Meningen med livet – hur mår du?

Hur mår du egentligen? Mår du bra? Tycker du om dig själv? Hur mår människor i din omgivning? Dessa frågor borde alla ställa sig. Ofta. För om man kokar ner all världens visdom och andlig insikt, så kommer man slutligen fram till dessa grundfrågor. Om du tycker om ditt liv och mår bra, och alla människor i din omgivning mår bra, då är livet som det ska vara. Så jävla enkelt är det. Faktiskt.

I alla tider har människor filosoferat och funderat över livets mening, hittat på ”sanningar”, och vägar till upplysning, eller till materiellt välstånd, eler något annat. Och i alla tider har vissa enskilda individer och grupper kommit fram till den felaktiga slutsatsen att just deras väg är den enda rätta, den sanna vägen. I alla tider har detta också utnyttjats egoistiskt av enskilda individer, som för egen nytta och nöje har stulit av andra. Stulit deras egendomar, deras tankefrihet, deras glädje – eller alltihop på en gång.

Den allra viktigaste frågan som måste ställas efter ”hur mår du?” är just ”hur mår dina medmänniskor?” – det räcker inte att må bra, själv. Man måste också ta hänsyn till omgivningen. Den optimala livsstilen är alltså den som maximerar lyckonivån hos såväl den enskilde individen som människorna i dennes omgivning. Och i förlängningen förstås också allt levande, och världen vi lever i.

Som du kanske märker, käre läsare, så leder dessa superenkla frågor omedelbart till filosofiska konsekvenser och viktiga vägval. Frågorna ”hur mår du?” och ”hur mår dina medmänniskor?” innehåller samtliga stora existensiella livsfrågor, all världens religioner, filosofier, politiska riktningar – kort sagt; samtliga världsåskådningar. Allt vi gör, allt vi säger, allt vi tänker, går att infoga i dessa två frågeställningar, som förstås hör ihop. Hur mår du? Hur mår dina medmänniskor?

Och – om något eller båda svaren på dessa frågor blir negativt – ”jag mår inte särskilt bra just nu”, eller ”min granne är superdeprimerad”, så måste fortsättningen vara ”vad kan jag göra åt det?”. Hur kan jag själv må bättre, tycka om mig själv mer, respektera mig själv? Och hur kan jag hjälpa min granne, min bror, min arbetskamrat, en hemlös, en okänd på gatan, att må bättre, tycka om sig själv, respektera sig själv?

Vi människor är flockdjur. Flockbeteende är vår överlevnadsbetingelse. Darwins ”survival of the fittest” har ofta feltolkats som ”survival of the strongest”. Det är inte nödvändigtvis den starkaste som vinner. Det är den som är smartast, och framför allt den som är bäst på att ta hand om såväl sina egna behov som sin omgivnings behov. Om vi tar hand om våra svaga, små och gamla, så ökar faktiskt våra överlevnadschanser, och vår känsla av trygghet.

Om jag vet att min broder bär min packning när jag har ont i knät, så känner jag mig tryggare och mer välmående, och jag blir mer benägen att hjälpa andra. Empati och altruism är med andra ord en evolutionärt framgångsrik strategi.

Men det finns två olika anledningar till att allt går åt helvete, och det ena är när enskilda individer agerar helt självständigt och egoistiskt, och roffar åt sig makt och egendomar på andras bekostnad. Direkt kopplat till detta tänkande är att vi ser oss som separerade från varandra – både som individer och grupper. Då uppstår ”Vi & dem-tänkande”, rasism, främlingsfientlighet, mobbing, trakasserier, krig och annat elände.

Den andra vägen till helvetet ramlar man lätt in på så fort vissa enskilda individer börjar hitta på ”sanningar” om hur livet ska levas, tvingande normer som bara leder till lidande och begränsningar, rigida strukturer som leder till större makt för vissa, men mycket mindre för det stora flertalet.

Och riktigt, riktigt illa går det när kollektivet accepterat totalt bisarra idéer, destruktiva livslögner, som t.ex. den komplett förvirrade idén att en bok som någon sammanställt eller dikterat för tusentals år sedan skulle ha större betydelse för din livsstil än din egen erfarenhet, insikt, önskan och intention. Att ord i en bok skulle vara mer rätt för dig än din egen magkänsla. Accepterar man sådana katastrofala idéer så bjuder man in kriget i sitt hem.

Det enda som egentligen har någon betydelse är ju att vi alla har det så bra vi kan, att vi alla gör så gott vi kan i att fungera tillsammans med andra och med oss själva, och att vi med största möjliga hänsyn gentemot andra försöker leva ett så gott liv som bara är möjligt. Allt annat är bara narcissistisk intellektuell onani.

Så – nästa gång du sitter fast i filosofiska bryderier, politiska funderingar, religiösa grubblerier, moraliska frågeställningar, eller andra tanketräsk, ställ dig dessa frågor:
Hur mår du?
Hur mår dina medmänniskor?
Gärna med följdfrågorna: ”Vad får mig att må så bra som det bara är möjligt?” & ”Vad får mina medmänniskor att må så bra som det bara är möjligt?”.

Svaret finns alltid i dessa frågor. För detta är livets mening.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Frihet, Kärlek & sex, Livsåskådning, Religion

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

21 kommentarer på “Meningen med livet – hur mår du?”


  1. […] några dagar extra! Det behövs, liksom. Lite mer tänkvärt, men väldigt värdefullt, levererar Carl Johan Rehbinder på sin blogg. Hur mår du egentligen? Lite skratt och tänkvärdheter som påminner om det […]

  2. Kanjidude Says:

    Ofantligt bra skrivet! All heder till dig, Calle!🙂

    Din text anknyter faktiskt lite till ett par gamla texter jag skrev, betitlade Religion 1 och 2 på min engelskspråkiga blogg. Jag borde nog översätta dem och posta dem på min svenska blogg också…


  3. […] Rehbinder, som uppenbarligen funnit sin mening med livet, skriver om detsamma på sin Tantrablogg. Och han har naturligtvis rätt, livet handlar till stora delar om kärlek och att leva rätt. Att […]


  4. Tummen upp och fantastiskt livsbejakande och varma bilder!


  5. Tackar, tackar, Opassande, Kanjidude, Cavalcare la Tigre och Thomas Tvivlaren, för era uppmuntrande kommentarer!

  6. VBW Says:

    Hur vet man om man mår bra? När jag känner att jag mår bra, är inte det bara ett pseudotillstånd, format av något annat, av min omvärld? När man känner sig FÖR lycklig blir man nästan misstänksam mot sig själv? Varför är det så?

  7. Lycka? « Says:

    […] Calle Rehbinder skriver belevat om meningen med livet och hur vi mår. Hoppas innerligt att jag landar i en sån tro på en vacker dag. […]


  8. VBW:
    Ja, hur vet du att du mår bra? Hur vet du att du är hungrig, hur vet du att du är trött, hur vet du att du har ont i magen? Du mår bra, du är hungrig, du är trött, du har ont i magen.
    Du vet det för att du känner det.
    Om det sedan är ett ”pseudotillstånd, format av något annat, av min omvärld”, är liksom en helt annan fråga. Jag pratar om den direkta upplevelsen, inte orsak och verkan, eller luftiga analyser.

  9. VBW Says:

    Aight! =)

  10. Lasse Says:

    Hur vi alla mår, pendlar ju både upp och ner hela tiden. +att hela omgivningen mår aldrig likadant heller, måendet är i evig variation hos oss alla från dag till dag ju, så detta går att filosofera och diskuttera hur mycket som helst
    //
    Den filosofiske


  11. Ja, Visst är det så Lasse, och det är en del i den generella välmåendenivån – att vi får må precis som vi mår, och att vi har våra toppar och dalar, våra lyckostunder och våra svackor.
    Jag är inte i total extas hela tiden – men det är inte vad jag vill, heller.
    Vad det jag skriver handlar om är en mer generell grundinställning av empati och kärlek, att vi ser oss själva som gåvor till vår omvärld, att vi är värda att tas på allvar, av såväl oss själva som av andra, att vårt välmående är beroende av andras välmående och vice versa.

    Självklart går alla människor in i svåra kriser, sorg och elände emellanåt. Men det finns grader i helvetet också. Om man inte har några stödjande människor omkring sig, ingen kärlek, ingen uppmuntran, kan en kris gå enormt mycket djupare. En motgång kan krossa en människa fullständigt – eller leda vidare till något bra, under förutsättning att man fått uppmuntran och goda råd – kärlek och omtanke.

    Vad jag också är ute efter är alla de hinder vi ställer upp helt i onödan. Rädslor, dogmer, onödiga regler, fördomar och andra onda ting som förminskar vår livskvalitet.

    Jag pratar alltså inte om tillfälliga känslofluktuationer – jag pratar om krig, fysisk och psykisk misshandel, våldtäkter, brutalitet, förnedring, självförnekelse, isolering och andra tragiska fenomen som vi människor är väldigt duktiga på att skapa.

    Detta vill jag bidra till att vi ändrar på.

  12. Lasse Says:

    ja empati är det tyvärr väldigt få som har idag, det är synd, för jag tänker mig ofta in i andras sits och förstår, men samtidigt märker jag att ingen annan förstår det jag förstår.
    mm Tänk om världen kunde sluta kriga! men tyvärr kommer det aldrig att ske, för alla styrande har brist på empati + alla religioner som inte tål *än det ena o en det andra*
    Idag borde föräldrar lära sig att lära sina barn allt viktigt, som empati och respekt, men tyvärr lär sig inga barn vad respekt är idag.


  13. Just så., Lasse. Men jag tror verkligen att du har fel när du skriver att ”tyvärr lär sig inga barn vad respekt är idag” – jag tror att fler barn gör det än någonsin.
    Respekt är inte rädsla och disciplin. Respekt kan inte krävas – den måste förtjänas. Respekt kan man inte tillägna sig om man inte själv blir bemött med respekt. Det bästa sättet att se till att barn lär sig respekt är alltså att bemöta barn med respekt.
    Om det skulle vara så illa som du säger, att barn inte lär sig vad respekt är, så säger det mer om vuxensamhället än om barnen.

  14. Lasse Says:

    hoppas du har rätt. För hela världen är ju så respektläs. Men *empati* tror inte jag man lär sig, utan det föds man till att ha, för det är ju så få idag som kan känna empati för andra.


  15. Hej igen Lasse! Jag hoppas verkligen att du har fel beträffande det där med empati för andra. Det jag ser är snarare att empati är något som vi människor kan välja att föja eller inte, men att vi som grupp, som art, har bästa överlevnadsmöjligheten om vi följer hjärtats väg och blir mer empatiska.

    Jag tror absolut inte att folk är mindre empatiska nu än tidigare i världshistorien. Snarare tvärtom.
    Var ser du tecken på motsatsen? På vilka fakta drar du slutsatsen att människor är mindre empatiska nuförtiden än förr? Själv ser jag bara att det internationella engagemanget för andra människor, hjälpverksamhet, politiska rörelser utan direkt egennyttosyfte m.m. bara blir fler och fler, störr eoch större.

  16. Lars Says:

    Ur ingenting kan inte någonting uppstå. Det som är; existerar, måste tänkas som o-skapat och ändligt. Det som är kan möjligtvis ändra sin form men inte bli mindre genom att någonting blir till ingenting, och inte bli större genom att det blir någonting av ingenting. Av detta följer att det enda som kan skapas är aktivitet; funktion; energi; verksamhet. Och endast en levande och om sig själv medveten orsak kan vara aktiv utifrån sig själv. Den yttersta orsaken, det som är, uttrycker skapelsen (det vi är med om) som ett vibrationsfenomen inom sig själv.

    Varför? Det är alltid den filosofiskt mest intressanta frågan, varför? För att tillfredsställa medvetandets behov av att bli igenkänd och älskad av ett annat medvetande, dvs. sina medvetna delar: vi människor, som också är medvetna (vi är med och vet om det).

    Ingen annan tanke förklarar verkligheten lika fullständigt och tillfredsställande, så jag kan förstå (känna igen) den; som en levande helhet med mening och mål. Ingen annan tanke ger samma anledning och möjlighet att hysa en i sanning obegränsad kärlek till hela tillvaron. Ingen annan tanke ger samma emotionella respons och gör mig så berusande glad, kärleksfull, lycklig och lättad.

  17. Lasse Says:

    självklart är hjälporganisationerna empatiska på ett sätt. Men jag tänkte men på oss vanliiga arbetare/knegare/svenssons. Jag har egentligen inget annat än mina egna upplevelser/erfarenheter att bygga mina åsikter på.


  18. Hjälporganisationernas existens är helt beroiende av ”oss vanliiga arbetare/knegare/svenssons” – utan vanliga människors stöd och ösnkan att hjälpa funnes icke dessa organisationer.

    Vad gäller vanlig vardagsempati, så tror jag att folk har blivit för rädda för att hjälpa till.
    Att hjälpa någon som har ramlat omkull är inte självklart längre – ”tänk om hon är full/knarkare/HIV-smittad, och sticker kniven i mig…?” – vi har blivit fega och rädda, och gömmer oss bakom en moralisk fasad.

    Men som regel tycker jag att folk är vänliga, hjälpsamma, empatiska och generösa. Det är i alla fall min erfarenhet.


  19. Lars – jag skulle uttrycka mig på detta sätt, och kanske vi egentligen menar exakt samma sak, bara formulerat på olka sätt:
    Jag tror att allt som finns i världen, i skapelsen, måste också finnas i ett tänkt ursprung, i källan. Med andra ord, eftersom vi har personlighet, vilja, initiativ, skaparkraft, lust, känslor, liv – så måste rent logiskt sett allt detta även existera i källan, i det vi i brist på bättre ord kallar GUD.

    Å andra sidan kan allt detta vara ordbajseri och intellektuell onani, ett alltför begränsat sinne som fåfängt spekulerar i det som är omöjligt att gripa, omöjligt att förstå.

    ”acintya-bheda-abheda-tattva” – sanskritfras som beskriver ”Guds ogripbara, samtidiga enhet med och åtskildhet från sin skapelse”

    Så ibland är det kanske bäst att inte spekulera så mycket, utan att göra som Voltaires Candide – gå till trädgården och odla vår kål.

  20. Nathalie Says:

    Hej! Det var en riktigt bra text, jättebra sammanfattat om mänskligheten.. Men jag förstår inte hur man ska hitta sin nich i livet. Har du några tips?? Jag har kört fast. När jag tittar ut genom fönstret och tittar på husen där människor bor, så känner jag bara att allt är meningslöst. Jag känner mig misslyckad som människa och det känns som att alla människor går runt och är olyckliga. Inte ens de lyckliga människorna är lyckliga. Det känns så hopplöst. Det är bara lidande överallt. Jag vet inte om jag har rätt syn på världen, eller om det är för att jag själv inte mår bra som jag tror att ingen annan heller gör det. De gånger jag är ”lycklig”, så ser jag världen lite annorlunda. Men jag fattar inte vad jag ska göra. Har påbörjat en utbildning, flyttat hemifrån, flyttat till en ny stad. Börjat om ett nytt liv – det vuxna livet. Det kändes rätt från början, det kändes som jag äntligen kunde lämna det gamla och börja det vuxna liv jag vill leva. Men jag vet inte hur man gör. Jag märker att det inte går att radera det förflutna och bara börja om. Det går inte att bara fly. Jag är redan född där jag är, och har blivit den jag är. Men jag vill inte leva det liv jag lever.. Jag vill fly nån annan stans och återigen börja om på nytt. Men det går ju inte. Vad ska jag göra?? Du verkar ha koll på livet. Hade bra!


  21. Ja du, Nathalie, det är inte alldeles enkelt att svara på en sådan fråga. Men det första måste nog handla om att hitta ett socialt sammanhang som du kan finna en plats i. Vi människor är som sagt flockdjur, med ett enormt behov av närhet, beröring, umgänge, bekräftelse och kärlek – och får vi inte det blir vi olyckliga.

    Det är lätt att säga att din världsbild är ett val, att du kan förändra hela världen genom att förändra ditt sätt att betrakta världen. Samtidigt är det inte så lätt att ha en positiv grundsyn om man inte har just tryggheten i den sociala sfären.

    Det finns ett shamanistiskt begrepp som kallas att ”radera sin personliga historia”. Detta handlar inte om att ”radera hårddisken” och glömma bort sitt tidigare liv, men däremot att klippa banden tiull det gamla, att släppa identifikationen med det, så att ens förflutna inte blir en kvarnsten runt halsen, utan snarare en kunskapsbank.

    Du kan alltså inte fly från ditt gamla liv och börja från början – du kan inte fly från dig själv. Det gamla kommer alltid ikapp förr eller senare. Det enda sättet att verkligen kunna lämna det gamla bakom sig är att göra upp med det, ordentligt, samt att du verkligne har ett fullgott alternativ att lämna det gamla för – och då krävs det sociala sammanhanget.

    Det är nog det enda jag kan ge som gott råd i stunden, utifrån det du skriver.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: