Musik – fredens språk
Det finns ett internationellt språk, ett språk som alla kan, språket som i sanning är ett fredens språk – och det är musiken. Man kan ta fem musikanter från fem olika kontinenter, sätta dem i samma rum med varsitt instrument, och snart flödar komunikationen – även om de inte talar varandras verbala språk.
Musik är det optimala beviset för Guds existens – så sade en präst till mig en gång, och det tycker jag var både klokt och vackert. Det bör också nämnas att samma präst var trumpetare i ett jazzband… Vad man nu än tror om gud, så är musiken definitivt det centrala i alla mänskliga kulturer, det som binder oss samman.
Till och med musik kan förvisso också användas negativt – det finns militärmusik, och det finns människor som använder hård och aggressiv musik för att stärka sig själva i utövandet av destruktiva handlingar. Det finns musik som är skapad för politisk indoktrinering. Men detta är undantagen, olycksbarnen. Om vi använder musiken på rätt sätt, för att komma samman och sjunga och dansa tillsammans, så finns inget utrymme för konflikter och krig, konkurrens och utstötning.
Filmen jag lagt in här är ett vackert exempel på denna fredsprincip. Den har sitt ursprung i ett musikaliskt/politiskt filmprojekt som är kallat Playing for Change: Peace Through Music, och bygger just på musiken som det optimala redskapet för fred, det internationella språket.
Check it out – lyssna och njut!
Etiketter: fred, Musik, Playing for Change: Peace Through Music
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
TantraBlog 
28/01, 2009 den 4:12 e m
[…] För att muntra upp er lite så hittade jag klippet nedan hos tantrikblogg. […]
28/01, 2009 den 4:13 e m
Det finns ju dock kulturer som motarbetar musik och som därför inte kan sägas ha musik. Tex talibanerna. Deras ”musik” får ju på sin höjd sträckas till att man läser koranverser på det där ”melodiösa” sättet man gör.
28/01, 2009 den 4:42 e m
Jo, visst finns även denna form av avvikelse bland mänskliga kulturer. Men det är ju bara i extrema former av världsförnekande religioner som t.ex. islam och kristendom (de värsta krigshetsarna och farsoterna i mänsklighetens historia) som detta märkliga fenomen uppstår.
Att förneka människor musik, att hindra människor från att uttrycka sig i musik och dans, måste tyda på en alldeles särskild form av ondska, en bisarr och fanatisk livsförnekelse – våld av värsta sort. Man kan lika gärna tvinga folk att äta lera och torrt gräs hela livet.
Lyckligtvis är dessa galenskaper oerhört ovanliga, extrema undantag i den mänskliga historien.
28/01, 2009 den 8:05 e m
Vackert. Det är det här kultur handlar om. Inte om vem som ska ha rätt att tjäna pengar och vem som ska bli utgiven, utan om gemenskap. Musik sprider så mycket glädje och samhörighet och det är helt vidrigt att min första tanke när musiken kom igång var ”undrar om de har tillstånd av upphovsrättsinnehavaren att spela in den här låten”. Det är sjukt. Det är ju precis så här kultur ska vara.
28/01, 2009 den 8:17 e m
Instämmer till 100 % med föregående kommentator. Musik ska vara något som förenar, något som ger glädje, skratt, dans i kroppen och gemenskap över gränser. Att tjafsa om rättigheter fram och tillbaka känns bara såååå småaktigt.
28/01, 2009 den 10:18 e m
Jag tror de allra flesta musiker skriver under på vad Joshua Tree skriver. Man uttrycker sig i musik för att något annat vore otänkbart. Hade inte jag haft musiken vet jag inte var jag hade varit. Det blir lite som att andas.
28/01, 2009 den 11:13 e m
Jag gillar musik, främst då riktigt stimulerande och levnadsglad musik, vilket för mig oftast innebär musikalisk progg och en hel del klassiska verk. Jag gillar även dödsmetall, och måste väl då påpeka att jag inte är en av dem som använder den för att bli mer aggressivt. Jag såg Ayreon live i Holland. Det var verkligen levnadsglädje i konsten, det lyste om musikerna och vi i publiken sögs in i glädjen.
28/01, 2009 den 11:17 e m
Nej, jag har inga fördomar om specifika musikstilar – alla mina ungar (tonåringar…) gillar dödsmetall, och de är så snälla, rara och gulliga så!
28/01, 2009 den 11:17 e m
Vänta, i videon, spelar de tillsammans över internet?
29/01, 2009 den 4:15 f m
David igen –
Nej, det tror jag inte – det måste vara pålägg, att filmaren låter musikanterna få lyssna på tidigare inspelat material, för att det ska komma i synk.
29/01, 2009 den 4:37 e m
Bortsett från de fyra sydafrikanska körtjejerna undrar man lite smått vart alla kvinnliga musiker höll hus?
29/01, 2009 den 4:47 e m
Q – ja, det har du rätt i. Var finns de kvinnliga musikanterna?
29/01, 2009 den 4:51 e m
Apropå Terras kommentar om religioner som inte tillåter musik, så har jag på bloggen Dhimmi Watch hittat ett fantastiskt citat av Ayatollah Khomeini:
”Allah did not create man so that he could have fun. The aim of creation was for mankind to be put to the test through hardship and prayer. An Islamic regime must be serious in every field. There are no jokes in Islam. There is no humor in Islam. There is no fun in Islam. There can be no fun and joy in whatever is serious.”
— Ayatollah Khomeini
Den svenske bloggaren Kaliber har gjort en egen översättning till svenska av samma citat:
“Allah skapade inte människan så att han kunde ha roligt. Syftet med skapelsen var för mänskligheten att sättas på prov genom umbäranden och bön. En islamisk regim måste vara allvarlig på varje område. Det finns inga skämt i islam. Det finns ingen humor i islam. Det finns inget roligt i islam. Det kan inte finnas rolighet och glädje i något som är allvarligt.”
Det går att läsa i ett mycket intressant inlägg om Bill Mahers nya film ”Religulous”
http://kozue.wordpress.com/2009/01/29/religulous/#comment-592