Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…

…i år övertalade min äldsta son mig att lyssna på ett bidrag i hans iPod – La Voix. Och jag gillade det. Skarpt. Jag har alltid varit förtjust i cross-overvarianter när det gäller musik, och kombinationen av opera och schlager funkade i det här fallet riktigt bra. Ingen har vågat sig på detta på många, många år, av förklarliga skäl, sedan Loa Falkmans ytterligt pinsamma ”Symfoni” (också i Melodifestivalen, 1990). Men La Voix var riktigt kul. Malena Ernman har egentligen aldrig varit en av mina favoriter, eftersom jag tycker att hon är lite för kall och vass för min smak – jag föredrar de mer varma, lyriska och dramatiska rösterna, som Cecilia Bartoli. Men i Melodifestivalen visade sig Malena passa alldeles förträffligt bra, och jag är vederbörligt imponerad (jag har svårt att sluta nynna på låten…).

Nu anklagas upphovsmannen bakom La Voix för plagiat, eftersom La Voix faktiskt lånar väldigt mycket från en gammal operaklassiker – Nessun Dorma, i operan Turandot, av Puccini. Fredrik Kempe som skrev låten La Voix gjorde också en låt 2002, som heter Vincero (vilket är slutordet i sången Nessun Dorma). Helt uppenbart är att Vincero är ett direkt plagiat av Nessun Dorma, fast i discoversion, och lyssnar man sen också på originalversionen av Nessun Dorma hör man tydligt likheterna även med La Voix. Man kan kalla det för en hyllning om man vill, men en hel del av låten är också kopierad rakt ur Puccinis partitur till operan Turandot. Detta är helt odiskutabelt.

Själv tycker jag inte att det gör något alls, jag är absolut för att låna/stjäla och göra till sitt eget. Men det förklarar också varför melodin omedelbart fastnade i huvudet på mig. Jag har lyssnat på Luciano Pavarottis version av Nessun Dorma många, många gånger, och älskar den melodin. Bättre än så blir det bara inte.

Det intressanta i sammanhanget är att direkt när jag hörde La Voix visste jag nånstans innerst inne att jag kände igen melodin, men jag kunde inte placera den. Så det är på så sätt mycket, mycket skickligt paketerat! Sen kan man diskutera moral och etik (borde inte Fredrik Kempe åtminstone nämna Puccini som en av upphovsmännen till låten?), och så vidare. Men stölden är så fräck, och så skickligt trixad med, att jag inte kopplade direkt varifrån melodin kom.

Helt klart är att Fredrik Kempe är en disco-schlager-snubbe som också älskar opera, och det är ju lite kul. Dock blir han direkt pinsam när han försöker undvika anklagelserna om plagiat –
”Nej, men det är lite samma stil. Jag är mycket influerad av 1910-talsmusik, så kallad verismomusik. Men annars tycker jag inte att melodierna är lika.”
Allvarligt talat, Fredrik Kempe – melodierna är inte bara lika. Det är exakt samma melodi, med lite omstuvade delar, bara. Så sorry, den gubben gick inte. Jag skulle känna mer respekt för dig om du gick ut öppet med att du plankat Puccini. När du påstår att det är din egen låt blir det faktiskt bara patetiskt.

Som exempel på vad Kempe själv kan prestera (utan hjälp av riktiga kompositörer), så kan jag nämna att han var med i Melodifestivalen 2004 med en egen låt (Finally), som var så ofattbart tråkig och ointressant att jag förstår varför Kempe måste låna av andra kompositörer för att få till det. Lägg därtill att han är något svajig och osäker som sångare, och komplett okarismatisk (inte så bra för en frontfigur/sångare).

Men Kempe är uppenbarligen en skicklig tjuv, och det kan vara nog så underhållande bara det! Så, Fredrik – stå hellre för att du är en Arséne Lupin, en elegant gentlemannatjuv, snarare än en unik kompositör! Då kan du få mer positivt erkännande för ditt arbete. En av hemligheterna bakom framgång är att inse både sina tillgångar och sina begränsningar, och satsa på det man är bäst på. Skip the rest.

En liten kul detalj i sammanhanget är den här filuren Paul Potts, som vann den engelska talangtävlingen “Britain’s got Talent” med just Nessun Dorma. Hans prestation är förstås oerhört imponerande i det specifika talangtävlingssammanhanget – men om man vill vara lite elak (fast rättvis) så ser man först på videon med Potts, och så tittar man sen direkt på klippet med Pavarotti, och då fattar man att Potts har långt, långt, långt kvar att nå till toppen, om han över huvud taget har den potentialen – vilket jag inte tror. Pavarotti har mer opera i sitt lillfinger än Potts i hela sin kropp. Men han är förstås oerhört modig, charmig, uppriktig och härlig som person, och visst sjunger han väldigt, väldigt fint. Men vill man höra opera på riktigt ska man lyssna på riktiga operasångare.

Av ren nyfikenhet surfade jag runt och lyssnade på lite olika versioner av Nessun Dorma, och hittad en hel del riktigt intressanta versioner. En grymt otippad, och samtidigt rätt konstig version med (hör och häpna!) Michael Bolton! Skumt, men bättre än väntat. Grymt otippat. En riktigt bisarr version av Nessun Dorma hittade jag med Aretha Franklin – crossover i alla ära, men detta var lite för mycket ostron med vaniljsås för min smak – Aretha ska nog hålla sig till soul, blues och jazz, tycker jag. Det funkar lite bättre i Lejonkungen, men det är fortfarande rätt konstigt. I genren av inte-operasångare hittar vi även italienaren Albano Carrisi, som gör en mycket annorlunda och stark version av Nessun Dorma.

Bland de ”riktiga” operasångarna hittar vi förstås Placido Domingo, som är en av de där klassiska tenorerna. Han är lite tutig, och berör mig inte alls, som Pavarotti gör. Men vackert och tekniskt fulländat är det förvisso. Då är Jose Carreras mjukare, mer lyrisk, mer gungande, mer emotionell, och det är härligt att lyssna på. Mario Del Monaco är en av de klassiska, starka tenorerna, med enorm bärighet och styrka, men det är mer styrka än känslighet, och han är snäppet för mycket mistlur för mig. Jag föredrar mer känslighet och innerlighet, och det får jag i stor dos, kombinerat med styrka och passion, av Franco Corelli. Svårslaget.

Vår egen Jussi Björling var inte dum på det där att sjunga. Han har volym över hela registret, vilket inte alla tenorer kan skryta med. Och vilken klang! Jussi drar ut på takterna som ingen annan, och i sluttonerna av denna radioinspelning från 1944 ryser jag över hela kroppen. Mästerligt! Och som kontrast till Jussis klara, rena, nordiska klang kan man få kraftfullt, glödande och italienskt passionerat med Mario Lanza, från den gamla Hollywoodfilmen Serenade (1956).

Men Pavarotti är ändå bäst. Lyssna bara på denna version av Nessun Dorma, Pavarottis absolut sista framträdande, vid invigningen av Vinter OS i Turin 2006. Det känns som att gamle Luciano vet om att det blir hans sista framträdande, och att han därför ger allt, en sista svanesång, värdig en verkligt stor stjärna, en ojämförlig operadiva. Fullkomligt oemotståndligt.

Hur som helst är det förstås väldigt roligt att se att operan som konstform ploppar upp här och där på de mest oväntade ställen, t.o.m. i talangtävlingar och schlagerfestivaler…

Explore posts in the same categories: Kultur, Musik, TV

Etiketter: Britain’s got Talent, La Voix, Luciano Pavarotti, Magnus Kempe, Malena Ernman, melodifestivalen, Nessun Dorma, opera, Paul Potts, Puccini, schlagerfestivalen, Turandot, Vincero

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.