Archive for the ‘Bloggar’ category

Konspirationsteorier – vad är sant, vad är falskt?

6/05, 2011

Kattkonspiration

Jag läser om konspirationsteorier i Johan Norbergs senaste Metrokrönika. Norberg filosoferar lite löst kring själva begreppet konspirationer och konspirationsteorier – inte alls så skarpt som han brukar, måste jag tillstå. Jag är en stor beundrare av Johan Norberg, men denna artikel var lite slapp och oengagerad. Dock är ämnet mycket intressant, och väl värt att vidareutveckla. Jag vill därmed inte låta påskina att det jag skriver skulle vara så mycket skarpare än Norbergs betraktelse, men jag vill gärna försöka gå djupare i problematiken.

Söker man på begreppet ”Conspiracy” på Wikipedia, så får man upp en mängd olika alternativa förklaringar, vilket förstås komplicerar ämnet – idag används begreppen konspiration, konspiratorisk och konspirationsteori väldigt slarvigt och sammanblandat, precis på samma sätt som andra modeuttryck ofta råkar ut för (tänk bara på begreppet ”feminism”).

Varför många tror på konspirationsteorier kan förstås förklaras på flera nivåer. För det första fungerar hjärnan som så att den drar slutsatser och knyter samman olika företeelser till begripliga sammanhang. Detta är en absolut nödvändig funktion för oss människor för att över huvud taget kunna klara av att hantera alla de intryck som vi får genom våra sinnen. Det betyder förstås inte att våra slutsatser alltid är korrekta, men om vi är en flock som har ett konsensus om en förklaringsmodell, så kommer det att stärka vår överlevnadspotential – därför överlever religioner, vidskepelse och andra vanföreställningar även in i vår rationellt vetenskapliga tidsålder. De förklaringsmodeller som har hållit oss vid liv i tusentals år borde väl funka även i vår tid?

En av de stora foliehattarna, David Icke, har som grundtes ”connecting the dots”, vilket är talande. Han gör det klassiska misstaget att låta sig luras av det han ser, och drar fantastiska slutsatser om ödlor, blodlinjer och dolda maktsträvanden – Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden är perfekta måltavlor, i det att de är hemliga sammanslutningar med – för oss oinvigda – okända mål och syften. Amerikanska regeringen och den judiska konspirationen är andra populära mål för denna mytbildning. Klassiskt för konspirationsteoretiker av mer avancerat slag är att de kan vara oerhört välinformerade, och ta fram en hel mängd korrekt fakta – men de drar som regel fullkomligt felaktiga slutsatser. I Sverige representeras foliehattarna framför allt av hemsidan Vaken.se, ett märkligt mischmasch av fakta, mytologi, vilda fantasier och gamla sanningar.

Konspiration (av latinets conspirare: ‘andas tillsammans’), eller sammansvärjning, syftar på ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte.”
Svenska Wikipedia

En orsak till att konspirationsteorier kan florera är att det i en kultur blir legio att inte lita på de styrande. Detta förstås alldeles oavsett om detta har faktiska orsaker, eller beror på missförstånd och okunskap. Man kan tycka att regeringen eller andra makthavare visar upp något som man tolkar som ett bedrägligt beteende, och så försöker man förklara detta beteende med allehanda teorier. Det kan alltså handla om något så enkelt som besvikelse och misstro. En ökande klyfta mellan de styrande och folket är förstås redan i sig ett demokratiskt problem, och det kommer ofrånkomligen att generera ett antal dåliga effekter, vari konspirationsteorierna bara är ett av flera symptom.

De som propagerar för allehanda konspirationsteorier är intressant nog ofta personer som inte bryr sig särskilt mycket om kritisk källforskning, personer som av en eller annan anledning känner sig utstötta och alienerade, och söker förklaringar utanför sig själva, och när det går riktigt långt leder detta naturligtvis till paranoida fantasier om att vara jagad av säkerhetspolisen och dylikt. Vissa konspirationsteoretiker är helt enkelt mer eller mindre knäppa i huvudet. Tyvärr leder detta till att många gärna tror att ALLA som presenterar teorier om konspirationer av olika slag är precis lika knäppa, vilket förstås är fel.

En konspirationsteori (av latinets conspirare: ”Andas tillsammans”) syftar på en teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.
Svenska Wikipedia

Problemet är alltså inte att folk tror på konspirationsteorier. Problemet är att många tror på illa underbyggda konspirationsteorier. Och eftersom många illa underbyggda konspirationsteorier florerar, så drar många den felaktiga slutsatsen att konspirationer över huvud taget inte existerar. Detta är förstås mer än lovligt naivt. Självklart har det alltid funnits konspirationer – när politiska ledare mördas har det ibland varit ett verk av enskilda personer, men ofta finns det en konspiration bakom – detta är ett historiskt faktum. Dold lobbyverksamhet och annan form av korruption för ofta med sig olika fomer av konspirationer och intriger. När det finns två fraktioner som konkurrerar med varandra i en organisation, så kommer de sannolikt att konspirera mot varandra.

Människor som gillar makt kommer alltid att konspirera och intrigera – så ser världen ut. Oavsett om det är makten i den lokala föreningen eller över miljontals människor i en nation. Konspirationer och macchiavelliska intriger är vardag i toppolitiska sammanhang, en del av spelet. Den som tror att big business och ministerier drivs av sanningslängtan och öppenhet är dumnaiva bortom allt hopp. Finns det en uppenbar vinst i att intrigera och konspirera, och en lika uppenbar risk för stor förlust i att inte göra det, så är det självklart att de flesta kommer att välja denna väg. Allt annat vore faktiskt rätt korkat.

Conspiracy theories

Paradoxalt nog kan det bästa sättet att dölja en faktisk konspiration vara att sprida ut mer eller mindre bisarra konspirationsteorier som är lätta att avfärda. De som inte är försiktiga kan då bli en del av denna större konspiration, i att göra sig själva till bondeoffer, som ”foliehattar”. Det finns ett gammalt talesätt, att ”det bästa tricket djävulen gjorde, var att inbilla folk att han inte finns”. Nu tror jag förstås inte på djävulen som fenomen (är jag utsatt för djävulens smarta lurendrejeri jag också…?), men talesättet går också att använda på moderna (faktiskt existerande) konspirationer.

Om jag faktiskt skulle komma väldigt nära att avslöja en verklig konspiration, så skulle det förstås gå väldigt bra att avväpna mig genom att kalla mig ”konspirationsteoretiker”, vilket idag har kommit att bli ett skällsord, som något av det löjligaste man kan vara. För att citera en okänd humorist – ”att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd”. Det finns gott om skumraskaffärer som de inblandade inte vill ska komma i ljuset. Men som regel går det också att avslöja detta skumrask med fakta.

Sen måste man förstås ta med i beräkningen att det finns många sammanhang där det teoretiseras vidlyftigt om konspirationer, som t.ex. i världspolitiken och företagsvärlden, när det nog för det mesta egentligen handlar om slumpartade sammanträffanden, lättja, dumhet och opportunism, som utnyttjas av andra. Politiker kan vilja visa sig duktiga i kampen mot terrorism, och så ser ett privat företag en chans att parasitera på denna önskan och skickar skickliga lobbyister till dessa politiker för att sälja in en ”lösning” på problemet. EU-utredningen SAFEE om kameror och mikrofoner i flygstolar för att kunna avslöja terrorister är ett typexempel på dyr och komplicerad teknologi som vi vanliga medborgare får betala för med höjda flygpriser och inskränkt integritet. Jag har dock väldigt svårt att tro att detta skulle bero på en världsomspännande fascistisk konspiration, när det oftast helt enkelt handlar om girighet och dumhet i gott samarbete. Ockhams rakkniv funkar fortfarande.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och låta korkade politiker fortsätta att införa allehanda paranoida morallagar och övervakningslagar, som datalagringsdirektiv, ACTA, FRA-lagar, SWIFT-avtalet, mer övervakningskameror, mer befogenheter för polisen och mycket annat – de ska bekämpas, och det hårt! Men den här övervakningstrenden behöver faktiskt inte betyda att det finns en världsomspännande konspiration som vill härska över hela världen. Och det är viktigt – för tror vi på den där jättekonspirationen kan det leda till att vi tappar initiativet att ändra på felaktigheter. Det blir lönlöst. Men det ÄR inte lönlöst! Att Piratpartiet lyckades få in en parlamentariker i EU-parlamentet är ett bevis för att demokratiarbete fungerar. Och jag tror verkligen på att alla former av aktivt engagemang i verkliga företeelser är den enda vägen att ändra på saker och ting – genom politik, media, konst, hjälparbete – eller positivt kreativt arbete av helt annan art.

