Gud bevare mig för änglar!

Det julpyntas – i hemmen och i skyltfönstren – och då kommer de alltid fram. Ni vet, de där eteriska, genomskinliga, tjänstvilliga, könlösa, genomgoda, ständigt leende, tröttsamt slisksentimentala flygande väsen som man kallar änglar. Vi formligen översvämmas av dessa vingförsedda väsen, givetvis endast i syfte att vi ska köpa mer dyrt skräp att lägga under granen.

Ibland slår sentimentaliteten över ordentligt, ni vet, den där typiskt kristna, gråtmilda kvasigulligheten, som man vanligen hittar i julkrubbor, ikoner och bilder med gråtande barn. Änglar, änglar, änglar. Hjälp! Och så förstås i juletid, företrädesvis i julskyltningen. Numera har dock det kyska i änglaidentiteten tänjts ut lite, så även en skyltdocka i utmanande raffset kan få vara ängel – bara hon har vingar.

New Age-svängen verkar helt besatt av änglar, och erbjuder änglakort, änglahealing, änglamassage, änglakanalisering och gud vet vad skit folk hittar på. Allt detta som någon form av steriliserad kristendom och ljusdyrkan, vanligen baserad på skräck för det jordiska, det mörka, det kroppsliga.

Själv använder jag oerhört sällan begreppet ängel. Det är lite för kristet för min smak (ja, den ger sig inte helt, min kristofobi), och dessutom tycker jag att det finns intressantare ord, som t.ex. diser, devor, gudinnor – bara som smakprov.
Får jag en dotter till kanske hon får heta Disa – Gudinna på fornskandinaviska. Freja (Vanadisen) är den främsta bland diser, och har ett antal diser i sitt följe.
Deva, eller devi, har samma betydelse på sanskrit. På det senare språket skulle väl apsara (himmelsk danserska) eller devidasi (tjänarinna till gudinnor) komma närmast det vi anser vara änglar, antar jag. Fast jag föredrar förstås en himmelskt dansande apsara framför en fladdrig och skör ängel…

Men mitt främsta motstånd mot begreppet ängel är att det finns inbyggt en rangordning, där änglarna alltid är underordnade ett högre, gudomligt väsen. Det känns väldigt statiskt i min begreppsvärld. De ska vara söta och snälla, och göra goda gärningar, och alla blir tårögda och tacksamma. Och deras främsta uppgift är att sjunga Herrens lov i kör. Urk.

Att ge sin dotter namnet Engla tycker jag är patetiskt och tröttsamt. Hur fan ska man leva upp – eller ner – till det? Man får för det första inte bli boss, inte högsta hönset. Det är helt uteslutet. Man ska städa undan och servera kaffe och göra så fint så fint. Och som belöning får man tanternas förtjusta små utrop – ”åh, du är en ängel…!” Dubbel-urk.

Min tolvåriga dotter heter Indra Matilda Freja Fredrika. Det kallar jag namn. Två gudanamn, från olika Pantheon, och så Matilda som betyder segerrik, och Fredrika, som betyder fredsfurstinna. Det du! Hon kan bli vad som helst. Ingen jävla ängel som fladdrar runt lite gulligt med transparenta, vitskimrande vingar. Sånt passar för små puttitnuttiga sex- till åttaåriga flickor – inte för vuxna kvinnor med hjärna, muskler, fitta, vilja och ambition.

Vad vi behöver mer av i världen är inte änglar – vi behöver Gudar och Gudinnor, kraftfulla, starka, strålande personligheter med gränslös skaparkraft, integritet, generositet och strålglans. Vi behöver verklig power, devashakti, gudakraft och gudinnekraft, initiativ och jävlaranamma. Inte behagfullt, tjänstvilligt, eftergivligt fladdrande. Vi behöver Män och Kvinnor som verkligen är Människor, starka i sin egen identitet och natur. Detta är det största miraklet av dem alla. Att vara sig själv, i all sin kraft och makt.

Vågar du vara en sådan människa?

”Never mind the angels – give me a real woman – a true Goddess”

Explore posts in the same categories: Jämställdhet, Kristendom, Livsåskådning, Paganism, Religion, Shamanism, Tantra

Etiketter: ängel, änglar, devor, diser, hedendom, jul, julfirande, kristendom

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.