekostnad av medborgarna. Vi behöver politiker som litar på folk, som ser den inneboende kraften i medborgarnas egna initiativ och förmåga att ta ansvar, snarare än de politiker som vill framstå som ansvarsfulla genom att ta ifrån vanliga människor ansvaret för sina liv.

Vi behöver frihetskämpar i riksdagen, humanister, liberaler, decentralister, demokrater, fritänkare och prestigelösa administratörer av en nedmontering av den exekutiva makten, på alla de områden som vanligt folk klarar bäst själva.

Det är fanimig dags nu.

tunn linje

Läs gärna Hans Egnells bloggpost ”Du ofullständiga värld”, som behandlar samma tema ur en annan synvinkel.

Dekorrand

Bajs i grytan

29/09, 2010

Köttgryta

Så har vi fått in nynazister i riksdagen. Plötsligt rasar 1.000-tals människor ut på gator och torg och protesterar. Lite sent påtänkt kanske? Att starta facebook-grupper eller demonstrera mot nynazisterna, är dock rätt meningslöst, och till syvende och sidst rent trams. Enligt den demokratiska ordningen har vi nu ett sådant parti i riksdagen, och då måste vi gilla läget, och agera därefter.

Att nynazisterna blev så stora att de t.o.m. kom in i riksdagen är förstås olyckligt, men vi måste göra en nykter analys av varför det kunde ske. Det besvärliga är att vi då måste inse att det faktiskt inte är de som är det största problemet. Vi borde istället fundera på vad vi själva har gjort för fel. Kanske det är oss själva vi ska demonstrera mot istället? Fast… det förutsätter ju självreflektion och ödmjukhet, och det är kanske för jobbigt?

Att hetsa mot Sd, och påstå att de är orsak till mer främlingsfientlighet, är faktiskt precis lika dumt som Sd:s svartmålning av invandrare muslimer. Sd bär inte hela skulden, annat än att de rider på en våg av missnöje med den förda politiken. Och eftersom väldigt få politiker har pratat klarspråk om invandringen får Sd tolkningsföreträde. Avsaknaden av visioner öppnar alla dörrar för än mer dumhet. Gammelpartierna ska inte slå sig för bröstet i självgod arrogans – vänstern och sossarna har minst lika många lik i garderoben som Sverigdemokraterna. Enda skillnaden är att vi har vant oss vid deras liklukt.

Den största missen är att ingen (eller åtminstone väldigt få) har debatterat med Sd och granskat deras frågor ordentligt. Ofta har de analyserats fullkomligt felaktigt, t.ex. som ett extremhögerparti, när de egentligen är nästan exakt som socialdemokrater, fast från 1970-talet. Mainstream-media och andra politiska partier har ignorerat dem (och nu verkar det som att de fortsätter samma misslyckade taktik och gör allt de kan för att alltjämt låtsas som att de inte finns). Att denna arrogans nu slår tillbaka med full kraft är rätt så uppenbart. Man har fokuserat på fel grejer.

När Jimmie Åkesson fick en helsida i Aftonbladet förra hösten, så hade han kunnat skriva om deras visioner och politik på en mängd olika områden. Men det fanns ju bara ett område som var mer intressant än allt annat, och det vara att hata islam. Så det var det han skrev om. Det säger rätt mycket om partiet och dess fokus.

Det finns något djupt paradoxalt i att man å ena sidan tycker att det är helt rätt att sparka ministrar från gammelpartierna, för att de inte har betalt TV-licensen, och att många vanliga medborgare faktiskt kan bli upprörda över sådant – på riktigt – samtidigt som ledande Sverigedemokrater uppenbarligen kan komma undan med de mest otroliga dumheter, som öppen rasism, naziflaggor, bokbål och liknande företeelser. Kanske för att ingen kan tro att sådana överdrifter kan vara på riktigt, i snälla mellanmjölks-Sverige, där alla tycker likadant. För… så illa kan det väl ändå inte vara? Men det kan det.

Det finns Sverigedemokrater högt upp i hierarkierna som skriver nazisthälsningar i e-brev till partikamrater, som förnekar förintelsen på nazistiska forum, som gillar historierevisionism, som påstår att invandrare har en aggressiv gen, som donerat pengar till nazistiska våldsorganisationer, som beskriver islam som en pedofilsekt på nazistiska forum, som varit (och kanske fortfarande är) medlemmar i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna, som beskriver homosex som likvärdigt med pedofili och djursex, som… Ja, det är bara början. Det finns mycket, mycket mer.

Invandringen beskrivs av nynazisterna som ett jätteproblem, vilket är något de har tjatat om i många år. Och precis som med andra lögner, som man tjatar om, år ut och år in, så blir de till slut etablerad sanning. Men nu säger de plötsligt att de inte vill kasta ut invandrarna. Och det är väl fint? Men ska man verkligen tro på deras ord? Vi utgår från att de etablerade politikerna har dolda agendor, saker de inte säger, så varför ska vi plötsligt ta för givet att ett gammalt nazistparti inte har det? Men eftersom gammelpolitikerna fortfarande är lika visionslösa som tidigare, så kan vi nog tyvärr förvänta oss ett närmande till Sd:s idéer. I brist på egna idéer får de väl ta nynazisternas…

Nazister i tyska riksdagen

Sverigedemokraterna tjatar gärna om att de inte alls är rasistiska, inte alls är nazister, men jag tillåter mig att betvivla detta, kraftigt. Sd har sitt direkta ursprung i den nazistiska rörelsen BSS (jag bråkade med de här filurerna redan på slutet av 1980-talet, alltså), och många medlemmar finns kvar sedan många år tillbaka. Det är inte särskilt länge sedan medlemmar i Sd brände judiska böcker, bar naziuniformer, viftade med högerarmen och skrek ”Sieg Heil”.

När Jimmie Åkesson gick med i partiet pågick detta för fullt, och det tog några år till innan brunskjortorna hade åkt in i garderoberna. Jimmie gjorde en svensk version av David Duke och hans reformation av Ku Klux Klan i början av 1970-talet. Men tyvärr tror jag att brunskjortorna och ridstövlarna står kvar i garderoben, i väntan på ”bättre” tider. Vad var det som fick Jimmie Åkesson en gång i tiden att välja just detta parti? Trots brunskjortor och Sieg Heil? Eller… var det kanske just det som attraherade honom?

Naturligtvis finns inget uppenbart rasistiskt eller nazistiskt kvar i Sd:s partiprogram. Sånt har de gjort vad de har kunnat för att rensa ut. Men jag tror som sagt att partiets själ fortfarande är densamma. Ur min synvinkel är Sd fortfarande nynazister, och jag kommer att fortsätta att rubricera dem som det, till dess att jag har fått ovedersägliga bevis för att de verkligen inte är det. Det har sagts förr, och behöver uppenbarligen sägas igen – vi svenskar är alldeles för godtrogna och medgörliga. Och vi har ett väldigt kort minne.

Det finns många debattörer som anser att det är dumt och otidsenligt att tala om Sd:s nazistiska bakgrund, och att vi bör fokusera på vad de vill just nu, som om deras förflutna inte fanns. Själv anser jag att det är extremt historielöst och hopplöst naivt. Det händer ju alltjämt att en och annan företrädare för Sd låter tungan snubbla, och så ramlar det ut en och annan groda. Grodor i bruna skjortor med armbindel. Så varför ska vi plötsligt lita på dem, bara för att de har kostym och slips, och har röstats in i riksdagen? Det bevisar ju egentligen bara en sak, och det är att de har bedrivit en fantastisk reklamkampanj, och att de har lyckats övertyga en tjugondel av det svenska folket att rösta på dem, kanske med falska förespeglingar.

För mig känns Sd lite som en maträtt, som i sin ursprungliga form innehöll en stor mängd bajs. Men nu har de pillat bort allt bajset, och fyllt på med flera jättenyttiga ingredienser, så nu går det bra att äta den, fast det är samma gryta. Eller…?
…Smaklig måltid?

Nazister på marsch

Nu har jag ägnat en stor del av detta blogginlägg åt att dissa Sverigedemokraterna. Men nästa fråga som kommer upp, är förstås hur de gamla riksdagspartierna ska hantera det nya partiet i riksdagen. Ska de minska ner platserna i utskotten, och fortsätta med mobbningstaktiken? Först kan man ju fråga sig – hur bra har det funkat hittills?

Det är dags att ta den demokratiska skeden i vacker hand, öppna dörren för samarbete i de frågor där Sd faktiskt redovisar vettiga åsikter, ta diskussionerna, ta debatterna. Låta Sd ta sitt parlamentariska ansvar. Eller som Jan Guillou så riktigt påpekar – inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt. Då kommer alla eventuella mörkerkrafter fram i ljuset.

Och framför allt – dra en tydlig gräns vid Sd:s främlingsfientliga politik, särskilt deras nyanslösa muslimhat. Bemöt allt nynazisterna säger i dessa frågor med argument och idéer, aldrig personangrepp och mobbing! Och framför allt – intelligenta frågor. Bästa taktiken med sverigedemokrater är nämligen att låta dem prata. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva.

tunn linje

Som en liten bonus ska jag dessutom göra en kortversion av vad Magnus Betnér redan tidigare har gjort, något som jag kritiserar andra för att inte göra i tillräckligt hög grad – förklara varför Sverigedemokraterna har fel i frågan om invandringen.

Invandringspolitikens största problem är inte egentligen invandringen, utan det att vi har ett bidragssystem i Sverige, som inte alls är anpassat för den nya världen, med all migration och snabba folkrörelser. Så när folk kommer hit kan vi inte hantera det, utan låser in alla nykomlingar i läger (som vi dessutom tvingar kommunerna att inrätta, vilket leder till att flyktingarna blir hatade från första stund!). Sen gör vi dem till vingklippta bidragsknarkare, och hur blir det då?

Sveriges ekonomiska system är inte anpassat för en stor invandring, så i praktiken försätter det oss i en situation där vi måste välja. Antingen fortsatt invandring och ett totalt förändrat skatte- och bidragssystem, eller så måste vi stänga gränserna för att försvara vårt gamla socialdemokratiska välfärdssystem. Sd:s politik är alltså den logiska och ofrånkomliga konsekvensen av en totalt visionslös socialdemokrati som inte har anpassat sig till vårt nutida, mer dynamiska och lättrörliga samhälle.

Vi behöver invandringen, av en hel mängd olika skäl. Sverige har varit ett utpräglat invandringsland sedan vikingatiden, och det har till allra största delen varit av godo. Vi har fått hit hantverkare och andra yrkeskunniga som har berikat oss på många sätt. Alla verkligt framgångsrika kulturer är pluralistiska på ett eller annat sätt, öppna för nya idéer, ny teknik, nya metoder. Nya människor.

De invandrare som kommer hit i vuxen ålder är dessutom en superbonus, eftersom de inte har kostat Sverige något i barnomsorg eller skola. De kan börja jobba direkt. Har de dessutom en god utbildning så är det en ännu större vinst för oss.

Att brottsstatistik är något som Sd gillar är uppenbart. Intressant nog kan man få fram samma överrepresentation av kriminella i andra grupper än invandrare. Socialgrupp 3, t.ex. Men det talar man inte så högt om, eftersom det är Sd:s främsta rekryteringsbas. Vad man missar är att en förkrossande majoritet av alla invandrare OCH svenskar faktiskt är laglydiga människor som vill göra rätt för sig, arbeta, försörja sin familj och bidra till samhället. Ett samhälle där inte alla får plats är felkonstruerat.

Varje ny person är en tillgång. Det sägs att det inte finns jobb till alla nya invandrare, men det är ju rent skitsnack och bristtänkande. Låt dem starta nya företag, låt dem jobba med vad helst de vill jobba med som kan ge en slant. För varje tusental nya människor i vårt land så har vi också tusen till som vill köpa mat, kläder, skor, hus, bil, tandläkarvård, kursverksamhet, möbler, telefoner – kort sagt allt det där som vi brukar konsumera. Och så kan de generera mer vinst för oss andra – och varandra. Det är så människors samhällen fungerar, när de fungerar som bäst.

Varje ny person som kommer till Sverige är en vinst.
Eller i alla fall en möjlighet till vinst – om vi inte sumpar chansen…

tunn linje

Läs Jon Voss utmärkta artikel om Sd:s ideologi.
Läs även gärna Paulina Neuding & Johan Lundberg i en artikel om invandringen i DN Debatt och Johan Ingerös kommentar i NEO!
Torbjörn Jerlerups länksamling ”Argumenten mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna” är också värd att studera.
En lång och läsvärd artikel om Sd på Sagor från livbåten.
Sverigedemokraterna.de är en självklar källa till saklig kritik mot Sd.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Dekorrand

Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

17/09, 2010

Min artikel i Newsmill

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

tunn linje

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Våga vägra datalagringsdirektivet!

4/09, 2010

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Våga Vägra Datalagringsdirektivet, i SvD

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

tunn linje

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

tunn linje

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

tunn linje

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

5/08, 2010

Children

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Barn som pussas

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Female masturbation

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Barn matar knullande känguru

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
- Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
- Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

First Rule of Japanese Porn

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

tunn linje

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin

28/07, 2010

(själv-) CENSUR

Som bildkonstnär blir jag chockad, förskräckt och väldigt upprörd när jag läser om domen mot en av Sveriges främsta experter på manga. För det första är det väldigt förvirrande att inse att det finns människor som tycker att en tecknad bild i sig kan vara så allmänt kränkande att redan själva innehavet av en bild ska vara förbjudet. Och inte ens innehav – redan att titta på en bild kan vara förbjudet. Detta är för mig fullkomligt obegripligt.

Det krävs ingen Godwins lag för att jag ska dra paralleller till Entartete Kunst – den ambulerande konstutställning som Hitler beordrade, och som inleddes i München 1937. Utställningen var sammansatt för att visa folket degenererad konst, som en slags antipropaganda – och sedan skulle alla förstå vilken slags konst som var förbjuden, degenererad och destruktiv.

Idag är myndigheterna lömskare. Man visar ingenting. En människa blir anmäld för innehav av barnpornografi, och bilderna/bevismaterialet blir omedelbart hemligstämplat. Vi får inte se på vilka grunder mannen blev dömd, och kan föjaktligen inte göra en egen bedömning. Bilder av mördade (riktiga) barn går uppenbarligen bra för Åklagarmyndigheten att offentliggöra, men teckningar med påstådd sexuell kontext – nä, se det går inte. Betyder det att tecknade bilder av nakna barn betraktas som ett värre övergrepp än foton av mördade (riktiga) barn? Har vi inte nått en nivå nu som är så uppenbart absurd att även den mest godtrogne måste inse det?

Jag är uppriktigt trött på detta idiotiska mantra som ständigt upprepas – ”det är en kränkning mot alla barn att titta på en barnpornografisk bild” – det är en sån där lögn som man vill ska bli en sanning, och därför tjatar in den, varje dag, till dess att lydiga och ogenomtänkta debattörer tjatar vidare samma mantra, utan att reflektera över den absurda innebörden. Thomas Bodström har ju t.o.m. påstått ”att titta på en barnpornografisk bild är det värsta brott man kan göra mot ett barn”. Ordagrant. Men vänta lite nu… vad sägs om mord, misshandel, undernäring, vanvård och systematisk verbal kränkning? Nä, att sitta på en kammare någon helt annanstans utan barnets vetskap, och titta på en bild, det är minsann mycket värre (särskilt om du runkar samtidigt). Hur tänker folk egentligen?

Nej, nej, nej – det är INTE en kränkning mot NÅGON om jag skulle råka ha en bild i min dator som somliga skulle klassificera som ”barnpornografisk”. Och alldeles särskilt inte om bilden faktiskt inte ens visar ett verkligt brottsoffer, utan en fiktiv figur. Lika lite som det är en kränkning mot alla muslimer att jag har karikatyrer av Mohammed på min hårddisk (eller på toaletten). En intressant aspekt av sammanhanget är att om jag skulle ha verkliga foton av hur din bror sakta får sitt huvud avskuret, eller dina barn blir torterade med saltsyra, så är dessa bilder inte olagliga att inneha. Det skulle eventuellt tyda på en synnerligen obehaglig läggning hos mig, men innehavet i sig skulle ändå inte bryta mot lagen. Det är så fort det kommer in sex i bilden som det blir olagligt. Och då spelar det plötsligt ingen roll om bilden jag har visar ett barn som faktiskt njuter, eller ens om bilden är tecknad, och därmed inte en verklig person.

(själv-) CENSUR

Jag har många konstnärer i min krets, och jag känner flera som har erotisk konst på sin repertoar. Detta inkluderar som bekant mig själv. Många av dessa konstnärer (inklusive mig själv) är nu uppriktigt oroliga – om någon av oss skulle få besök av farbror blå skulle hela vår värld kunna falla samman. Vi vet oftast inte själva vilka slags bilder vi har i alla våra lådor, hyllor och hårddiskar, och framför allt – vi vet inte vilka bedömningsgunder som gäller just nu. Det som var vanlig konst för en tid sen kanske plötsligt har förvandlats till barnpornografi nu. Det skulle kunna vara kopior av skisser med nakna människor jag fått av någon annan konstnär, foton från ett familjeorienterat nudistläger (nakna, glada barn!), en bok med foton av David Hamilton, en gammal porrfilm med Traci Lords, en bok med manga – eller något annat som var lagligt tidigare, men som nu har blivit olagligt. Och jag kan ju inte ens veta vad som skulle betraktas som olagligt, eftersom det bygger på godtyckliga bedömningar från enskilda personer, vars bedömningar jag inte ens får ta del av!

För de konstnärer som gillar stora bröst, breda höfter, muskler, stora kukar och mycket könshår är problemet inte så stort, i alla fall inte om det är det enda bildmaterial man har i sina hyllor och hårddiskar. Där är det ju ingen tvekan om att det handlar om vuxna kvinnor. Men vi som föredrar slanka kvinnor med små bröst och sparsam könsbehåring ligger förstås mer illa till. Jag är faktiskt allvarlig nu, och inte sarkastisk. Detta är på riktigt – i Australien har man redan förbjudit porr med småbröstade kvinnor. Ska vi få lika galna lagar här i Sverige också? Eller, ja just det – vi har ju redan fått några lagar som är ännu galnare. Att förbjuda innehav av omoraliska teckningar t.ex. – DET är extremt galet, fullkomligt sinnessjukt!

Det blir verkligen helt vansinnigt att jämställa en bild med ett verkligt brott. Och ännu galnare blir det när bilden föreställer en fantasi. Oavsett om bilden är gjord fotografiskt, med modeller/skådespelare som låtsas, eller om den är tecknad. Annars går det faktiskt inte att ha några bilder alls, som föreställer ”dokumenterade brottsoffer”. Det blir faktiskt tankebrott, Orwellskt ”krimtänk”, på riktigt. När ska våra lagstiftare fatta att det är skillnad på fantasi och verklighet? Jag kan ha fantasier om hur jag mördar för mig misshagliga personer, eller hur jag ger Beatrice Ask en rak höger (så att hon flyger i fin båge över Gamla Stans tak) – men det är faktiskt först när jag gör det på riktigt som jag kan straffas för det – alternativt om jag hotar lilla Prussiluskan med våld, direkt eller via brev eller telefon. Då är själva hotet också ett brott. Men så länge jag knyter näven i fickan och önskar någon död, så är det faktiskt inget brott.

(själv-) CENSUR

Jag har skrivit om det här många gånger tidigare, till exempel i november förra året; Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker, och Regeringens egen lilla Prussiluska, men kunde aldrig ana att den nya lagstiftningen kunde slå så hårt, så fort. I min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen raljerar jag kring tokiga sexlagar runt om i världen, men drar också en del allvarliga resonemang till sin spets, och finner nu att mina värsta skräckscenarion redan blivit verklighet.

Som en föraning skrev jag i en bloggpost i januari detta: ”Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot” – och det har nu tyvärr blivit besannat. Vem som helst kan nu drabbas av detta, och det är härmed bevisat. Du också. Även om du vet att du inte har något att skämmas för, kan polisen och åklagarmyndigheten säkert hitta något. I en annan bloggpost skrev jag om Censur och Internetpolicy. Också läsvärt i sammanhanget.

Vi brukar importera amerikansk skit till Sverige, och denna destruktiva, puritanistiska, fanatiskt kristna nyviktorianism som slår allt djupare rötter i den svenska myllan är något av det sämsta vi någonsin har importerat. Redan 2007 flaggade filmdatabasen IMBd för ”child nudity” på filmer som ”Du är inte klok Madicken”, ”Ronja Rövardotter”, ”Kådisbellan” och ”Barnens ö” har stämplats med denna ”information”, naturligtvis i syfte att varna stackars gymnofoba amerikaner för detta fa-a-a-a-arliga som nakna barn representerar. Och nu importerar vi alltså denna skräck hit till Sverige, bit för bit.

(själv-) CENSUR

Det mest skrämmande med denna utveckling är å ena sidan att massor av människor nu börjar se sina egna fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar – sina egna hem – som potentiella riskzoner, orsaker till legaliserade hemfridsbrott. Och risken är högst sannolik. VEM SOM HELST – du med – kan råka ut. Vem går helt fri? Vem har INGENTING i sina fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar som eventuellt skulle kunna tolkas som barnpornografi av en elak polis eller en sjuk juristhjärna med mördarinstinkt?

Det mest skrämmande å andra sidan är att vanliga människor som aldrig ens har haft en tanke på att åsynen av nakna barn skulle kunna uppfattas som sexuellt stimulerande, blir nu dagligen påminda om att så är fallet, och att vi alla måste vara väldigt försiktiga med hur vi betraktar barn, over huvud taget. Burkha för alla barn, någon?

En djupt tragisk konsekvens av den rådande peddohysterin är också att barnen kommer i kläm – ordentligt. I den fanatiska ivern att skydda barnen från sexuella övergrepp utsätter vi barnen för ett sexuellt övergrepp. Vi demoniserar barnens egen sexualitet. Vi vill förhindra sexuella övergrepp från vuxna mot barn, men barnens egen sexualitet, egna sexuella handlingar, blir totalt förtryckta. Barn onanerar, pojkar får erektion, barn leker sexuella lekar – men allt detta får alltså en fruktansvärd skamstämpel som naturligtvis skrapar av sig på barnen. Barn snappar intuitivt upp de vuxnas skräck för barnsexualitet, och reagerar med skam. Varför talar ingen om detta?

Det perfekta jobbet för en pedofil med smak för barnpornografi är naturligtvis polisen eller åklagarmyndigheten, just på de avdelningar där barnpornografibrott skall utredas. Där kan de få sitta och granska könsbehåring och bröststorlekar hela dagarna, och få betalt för det – med spelad indignation som spännande krydda på tillvaron, förstås. Vi kan alltså inte förvänta oss att en utredning blir opartisk och förnuftig.

FRA-motståndet skapade en bloggbävning. Detta nya intrång i, och hot mot den personliga integriteten, som denna barnpornografilag, är faktiskt minst lika illa, om inte etter värre, och förtjänar en minst lika omfattande bloggbävning som FRA. Och det ser ut att faktiskt bli så, vilket gör mig oerhört tacksam, mitt i min förtvivlan. När man som medborgare börjar se staten som ett allvarligt hot (vilket jag faktiskt gör nu!), så har staten förverkat sin rätt att existera.

Det är min optimistiska förhoppning att domen mot mangaexperten i själva verket är en medvetet vald strategi av advokater och domare för att visa hur absurd lagen är – en korrekt iscensatt, men med en konsekvens intill det absurda, och med ett oskyldigt bondeoffer i from av vår mangaexpert. Hur det än är, så hoppas jag att denna rättegång får det ofrånkomliga resultatet att denna ogenomtänkta och destruktiva lag omedelbart avskaffas. Om inte annat så tänker jag definitivt vara delaktig i ett avskaffande så fort vi pirater äntrat Riksdagsskutan. Var så säker på det!

Det är verkligen dags att återfå sansen i den här debatten, och börja agera konstruktivt. Det är en extremt liten andel av befolkningen som över huvud taget är intresserad av barnpornografiska bilder, och en ännu mindre del som ägnar sig åt att framställa och sprida bilder som är barnpornografi på riktigt – äkta fotografier på vilka prepubertala barn blir utsatta för sexuella övergrepp. Att framställa sådana bilder förutsätter en brottslig handling i sig, som självklart måste beivras, hårt, och ännu hellre förhindras.

Alla polisiära resurser som nu letar mangabilder i oskyldiga människors datorer borde egentligen läggas på att söka upp och stoppa de som är de verkliga brottslingarna – de som begår faktiska övergrepp mot barn. Inte bara sexuella övergrepp – det finns faktiskt övergrepp som är ännu värre; systematiskt våld, undernäring och mord. Om vi ska skydda barnen ska vi väl ändå göra det på riktigt?

Det är dags att skrota barnpornografilagen i dess nuvarande utseende, och gå tillbaka till hur det var innan innehav förbjöds. Informationsfriheten måste vara absolut, och resurserna måste läggas på att hindra riktiga brott. Inte låtsasbrott mot låtsasindivider. Stoppa framställningen av barnpornografi, ja, gör det – på riktigt! Men gör det med riktiga polismetoder, och slå hårt, riktigt hårt, mot de som utnyttjar och misshandlar barn. På riktigt.

tunn linje

Här är några fler som bloggat om denna rättskatastrof:

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

Det glädjer mig förstås något alldeles oerhört att Piratpartiet har tagit en stark ställning i denna fråga. Jag har hört ett och annat varningens ord från folk som tror att vi kommer att betraktas som ett barnporrpositivt parti, men i det här fallet handlar det om informationspolitik privatliv och rättssäkerhet, vilket alltihop verkligen är att betrakta som piratfrågor. Om Piratpartiet inte skulle ha tagit ställning i denna fråga skulle vi faktiskt ha bevisat oss ovärdiga förtroendet att försvara mänskliga rättigheter i Riksdagen. Så det var ju bra att vi gör det.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Israel – fel sorts pirater

1/06, 2010

Blodfläckad israelisk flagga

Nu har Israel skitit i det blå skåpet på riktigt. Att anfalla en fredlig och obeväpnad båtkonvoj med hjälpsändningar – på internationellt vatten – och dessutom skjuta ihjäl folk med automatvapen för att de försvarar sig, är inget annat än en fullkomlig katastrof. En skandal utan like. Och – en prestigeförlust som är omätbar.

Israel har sitt eget Vietnam – Gaza – och skördar nu frukterna av sina missgärningar. Desperat försöker de att förhindra det slutgiltiga nederlaget, denna gång genom att med brutalt övervåld stoppa hjälpsändningar till Gaza, och skyndar paradoxalt nog därmed på förloppet. Gaza är förlorat – inse det!

Ship to Gaza är ett humanitärt projekt som arrangerat denna båtburna hjälpsändning till Gaza, givetvis med så mycket kändisspektakel och mediabevakning som möjligt, för att samtidigt fästa världens ögon på de orättvisor som Israel utsätter invånarna i Gaza för, och för att göra det omöjligt för Israel att stoppa hjälpsändningen.

Men aldrig hade väl någon kunnat ana, allra minst arrangörerna av Ship to Gaza, att Israels regering skulle tappa koncepterna så fruktansvärt, låta döda minst 10 personer, såra 30, och riskera livet på hundratals fredsaktivister från hela världen, däribland flera kända namn från Sverige.

Det har nu i ett slag blivit helt omöjligt att stödja Israel politiskt utan att fullkomligt förlora all trovärdighet. Hade Israels regering tänkt på det innan de gav denna huvudlösa order? Är de komplett galna, eller har de blivit överberusade av arrogans och högmod? Eller har de någon slags dödslängtan, och sjuklig drift att bli ovänner med hela världen? Om de bara hade väntat till dess att båtarna kommit lite närmare, och om de istället för att skicka in kommandosoldater hade skött det hela lite snyggare, så hade propagandavinsten varit Israels. Nu slarvade israelerna bort sin chans med råge.

Israelerna brukar skryta med sin fantastiska militär och sin oöverträffade underrättelsetjänst. Nu visar det sig vara tomma tunnor och förbannad lögn. Det är inte utan att man undrar hur något så fegt, inkompetent och klumpigt som denna manöver kan genomdrivas av ett land som berömmer sig om att vara militärt kompetenta. Så gränslöst klantigt att det inte är utan att jag undrar om det var avsiktligt. Har någon hittat på denna galna manöver för att Israel ska få en oemotståndlig anledning att dra sig ur Gaza?

Nu går förstås vågorna höga i media, på debattsidor och bloggar, och alla lägger skuld på Israel – eller på Hamas. Antingen är Israel de värsta bovarna, eller så är det arabländerna. Israel skuldbeläggs för alla palestinska flyktingar, men man glömmer gärna att de flesta arabländer sparkade ut alla judar efter 1948. På båda sidor finns såväl offer som förövare, och ingen går helt fri. Men någon att skylla på måste vi uppenbarligen ha, oavsett vilken sida vi väljer. Och så fattar vi inte att så länge vi praktiserar denna (gamla judiska) sed att utse någon som syndabock, så kommer konflikten att fortsätta.

Att som israelerna försöka komma undan skulden för detta mordiska övergrepp, genom kasta skuld på dem de själva attackerar, och förklara dödandet med att de blev utsatta för ett ”bakhåll” är i bästa fall ett utslag av ”chutzpah” (chockerande fräckhet), men ytterst sett djupt tragiskt, och patetiskt. Båtresenärerna, som fortfarande befann sig på internationellt vatten hade som angripna varit i sin fulla rätt att döda varenda en av de israeliska piraterna. Om detta råder inga tvivel. Jag förespråkar sällan våld – men självförsvar är en omistlig mänsklig rätt, och det gäller förstås även i detta fall.

Att de försvarade sig med de få vapen de hade – påkar, knivar, sina bara händer, samt ett par pistoler de lyckats ta från de anfallande lönnmördarna – kan bara ses som bevis på lovvärd tapperhet och stort mod. Att påstå att de som försvarade sig ”tappade kontrollen” när de använde sig av sin självklara rätt att försvara sig och de sina är förstås fruktansvärt kränkande, särskilt gentemot dem som förlorade sina liv i kampen mot angriparna.

Självklart är Ship to Gaza ett mediaspektakel, en propagandamanöver för att stödja Hamas, något jag själv tycker är högst tvivelaktigt, och lika självklart tycker jag nog att det hade varit om Israel hade bordat konvojen för att inspektera lasten – men inte på internationellt vatten, och inte med kommandosoldater klockan fyra på morgonen. Det tyder på ett riktigt, riktigt dåligt omdöme.

Ship to Gaza

Denna djupa konflikt, som pågått i över 60 år, måste på något sätt få en lösning, ett slut. Men lösningen ligger varken i att utplåna staten Israel, som araberna vill, eller för den delen att skapa en ny imperialistisk terrorstat med ockupation, rasistiskt apartheidsystem och höga murar – som Israel redan har gjort. Terrorbalans är ingen bra fredsmetod. Det har vi redan fått kvitto på, om och om igen. Men vi måste åtminstone försöka förstå varför arabländerna vill utplåna Israel, likaväl som vi måste försöka förstå varför Israel anser sig ha rätt att kräva sitt territorium. Ur denna förståelse måste komma en kompromiss. Israel kommer inte att försvinna – inte heller Israels grannar.

”One who lives by the sword shall die by the sword”

Våld föder våld. En sanning som vi gärna glömmer när vi själva blivit kränkta. Men det enda som faktiskt kan lösa denna konflikt, långsiktigt, är att välja försoning och kärlek. Det finns verkligen ingen annan väg. Israelerna måste försonas med allt det våld och död som de utsatts för från omvärlden, och omvärlden måste försonas med allt det våld och död som Israel utsatt sin omgivning för. Annars kommer den ömsesidiga terrorn och dödandet att fortsätta i all evighet – eller i värsta fall eskalera till en total kollaps och våldsorgie. Tredje världskriget skulle kunna börja just där, i det som en gång i tiden var den bördiga halvmånen, de västerländska och asiatiska civilisationernas ursprung.

Själv sätter jag mitt hopp till konsten, diplomatin – och enskilda medborgares fredssträvanden. Det finns många israeler och palestinier som organiserar sig, skapar gemensamma projekt som symfoniorkestrar, berättarfestivaler och gemensamma träffpunkter. Tyvärr motarbetas dessa strävanden ofta av de mer hårdfört militanta från båda sidor. Mer än en gång har palestinska självmordsbombare sprängt sig själva och andra i sin omgivning, i just sådana sammanhang där människor sökt samarbete och fred, snarare än fortsatt konflikt och krig, liksom israelerna gång efter annan kränkt palestinernas rätt, med ockupation och militär terror.

Dock måste just detta våldsamma övergrepp bemötas med en kraftig markering, och därför förordar jag en total bojkott av israeliska produkter. På samma sätt som Sydafrika under flera år blev bojkottat av nästan hela världen, på samma sätt borde vi nu sluta köpa alla produkter som bidrar till Israels ekonomiska välstånd och militära rustning. Det gäller förstås frukt och grönt av märkena Jaffa, Carmel och Top, JOZO havssalt, Eden Springs vatten, Hälsans Kök (tyvärr, för de gör goda vegetariska produkter), Soda Stream – och en hel del andra produkter av olika slag, inte minst inom IT-sektorn.

Jag kan ha fått fel information (allt på Internet är faktiskt inte sant!), så ta inte mina uppgifter som 100 % säkra – undersök vidare, så att ingen blir oskyldigt drabbad. Men det är verkligen dags att sätta ner foten nu, och att göra det med demokratiska metoder, utan att använda våld. Vi gör det med våra plånböcker.

Bojkotta Israel! NU!

Jag har strukit en del av mitt blogginlägg, eftersom jag i efterhand har sett att jag skrev i affekt, strax efter det våldsamma debaclet med bordningen av båtarna. Jag tror egentligen inte att bojkott är den bästa metoden att komma åt problemet. Situationen är mycket mer komplex än så. Det enda som faktiskt fungerar är att på sikt öppna upp för mer dialog. Och att komma förbi den religiösa agendan. Fanatisk religiositet har en fantastisk förmåga att sabotera nästan vad som helst – särskilt om den styr flera sidor i en konflikt. Dock tror jag alltjämt att det krävs någon form av stark politisk och diplomatisk markering gentemot Israel, internationellt – men så har det ju också blivit, och Israel kommer att få lida av sviterna av sin egen klantighet ett bra tag framöver ändå. Med andra ord – jag tänker inte åka på semester till Israel, men en och annan Jaffa-apelsin lär nog slinka ner i framtiden också.

tunn linje

Läs mer på:
Ship to Gaza, The Guardian, New York Times, The Free Gaza Movement, Al Jazeera, Bradley Burston i den israeliska tidningen Haaretz, Gideon Levy, också i Haaretz, Copyriot

Dekorrand

Den förlamande skräcken för drogliberalism

7/05, 2010

Psykedelisk konst

Det finns en skräck hos många politiskt aktiva – i Piratpartiet lika mycket som hos andra partier – att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som drogliberal. Oavsett orsak. Själva ordet ”drogliberal” antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.

Därför vågar väldigt få ens ta i frågan, vilket leder till att den fascistoida nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Detta är väldigt tråkigt, eftersom den nyanserade debatten därför numera lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda, vilket i längden får ödesdigra konsekvenser för samhället.

Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att minska eventuella skador. Detta är mitt perspektiv. Skademinimering, och frihet under ansvar. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända – element som jag upplever dominerar drogdebatten totalt idag.

Tänk om ”medicinen” orsakar större skador än sjukdomen? Det finns en internationell tendens till att inse att ”kriget mot droger” faktiskt skördar betydligt fler offer och orsakar större skador än drogerna själva. I allt fler länder i Europa har man lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.

Polisutryckning

Det finns en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Detta är ett stort problem i Sverige. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.”

Fast… så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem, för att de trycks under jorden av lagstiftningen. En juridisk ekvivalent till att sopa in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det. Det borde alltså egentligen vara ett absolut krav på all lagstiftning, att innan man ens får föreslå en ny lag i Riksdagen, så måste den vara väl underbyggd med ett vetenskapligt underlag, samt att man tydligt kan påvisa att alternativa metoder inte är lika effektiva. I den bästa av världar, då. Men definitivt något värt att arbeta för.

Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Nå, vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?

Bakom galler

Vill vi hjälpa människor, eller straffa syndare?

Hur stora skador orsakar drogerna egentligen? Det finns en hel del fördomar och missuppfattningar på detta område. Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort – och allt som är tillåtet är O.K. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.

Knark är bajs.Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Eller så presenterar man extremt infantila och oseriösa skitkampanjer av typen ”Knark är bajs”, vilket kanske fungerar på 5-åringar – vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt. Och detta är redan ett faktum.

Ett visst mått av intellektuell ärlighet torde alltså vara på sin plats. I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.

Toppslätskivling

Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. I en artikel i New York Times kan man läsa om att man på Johns Hopkins School of Medicine gjort nya försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer.

En ständigt återkommande insikt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?

ayahuasca

En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan – läs mer i denna artikel på Voice of America News. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa.

Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…

Cannabis

En tredje drog som bevisligen har positiva medicinala effekter är cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar tusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.

Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.

Car crash

Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.

tunn linje

Nils Bejerots bok om serierVi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.

Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.

Även i Piratpartiet är denna fråga tabu, tyvärr, och avhandlas som regel bara privat, mellan skål och vägg. Och jag tror inte att detta kommer sig av att piratpartister som regel är starkt negativa till droger, utan snarare just för att vi är lika rädda som alla andra för att bli svartmålade i media, och utpekade som ”såna dära hemska drogliberaler”, och att vi därmed skulle förlora röster.

Men det finns starkt negativa konsekvenser av vår nutida svenska hårt repressiva drogpolitik, som ingen äkta pirat kan blunda för. Jag tänker förstås på integritetsaspekten. I och med förbudet mot innehav av droger för eget bruk, t.o.m. av så extrem grad att det är olagligt att ha en drog i blodet, så har man givit polisen carte blanche att arrestera vem som helst och tvinga dem att genomgå ett (medvetet?) förnedrande drogtest, samt att hålla dem i 12 timmar. Vem som helst kan utsättas för detta, på en ”misstanke” att du har tagit någon illegal drog.

Att detta är ett oacceptabelt maktmedel i händerna på korrumperade poliser säger sig självt, och vi har ju fått kvitto på det helt nyligen. Sen kan man alltid ta upp en diskussion om hur långt integriteten ska försvaras – ska den även gälla varje individs egen kropp? Den frågan är det få som vågar ta i, eftersom den ger filosofiska konsekvenser som definitivt inte är politiskt korrekta i vårt land.

Det manar också till eftertanke att lagstiftningen på området skiljer sig väsentligt från land till land. I Frankrike, Skandinavien och de flesta gamla Sovjetstaterna i Östeuropa har man den hårdaste lagstiftningen, medan man i flera västeuropeiska länder har avkriminaliserat, eller t.o.m. legaliserat innehav för eget bruk. Om inte annat så erbjuder ju detta onekligen tillfälle till komparativa studier.

Europeiska cannabislagar

Jag har sett och hört en del kritik mot Piratpartiets tystnad i den här frågan, och har även blivit tillfrågad direkt, hur jag ställer mig i denna fråga. Jag är vidare övertygad om att om det är något parti som måste föra upp den här frågan på agendan förr eller senare, så är det vi i Piratpartiet. INTE för att propagera för drogbruk (självklart!), men för att den oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar, och dessutom har väldigt tråkiga biverkningar på enskilda människors integritet. Beatrice Asks barnkisslagförslag är bara ett av många exempel på hur fel det kan bli, liksom när poliser missbrukar sina befogenheter – för att de har dem.

Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.

Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning. Det låter kanske paradoxalt, men det är det alltså inte.

Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.

tunn linje

Länkar till intressanta sajter:
Johns Hopkins School of Medicine, Cannabis.se, The Psychedelic Blog, Medicinsk Marihuana, Ten Most Dangerous Drugs, David Nutt’s dangerous drug list, 之乎者也, DrugWarRant

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Skatteverket vill öppna brev i Storbritannien

28/04, 2010

Royal Mail

George Orwell var engelsman. Det verkar den brittiska regeringen ha tagit fasta på, för inget land i världen har så mycket kameraövervakning som just Storbritannien. Och inte bara på offentliga platser, utan t.o.m. i en del privatpersoners hem. 1984 är närmare än vi tror. Paradoxalt nog terroriseras privatpersoner som fotograferar i offentliga miljöer av polisen, eftersom alla med kameror är misstänkta terrorister. Men poliser får man inte fotografera, för det är förbjudet. Och det blir bara värre.

Nu vill den brittiska regeringen öppna privatpersoners post, utan att behöva söka tillstånd innan, och utan att behöva meddela adressaten. I Telegraph hittade jag en artikel om detta, och läser med stor förvåning om hur det brittiska skatteverket vill kunna öppna brev på posten, för att kontrollera ”misstänkta brev”. Officiellt vill man införa detta för att motverka smuggling av tobak, men som det alltid blir när man öppnar dörren till nya möjligheter, så används snart detta för en mängd andra ändamål också.

Många har förstås blivit upprörda, eftersom den brittiska brevhemligheten allmänt betraktas som sakrosankt, och inte sedan kriget har denna postala integritet inskränkts det minsta. Nu vill alltså myndigheterna införa denna möjlighet igen – för att stoppa tobakssmuggling. Jag må vara en smula konspiratorisk till min läggning, men tror vi på det där egentligen? Kan det möjligen finnas en plan om att öka ut kontrollen lite till, och sen lite till, och sen ytterligare lite till?

Nu väntar vi bara på ytterligare ett utspel från Beatrice Ask, i vilket hon lovprisar den brittiska regeringens tilltag, och förespråkar något liknande här i Sverige. Vi som självklart skulle protestera mot ett sådant tilltag, eftersom vi inte tycker att någon ska få öppna och kontrollera vår post, måste ju automatiskt vara förespråkare av fri distribution av barnporr, droger, vapen och terroristpropaganda. Det säger ju sig själv, eller hur? Och egentligen är vi nog kriminella, eftersom vi uppenbart inte har rent mjöl i påsen?

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Papperstigrar, kulisser och kolsyreis

27/04, 2010
Dockteater

Politisk teater - ett lömskt spel för gallerierna

Ingen rök utan eld, sägs det ibland. Den som säger så vet ingenting om kolsyreis och andra teatereffekter. Allt går att fejka, bluffa och låtsas fram. Något som ser ut som en jättegrej kan faktiskt vara ett – ingenting. Och framför allt kan något framstå som något helt annat än det egentligen är.

Politik är ren showbusiness. En publiksport, där det inte bara gäller att komma i mål, utan att göra det på ett så insmickrande sätt att man blir publikens favorit, alldeles oavsett tävlingsresultaten. Och självklart kan man filma, fuska så att man får straffspark till sitt eget lag.

En populär aktivitet bland politiker som vill visa sig duktiga, handlingskraftiga och ansvarstagande är att stifta lagar. Förbudslagar, då förstås. Det har i politikers ögon den starkaste effekten, och får lagstiftaren att verka handlingskraftig.

För i mellanmjölkens förlovade land, trygghetsnarkomanernas El Dorado, så måste vi naturligtvis omedelbart förbjuda allt som kan verka det minsta farligt på något sätt. Och då försvinner omedelbart problemet. Eller…?

Ibland undrar jag om en del politiker som står bakom vissa lagförslag helt enkelt är komplett dumma i huvudet. Genom bloggarna Futuriteter (pp), Gustav Nipe (pp) och Viktualiebrodern (pp), hittar jag ett betänkande från Justitieutskottet, med rubriken ”Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism

Direkt citat från Riksdagens hemsida:

”Den nya lagen innebär att fler handlingar ska kunna straffas som terrorism. Att uppmana, rekrytera eller utbilda personer till att utföra terrorhandlingar blir straffbart enligt den nya lagen. Till exempel att ge instruktioner om tillverkning av språngämnen som används vid terrorbrott.”

Tidsinställd bomb

Jag undrar lite försynt vad ”språngämnen” är för något. Löparbegåvningar? Hmmm… Men tyvärr är det här förslaget inte bara dåligt korrekturläst. Det är så urbota dunderkorkat att vilken barnunge som helst skulle kunna fatta att detta lagförslag är skräp, inte ens värt papperet det eventuellt blir utskrivet på. Det är inte utan att jag undrar hur de har tänkt, om de nu har tänkt alls.

Vem som helst kan i praktiken dömas enligt detta lagförslag. Och en hel del samhällsfenomen måste förstås stoppas direkt, om de inte ska rendera långa fängelsestraff. Militära utbildningar måste vi lägga ner. Allihop. Flygutbildningar av alla de slag. Kemiundervisning i skolorna likaså. Skönlitteratur som glorifierar terrorism måste också förbjudas. Och om någon frågar efter dessa böcker på biblioteket, så kan man ju automatiskt övervaka och skugga den personen, med hjälp av spårsändaren (mobilen). Ingen kommer undan!

Böcker med instruktioner i att skapa sprängämnen, eller gerillakrigföring, måste självfallet förbjudas för gemene man att inneha. Patenthandlingar är offentliga handlingar, men patentbeskrivningar på alla slags vapen måste förstås terroriststämplas och låsas in. Kanske vi t.o.m. måste ha ett ”tittförbud” gällande denna slags subversiva litteratur.

Det här är ytterligare ett steg i ”Orwelliseringen” av samhället, där vem som helst, när som helst, kan åtalas för ett brott, eller åtminstone betraktas som en misstänkt kriminell. Ingen ska kunna vara helt ren – alla ska kunna beläggas med skuld, alla ska kunna anklagas. Att kriminalisera en hel generation – pyttsan – det är väl inget när man kan kriminalisera ett helt folk!

Vi har idag en lagstiftande församling (Riksdagen) som uppenbarligen består av en majoritet av hopplösa klåpare, som inte ens har vett att be om hjälp när de inte begriper vad de sysslar med. Det är dags att byta ut klåparna mot smartare människor som å ena sidan vågar tänka själva och tar självständiga beslut, men också har ödmjukheten att se sina egna begränsningar och fråga om råd när det behövs.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 256 andra följare

%d bloggers like this: