Demonstration på Sergels Torg mot ACTA – bilder!

Det har demonstrerats mot ACTA i flera svenska städer runt om i landet, och den största samlingen skedde på Sergels Torg i Stockholm, där ca 1.000 personer trotsade vinterkylan för att visa sin tydliga ståndpunkt i frågan. Som talare på demonstrationen kom tre EU-parlamentariker – Carl Schlyter från Miljöpartiet, Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet och Christian Engström från Piratpartiet. Dessutom talade Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet.

Det mest surrealistiska med denna massiva demonstration var den enorma mängden Guy Fawkes-masker, som har blivit ett signum för Anonymous-rörelsen. Det var verkligen en märklig känsla att blicka ut över denna församling.

Jag tog massor med bilder, och i detta blogginlägg har jag lagt upp en liten selektion med 12 bilder från lördagens demonstration. Jag har även länkat dem till väsentligt mer högupplösta bilder. Klicka på bilderna för att se och ladda ner de högupplösta versionerna. Använd gärna mina bilder i era egna bloggposter. Men ange källa (Foto: Carl Johan Rehbinder), och länka tillbaka hit. För kommersiellt bruk, kontakta mig för köp av bilder.

Några bloggposter om dagens demonstration:
Anna Troberg (PP), Christian Engström (PP), Carl Schlyters tal, på ACTA-bloggen, Rick Falkvinge, Jacob Hallén, Anne Kekki, Futuriteter, Hanna Fridén

Om demonstrationen i gammelmedia:
Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nyheter 24

Mer bilder från demonstrationen:
Christian Engströms bilder, Tobias Hellsten, Lite kul, Demotix, Dennis Nilsson

Skriv på en petition mot ACTA på Avaaz!
Nästan två miljoner har redan skrivit på!

Almedalen 2011 – nu är vi här!

Så var det återigen dags för Sveriges största vuxenkollo, det politiska tivolit Almedalsveckan. Förra året var jag där för första gången, och fann det oemotståndligt roligt, inspirerande, stimulerande, kontaktskapande och hysteriskt. Så jag ser fram emot en vecka av intensivt debatterande, diskuterande, filosoferande och allt därmed besläktat. Jag ska gå på seminarier, debatter och allehanda politiska jippon, och jag ska nätverka och byta visitkort med så många som möjligt.

Det började redan på Gotlandsfärjan, där jag blev igenkänd av en mycket trevlig Expressenjournalist som jag träffade flera gånger under valkampanjen i somras, samt ett par politiker från Centerpartiet. Liten försmak av vad som komma skall.

Den största skillnaden mot förra året, bortsett från att jag då var nybörjare, och att det var valår, var att jag då kom dit som representant för Piratpartiet, som en av partiets riksdagskandidater. Efter valet har jag som bekant flyttat mitt politiska engagemang till det helt nystartade politiska projektet Liberaldemokraterna. Så det är som representant för Liberaldemokraterna jag deltar i år.

Det bästa med detta är att jag nu kan delta i alla debatter och seminarier som intresserar och engagerar mig. Det mest frustrerande med att vara representant för Piratpartiet var att jag inte kunde delta i debatter på områden som inte var piratfrågor – som t.ex. frågor kring skolan, sexualpolitik, socialpolitik, drogpolitik, liberalism kontra konservatism, skatter och mycket annat som engagerar mig. Många debatter fick jag helt enkelt strunta i, eftersom jag bar min lila piratskjorta och representerade ett parti med en mer snävt fokuserad politisk agenda.

Men i år kan jag flyga fritt. Jag är medgrundare och medskapare till Liberaldemokraterna, och har betydligt större utrymme att prata om mina hjärtefrågor, vilket förstås kommer att ge mig mer kraft och entusiasm i min politiska aktivism. Och vi har både grundläggande ideologiska principer och dagsaktuella frågor att rikta in oss på.

Vi kommer naturligtvis att peppra på Kristdemokraterna, som verkligen har visat sin svartaste sida i att inte vilja avskaffa tvångssterilisering. Men vi kommer även att driva frågor som sekularisering, skolfrågor (som att få bort betygshetsen och fokusera på hur utbildning ska ske på bästa sätt), livsstilsliberala frågor som rör personlig integritet och kroppslig autonomi (sex, droger och dödshjälp) samt förstås avskaffande av bisarra tvång som danstillstånd och arbetstillstånd, liksom lagar som gör det olagligt att äga serieteckningar. Antalet myndigheter måste också skäras ner kraftigt. Vi måste börja lita på att människor faktiskt är kompetenta att ta hand om sig själva och sina liv. Det finns förstås mer, men detta är en bra början.

Piratpartiet är förstås i Almedalen i år igen, och vi kommer säkert att hitta på ett och annat skoj ihop – inte bara för att pirater är sköna människor att ha omkring sig, utan också för att vi har en del åsikter gemensamt. Och om det är något pirater inte är främmande för så är det radikal politisk aktivism. Så man vet aldrig vad som kan hända i Almedalen…

Men man kan inte bara ägna sig åt politik en hel vecka utan att få hjärnblödning, så självklart kommer vi att ta lite ledigt för nakenbad vid någon trevlig strand, mysiga måltider, samtal på altanen som hör till den lägenhet vi hyr mitt i Visby, innanför murarna – och så ska jag förstås försöka få med mig ett gäng sköna liberaler på en av Dick Wases famösa stadsvandringar; Sexualiteten i den medeltida staden, en mycket insatt och underhållande guidning till snusk och synd i det historiska Visby. Tycker man att det verkar alltför stark tobak kan man gå med på en annan tur – Människornas Visby, en något mer återhållsam exposé över livet i den medeltida staden.

När jag skriver detta sitter jag i min säng i en magnifik etagevåning mitt i centrala Visby, och skall strax sova och drömma söta drömmar. Startskottet går på söndag eftermiddag – sen är det full fart i en vecka framöver. Och jag ska försöka hinna blogga om intressanta aktuella händelser som dyker upp under veckan.

Läs gärna min rapport från förra årets Almedalsvecka!

Konspirationsteorier – vad är sant, vad är falskt?

Jag läser om konspirationsteorier i Johan Norbergs senaste Metrokrönika. Norberg filosoferar lite löst kring själva begreppet konspirationer och konspirationsteorier – inte alls så skarpt som han brukar, måste jag tillstå. Jag är en stor beundrare av Johan Norberg, men denna artikel var lite slapp och oengagerad. Dock är ämnet mycket intressant, och väl värt att vidareutveckla. Jag vill därmed inte låta påskina att det jag skriver skulle vara så mycket skarpare än Norbergs betraktelse, men jag vill gärna försöka gå djupare i problematiken.

Söker man på begreppet ”Conspiracy” på Wikipedia, så får man upp en mängd olika alternativa förklaringar, vilket förstås komplicerar ämnet – idag används begreppen konspiration, konspiratorisk och konspirationsteori väldigt slarvigt och sammanblandat, precis på samma sätt som andra modeuttryck ofta råkar ut för (tänk bara på begreppet ”feminism”).

Varför många tror på konspirationsteorier kan förstås förklaras på flera nivåer. För det första fungerar hjärnan som så att den drar slutsatser och knyter samman olika företeelser till begripliga sammanhang. Detta är en absolut nödvändig funktion för oss människor för att över huvud taget kunna klara av att hantera alla de intryck som vi får genom våra sinnen. Det betyder förstås inte att våra slutsatser alltid är korrekta, men om vi är en flock som har ett konsensus om en förklaringsmodell, så kommer det att stärka vår överlevnadspotential – därför överlever religioner, vidskepelse och andra vanföreställningar även in i vår rationellt vetenskapliga tidsålder. De förklaringsmodeller som har hållit oss vid liv i tusentals år borde väl funka även i vår tid?

En av de stora foliehattarna, David Icke, har som grundtes ”connecting the dots”, vilket är talande. Han gör det klassiska misstaget att låta sig luras av det han ser, och drar fantastiska slutsatser om ödlor, blodlinjer och dolda maktsträvanden – Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden är perfekta måltavlor, i det att de är hemliga sammanslutningar med – för oss oinvigda – okända mål och syften. Amerikanska regeringen och den judiska konspirationen är andra populära mål för denna mytbildning. Klassiskt för konspirationsteoretiker av mer avancerat slag är att de kan vara oerhört välinformerade, och ta fram en hel mängd korrekt fakta – men de drar som regel fullkomligt felaktiga slutsatser. I Sverige representeras foliehattarna framför allt av hemsidan Vaken.se, ett märkligt mischmasch av fakta, mytologi, vilda fantasier och gamla sanningar.

”Konspiration (av latinets conspirare: ‘andas tillsammans’), eller sammansvärjning, syftar på ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte.”
Svenska Wikipedia

En orsak till att konspirationsteorier kan florera är att det i en kultur blir legio att inte lita på de styrande. Detta förstås alldeles oavsett om detta har faktiska orsaker, eller beror på missförstånd och okunskap. Man kan tycka att regeringen eller andra makthavare visar upp något som man tolkar som ett bedrägligt beteende, och så försöker man förklara detta beteende med allehanda teorier. Det kan alltså handla om något så enkelt som besvikelse och misstro. En ökande klyfta mellan de styrande och folket är förstås redan i sig ett demokratiskt problem, och det kommer ofrånkomligen att generera ett antal dåliga effekter, vari konspirationsteorierna bara är ett av flera symptom.

De som propagerar för allehanda konspirationsteorier är intressant nog ofta personer som inte bryr sig särskilt mycket om kritisk källforskning, personer som av en eller annan anledning känner sig utstötta och alienerade, och söker förklaringar utanför sig själva, och när det går riktigt långt leder detta naturligtvis till paranoida fantasier om att vara jagad av säkerhetspolisen och dylikt. Vissa konspirationsteoretiker är helt enkelt mer eller mindre knäppa i huvudet. Tyvärr leder detta till att många gärna tror att ALLA som presenterar teorier om konspirationer av olika slag är precis lika knäppa, vilket förstås är fel.

En konspirationsteori (av latinets conspirare: ”Andas tillsammans”) syftar på en teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.
Svenska Wikipedia

Problemet är alltså inte att folk tror på konspirationsteorier. Problemet är att många tror på illa underbyggda konspirationsteorier. Och eftersom många illa underbyggda konspirationsteorier florerar, så drar många den felaktiga slutsatsen att konspirationer över huvud taget inte existerar. Detta är förstås mer än lovligt naivt. Självklart har det alltid funnits konspirationer – när politiska ledare mördas har det ibland varit ett verk av enskilda personer, men ofta finns det en konspiration bakom – detta är ett historiskt faktum. Dold lobbyverksamhet och annan form av korruption för ofta med sig olika fomer av konspirationer och intriger. När det finns två fraktioner som konkurrerar med varandra i en organisation, så kommer de sannolikt att konspirera mot varandra.

Människor som gillar makt kommer alltid att konspirera och intrigera – så ser världen ut. Oavsett om det är makten i den lokala föreningen eller över miljontals människor i en nation. Konspirationer och macchiavelliska intriger är vardag i toppolitiska sammanhang, en del av spelet. Den som tror att big business och ministerier drivs av sanningslängtan och öppenhet är dumnaiva bortom allt hopp. Finns det en uppenbar vinst i att intrigera och konspirera, och en lika uppenbar risk för stor förlust i att inte göra det, så är det självklart att de flesta kommer att välja denna väg. Allt annat vore faktiskt rätt korkat.

Paradoxalt nog kan det bästa sättet att dölja en faktisk konspiration vara att sprida ut mer eller mindre bisarra konspirationsteorier som är lätta att avfärda. De som inte är försiktiga kan då bli en del av denna större konspiration, i att göra sig själva till bondeoffer, som ”foliehattar”. Det finns ett gammalt talesätt, att ”det bästa tricket djävulen gjorde, var att inbilla folk att han inte finns”. Nu tror jag förstås inte på djävulen som fenomen (är jag utsatt för djävulens smarta lurendrejeri jag också…?), men talesättet går också att använda på moderna (faktiskt existerande) konspirationer.

Om jag faktiskt skulle komma väldigt nära att avslöja en verklig konspiration, så skulle det förstås gå väldigt bra att avväpna mig genom att kalla mig ”konspirationsteoretiker”, vilket idag har kommit att bli ett skällsord, som något av det löjligaste man kan vara. För att citera en okänd humorist – ”att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd”. Det finns gott om skumraskaffärer som de inblandade inte vill ska komma i ljuset. Men som regel går det också att avslöja detta skumrask med fakta.

Sen måste man förstås ta med i beräkningen att det finns många sammanhang där det teoretiseras vidlyftigt om konspirationer, som t.ex. i världspolitiken och företagsvärlden, när det nog för det mesta egentligen handlar om slumpartade sammanträffanden, lättja, dumhet och opportunism, som utnyttjas av andra. Politiker kan vilja visa sig duktiga i kampen mot terrorism, och så ser ett privat företag en chans att parasitera på denna önskan och skickar skickliga lobbyister till dessa politiker för att sälja in en ”lösning” på problemet. EU-utredningen SAFEE om kameror och mikrofoner i flygstolar för att kunna avslöja terrorister är ett typexempel på dyr och komplicerad teknologi som vi vanliga medborgare får betala för med höjda flygpriser och inskränkt integritet. Jag har dock väldigt svårt att tro att detta skulle bero på en världsomspännande fascistisk konspiration, när det oftast helt enkelt handlar om girighet och dumhet i gott samarbete. Ockhams rakkniv funkar fortfarande.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och låta korkade politiker fortsätta att införa allehanda paranoida morallagar och övervakningslagar, som datalagringsdirektiv, ACTA, FRA-lagar, SWIFT-avtalet, mer övervakningskameror, mer befogenheter för polisen och mycket annat – de ska bekämpas, och det hårt! Men den här övervakningstrenden behöver faktiskt inte betyda att det finns en världsomspännande konspiration som vill härska över hela världen. Och det är viktigt – för tror vi på den där jättekonspirationen kan det leda till att vi tappar initiativet att ändra på felaktigheter. Det blir lönlöst. Men det ÄR inte lönlöst! Att Piratpartiet lyckades få in en parlamentariker i EU-parlamentet är ett bevis för att demokratiarbete fungerar. Och jag tror verkligen på att alla former av aktivt engagemang i verkliga företeelser är den enda vägen att ändra på saker och ting – genom politik, media, konst, hjälparbete – eller positivt kreativt arbete av helt annan art.

Action speaks louder than words.

Och jag säger som Siegmund Freud, när en bekant till honom skojade om att han sög på en fallos, eftersom han rökte en cigarr – ”ibland, min gode vän, är en cigarr bara en cigarr”. Vi övertolkar ständigt, läser in, drar mer eller mindre felaktiga slutsatser – så funkar våra intellekt. Ibland hamnar vi rätt, men alltför ofta hamnar vi fel. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och ibland är ett märkligt sammanträffande just bara ett märkligt sammanträffande, utan att det finns några hemliga baktankar eller diaboliska planer bakom.

Den största faran med konspirationsteorier när de florerar som värst, är inte teorierna själva, De är ett symptom på något värre – en avsaknad av tillit. Om vi helt slutar att lita på människor, av den enda anledningen att de råkar befinna sig i en maktposition, så sågar vi också av grenen vi sitter på. Varför skulle vi ens försöka påverka politiken i vårt land, om den vi röstar på oundvikligen måste förvandlas till en korrumperad, manipulativ maktgalning, bara av det faktum att personen i fråga har hamnat i riksdags- eller regeringsposition? Paradoxen i detta är att konspirationsteoriernas existens också är ett resultat av demokrati och yttrandefrihet. Vi får väl helt enkelt lov att stå ut med att de finns, men vi behöver inte tro på allt som påstås.

Det är dags att ”avtrollifiera” begreppet konspiration, och använda det i de sammanhang där det faktiskt är relevant. Konspirationer existerar, och har alltid existerat. Därför ska vi fortsätta att kämpa för en transparens i regeringar och andra styrande organ, för att motverka intrigerande och konspiration. Det vore förstås önskvärt om vi alla bleve mer källkritiska, att vi kräver mer fakta innan vi drar slutsatser. Utbildning i kritiskt tänkande är alltså en god sak. Och så ska vi samtidigt försöka skapa ett samhälle där vi kan lita mer på varandra, så att vi slipper beskylla varandra för att vara konspiratörer, när det inte är relevant.

Komplicerat? Kanske det – men skam den som ger sig!

Läs även Torbjörn Jerlerups utmärkta artikel om konspirationsteoretiker!

Edit:
Läs gärna också en utmärkt artikel i Scientific American, om hur man skiljer äkta konspirationer från falska.

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

En liten bomb i Piratlägret…

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom

En halv miljon läsare på TantraBlog!

Statistik kan vara rätt kul ibland. Nu såg jag plötsligt att jag på dessa tre år jag har bloggat faktiskt har fått över 500.000 besök, vilket känns uppmuntrande och roligt. Jag började med den här bloggen lite som ett mediaexperiment, för att undersöka om jag möjligen kunde påverka något genom mitt bloggande, få läsare och inspirera en och annan av dem. Och jag kan bara konstatera att resultatet är överväldigande.

Väldigt mycket som har hänt under de senaste tre åren hade garanterat inte hänt utan bloggen. Jag hade inte blivit så politiskt engagerad som jag har blivit, jag hade inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet (och sedermera medgrundare till Liberaldemokraterna), jag hade inte fått skriva så mycket till olika tidningar, och jag hade fått färre tillfällen till mediaframträdanden. Och jag hade inte fått kontakt med så många spännande och intressanta personer som jag har tack vare min blogg.

Så jag ser fram emot flera år till av bloggande. Tack alla ni som läser och kommenterar! Ni gör mitt liv rikare, mer flödande, mer dynamiskt – och roligare!

Dubbla medlemskap…

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Alla dessa perfektionister

Jag har länge undrat en sak. Om politiker och andra makthavare anser att enskilda individer inte är tillräkneliga, inte kan ta ansvar för sina egna liv, och måste ledas genom livet – borde inte det egentligen gälla politiker och andra makthavare också? För de är ju också människor, likt oss andra, med alla fel och brister och ofullkomligheter. Och vem ska leda dem?

Eller är det helt enkelt så att politiker och andra makthavare är ett finare släkte, en slags übermensch, en ny slags ideologisk aristokrati som har förmågan att tala om för dig och mig hur vi ska leva, eftersom de vet bättre än vi själva vad vi behöver? Kan det vara så? Och – hur blir man en sån? Kan man beställa tid nånstans?

”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it”
– Gregory David Roberts, i romanen Shantaram

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte gav fritt spelrum för dessa människor med ett överutvecklat ordningssinne och den arroganta vanföreställningen att de måste ändra på andras sätt att leva, så att det passar dem själva bättre. Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Och vi andra måste vara vaksamma mot detta. Idealister som vill göra om människor är det farligaste som finns.

Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Gunnar och Alva Myrdal, Olof Palme, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under – vilket det sannolkt inte skulle ha varit om man hade låtit bli att måla på den där plastfärgen till att börja med…

Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad.

Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava.
H. C. Andersen

Man måste lita på folk. Det är min grundinställning. Demokrati betyder folkstyre. Att folket, enskilda individer, fattar politiska beslut som får konsekvenser för hur landet ska styras. Och då måste man också låta folk vara i fred, i frihet, och man måste låta folk få skapa sina egna liv, göra sina egna val – även de val som kan leda till misslyckanden och olyckor. För vi vet inte i förväg vad som funkar för var och en. Och varje människa måste få göra sina egna misstag, eftersom det är misstagen man lär sig av.

All erfarenhet visar att ju mer centralstyrning och despoti vi har i samhället, desto mer lidande och misär får vi. Och ju mer frihet och maktspridning vi har, ju mer fri marknad och eget ansvar, desto friare, lyckligare och friskare blir folk. Så jävla enkelt kan det vara. Det finns ett ofrånkomligt egenvärde i frihet. Frihet är skönt. Frihet ger utrymme föe skapande, för lek, för glädje, för dynamiska möten, för att välja hur man vill leva.

Därför behöver vi en ny sorts politiker. Vi behöver lagstiftare som finner större glädje i att avskaffa lagar, snarare än att stifta nya. Vi behöver makthavare som förstår att de kan få mycket större inflytande över samhället om de ger bort sin makt, snarare än försöker befästa och öka den, på bekostnad av medborgarna. Vi behöver politiker som litar på folk, som ser den inneboende kraften i medborgarnas egna initiativ och förmåga att ta ansvar, snarare än de politiker som vill framstå som ansvarsfulla genom att ta ifrån vanliga människor ansvaret för sina liv.

Vi behöver frihetskämpar i riksdagen, humanister, liberaler, decentralister, demokrater, fritänkare och prestigelösa administratörer av en nedmontering av den exekutiva makten, på alla de områden som vanligt folk klarar bäst själva.

Det är fanimig dags nu.

Läs gärna Hans Egnells bloggpost ”Du ofullständiga värld”, som behandlar samma tema ur en annan synvinkel.

The Dream Team – min regering!

Camilla Lindberg roade sig före valet med att på sin blogg sätta ihop en drömregering med sina favoriter, och valde mer eller mindre fantasifullt ut allehanda personer som ministrar. Min käre son Caspian och jag satte ungefär samtidigt ihop en egen lista, och intressant nog blev vår lista väldigt lik Camillas, trots att vi faktiskt kommit fram till de flesta namnen helt oberoende av varandra – sen blev det ännu mer likt, efter en kväll då jag satt jag i telefon med Camilla och jämförde våra ministerposter. Inte alldeles likt, eftersom vi hade en del olika idéer – men som helhet var vi väldigt överens, kan jag säga…

Några ministrar har vi alltså lånat av varandra, och det är förstås väldigt roligt. Jag är särskilt stolt över vår folkhälsominister och vår biståndsminister, och tycker också att det var kul att Camilla snappade upp våra kandidater till kulturminister och socialminister. Och så måste jag förstås erkänna att jag tycker att det är hedersamt att bli Kärleksminister på Camillas lista, tillsammans med Pye Jacobsson, och jag tackar ödmjukast för den äran.

Caspian och jag har undvikit de mer fantasifulla namnen, som Lara Croft till försvarsminister, eller Joakim von Anka som finansminister – vi ville hellre sätta ihop en regering som åtminstone i teorin skulle vara möjlig. Det gör kanske vår lista snäppet tråkigare, på ett plan, men vi tycker ändå att vår lista blir snäppet intressantare, på ett annat plan. Vi har också valt att stuva om lite i ministerposterna, och lägga till ett par stycken – en IT-minister och en sexualminister, förstås! Och så har jag dessutom lagt till en avvecklingsminister.

Egentligen vill jag avskaffa de allra flesta ministerierna (därför avvecklingsministern) eftersom vi som liberaler tror på en kraftigt förminskad stat, minskad regeringsmakt, och ökad makt för medborgarna. Det skulle egentligen räcka med fem ministrar. Statsminister, justitieminister, finansminister, försvarsminister och utrikesminister. Sen kommer jag inte på någon mer som behövs, egentligen. Men på denna lista har vi ändå sparat en drös helt onödiga ministärer (och t.o.m. lagt till ett par stycken), av den enkla anledningen att det är kul att sätta ihop en sån här lista. Så tills vidare har vi bara skurit bort de allra mest överflödiga.

Jag är också ambitiös nog att lägga till en motivering till mina kandidater. Somliga av namnen är kanske inte allmänt kända, eller så är de det, men man kanske ändå kan undra varför vi har valt just dem. Så då får ni veta det. Caspian har redan tidigare publicerat sin version av ministären, och jag har ändrat lite till på min, så nu finns det tre kompletterande listor. Jämför gärna!

DE VIKTIGASTE MINISTRARNA:

Statsminister: Johan Norberg
Johan har allt. Han är smart, välformulerad, världsberömd, liberal (på riktigt!), en lysande talare, snygg, trevlig – kort sagt en skön snubbe med alla åsikterna på rätt ställe. Sverige skulle må bra av ett nytänkande, och en expansiv ekonomisk vision, väl grundad i klassisk liberalism. Johan är rätt man för jobbet, helt enkelt.

Justitieminister: Mårten Schultz
En jurist med integritet och kritiskt sinne, och ett särskilt öga till politiken. En tvättäkta liberal med riktigt sunda åsikter om det mesta – som t.ex. respekt för individen, och medborgarnas integritet.

Finansminister: Anders Borg
Mannen som lyckas med konststycket att ha hårda nypor utan att det märks alltför mycket. Kanske den bästa finansminister Sverige har haft på flera decennier. Utpräglad ekonom, med liberal pragmatism som grund, och har hållit Sverige flytande under en extremt svajig period internationellt. Och så har han fortfarande hästsvans och ring i örat. Cool kille.

Försvarsminister: Maria Abrahamsson
Jag tänkte först på Maria Abrahamsson som justitieminister, men jag ser också en helt oemotståndlig pansarlady i Maria Abrahamsson, som måste vara helt perfekt just för en försvarsminister. Jag kan helt enkelt inte se hur någon enda människa skulle kunna köra över denna kraftfulla kvinna. Hon är en sån där tuffing man har respekt för, och kanske t.o.m. blir lite rädd för – och det tycker jag verkar vara perfekta egenskaper för en försvarsminister! Hon har dessutom en stark liberal ådra, med stor respekt för individens rättigheter.

Utrikesminister: Carl Bildt
Vi försökte, men vi hittade verkligen ingen bättre. Jag delar inte alla hans åsikter, men jag ser ingen bättre kandidat till posten i dagsläget. Han är en välrenommerad statsman med en välförtjänt internationell respekt, uppskattad av många, nyanserad, skarp, pedagogisk – superkompetent. Jämte Anders Borg den bästa ministern i den nuvarande regeringen, så han får faktiskt också sitta kvar.

MINISTERPOSTER VI EGENTLIGEN KLARAR OSS UTAN:
(men som får vara med ändå, för att det blir roligare så…)

Socialminister: David Eberhard
Mannen som skrev den helt underbara boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Detta är en läkare som har förstått vidden av vilken skada ett överdrivet omhändertagande faktiskt kan åsamka. Framhäver gärna individens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Skol- och utbildningsminister: Camilla Lindberg
Camilla måste naturligtvis få en ministerpost, och då får hon den hon helst vill ha. Men det är verkligen inte bara svågerpolitik, bara för att vi gillar varandra. En riksdagsledamot med större patos och ryggrad är svårt att hitta. Hon är därtill en visionär, en skarp debattör och en tvättäkta liberal i själen. Jag är säker på att hon skulle göra ett fantastiskt jobb.

Jordbruksminister: Anders Nordin
En tokig bonde som håller jakar, som var med och tog in Miljöpartiet i riksdagen 1988, och som nyss kandiderade till riksdagen för Piratpartiet, och som har väldigt mycket att säga om EU:s jordbrukspolitik, måste vara en fantastiskt spännande person som jordbruksminister. Dessutom har han ett galet läckert skägg. Slår Anders Borgs hårman med hästlängder.

Kulturminister: Lars Vilks
Om vi ska få lite mer fart på kulturen i Sverige, så behöver vi till att börja med en kulturminister som faktiskt kan något om kultur, och har egen erfarenhet som kulturarbetare. Lars Vilks är omstridd, och det borde varje verklig konstnär vara. Vilks är också en oerhört kunnig konstprofessor, en fantastiskt intressant tänkare med annorlunda idéer. Självskriven som kulturminister.

EU-minister: Christian Engström
Piratpartiets egen EU-parlamentariker, som redan gör ett fantastiskt jobb nere i EU (och som därför egentligen ska vara kvar där, och inte sitta som minister här i Sverige). Ingen skulle på ett mer förtjänstfullt sätt kunna försvara Sveriges och svenskarnas intressen i EU, med ett långsiktigt framtidsorienterat humanistiskt perspektiv i sikte.

Biståndsminister: Hans Rosling
Denne man är ett fenomen. Han har lyckats med konststycket att hålla ett av de allra mest förbluffande, förtrollande och ögonöppnande föredrag jag någonsin har sett – och detta om statistik! Han har givit världen en helt ny insikt om var problemen finns, på riktigt, och har spräckt en hel drös med fördomar om svält och elände, och världens tillstånd. Intressant nog skrev Johan Norberg om denna värlsutveckling redan 2001, men ingen har lyckats visualisera det så häpnadsväckande och hyperpedagogiskt som Rosling.

Migrationsminister: Magnus Betnér
Magnus Betnér har gjort ett fantastiskt ambitiöst arbete i att forska i invandrings- och integrationspolitik, samt de frågor som rör Sd:s program. Utöver detta är Magnus Betnér den mest utpräglade socialliberal jag har stött på, med skarpt liberala åsikter på områden där det verkligen räknas. En empatisk humanist ut i fingerspetsarna, med en intellektuell skärpa som är minst sagt ovanlig. Att möta Magnus i politisk debatt kan bli en riktig utmaning – det har bl.a. virrhjärnan Zaida Catalan fått erfara…

Handels- och arbetsmarknadsminister: Ingvar Kamprad
En man som började med att snickra pinnstolar i sitt garage, och som nu är världens rikaste svensk, navet i ett världsomspännande imperium, med tusentals och åter tusentals anställda, får gärna vara handels- och arbetsmarknadsminister i min drömregering…

Infrastrukturminister: Rick Falkvinge
I den nya världen behövs en infrastrukturminister med insikt om den nya teknologin och dess möjligheter, en entrepenörssjäl med kreativitet och helhetsbild. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge är ett utmärkt val.

Folkhälsominister: Henrik Alexandersson
Jag vill se vår folkhälsominister glufsa i sig en fet korv, halsa en öl och röka en joint, med ett stort skratt ackompanjerat av en guppande mage. Sen skålar vi i champagne och tar en joint till. I riksdagshuset. Och vi slutar aldrig skratta.

Miljöminister: Maria Wetterstrand
Det är verkligen inte alldeles självklart att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, även om de heter Miljöpartiet. Och det är verkligen inte alls säkert att Maria Wetterstrand har den bästa kompetensen för jobbet som miljöminister. Men hon har några väldigt goda kvaliteter. Hon ser söt och trevlig ut, och är hyfsat populär. ”Likeability”, som det kallas i Hollywood. Det är underskattade egenskaper i det politiska livet. Hon lyssnar dessutom bra, debatterar schysst och är väldigt trevlig på många sätt och vis. Och hon är mer liberal än Miljöpartiet, vilket gör att jag tror att hennes mer liberala sidor kan få blomma mycket mer i en liberal regering.

Integrationsminister: Maciej Zaremba
Den enda ministern med utpräglad vänsterbakgrund i den här hopen. Men han har skrivit fantastiska artiklar om invandring, om protektionism, om rasism och allehanda problem som vi har i vårt samhälle, med en sådan klarhet och skärpa, att jag tror att han skulle göra stor nytta som just integrationsminister. En sådan humanist, en sådan obeveklig kämpe för den lilla människan i kläm, är en ovärderlig tillgång i vilken regering som helst.

Jämställdhetsminister: Louise Persson
Louise är ytterligare en av mina liberala favoriter. Författare till den ypperliga boken Klassisk feminism – en uppgörelse med och tung sågning av den moderna vänsterfeminismen, samt en redogörelse för feminismens liberala ursprung. En modig kvinna som i sin bok vågar såga feministiskikonen Simone de Beauvoir jäms med fotknölarna. Louise är en frisk fläkt i debatten, en nyttig medicin mot slentrianfeminism. Hon är också alldeles för stark och självständig för att någonsin gå i martyrfällan. Självklar jämställdhetsminister.

VÅRA NYA MINISTRAR:

Sexualminister: Ylva Maria Thompson
En fantastisk människa – extremt intelligent, vansinnigt rolig, totalt fördomsfri, mer fritänkande än de flesta, enormt kreativ, pedagogisk, vältalig, övertygande, generös, charmerande, glamorös utan att någonsin bli ytlig. Kunnig, erfaren, sexuellt extremt fri och lekfull – perfekt som sexualminister.

IT- och integritetsminister: Oscar Swartz
Jag behöver egentligen inte motivera varför just Oscar Swartz ska sitta på denna post. Han är så självklar att jag knappast kan tänka mig någon annan på denna ministär. Grundare av den coolaste webleverantören; Bahnhof, superliberal, tung kritiker av Bodström och övervakningssamhället, fantastisk skribent.

KANSKE DEN VIKTIGASTE MINISTERN AV ALLA:

Avvecklingsminister: Niklas Dougherty
– The blogger, previously known as Blogge Bloggelito. En tvättäkta liberal med globalistiska ideal, en stridbar herre med integritet och skärpa, en ohämmad kritiker av hyckleri och dumhet. Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid kritisk, alltid smärtsamt ärlig. En utpräglad stridis som inte backar för något. Mannen som inte är rädd för att bli ovän med alla, och följaktligen den enda jag verkligen kan lita på kommer att fullfölja sitt uppdrag att avveckla alla onödiga ministrar och departement, skoningslöst och konsekvent, för att slutligen avveckla sig själv. Och – jag vill se och höra honom debattera i kammaren. Det kan bli stor underhållning. En och annan hjärnblödning och hjärtattack i bänkarna får vi nog vänta oss…

TALMAN:

Och så kom jag att tänka på att man kanske borde ha en roligare talman, någon som får fart på debatterna, och som kan göra livet i riksdagen lite mer levande, mer dynamiskt, mer sprakande. och då kom jag omedelbart att tänka på allas vår snabbpratande, intensiva, kombinerade Joker och filosof – Alexander Bard.

Med en sådan regering och riksdag skulle politiken kunna bli mycket intressantare för oss alla.

Jag erkänner glatt att jag gärna hade slängt in mig själv nånstans i högen här – jag menar, vilket gäng att samarbeta med! Men jag kan säkert få ett jobb som passar mig nånstans i den här administrationen. Sakkunnig hos sexualministern, kanske? Självklart med en rejält tilltagen lön, och en välutrustad budoir nånstans i närheten, kanske i Rosenbad…?

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!