3 X Strindberg

Strindbergskollage
Distans
August, den gamle bråkstaken, hänger med än idag, och engagerar alltjämt en internationell publik långt efter sin död. Själv har jag alltid haft en särskild kärlek till den gamle multikonstnären Strindberg, och det har hållit i sig genom åren. Under hösten har jag sett två föreställningar på Dramaten – Dödsdansen och Ett Drömspel – och dessutom har det alldeles i dagarna visats en film i två delar på SvT. Så nu tänkte jag ta tilfället i akt att tycka lite.
Distans
Jag blir alltid lite extra skeptisk när jag ska se en föreställning på Dramaten. Dramaten är för mig ofta torrt, stelt, teatraliskt och dött. Några av de allra sämsta och tråkigaste föreställningarna jag har sett i mitt liv har jag sett på Dramaten. Men jag har också sett fantastiska uppsättningar på Dramaten, så jag vill alltid ge det gamla Huset en chans till. Och i år var det verkligen värt varenda biljettkrona.
Distans
Dödsdansen började först lite stelt och teatraliskt, men så fort Örjan Ramberg är på scen så lyfter hela pjäsen. Lyckligtvis är Örjan Ramberg med nästan hela tiden, vilket gör denna föreställning till en storslagen upplevelse. Till och med Stina Ekblad hamnar i skuggan när Örjan rockar loss. Det finns vissa skådespelare som har det där extra, som kan locka fram ojämförbar magi ur en rollfigur, som gör att vi älskar personen – även om han är en kvalificerad skitstövel. Jag vill påstå att i detta avseende är Örjan Ramberg faktiskt Al Pacinos jämlike. Den enda som lyckas engagera närapå lika starkt är Sofia Pekkari i rollen som Edgars dotter Judit. Med en oerhörd intensitet och livfullhet stormar Judit in och ut på scenen, och river med sig alla i fartvinden. Varje gång. De övriga skådespelarna blir betydligt blekare i jämförelse. Björn Granath spelar till exempel vännen Kurt på halvfart, och blir aldrig begriplig som person. Tee-e-a-a-terrrr! Men som helhet var denna uppsättning, regisserad av engelsmannen John Caird, en verkligt upplyftande teaterupplevelse.
Distans
Ett Drömspel, fantasifullt regisserad av Mats Ek, var också en storslagen upplevelse. Drömspelet i sig är en pjäs som inbjuder till lekfullt experimenterande, och det är en märkligt modern pjäs vi får se på Dramatens Stora Scen. Texten är moderniserad, och flera partier är iscensatta som mimiska danser, med kraftfull och spännande koreografi. Gestaltningen är överraskande kreativ, och ger många tillfällen till skratt. Rebecka Hemse är lysande som Indras dotter, och Hans Klinga gestaltar kaptenen med en lust och en förväntansfull glädje som förstärker den sorg och svärta som finns i botten. Drömspelet är en fantastisk saga, men också en svart satir över en hård samtid, dubbelmoral, dömande, girighet, förtryck och elakhet. Det är fortfarande synd om människorna. Johan Holmberg gör en stark rolltolkning av Advokaten, med sin småsinthet och uppgivenhet å ena sidan, och samtidigt en romantisk hoppfullhet i de kärleksfulla möten han har med Agnes. Mats Eks Drömspel är en vågad syntes av olika scenkonster, olika spelstilar och uttryck, och det fungerar. Magnifikt!
Distans
August – kortserien i två avsnitt på SvT var en betydligt mer kluven upplevelse. Peter Birros manus är mycket bra, roligt, skarpt, och karakteriseras av ett effektivt berättande. Kanske lite väl mycket 70-talistisk plakatteater här och där, men aldrig tråkigt, aldrig ett ord i onödan. Scenografin är vacker men stadsscenerna är närapå bisarrt folktomma. Skådespelarna gör överlag så goda insatser som är möjligt efter omständigheterna. Men, men, men… regin är usel. Regissören Stig Larsson är mest frånvarande, och skådespelarna stå handfallna med repliker utan riktning. När en film är dåligt regisserad märks det tydligt vilka skådespelare som är vad jag brukar kalla ”självgående” – de gör alltid ett bra jobb, trots dålig eller frånvarande regi. Örjan Ramberg och Dan Ekborg är kanske de bästa exemplen på detta, men även Börje Ahlstedt och Jakob Eklund gör hyggligt ifrån sig. Jonas Karlsson är dock en besvikelse. Han är helt underbar när han får spela Jonas Karlsson, men som Strindberg blir han förvånansvärt platt. Nästan lika platt som hans blodlösa Gustav den III. Mesig, och helt i avsaknad av den eld, den koleriska stridsvilja som den verklige Strindberg hyste. Det var kul att se denna tvådelade film, men den är alldeles för tunn, alldeles för vilsen för att kunna ge en rättvisande bild av Strindberg och hans liv, hans samtid. Peter Birro gjorde verkligen bort sig när han protesterade mot valet av Richard Hobert som regissör för detta drama. Hade Hobert fått göra jobbet hade det kanske kunnat bli riktigt intressant. Nu blir det mest rätt ljummet, lite småputtrigt, men aldrig särskilt engagerande.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Kultur, Teater

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “3 X Strindberg”


  1. Jeg er glad for at jeg endelig fant en gjennomtenkt, ærlig og oppriktig mening om Tv-serien. Første episode vises i norsk Tv i kveld. Jeg tror ikke at jeg kommer til å følge serien.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: