Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…

…i år övertalade min äldsta son mig att lyssna på ett bidrag i hans iPod – La Voix. Och jag gillade det. Skarpt. Jag har alltid varit förtjust i cross-overvarianter när det gäller musik, och kombinationen av opera och schlager funkade i det här fallet riktigt bra. Ingen har vågat sig på detta på många, många år, av förklarliga skäl, sedan Loa Falkmans ytterligt pinsamma ”Symfoni” (också i Melodifestivalen, 1990). Men La Voix var riktigt kul. Malena Ernman har egentligen aldrig varit en av mina favoriter, eftersom jag tycker att hon är lite för kall och vass för min smak – jag föredrar de mer varma, lyriska och dramatiska rösterna, som Cecilia Bartoli. Men i Melodifestivalen visade sig Malena passa alldeles förträffligt bra, och jag är vederbörligt imponerad (jag har svårt att sluta nynna på låten…).

Nu anklagas upphovsmannen bakom La Voix för plagiat, eftersom La Voix faktiskt lånar väldigt mycket från en gammal operaklassiker – Nessun Dorma, i operan Turandot, av Puccini. Fredrik Kempe som skrev låten La Voix gjorde också en låt 2002, som heter Vincero (vilket är slutordet i sången Nessun Dorma). Helt uppenbart är att Vincero är ett direkt plagiat av Nessun Dorma, fast i discoversion, och lyssnar man sen också på originalversionen av Nessun Dorma hör man tydligt likheterna även med La Voix. Man kan kalla det för en hyllning om man vill, men en hel del av låten är också kopierad rakt ur Puccinis partitur till operan Turandot. Detta är helt odiskutabelt.

Själv tycker jag inte att det gör något alls, jag är absolut för att låna/stjäla och göra till sitt eget. Men det förklarar också varför melodin omedelbart fastnade i huvudet på mig. Jag har lyssnat på Luciano Pavarottis version av Nessun Dorma många, många gånger, och älskar den melodin. Bättre än så blir det bara inte.

Det intressanta i sammanhanget är att direkt när jag hörde La Voix visste jag nånstans innerst inne att jag kände igen melodin, men jag kunde inte placera den. Så det är på så sätt mycket, mycket skickligt paketerat! Sen kan man diskutera moral och etik (borde inte Fredrik Kempe åtminstone nämna Puccini som en av upphovsmännen till låten?), och så vidare. Men stölden är så fräck, och så skickligt trixad med, att jag inte kopplade direkt varifrån melodin kom.

Helt klart är att Fredrik Kempe är en disco-schlager-snubbe som också älskar opera, och det är ju lite kul. Dock blir han direkt pinsam när han försöker undvika anklagelserna om plagiat –
”Nej, men det är lite samma stil. Jag är mycket influerad av 1910-talsmusik, så kallad verismomusik. Men annars tycker jag inte att melodierna är lika.”
Allvarligt talat, Fredrik Kempe – melodierna är inte bara lika. Det är exakt samma melodi, med lite omstuvade delar, bara. Så sorry, den gubben gick inte. Jag skulle känna mer respekt för dig om du gick ut öppet med att du plankat Puccini. När du påstår att det är din egen låt blir det faktiskt bara patetiskt.

Som exempel på vad Kempe själv kan prestera (utan hjälp av riktiga kompositörer), så kan jag nämna att han var med i Melodifestivalen 2004 med en egen låt (Finally), som var så ofattbart tråkig och ointressant att jag förstår varför Kempe måste låna av andra kompositörer för att få till det. Lägg därtill att han är något svajig och osäker som sångare, och komplett okarismatisk (inte så bra för en frontfigur/sångare).

Men Kempe är uppenbarligen en skicklig tjuv, och det kan vara nog så underhållande bara det! Så, Fredrik – stå hellre för att du är en Arséne Lupin, en elegant gentlemannatjuv, snarare än en unik kompositör! Då kan du få mer positivt erkännande för ditt arbete. En av hemligheterna bakom framgång är att inse både sina tillgångar och sina begränsningar, och satsa på det man är bäst på. Skip the rest.

tunn linje

En liten kul detalj i sammanhanget är den här filuren Paul Potts, som vann den engelska talangtävlingen “Britain’s got Talent” med just Nessun Dorma. Hans prestation är förstås oerhört imponerande i det specifika talangtävlingssammanhanget – men om man vill vara lite elak (fast rättvis) så ser man först på videon med Potts, och så tittar man sen direkt på klippet med Pavarotti, och då fattar man att Potts har långt, långt, långt kvar att nå till toppen, om han över huvud taget har den potentialen – vilket jag inte tror. Pavarotti har mer opera i sitt lillfinger än Potts i hela sin kropp. Men han är förstås oerhört modig, charmig, uppriktig och härlig som person, och visst sjunger han väldigt, väldigt fint. Men vill man höra opera på riktigt ska man lyssna på riktiga operasångare.

tunn linje

Av ren nyfikenhet surfade jag runt och lyssnade på lite olika versioner av Nessun Dorma, och hittad en hel del riktigt intressanta versioner. En grymt otippad, och samtidigt rätt konstig version med (hör och häpna!) Michael Bolton! Skumt, men bättre än väntat. Grymt otippat. En riktigt bisarr version av Nessun Dorma hittade jag med Aretha Franklin – crossover i alla ära, men detta var lite för mycket ostron med vaniljsås för min smak – Aretha ska nog hålla sig till soul, blues och jazz, tycker jag. Det funkar lite bättre i Lejonkungen, men det är fortfarande rätt konstigt. I genren av inte-operasångare hittar vi även italienaren Albano Carrisi, som gör en mycket annorlunda och stark version av Nessun Dorma.

Bland de ”riktiga” operasångarna hittar vi förstås Placido Domingo, som är en av de där klassiska tenorerna. Han är lite tutig, och berör mig inte alls, som Pavarotti gör. Men vackert och tekniskt fulländat är det förvisso. Då är Jose Carreras mjukare, mer lyrisk, mer gungande, mer emotionell, och det är härligt att lyssna på. Mario Del Monaco är en av de klassiska, starka tenorerna, med enorm bärighet och styrka, men det är mer styrka än känslighet, och han är snäppet för mycket mistlur för mig. Jag föredrar mer känslighet och innerlighet, och det får jag i stor dos, kombinerat med styrka och passion, av Franco Corelli. Svårslaget.

Vår egen Jussi Björling var inte dum på det där att sjunga. Han har volym över hela registret, vilket inte alla tenorer kan skryta med. Och vilken klang! Jussi drar ut på takterna som ingen annan, och i sluttonerna av denna radioinspelning från 1944 ryser jag över hela kroppen. Mästerligt! Och som kontrast till Jussis klara, rena, nordiska klang kan man få kraftfullt, glödande och italienskt passionerat med Mario Lanza, från den gamla Hollywoodfilmen Serenade (1956).

Men Pavarotti är ändå bäst. Lyssna bara på denna version av Nessun Dorma, Pavarottis absolut sista framträdande, vid invigningen av Vinter OS i Turin 2006. Det känns som att gamle Luciano vet om att det blir hans sista framträdande, och att han därför ger allt, en sista svanesång, värdig en verkligt stor stjärna, en ojämförlig operadiva. Fullkomligt oemotståndligt.

tunn linje

Hur som helst är det förstås väldigt roligt att se att operan som konstform ploppar upp här och där på de mest oväntade ställen, t.o.m. i talangtävlingar och schlagerfestivaler…

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Kultur, Musik, TV

Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

12 kommentarer på “Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…”

  1. midnattsvarg Says:

    Vem är den där Magnus Kempe du pratar om? Fredrik Kempe är väl the one and only?

    Och visst, jag diggar också ”la voiks” trots att den är lik Nessun Dorma. Man måste ibland stå på jättars axlar för att se längre än alla andra, som Newton hade sagt, men jag tycker Kempe åtminstone borde stå för att han lånar friskt.


  2. Ja, vafan ska jag svara på det? Magnus… Hjärnsläpp kallas det. 🙂


  3. Jag tycker nog – helt subjektivt – utan att vara den minsta operakännare, att Paul Pott är bättre än Pavarotti. Paul Pott får mig att gråta, det lyckas inte Pavarotti med, helt enkelt.


    • Ja, all bedömning av kultur är ju alltid relativ och subjektiv.

      Personligen tror jag att Paul Potts får dig att gråta snarast på grund av kontexten – att han kommer som den fula ankungen till den elaka juryn, och vinner deras hjärtan med sin skönsång. Och det är helt O.K. – det skulle aldrig falla mig in att döma någon av rena smakskäl.

      Men rent tekniskt spelar Potts i Korplaget, där Pavarotti är olympisk guldmedaljör.
      Korplaget är underhållande eftersom det är dina vänner som spelar.
      Men Pavarotti berör genom sin briljans, sin mäktiga stämma, sin lyriska perfektion.

      Jag ryser rakt genom hela Pavarottis sång – det gör jag inte av Potts sång – däremot rörs jag förstås av hans person, och hans otippade insats.

      Nu tittade jag dock på Potts finalinsats i Britain’s got talent, och det är fortfarande lite svajigt här och där (sluttonerna är inte bra…), och märkbart tunnare än Pavarotti, men det är fan så bra ändå. Övning ger färdighet. Han kan nog flytta upp från korpligan direkt till division tre, utan problem.


  4. Ja, HAX har alltid intressanta grejer att berätta. Värst just nu är dock inte Melodifestivalen, men den accelererande censur som pågår på Internet – kolla detta inlägg, och läs gärna artiklarna som han länkar till.

    http://henrikalexandersson.blogspot.com/2009/03/australien-boter-om-du-lankar-till.html

  5. SwedishTeen Says:

    Jag gillar Fredrik Kempe, (schlagerbög som jag är när ingen tittar på), och mig veterligen har det väl aldrig varit snack om att hans Vincero är något annat än en pop-opera-version av Nessun Dorma?
    En cover alltså. Typ.
    Tror att den t.o.m. finns inspelad med den riktiga texten till Nessun Dorma. (Med reservation för hjärnsläpp.)

    La voix däremot måste ju vara unik (hela grejen med Melodifestivalen) vilket gör det läget lite mer intressant🙂

    Kul låt är det iallafall. Även om jag gillade Måns bättre.
    Ah… Måns…😉


  6. Jag har bara hört lite grann av Melodifestivalen, på nätet, men La Voix föll jag för direkt. Jättekul låt, och helt rätt att den vann.

  7. Fredrik Kempe Says:

    Alltid kul att läsa bloggar som hatar det man håller på med!

    Måste erkänna att Vincero är lik La voix och vice versa…

    Fast för fan tagga ner lite… de är inte identiska som du hävdar- du är förmodligen inte så musikalisk. Sätt dig vid ett piano för fan och spela låtarna back to back. Det är soundet och stilen som gör att du tycker de är så lika! Det är ingen slump – det var det jag ville. Jag ville göra det lätt för lyssnarna – se till så att det fanns några referenser som de kom ihåg! Vanliga poplåtar finns det ju miljontals referenser till- men operapop -väldigt få!

    Som älskade Petra Mede sa till Cecilia Frode – slappna av för helvete!!!

    *LOL*

    MVH Fredrik Kempe


    • Haha – kul att du hittade hit, så långt efteråt. Hade nästan glömt det här blogginlägget.

      Men tagga ner själv du – ”bloggar som hatar det man håller på med” – var ser du någonting i detta blogginlägg som antyder det minsta att jag hatar det du håller på med? Nu är du allt lite drama queen, inte sant? Slappna av själv, för helvete. 🙂

      Det här blogginlägget är ju för fan en hyllning till din musik, från en person som annars totalt bojkottar schlager, så det är nog som sagt du som ska tagga ner en smula.

      Jag dissar ju faktiskt inte din stöld heller – jag tycker att remix-kulturen av idag är spännande, och att den förstås har historiska motsvarigheter. Otaliga är de folkvisor som plötsligt har blivit stommen i ”seriösa” klassiska kompositörers orkesterverk. Helt O.K., om du frågar mig. Så fortsätt du med ditt nallande – emellanåt blir det ju riktigt bra!

      Piano spelar jag inte – jag är sångare och slagverkare framför allt – och direkt omusikalisk är jag inte heller – om det var ditt försök att förolämpa mig, så funkade det dåligt…

      • Jas Says:

        Måste väl hålla med Kempe lite. Med lite fantasi kan man väl säga att La Voix är en slags inversion på Nessun, men det är allt.

        Lite kul är att din favoritversion med pava från Turino är playback😉 han var helt enkelt för sjuk för att sjunga live.

        Personligen föredrar jag Pavas tidigare inspelningar eftersom det är mer ”opera” och mindre ”pop” tyckte rösten blev lite för mjuk på slutet när han kröp närmare micken.

        Helt ok att tycka att Pava är bäst men du bör kanske veta att rent tekniskt så har pava inget att sätta emot Jussi som hade en helt fenomenal sångteknik, oavsett om man gillar Jussi eller inte så var han kung rent tekniskt

        Youtube:

        /watch?v=AaUMXiFPkVw ( helt perfekt )

        In action ( kolla hur avslappnad han är, även på höjden )

        /watch?v=j_1AqPVqH80

        Bara två exempel…..

        Go Jul🙂


        • Jag vet att den var playback, eftersom han inte visste om han skulle orka – och han spelade in sången alldeles dagarna innan.
          Men för att vara playback är det mästerligt. Ingen kan se att det är playback.
          Och just Torino-giget blev ju hans allra sista, så jag tycker nog att han lyckades göra en värdig svanesång av det hela trots allt.
          Dessutom är det fortfarande han själv som sjunger, som sagt.

          Men det finns ju andra inspelningar – filmen jag har lagt upp här är inte från Torino, den är the real stuff.

          Och ja, Jussi Björling var helt fantastisk – jag har ju länkat till ett klipp med Jussi här också.
          Att jag sen älskar just Pavarotti (liksom Cecilia Bartoli) är för att jag är väldigt förtjust i den romantiska, lyriska, svulstigt dramatiska, italienska stilen, helt enkelt.
          Jussi är mer nordiskt sval.
          Cecilia Bartoli har jag sett live på Konserthuset, och det var verkligen helt underbart. Hon sjöng mest Vivaldi, vilket är en av mina favoriter. Italiensk barock! Mmmmm!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: