Världens bästa poet

Det var en gång för länge, länge sedan ett främmande land, som kallas Persien, och i detta land bodde en lärd man, som kallades Hafez. Han skrev dikter. Men inte vilka dikter som helst. Han skrev himlastormande, svulstiga, kloka, anarkistiska, lyckliga, sorgliga, arga, vilda, andliga dikter, som skakar om, vänder upp och ner, tumlar om, och berör. På djupet.

För något år sedan läste jag Anita Goldmans fantastiska bok ”Guds älskarinnor: om hängivna kvinnor i en livrädd värld”, och i den boken citerar Goldman vid flera tillfällen poeten Hafez. Redan då greps jag av en stor lust att få läsa mer av Hafez. I våras besökte jag Textmässan, och fann att Ellerströms förlag hade givit ut en nyöversättning till svenska av Hafez dikter. Då slog habegäret till, och jag köpte naturligtvis denna efterlängtade bok.

Sedan följde en märklig läsning. Jag ömsom skrattade, ömsom grät, och tjusades gränslöst av Fateme Behros mästerliga översättning från 1300-talspersiska till svenska, av Hafez emotionellt ekvilibristiska poesi. Hafez själv var en boklärd man av folket, en djupt troende muslim, men samtidigt en andlig anarkist, en egensinnig visman som ser gud som lika närvarande i vinstugan som i moskén, för att inte tala om det svarta håret hos vackra kvinnor…

Trots Hafez frisinnade relation till Gud och religionen (eller kanske till viss del på grund av det, som hälsosam motpol till den dogmatiska religionen) betraktas Hafez med stor vördnad och uppskattning i den persiska kultursfären, och i Iran står Hafez dikter ofta sida vid sida med Qur’an i bokhyllorna, och vid nyår högläses ur både Qur’an och Hafez. Naturligtvis betraktas den vindrickande och imamhäcklande Hafez med stor misstänksamhet, och ibland motvilja, av mer fanatiskt religiösa muslimer, men de läser honom ändå.

Hafez älskar livet. Han har upplevt sublim lycka och djupaste sorg, och han ser med stor visdom och insikt på alla livets vindlingar, samtidigt med poetisk och känslosam vision. Hans dikter är ofta halsbrytande kast från torra konstateranden till skrattretande absurdismer, från rumlande rop till subtila metaforer, från häcklande av fulhet, lögn och hyckleri till euforisk dyrkan av skönheten, extasen, naturen, människan och sanningen.

Till glädje för oss okunniga västerlänningar har Fateme Behros i sin översättning även tillfogat en ytterligt välförfattad introduktion till Hafez poesi, den kultursfär han verkade i, tolkningar och förklaringar, exempel och sammanhang, och denna introduktion gör Hafez poesi tillgänglig på ett alldeles utsökt pedagogiskt och engagerande sätt.

Hafez är en pluralist, en universalist, som inte låter sin muslimska religionstillhörighet hindra honom från att referera till såväl kristendomen som judendomen, och även den hinduiska traditionen, samt förstås zoroastrismen, som fortfarande under Hafez levnad inte helt hade trängts undan av islam. Det är också därför det är möjligt för Hafez att besöka vinstugorna, eftersom zoroastrerna inte hade något förbud mot alkohol.

Hafez är en kärlekens riddare, en förkämpe för såväl jordisk som himmelsk kärlek, och det är ibland svårt att veta vilket som är vad – om hans ”älskade” är en kvinna, alla kvinnor eller Gud själv. Eller alltihop samtidigt. Och detta är en del av tjusningen med Hafez. Han talar om paradiset, om lyckan, om kärleken, och det kan lika väl tolkas som jordisk kärlek till en specifik kvinna som den överjordiska kärleken till det gudomligt eviga. Och båda kan äga samma giltighet.

Gör dig själv en stor välgärning – köp genast Fateme Behros översättning till svenska av Hafez poesi. Om du har en enda fiber av liv i din kropp, poesi i din själ, nyfikenhet i ditt sinne, så måste du läsa Hafez. Du kommer inte att ångra dig.

Svettig och berusad med utsläppt hår och glatt leende
sjungande med uppknäppt klänning och bägaren i handen.

Med odygd i ögonen och spefulla läppar,
kom hon igår natt och slog sig ner vid min säng.

Med huvudet vid mitt öra sa den älskade med sorgsen röst,
du min evinnerliga älskare, kan du sova?

Den aref som får ett sådant vin mitt i natten,
är en kärleksförnekare om han inte älskar vin.

Du fromme, gå din väg och klandra inte dem som dricker grumligt vin,
det är den gåva vi fått från begynnelsen.

Vi njöt av det som den älskade hällde i vår bägare,
om det var paradisdrycken eller berusande vin.

Den skrattande bägaren och den älskades böljande lockar
har fått många att liksom Hafez bryta sitt löfte.

Explore posts in the same categories: Frihet, Islam, Kärlek & sex, Kultur, Litteratur, Livsåskådning

Etiketter: aref, Hafez, Hafiz, Iran, Islam, kärleksdikter, kharabat, Persien, poesi, rend, vin, vinstuga, zoroastrism

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.