Att älska fler än en – och leva med allihop!

Polyamorösa relationer

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Min kära hustru Jennie skrev ett inspirerat blogginlägg om polyamori på sin blogg för en tid sedan, och bara dagarna efter kom en artikel i DN om samma ämne. Och jag har skrivit om förbjudna relationer tidigare här på min blogg. Det är uppenbarligen ett ämne som ligger i tiden.

Jag skrev en artikel redan 1997 om behovet av en ändrad lagstiftning, en artikel som publicerades i ett par tidskrifter i Sverige (Kvinnors Affärer) och Norge (Lek), och som uppenbarligen fick ett visst genomslag, men inte alls tillräckligt. En folkpartistisk politiker propagerade en tid efter min artikel ungefär samma sak, men sen har det varit relativt tyst om ämnet. Förutom att polyamori har seglat upp som en ny stjärna på relationshimlen, och det har skrivits en del om det i tidningar och tidskrifter den senaste tiden, så har det ändå inte hänt så mycket sedan 1997.

Märkligt nog är mononormativiteten alltså mycket hårdare rotad i den allmänna moralen än heteronormativiteten. Idag går det bra för homosexuella att gifta sig, men att gifta sig med fler än en, det är fortfarande strängeligen förbjudet i Sverige. Jag känner flera människor som lever i olika poly-konstellationer, och tycker att det är besynnerligt att gammal kristen, kyrklig moral fortfarande ska styra över de lagar som reglerar äktenskapet. Ingen hindrar polyamorösa från att leva tillsammans, och skapa sina relationer som de vill – men giftermål? Å nä, se det går inte!

Nå, här kommer artikeln från 1997:

tunn linje

Polyamorös relation

Polyamorös relation - ett fritt relationsval, eller omoral som bör vara förbjudet?


Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?

Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn.

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig , medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara s.k. otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero- homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och att de följaktligen en kväll hamnar i samma säng allihop. Som det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.

nyckelpigor

tunn linje

Läs också:
polyamorös eller otrogen? – på YONI, ”Jag vill inte vara den enda (DN), ”Svartsjuka liknar tvångssyndrom” (DN), Polybloggen, Klumpesnusk, Polyamory.org.uk, Metro.co.uk

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Frihet, Islam, Jämställdhet, Kärlek & sex, Kristendom, Lagstiftning, Libertarianism, Livsåskådning, Polyamori, Samhälle, Sexualpolitik

Etiketter: , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

16 kommentarer på “Att älska fler än en – och leva med allihop!”


  1. ”Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.”

    Jag ser äktenskapet som en *strikt* angelägenhet för gud, eller gudarna. Det vill säga som en religiös, i vid mening, akt, som ett sekulärt samhälle inte skall intressera sig för eller lägga sig i.

    Därför håller jag inte med om att fler samlevnadsformer skall upphöjas till ”äktenskapsfähiga”. Och jag har aldrig förstått varför hbt-rörelsen kämpat och kämpar för att inkluderas under det oket. En flykt från friheten. Jag tycker att också monogama heterosexuella skall befrias från samhällets tryck att gifta sig.

    Jag kan acceptera att staten har lite uppsikt över att barn inte far illa, men annars är samlevnad varje människas ensak och inget för staten, precis som du skriver.

    Helt OT – du vet att det är tillåtet med polyamorösa äktenskap i Sverige om det är ingått i ett land där det är tillåtet? Tror det var en historia för några år sedan i tidningarna om en man i Norrköping som hade två hustrur, där de hade gift sig i Burundi(?)


    • Hej, gode viktualiebroder!

      Jag vill påminna om att denna artikel skrevs för 13 år sedan. Idag skulle jag nog ha uttryckt vissa saker lite annorlunda.
      Idag skulle jag ha strukit alla gudar och gudinnor, och bara nämnt samhället – för vad vi än tror på för gudar och gudinnor, så är äktenskapet en strikt social företeelse.

      Jag tror på civilrättsliga äktenskap, eller relationskontrakt, om man nu nödvändigtvis måste koppla begreppet ”äktenskap” till religion.
      Och visst skulle man kunna separera det helt från staten, låta en notarie sköta avtalsdelen, och om skatteverket vill veta vilket civilstånd man har, så kan man väl bara skicka en kopia på avtalet?

      Jag har också hört något om en svensk man som gift sig med två kvinnor i Afrika, men som flyttade hem till Norrland med båda sina fruar – men då protesterade skatteverket, eftersom de ansåg att han inte fick vara gift med två. Och så verkar det vara även för invandrare med flera fruar.

  2. Hanna S Says:

    Jag har varit i ett trepartsförhållande och det var varken bättre eller sämre av sig själv, än någon av mina tvåpartsförhållanden. Det finns både fördelar och nackdelar med att vara fler. Så länge staten inte är den tredje parten, vill säga. Varför ska staten alls behöva vara involverad i äktenskap? Varför kan man inte bara stifta avtal tillsammans, två, tre eller hur många man nu vill vara – utan att behöva dela säng med staten dessutom?


  3. Viktualiebroder, menar du att äktenskap eller giftermål som juridisk term helt bör tas bort, eller vad är din poäng?

  4. larvad Says:

    Ordet giftermål ger mig rysningar av rent historiska skäl. ordet kommer av ”giptarmál” och var det ja eller nej en kvinnas närmsta förmyndare skulle ge för att föra över henne till den nya förmyndaren = mannen
    så det ordet bör tas ur bruk, om man inte skall kalla dagens hindersprövning för ett ”statens giptarmál”. Äktenskap är ju i grund egentligen bara den juridiska handling som legaliserar och offentliggör det kärleksförhållande som finns mellan de förälskade aktörerna för att stadga barnens arvsrätt och ålderdomens säkerhet.

    Självklart kan därför ett samhälle skapa även en trepartslösning – om den vill.

    När det gäller – och vi håller oss i västerlandet, så har inte någon Gud skapat äktenskap. Däremot har diverse gudar satt upp kärlek och attraktion som något eftersträvansvärt. Den judæo-kristna guden Jahweh verkar också gilla monogamism och livslång trohet……för det mesta, men många märkliga undantag görs även i bibeln..också polyamorösa sådana.
    Grunderna är nog ganska enkla och begripliga även i Guds tankar: ”Varför trassla till något som redan i sig är så trassligt som ett kärleksförhållande? och varför göra en juridisk grej av det??”

    För mig har Gud skapat sexualitet, attraktion och driften till personlig sensuell närhet, med alla risker det medför, men också med den välsignelse det medför även på lång sikt, resten ligger i vårt ansvar. Vad jag lär i mitt yrke och hur jag vill leva själv sammanfaller nog rätt bra, men inte helt. Lyckligtvis är nog Guds vilja mer generös än människors….

    Som samhället ser ut, så är det nog inte en god idé med legaliserad polyamori. (Tänk på alla trassel med föräldraledighet, vårdnadshavare c/a biologisk förälder etc..) å andra sidan finns det ingen anledning för andra att lägga sig i hur många täcken det finns i dubbelsängen. Det är paradoxalt att de som klagar mest på att samhället är sexualiserat är de som mest neurotiskt ska in och spionera i andras sovrum….och vice versa. Lev och låt leva!


    • Återigen vill jag påminna om att artikeln ovan är skriven för 13 år sedan, och det har hänt en del sedan dess.

      Jag tror att man bör avskaffa det juridiska ”äktenskapet”, eller ”giftermålet”, och instifta civilrättsliga relationskontrakt, som man kan ingå om man vill, och framför allt förstås om det finns barn och/eller gemensam egendom med i bilden.

      Sen kan man sköta eventuella ceremonier och religiösa former helt och hållet skilt från det statliga regelverket.

      • larvad Says:

        Fast att överge det juridiska är ju omöjligt om man samtidigt vill ha fördelarna av samboende/sambeskattning/samägande som finns i olika äktenskapliga lagar.

        Så det som du är ute efter är väl bara formerna för ingåendet(a) och sekretessen kring vilka det rör(b). På sätt och vis är vi ju bara ett tuppfjät ifrån även om det är ett svårt tuppfjät. I ingåendet av äktenskapet finns ju nu som på germansk tid 2 delar: giftermålet som nu är skatteverkets koll om man är myndig och ledig samt parets egen offentliga utsaga ”Vi är ihop”. (a)sköts ju av vigselförrättaren genom en underskrift om tid och plats och överförandet av ett diarienummer från hindersprövningen på diverse andra formulär, och (b) är ju fritt förutom att man då som nu förenklar allt genom att låta vigselförrättaren skriva under hindersprövningen. Det som möjligen skulle fria sammanhanget mer är ju bara ett friare val av vigselförrättare, samt friare former för det juridiska. Jag är ingen påskyndare av vigsel för 2 + vittnen, men givetvis skall det finnas just för dem som bara vill åt den juridiska kopplingen mellan de kära aktörerna.
        Sekretessen kan nog skötas snyggt t o m med centrala register:
        Om civilrättsligt avtal (äktenskap typ) träffats så får man en extra bokstav i sitt skatte-id och kan då ta del av de personkopplade fördelarna. Bokstaven ä = äktad, b = barn = barnbidrag etc vem man delar hushåll skulle vara ointressant, men kan då som du säger forskas i om skäl därtill finns och då bara genom den enskildes samtycke.

        Jag tror ändå det skulle bli svårt eftersom vi till mans är så förbenat romantiska och gillar ceremonier så mycket


        • Fast det är ju därför man inrättar ett civilrättsligt relationskontrakt – det handlar bara om att skilja stat från kyrka, ordentligt.

          Så är det ju i hela Europa, utom i Sverige – folk gifter sig ju i kyrkan (eller i skogsbackar, eller på andra platser) ändå, och har alla möjligheter att vara så romantiska de vill.

  5. larvad Says:

    Supplementär notis:
    ATT äktenskapslagar införts beror absolut inte på att Gud så önskat, utan pga de gräl och arvstvister, respektive faderskapsmål som kommit genomhistorien pga att alla ändå låg med alla. men för barnen och åldringarnas skull behövdes ordning på torpet. sen kunde staten dessutom lättare dra in skatt……


    • Självfallet – min poäng är att giftermål/äktenskap/relationskontrakt ALLTID är sociala kontrakt som inte har ett skit med Gud att göra.

      Det handlar helt och hållet om jordiska arrangemang och strukturer.

      • larvad Says:

        Visst är äktenskapet ett jordiskt avtal, Vilket många av oss religiösa inte fattat eftersom vi inte läser in oss nog på ämnet. Ingen av de som gjort det får ju heller komma till tals offentligen.

        Dina ord vid vigslar om Urdas tvinnade trådar är ju en komplex och vacker bild om både jord och gudomlighet – och jag tror att just denna vördnad inför det ofattbara i kärleken och oerhörda i föreningen mellan de förälskade aktörerna gör att vi lätt glömmer den torra juridiska grunden. Lägger man dessutom till gudomar som har idéer om ett och annat när det gäller kärlek så blir det bara värre.

        Men jag tror att vi måste lära oss att bära flera simultana åsikter. Jag tycker en sak ex cathedra något annat ex domo.


        • Problemet med föreningen mellan stat och kyrka är att man blandar två oförenliga ting.

          Låt kontraktet medstaten få vara bara administration och byråkrati, och låt själva bröllopet få vara poesi, dans, lek, skönhet och samkväm.
          Och låt varje kärleksrelation få vara det sakrament som äktenskapet beskrivs vara.


  6. […] Carl Johan Rehbinder, och Johanna Sjödin skriver vettigt på ämnet monogami och otrohet. Gamla bloggposter men helt klart läsvärda. […]


  7. […] Johanna Sjödin Carl Johan Rehbinder Jennie Rehbinder […]


  8. […] Johan Rehbinder skrev om det redan 1997. Vi publicerar hans artikel här med hans […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: