Språkfascism och metadebatter
Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.
Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.
Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.
Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.
Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.
Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.
Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.
Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?
Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.
Kaos bor granne med Gud.
Explore posts in the same categories: demokrati, drogpolitik, Fascism, Politik, Samhälle, Yttrandefrihet
Etiketter: Alexander Bard, metadebatt
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
TantraBlog 
1/03, 2017 den 12:26 e m
För att undvika kommentarer om hur en åsikt förmedlas är det smart att undvika överdrifter, förutfattade meningar och personangrepp. Det är ingen meningen med att kalla någon för lögnare eller idiot, även om man tycker det, den personen blir inte klokare eller sanningsenligare för det. Det är trist och onödigt att hamna i en metadebatt.
För mig handlar inte politik om endast och enbart om makt, det handlar om att lösa samhällsproblem, visioner och att skapa ett bra samhälle. Då är det ingen mening med att förolämpa någon. Den andra kan ha mycket vettigt att säga i en del frågor och samtidigt vara ute och cykla i fantasin i andra frågor. Om man då avfärdar den andre som idiot har man missat chansen att lära sig något nytt. Det blir bara en onödig fiende till. Vem vill ha en seriös diskussion med någon som betraktar en som idiot?
Du och jag, Carl Johan Rehbinder har haft debatter på nätet tidigare. Ibland har vi hållit med varandra och ibland inte. Jag tycker att du har en hel del bra synpunkter när det gäller sex och pornografi, men jag blir besviken när du inte tål motargument och istället för saklig diskussion går till personangrepp. Jag tycker att det är fegt och ryggradslöst att fokusera på debattörens person istället för att fokusera på sakfrågan. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.
1/03, 2017 den 12:36 e m
Jag tål definitivt motargument, om de är relevanta. Intressant nog märker dock många inte när de själva beter sig illa, och när jag ger svar på tal, så fattar de inte att de själva öppnade Pandoras ask. Så tror det att det var jag som började med att bete mig otrevligt, fast det var dem själva.
Jag brukar säga att jag är som skogen – som man ropar i skogen får man svar. Jag är i grunden en väldigt snäll, social och varm person. Men jag har min heder och ryggrad, vilket innebär att jag inte låter mig köras över. Om någon beter sig otrevligt mot mig är det precis vad de får tillbaka. Ofta med turbo. Och jag anser att jag har rätt att svara på tal. Simple as that. Det kanske inte alltid är en fungerande pedagogik, men det funkar för mig. De som inte vill diskutera med mig kan jag leva utan. Det finns 7,5 miljarder människor på den här planeten, och man behöver inte älska eller ens respektera allihop, och man behöver inte bli älskad eller respekterad av allihop heller. Take it or leave it.
Sen anser jag som sagt att en spade är en spade, och om någon alldeles uppenbart ljuger, så är det viktigt och riktigt att påpeka det. Annars kan det hända att andra läsare tror att personen förtjänar respekt – något jag anser att lögnare inte förtjänar. I alla fall inte i den stund de faktiskt ljuger.
Sen kan det vara svårt att se skillnaden mellan en missuppfattning och en medveten lögn. Men kan ju faktiskt påstå något falskt utifrån att man har fått fler information.
MEN – om en debattör (låt oss ta exemplet Kai Knudsen, som är väldigt uppenbar i sin propagandistiska lögnaktighet) har blivit uppmärksammad om en uppenbar felaktighet i sin argumentation, men ÄNDÅ FORTSÄTTER att hävda samma lögn – då är det rätt att stämpla den personen som notorisk lögnare. Han förtjänar helt enkelt inte respekt som seriös debattör.
Däremot har jag stor respekt för de debattörer som kan ha hävdat en felaktig sak, men som har modet och integriteten att vända, och byta åsikt. Det har jag själv gjort många gånger, i flera frågor, såväl filosofiska som politiska, och det måste man kunna göra om man ska kunna bli tagen på allvar.
1/03, 2017 den 12:57 e m
Det du avslutar din kommentar med är intressant:
”Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.”
Det är just DET som är hela poängen med min bloggpost.
Jag tänker inte ta ansvar för andras benägenhet att undvika ämnet genom att gå in i metadebatt.
Det är lite som den här jävla diskussionen som pågår nu, om huruvida vissa problemområden i Sverige är ”no-go-zoner” eller inte. Det är så in i helvete irrelevant, och totalt kontraproduktivt för att nå faktiska, reella mål.