Action speaks louder than words.

Och jag säger som Siegmund Freud, när en bekant till honom skojade om att han sög på en fallos, eftersom han rökte en cigarr – ”ibland, min gode vän, är en cigarr bara en cigarr”. Vi övertolkar ständigt, läser in, drar mer eller mindre felaktiga slutsatser – så funkar våra intellekt. Ibland hamnar vi rätt, men alltför ofta hamnar vi fel. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och ibland är ett märkligt sammanträffande just bara ett märkligt sammanträffande, utan att det finns några hemliga baktankar eller diaboliska planer bakom.

Den största faran med konspirationsteorier när de florerar som värst, är inte teorierna själva, De är ett symptom på något värre – en avsaknad av tillit. Om vi helt slutar att lita på människor, av den enda anledningen att de råkar befinna sig i en maktposition, så sågar vi också av grenen vi sitter på. Varför skulle vi ens försöka påverka politiken i vårt land, om den vi röstar på oundvikligen måste förvandlas till en korrumperad, manipulativ maktgalning, bara av det faktum att personen i fråga har hamnat i riksdags- eller regeringsposition? Paradoxen i detta är att konspirationsteoriernas existens också är ett resultat av demokrati och yttrandefrihet. Vi får väl helt enkelt lov att stå ut med att de finns, men vi behöver inte tro på allt som påstås.

Det är dags att ”avtrollifiera” begreppet konspiration, och använda det i de sammanhang där det faktiskt är relevant. Konspirationer existerar, och har alltid existerat. Därför ska vi fortsätta att kämpa för en transparens i regeringar och andra styrande organ, för att motverka intrigerande och konspiration. Det vore förstås önskvärt om vi alla bleve mer källkritiska, att vi kräver mer fakta innan vi drar slutsatser. Utbildning i kritiskt tänkande är alltså en god sak. Och så ska vi samtidigt försöka skapa ett samhälle där vi kan lita mer på varandra, så att vi slipper beskylla varandra för att vara konspiratörer, när det inte är relevant.

Komplicerat? Kanske det – men skam den som ger sig!

tunn linje

Läs även Torbjörn Jerlerups utmärkta artikel om konspirationsteoretiker!

Edit:
Läs gärna också en utmärkt artikel i Scientific American, om hur man skiljer äkta konspirationer från falska.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Mer om porren – på Newsmill!

19/01, 2011

Artikel om porr på Newsmill

Moralpredikanter och domedagsprofeter finns det ingen brist på, särskilt inte om man tror att man kan vinna politiska poäng och lite mer mediatid på det. Sex är alltid ett tacksamt ämne att exploatera, eftersom det är så laddat.

Politiker från flera olika partier skriver argt på Newsmill om varför man ska bojkotta TV4, eftersom samma koncern även äger Canal+, som sänder porr mitt i nätterna. SSU:s Jytte Guteland frossar (som väntat) i trötta klichéer och kvalificerat struntprat utan grund, och får sällskap av andra sippa tanter (könsneutralt). Som tur är får de svar på tal, både i form av kommentarer och andra artiklar.

Men jag tyckte att det behövdes en artikel som inte bara försvarar porren mot angrepp, utan faktiskt också framhåller de positiva sidorna av porren. Följaktligen återanvände jag en tre år gammal bloggpost, Porr är gott och nyttigt, som jag redigerade, kapade och uppdaterade en smula för att den skulle passa på Newsmill. Och idag kom den in – läs den gärna! Kommentarerna är läsvärda, de också – de flesta är positiva, men några är helt surrealistiska i sitt porrhat!

Läs min artikel på Newsmill!

tunn linje

Andra som skriver om porr just nu:
Ylva Maria Thompson, Per Pettersson, Hanna Söderström, Michael Gadjitza, Peter Olsson, Björn ML Andersson (också på Newsmill), Björn ML Andersson (igen, på Newsmill), Peter Olsson (också på Newsmill), Malin Westberg (också på Newsmill)

Parkurser med Calle & Jennie Rehbinder, Cirkus Eros

Dekorrand

En halv miljon läsare på TantraBlog!

5/01, 2011

500.000

Statistik kan vara rätt kul ibland. Nu såg jag plötsligt att jag på dessa tre år jag har bloggat faktiskt har fått över 500.000 besök, vilket känns uppmuntrande och roligt. Jag började med den här bloggen lite som ett mediaexperiment, för att undersöka om jag möjligen kunde påverka något genom mitt bloggande, få läsare och inspirera en och annan av dem. Och jag kan bara konstatera att resultatet är överväldigande.

Väldigt mycket som har hänt under de senaste tre åren hade garanterat inte hänt utan bloggen. Jag hade inte blivit så politiskt engagerad som jag har blivit, jag hade inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet (och sedermera medgrundare till Liberaldemokraterna), jag hade inte fått skriva så mycket till olika tidningar, och jag hade fått färre tillfällen till mediaframträdanden. Och jag hade inte fått kontakt med så många spännande och intressanta personer som jag har tack vare min blogg.

Så jag ser fram emot flera år till av bloggande. Tack alla ni som läser och kommenterar! Ni gör mitt liv rikare, mer flödande, mer dynamiskt – och roligare!

Dekorrand

2011 – det bästa året i världshistorien!

3/01, 2011

GOTT NYTT ÅR 2011

GOTT NYTT ÅR PÅ DIG, du som läser min alltjämt hyfsat långrandiga blogg. Jag önskar dig ett fantastiskt år 2011 – det bästa någonsin, förstås! Världen blir faktiskt vackrare och vackrare, bättre och bättre, för varje år som går, med färre krig, färre svältande, högre välstånd, och ett allt bättre liv för fler och fler på vår lilla planet. Jag är med andra ord optimistisk.

Mina förhoppningar inför detta år är stora, men inte överdrivet utopiska. Vår pedagogiska verksamhet med kurser, föredrag och skrivande kommer att expandera under 2011. Vi har redan fyllt flera kurser, och kommer återigen att komma till Frankrike för att hålla vår allra mest spektakulära, tantriska upplevelse- och njutarkurs Livets Goda.

Vårt nu ett år gamla företag, Rehbinder & Rehbinder HB, kommer att blomstra och växa, och vi kommer att få fler intressanta uppdrag och aktiviteter kopplade till företaget. Fler kurser förstås, men också andra uppdrag – jag hoppas på fler betalda skrivaruppdrag, och även fler fotouppdrag. Kanske en bok, kanske en utställning. Det får tiden utvisa.

2010 års största överraskning, att jag blev värvad till att vara med och starta ett nytt politiskt parti, Liberaldemokraterna, kommer förstås att bära frukt under 2011 – vi kommer att få ihop såväl de 1.500 underskrifter som krävs för att bilda ett parti, vi kommer att presentera ett manifest, och vi kommer att bli klara med ett fullödigt partiprogram under våren – och vi kommer att äga Almedalsveckan i sommar.

TantraBlog 3 år!

Den här bloggen har nu funnits i drygt tre år (jag startade den på julafton 2007), och det har blivit ett och annat skrivet och läst genom åren. 360 bloggposter, vilket alltså i snitt är ungefär en bloggpost var tredje dag. Jag är stapplande nära 500.000 läsare (kanske ramlar den halvmiljonte in under dagen…), har fått över 6.600 kommentarer – men framför allt har denna min blogg öppnat dörren till helt nya bekantskaper, helt nya diskussionsmöjligheter, och helt nya möjligheter att nå ut till en större mängd människor.

Och detta är bara början. Jag har massor med underbara planer och önskningar, kreativa projekt och härliga idéer, resor jag vill göra, saker jag vill skapa, ett och annat jag vill köpa, människor jag vill träffa, upplevelser som berikar mig och kunskaper som görmig klokare – det sista kan vi alla behöva mer av lite till mans.

Du är en del av min vision.

Det faktum att du just nu sitter och läser min text om 2011, är en del av min övergripande vision att engagera, inspirera, väcka upp, medvetandegöra och levandegöra människor i min omgivning. Om du känner dig det minsta inspirerad av att läsa något av det jag skrivit, så har jag lyckats med något som jag tycker är viktigt.

Liberaldemokraterna

Parkurser med Calle & Jennie Rehbinder, Cirkus Eros

Dekorrand

Lars Vilks – en verklig hjälte!

30/12, 2010

Rondellhund av Lars Vilks

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Kränkande bild?

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

Piss ChristEn jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

tunn linje

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Julkort jag ritat genom åren…

24/12, 2010

För att önska alla mina läsare en riktigt God Jul, så laddar jag på ordentligt och bifogar en hel drös med julkort som jag ritat genom åren – de flesta på uppdrag av diverse olika företag och organisationer. Allt för att fira denna underbara och urgamla hedniska tradition – julen.

Jultomten i en Cadillac från 1953

Jultomten på motorcykel

Jultomten i kemilabbet

Julskylt

Krokodiltomte

tunn linje

GOD JUL PÅ ER ALLIHOP!

Dekorrand

Avstängd från Failbook/Fuckbook – igen!

14/12, 2010

I januari för knappt ett år sedan stängde Failbook ner både mitt och Jennies konton, helt utan förvarning, helt utan förklaring. Efter att vi själva skrivit om det på våra bloggar och en hel drös pirater och andra bloggkollegor skrivit om det, och flera Facebook-vänner bråkat om det på Facebook, fick vi till slut våra konton återställda.

Idioterna på Fuckbook/Fearbook/Fecalbook/Fartbook/Failbook insåg uppenbarligen att de hade gjort en blunder (kors i taket?) och fixade sitt misstag med att släppa fram våra konton igen. Givetvis utan förklaring, både före och efter. Sådana är de, arroganterna från det amerikanska bolaget.

Men nu har det hänt igen! Fearbook har än en gång stängt mitt konto. Utan förvarning, utan förklaring! Carl Johan Rehbinder finns plötsligt inte på Facebook längre. Nästan 1.600 vänner i nätverket, grupper, allt. Ingen förvarning, inga frågor, inga meddelanden. Det enda jag möter är en sida som säger att kontot är avaktiverat.

Samtidigt som mitt konto blev avaktiverat fick jag ett varningsmail som säger att Facebook har tagit bort en bild som bryter mot deras bestämmelser. Jag har verkligen ingen aning om vad för en slags bild det kan vara. Vis av skadan har jag varit oerhört noggrann med att inte ha för mycket hudtoner i mina bildgallerier på Facebook, så vad kan det vara? Mina nyhetsbrev för kurser? Länkar till Tantrablog och Cirkus Eros?

Att jag har blivit nedstängd KAN denna gång eventuellt ha politiska orsaker. Någon kan eventuellt ha blivit sur för något jag har skrivit, och därför gjort en anmälan. Sånt händer tydligen alltför ofta.

