Israel – fel sorts pirater

Nu har Israel skitit i det blå skåpet på riktigt. Att anfalla en fredlig och obeväpnad båtkonvoj med hjälpsändningar – på internationellt vatten – och dessutom skjuta ihjäl folk med automatvapen för att de försvarar sig, är inget annat än en fullkomlig katastrof. En skandal utan like. Och – en prestigeförlust som är omätbar.

Israel har sitt eget Vietnam – Gaza – och skördar nu frukterna av sina missgärningar. Desperat försöker de att förhindra det slutgiltiga nederlaget, denna gång genom att med brutalt övervåld stoppa hjälpsändningar till Gaza, och skyndar paradoxalt nog därmed på förloppet. Gaza är förlorat – inse det!

Ship to Gaza är ett humanitärt projekt som arrangerat denna båtburna hjälpsändning till Gaza, givetvis med så mycket kändisspektakel och mediabevakning som möjligt, för att samtidigt fästa världens ögon på de orättvisor som Israel utsätter invånarna i Gaza för, och för att göra det omöjligt för Israel att stoppa hjälpsändningen.

Men aldrig hade väl någon kunnat ana, allra minst arrangörerna av Ship to Gaza, att Israels regering skulle tappa koncepterna så fruktansvärt, låta döda minst 10 personer, såra 30, och riskera livet på hundratals fredsaktivister från hela världen, däribland flera kända namn från Sverige.

Det har nu i ett slag blivit helt omöjligt att stödja Israel politiskt utan att fullkomligt förlora all trovärdighet. Hade Israels regering tänkt på det innan de gav denna huvudlösa order? Är de komplett galna, eller har de blivit överberusade av arrogans och högmod? Eller har de någon slags dödslängtan, och sjuklig drift att bli ovänner med hela världen? Om de bara hade väntat till dess att båtarna kommit lite närmare, och om de istället för att skicka in kommandosoldater hade skött det hela lite snyggare, så hade propagandavinsten varit Israels. Nu slarvade israelerna bort sin chans med råge.

Israelerna brukar skryta med sin fantastiska militär och sin oöverträffade underrättelsetjänst. Nu visar det sig vara tomma tunnor och förbannad lögn. Det är inte utan att man undrar hur något så fegt, inkompetent och klumpigt som denna manöver kan genomdrivas av ett land som berömmer sig om att vara militärt kompetenta. Så gränslöst klantigt att det inte är utan att jag undrar om det var avsiktligt. Har någon hittat på denna galna manöver för att Israel ska få en oemotståndlig anledning att dra sig ur Gaza?

Nu går förstås vågorna höga i media, på debattsidor och bloggar, och alla lägger skuld på Israel – eller på Hamas. Antingen är Israel de värsta bovarna, eller så är det arabländerna. Israel skuldbeläggs för alla palestinska flyktingar, men man glömmer gärna att de flesta arabländer sparkade ut alla judar efter 1948. På båda sidor finns såväl offer som förövare, och ingen går helt fri. Men någon att skylla på måste vi uppenbarligen ha, oavsett vilken sida vi väljer. Och så fattar vi inte att så länge vi praktiserar denna (gamla judiska) sed att utse någon som syndabock, så kommer konflikten att fortsätta.

Att som israelerna försöka komma undan skulden för detta mordiska övergrepp, genom kasta skuld på dem de själva attackerar, och förklara dödandet med att de blev utsatta för ett ”bakhåll” är i bästa fall ett utslag av ”chutzpah” (chockerande fräckhet), men ytterst sett djupt tragiskt, och patetiskt. Båtresenärerna, som fortfarande befann sig på internationellt vatten hade som angripna varit i sin fulla rätt att döda varenda en av de israeliska piraterna. Om detta råder inga tvivel. Jag förespråkar sällan våld – men självförsvar är en omistlig mänsklig rätt, och det gäller förstås även i detta fall.

Att de försvarade sig med de få vapen de hade – påkar, knivar, sina bara händer, samt ett par pistoler de lyckats ta från de anfallande lönnmördarna – kan bara ses som bevis på lovvärd tapperhet och stort mod. Att påstå att de som försvarade sig ”tappade kontrollen” när de använde sig av sin självklara rätt att försvara sig och de sina är förstås fruktansvärt kränkande, särskilt gentemot dem som förlorade sina liv i kampen mot angriparna.

Självklart är Ship to Gaza ett mediaspektakel, en propagandamanöver för att stödja Hamas, något jag själv tycker är högst tvivelaktigt, och lika självklart tycker jag nog att det hade varit om Israel hade bordat konvojen för att inspektera lasten – men inte på internationellt vatten, och inte med kommandosoldater klockan fyra på morgonen. Det tyder på ett riktigt, riktigt dåligt omdöme.

Denna djupa konflikt, som pågått i över 60 år, måste på något sätt få en lösning, ett slut. Men lösningen ligger varken i att utplåna staten Israel, som araberna vill, eller för den delen att skapa en ny imperialistisk terrorstat med ockupation, rasistiskt apartheidsystem och höga murar – som Israel redan har gjort. Terrorbalans är ingen bra fredsmetod. Det har vi redan fått kvitto på, om och om igen. Men vi måste åtminstone försöka förstå varför arabländerna vill utplåna Israel, likaväl som vi måste försöka förstå varför Israel anser sig ha rätt att kräva sitt territorium. Ur denna förståelse måste komma en kompromiss. Israel kommer inte att försvinna – inte heller Israels grannar.

”One who lives by the sword shall die by the sword”

Våld föder våld. En sanning som vi gärna glömmer när vi själva blivit kränkta. Men det enda som faktiskt kan lösa denna konflikt, långsiktigt, är att välja försoning och kärlek. Det finns verkligen ingen annan väg. Israelerna måste försonas med allt det våld och död som de utsatts för från omvärlden, och omvärlden måste försonas med allt det våld och död som Israel utsatt sin omgivning för. Annars kommer den ömsesidiga terrorn och dödandet att fortsätta i all evighet – eller i värsta fall eskalera till en total kollaps och våldsorgie. Tredje världskriget skulle kunna börja just där, i det som en gång i tiden var den bördiga halvmånen, de västerländska och asiatiska civilisationernas ursprung.

Själv sätter jag mitt hopp till konsten, diplomatin – och enskilda medborgares fredssträvanden. Det finns många israeler och palestinier som organiserar sig, skapar gemensamma projekt som symfoniorkestrar, berättarfestivaler och gemensamma träffpunkter. Tyvärr motarbetas dessa strävanden ofta av de mer hårdfört militanta från båda sidor. Mer än en gång har palestinska självmordsbombare sprängt sig själva och andra i sin omgivning, i just sådana sammanhang där människor sökt samarbete och fred, snarare än fortsatt konflikt och krig, liksom israelerna gång efter annan kränkt palestinernas rätt, med ockupation och militär terror.

Dock måste just detta våldsamma övergrepp bemötas med en kraftig markering, och därför förordar jag en total bojkott av israeliska produkter. På samma sätt som Sydafrika under flera år blev bojkottat av nästan hela världen, på samma sätt borde vi nu sluta köpa alla produkter som bidrar till Israels ekonomiska välstånd och militära rustning. Det gäller förstås frukt och grönt av märkena Jaffa, Carmel och Top, JOZO havssalt, Eden Springs vatten, Hälsans Kök (tyvärr, för de gör goda vegetariska produkter), Soda Stream – och en hel del andra produkter av olika slag, inte minst inom IT-sektorn.

Jag kan ha fått fel information (allt på Internet är faktiskt inte sant!), så ta inte mina uppgifter som 100 % säkra – undersök vidare, så att ingen blir oskyldigt drabbad. Men det är verkligen dags att sätta ner foten nu, och att göra det med demokratiska metoder, utan att använda våld. Vi gör det med våra plånböcker.

Bojkotta Israel! NU!

Jag har strukit en del av mitt blogginlägg, eftersom jag i efterhand har sett att jag skrev i affekt, strax efter det våldsamma debaclet med bordningen av båtarna. Jag tror egentligen inte att bojkott är den bästa metoden att komma åt problemet. Situationen är mycket mer komplex än så. Det enda som faktiskt fungerar är att på sikt öppna upp för mer dialog. Och att komma förbi den religiösa agendan. Fanatisk religiositet har en fantastisk förmåga att sabotera nästan vad som helst – särskilt om den styr flera sidor i en konflikt. Dock tror jag alltjämt att det krävs någon form av stark politisk och diplomatisk markering gentemot Israel, internationellt – men så har det ju också blivit, och Israel kommer att få lida av sviterna av sin egen klantighet ett bra tag framöver ändå. Med andra ord – jag tänker inte åka på semester till Israel, men en och annan Jaffa-apelsin lär nog slinka ner i framtiden också.

Läs mer på:
Ship to Gaza, The Guardian, New York Times, The Free Gaza Movement, Al Jazeera, Bradley Burston i den israeliska tidningen Haaretz, Gideon Levy, också i Haaretz, Copyriot

Explore posts in the same categories: demokrati, Fascism, Livsåskådning, Politik, Samhälle

Etiketter: Gaza, Henning Mankell, Israel, Mattias Gardell, Ship to Gaza

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.