Småsjälarna

Av allting smått uppå jorden här
en småsjäl likväl det minsta är.
ej något högt de förmå att fatta,
men, liksom skator, de bara skratta.
För dem är solen en brandgul ost,
och Gud de tänka sig lik en – prost.
För dem ett siden med små fasoner
är mer än himlens konstellationer;
och ära, frihet och poesi,
allt, som är ädlast och skall det bli,
till namnet icke en gång de känna:
så högt sin tanke de aldrig spänna.

Allt vad de visaste hava tänkt,
vad stora andar åt jorden skänkt,
de kalla strunt: ty helst munnen slamrar
om det, som uppfyller hjärtats kamrar.
Om de få höra en hög idé,
med mun mot öronen strax de le
och viska självklokt: ”Den karln är galen,
han talar just som på hospitalen.”
De kunna icke förstå, att man
för högre syftemål brinna kan,
än det att sörja för morgondagen
och framför allt för den glupska magen.

De ana ej, att det finns en nöd,
som icke kommer av brist på bröd,
och att en man, som fått mat av ödet,
kan lida även i överflödet,
då han det rätta förtryckas ser,
då ej det sanna fördrages mer,
då ljuset släckes utav despoter
vid klagoropen från undersåter.
Men för småsjälarna – vad är ljus,
om ej av talg, att ha inom hus?
Få blott var kväll de sig lägga mätta,
det sanna glömma de och det rätta.

De veta ej, att det ges en röst,
som aldrig tystnar i ädelt bröst:
den röst, som manar att äran söka
och att de utvaldas antal öka.
Odödlighet – se’n man sänkts i jord –
är dem ett dumt, obegripligt ord,
ty andra spår, än en fot kan trycka,
kan ingen lämna på jord, de tycka.
Columbus, Luther, Linné – de stå
för deras ögon så hjärtans små.
”Det bästa namn är ett namn med ‘medel’
som kan bli godkänt på en – skuldsedel”,
de tänka – ack, huru nobelt tänkt!

Men säll den konung ett folk blev skänkt
av sådan art! Det är lätt att styra
och kommer aldrig i frihetsyra.
Det går i klave så hjärtans fromt,
om blott på foder det ej blir tomt,
och får det röka i ro sin pipa,
kan våldets bilor man gärna slipa
åt dem som strida för mänskorätt
emot tyrannernas tigerätt!
Ty despotismen och republiken
som kämpa nu uti alla riken,
en äkta småsjäl ger båda fan,
blott han får vandra i fred sin ban’.

Ej pölens ödla min avsky väckte
så högt som detta blodlösa släkte.
Och Guds beläten benämns likväl
de där matsmältarna utan själ,
som rå naturdrift har lärt att skapa
blott ett: små barn, som dem efterapa!

Wilhelm von Braun, 1813-1860

Explore posts in the same categories: Frihet, Kultur, Livsåskådning, Poesi

Etiketter: småsjälarna, Wilhelm von Braun

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.