Situationen frammanar intressanta frågor – är det verkligen O.K. att ett företag som etablerar sig med vad man i praktiken kan rubricera som ett monopol, kan bete sig så arrogant och nonchalant gentemot sina användare? Det skulle framstå som otroligt bisarrt om ett telefonföretag stängde av kunder för att de har ägnat sig åt telefonsex. Men leverantörer av nätburna tjänster får bete sig hur som helst.

Det verkligt skandalösa är dock att Failbook kan stänga ner en användares konto utan förvarning, utan en fråga, utan en uppmaning. Det är fruktansvärt uselt, och fullkomligt oacceptabelt av ett företag som har som affärsidé att bedriva socialt nätverkande. Facebook har betett sig oerhört respektlöst, ansvarslöst och ohyfsat mot mig och hela min vänkrets, och jag nöjer mig inte med mindre än en mycket bra förklaring. Helst en offentlig ursäkt. Allt annat är skandal.

tunn linje

Andra som skriver om min avstängning från Facebook:
Torbjörn Jerlerup (L), Torbjörn Jerlerup (igen), Kulturbloggen, Michael Gadjitza (L), Emma Opassande (Pp), Amanda Brihed (L), Malin Westberg (L), Scaber Nestor

Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Journalistförbundet, skriver i Aftonbladet om ett besläktat ämne – Apples dikterande av vad som får publiceras i deras iPads.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Det ödesdigra behovet av syndabockar

1/11, 2010

Syndabock

I långeliga tidevarv, och i många kulturer i historien, har människor haft ett behov av att utse syndabockar, ställföreträdande bärare av allt ont som drabbar flocken. Dessa ska antingen plågas svårt och drivas ut ur gemenskapen, alternativt dräpas/offras, för att återställa en tänkt obalans i samhället. Ibland handlar det om enskilda personer vid enstaka tillfällen, och ibland handlar det om hela grupper av människor som får skulden för något som drabbar hela samhället.

Klippt från Wikipedia:
Syndabocken är en symbol för utplånande av människors synder. Genom en ritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan antingen offrades eller drevs bort.
I Bibeln finns berättelser om syndabockar, men liknande ritualer har förekommit i andra religioner än judendomen. I Antikens Grekland tillämpades en ritual med en mänsklig syndabock (pharmakos), då en funktionshindrad, tiggare eller kriminell gavs skulden för sjukdom, svält eller invasioner och drevs ut ur samhället.
Som metafor används ordet syndabock när en person ges skulden för det någon annan gjort. Att ”leta syndabockar” innebär att man försöker peka ut enskilda som skyldiga till händelser där egentligen många är skyldiga.

I modern tid har vi utsett vissa grupper som syndabockar – judar, kommunister, homosexuella, nynazister m.fl. – och i nutid har vi framför allt pedofiler och terrorister. Och jag tar mig friheten att med detta blogginlägg förutspå en alldeles ovanligt obehaglig framtida utveckling, genom att förutspå nästa potentiella grupp av syndabockar. Minns var du läste det först:

Kriminella.

Vad menas egentligen med kriminella, och varför är det en alldeles särskilt obehaglig utveckling att utse just kriminella till syndabockar? Det är en obehaglig utveckling eftersom faktiskt vem som helst, vid vilket tillfälle som helst, kan hamna i den föraktade gruppen, vilket förstås är ett utsökt maktredskap, eftersom alla skärper sig, censurerar sig själva, är på sin vakt – management by fear. Skam, skuld och skräck som styrmedel, och ingen kommer undan, ingen är skyddad på basis av sin yttre identitet.

Om en regering inför godtyckliga lagar på allehanda områden, lagar som dessutom är motstridiga gentemot varandra, svårbegripliga och mer eller mindre omöjliga att följa till punkt och pricka, kompletterat med en i det närmaste heltäckande kontrollapparat, så kan förstås vem som helst när som helst plötsligt förvandlas till en brottsling. Du kan göra allt som står i din makt för att ha ”rent mjöl i påsen”, men det tjänar inte mycket till när det är någon annan som bestämmer vilket mjöl som är rent.

En regering som kriminaliserar en hel generation, flera gånger om, som har en justitieminister som fullkomligt saknar respekt för grundläggande demokratiska verktyg som rättssäkerhet, och vill sätta folk i stupstocken på torget baserat på en misstanke om ett skitbrott (som inte ens är ett riktigt brott, eftersom det till att börja med inte finns några brottsoffer) – för att inte tala om en statsminister som kan driva på en hel partigrupp i en avancerad och rå mobbing av en partikamrat som har en avvikande åsikt – detta är tecken på en djupgående röta i det styrande etablissemanget, en röta som luktar illa och skapar stora problem för hela samhället.

Om vem som helst kan bli en kriminell, så kan även du det. Utan att du ens vet om det. Då kan även du bli godtyckligt kontrollerad, scannad, kroppsvisiterad, misstänkt, arresterad, fängslad. Dessutom – om någon som har begått ett brott därefter ska bli stämplad som kriminell för resten av livet, så skapar vi en samhällsklass av utstötta, paria, en kastlös grupp utan rättigheter. Detta om något är djupt skräckinjagande för de flesta, och naturligtvis ett fantastiskt maktredskap för dem som vill att alla ska hålla sig passiva och mottagande.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig nu.”

I Nordkorea betraktas brottsdömda som icke-människor, som i praktiken är fredlösa. I nordkoreanska straffläger händer det att fångar blir utsatta för medicinska experiment, eller totalt godtyckligt våld, ibland med dödlig utgång. Men det är inte så farligt. De är ju inte fullvärdiga människor. De är kriminella. Kriminella = undermänniskor, ovärdiga, värdelösa. Saknar människovärde.

Om du tycker att mitt exempel är överdrivet och orealistiskt, fundera ett tag på hur brott och brottslingar diskuteras i media idag, särskilt av politiker. Det är hårdare tag, förnedringsstraff för misstänkta, total nedklassning. Ingen höjer på ögonbrynen om någon uttrycker att kriminella borde låsas in och aldrig få komma ut. En sådan rädslobaserad inställning till livet kan snart skapa en ond spiral, i vilket vi i allt högre grad stigmatiserar de läskiga brottslingarna – och så har vi plötsligt skapat ett Gulag här i Sverige. Det byggs redan stora interneringsläger i U.S.A. – ska vi importera även detta från storebror Amerika? Koncentrationsläger för obotligt kriminella?

”Att vara snäll är kraftigt underskattat”

Det är helt enkelt dags att återerövra grundläggande humanistiska värderingar, som medkänsla, förlåtelse, försoning – kort sagt, kärlek. Hat och skräck är inte särskilt konstruktiva drivkrafter någonstans, allra minst i ett helt samhälle. Negativa känslor som institutionaliseras och understöds av hela systemet, är kraftigt nedbrytande och skapar bara elände.

Att vara snäll är kraftigt underskattat. Att bete sig ansvarsfullt och omtänksamt, med solidaritet och medkänsla, är grundläggande mänskliga värderingar som vi har haft med oss i årtusenden, men vi har också friheten att välja bort dessa värderingar, för något helt annat. Man skulle kunna hoppas att det makalöst konfliktdrabbade 1900-talet, med alla dessa miljontals döda i krig och dödsläger, har lärt oss något. Förhoppningsvis kommer framtiden att se ljusare ut än så. Låt oss hoppas att Oscar Wilde hade fel när han påstod att ”det enda vi har lärt oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien”.

Vi behöver mer kärlek i politiken, mer empati, mer ansvarskänsla, mer generositet, mer omtanke – men mindre av egoism, makthunger och girighet. Och vi behöver göra upp med behovet av syndabockar. Vi måste ta eget ansvar för våra liv, äga våra känslor och upplevelser, och inte projicera vår frustration och rädsla på valfri grupp utanför oss själva. Vi behöver kort sagt bli mer kärleksfulla, mer försonliga, mer tillåtande – både mot oss själva och vår omgivning.

Kärleken är verkligen det största. Glöm aldrig det.

Dekorrand

Dubbla medlemskap…

12/10, 2010

Mås

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Svala

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Svala

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Flygande fåglar i himlen

tunn linje

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Dekorrand

Piratpartiet behövs i Riksdagen!

18/09, 2010

Riksdagen

Det är verkligen viktigt att Piratpartiet kommer in i Riksdagen nu. Vi behövs där – om detta råder ingen tvekan. Att rösta på Piratpartiet är helt enkelt en mycket välinvesterad röst. Inga andra partier tar integritetsfrågorna, informationspolitiken och yttrandefriheten på allvar, och inga andra partier förstår på djupet den moderna teknikens möjligheter.

Vi pirater har kämpat i motvind länge, inte minst med tanke på hur media har struntat i oss (ofta till förmån för Sd, av någon outgrundlig anledning), men under sommaren har vi ändå fått stöd från alla möjliga håll, ofta helt oväntat. Tunga politiska opinionsbildare från flera olika läger, både inne i Riksdagen och utanför, puffar starkt för oss, och vi släpps steg för steg in i det politiska rummet. Fler och fler ser att vi är seriösa medspelare, och att vi har något viktigt att bidra med. Och under sommaren har flera politiker från andra partier aviserat att de tänker rösta på Piratpartiet. Vissa har till och med tagit steget att byta parti.

Vi har också fått erkännande för vårt mod, eftersom Piratpartiet bemöter frågor som ingen annan vågar – som t.ex. barnpornografilagen. Man kan tycka att det är en obetydlig och perifer fråga, i jämförelse med våra huvudfrågor – delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet – men när innehav av serieteckningar kan bestraffas, och oskyldiga människor drabbas av ett icke-brott – då har det gått alldeles, alldeles för långt, och vi måste säga stopp. Särskilt när inga andra partier gör det – vilket förstås i sig är ytterligare ett bevis för att vi behövs i Riksdagen.

Vi får ibland vad jag tycker oförtjänt kritik för att vi fortfarande är mer aktivister än politiker. Men detta är något som jag faktiskt tycker är väldigt bra. När politiker får korn på något de inte gillar, tillsätter de utredningar, skickar kommunikéer, pratar, skriver och förhandlar. Aktivister handlar. Aktivister går ut i den fysiska verkligheten och agerar för att förändra, direkt.

När Piratpartiet sköter driften av Wikileaks och förmedlar bandbredd till The Pirate Bay, när pirater bygger trådlösa och krypterade nätverk vid Irans gräns, för att Irans motståndsrörelse ska kunna kommunicera med omvärlden – då är det politisk aktivism.

Plenisalen i Riksdagen

Det bästa är förstås en kombination av politik och aktivism. Då kan man verkligen åstadkomma storslagna ting. Det är därför min förhoppning att Piratpartiet kan fortsätta att upprätthålla denna aktivistbas, och inte förlora sig i politikens korridorer. Kanske vi till och med kan ha lite aktivism inne i riksdagen, som t.ex. att ha egna servrar och ett helt eget IT-system – inne i Riksdagen. Spännande… 🙂

Men det viktigaste skälet att rösta på Piratpartiet, anledningen till att vi behövs i Riksdagen, är just detta att politiken är på väg åt fel håll i en del väldigt viktiga frågor. Det finns för närvarande inget parti i riksdagen som tar dessa frågor på allvar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har piratkopierat våra frågor, och det tycker vi förstås är jättebra. Men tyvärr kan man inte lita på vare sig Mp eller V, eftersom de sitter i knät på Socialdemokraterna, och därför kommer dessa viktiga frågor att få låg priorietet.

Vi är helt enkelt de enda som går att lita på i integritetsfrågorna.

Piratpartiets valmanifest

Piratpartiet har ett valmanifest, i tre delar, representerande de tre hörnstenarna i vår politik – integritet, kunskap och kultur.
Här kan du ladda ner och läsa valmanifestets tre delar!

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand