Världens godaste vin!

Varje gång vi håller kurs i Frankrike tar vi med oss vin hem. De få gånger vi har haft bil med oss har vi lastat många lådor i bilen, förstås, men vanligen flyger vi, och då kan vi inte få med oss särskilt mycket. Dock har vi löst det på annat sätt genom att de som sköter Chateau Garreau (där vi har kurserna) ofta åker fram och tillbaka till Sverige med bil, och då kan vi för en anständig summa pengar låta dem transportera hem vinerna med bil. Och då kan vi ju ta hem ganska mycket vin.

Den senaste kursen i augusti 2012 var inget undantag, och vi hade en hel del vin på väg upp. Av allehanda anledningar (bilar som går sönder, sjukdom etc.) tog det ganska lång tid att få hem det senaste lasset. Men strax före jul fick vi äntligen hem våra viner. Och det var välkommet.

Detta vin jag visar på bilden är faktiskt min absoluta favorit, alla kategorier. En Bordeaux Clairet från en liten vingård som vi har besökt många gånger genom åren – Chateau Haut Maurin. Det är så himla gott! Och så är det förstås väldigt trevligt att vi har matchande glas från samma vingård!

En clairet är en mycket speciell form av rosé, i vilket man låter druvskalen ligga kvar i vinet i tre dygn snarare än bara över natten, som man gör med rosé. Det ger en rödare färg, mer tanniner och kropp, mer sting – och samtidigt kan man dricka det som ett vitt vin eller rosé. Kallt, förstås, och till det mesta. Det funkar till mat som gör sig bäst med vitt vin, men det funkar också till mat som gör sig bäst till rött vin. Ett riktigt universalvin, med andra ord.

Just detta specifika vin från den lilla vingården Chateau Haut Maurin har en distinkt smak av björnbär, med en fräsch sötma i total avsaknad av sötsliskighet. Det är både matvin och pratvin – det går att ha till mat, till ostbrickan (gärna till salta snacks), eller bara som en fräsch sommardrink. I skrivande stund dricker jag det till en svart Castello, och det matchar alldeles utmärkt. För att inte tala om en Brebis Bleu, eller en fin Roquefort.

Vin på ekfat, hos vingården Haut maurin, i lilla Donzac.

Haut Maurins viner finns inte på Systembolaget – förstås. Därtill är vingården för liten, och säljer alldeles för små volymer. Den dagen vi avskaffar alkoholmonopolet i Sverige, privatiserar Systembolaget, tillåter privata vinbutiker, liksom försäljning av vin, öl och sprit på vanliga butiker (typ som i de flesta länder i Europa), så ökar möjligheten, eftersom det då kommer att uppstå specialiserade butiker som kan ta in mindre mängder av särskilt efterfrågade viner. Men till dess är det enda sättet att få tag på det genom privat import. Tyvärr. För detta är ett fantastiskt vin som jag gärna skulle rekommendera vem som helst att smaka.

Men det allra bästa stället att dricka detta vin är där det tillverkas, i södra Frankrike, kanske till en lätt lunch med sallad och grillad fisk, möjligen en bit grönmögelost (fransk, förstås), och det kan du få möjlighet till – om du är en av de lyckliga få som kommer med på kursen Livets Goda i augusti 2013.

Be our guest!

Livets Goda är en fortsättningskurs för par som har gått vår grundkurs för par; Gudomlig Njutning. På alla våra kurser lär vi ut en hel del för att förbättra och utveckla såväl sexlivet som relationen, men även andra delar av livet.

Läs mer på den helt nya hemsidan om Livets Goda om du är nyfiken på vad just den kursen innehåller!

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Världens starkaste fitta!

Tatiana Kozhevnikova har världens starkaste fitta. Denna kvinna från Novosibirsk har tränat sina slidmuskler såpass att hon kan lyfta 14 kilo med fittan. Hon använder en glaskula som hon stoppar in i slidan, och kulan är i sin tur försedd med en lina, i vilken hon kan hänga tyngder. I 15 år har Tatiana tränat, och nu har hon alltså världens mest vältränade fitta, något som ska ha renderat henne en plats i Guinness World of Records.

”Efter att jag fött barn blev mina slidmuskler otroligt svaga. Jag läste böcker om Dao och fick lära mig att kvinnor förr i tiden hanterade detta problem med hjälp av träkulor. Jag såg mig om, hittade en glaskula, och stoppade in den i min vagina.”

Med tiden hittade Tatiana på flera kreativa varianter på sin träning, och hängde olika vikter i den andra änden av linan som kom ut från slidan. Med tiden kunde hon lyfta tyngre och tyngre, och nu kan hon alltså lyfta 14 kilo. För att få en idé om hur tungt det är, kan du föreställa dig två papperskassar fulla med tidningar. Eller en jävligt stor gädda. Eller en fullt utrustad mountainbike.

Efter sitt första rekordlyft började hon propagera för att alla kvinnor borde träna sina kön med vikter. Tatiana hävdar att redan efter en veckas träning, fem minuter om dagen, kan man ge såväl sig själv som sin partner märkbart större sexuell njutning. Det är förstås inte nödvändigt att kunna lyfta 14 kilo med muffen för att få ett bättre sexliv, men jag gratulerar i alla fall Tatiana Kozhevnikova för denna udda bedrift.

På vår kurs TantraLila lär vi inte ut just denna spännande konst, men väl en hel del annat för att förbättra och utveckla såväl sexlivet som andra delar av livet. Läs mer på sidan om TantraLila om du är nyfiken på vad vi har att erbjuda!

Ljus i vintermörkret med TantraLila!

På Skeppsuddens Kursgård, Vikbolandet, Norrköping
29 nov – 2 dec 2012
med Calle & Jennie Rehbinder

Leken och kärleken som andlig väg
Personlig utveckling med sexualiteten i fokus
Utforska din fulla kraft och potential!

Glöm allt du någonsin har hört om tantra. Vi erbjuder något helt nytt. Om du har tidigare erfarenhet av tantra, så kommer du förmodligen att känna igen en del, men även för dig erbjuder denna kurs helt nya perspektiv. Vi kombinerar tantriska tekniker och attityder med shamanism, taoism, teaterträning, meditation och lek – allt för att komma till den innersta kärnan, din sanna natur.

Många förknippar tantra med sex. Det är en liten sanning med stor modifikation. Tantra är mycket, mycket mer än så. Tantra är en livsåskådning, en attityd, en uppsättning metoder att uppnå andlig, mental, känslomässig och fysisk harmoni, utveckling, närvaro och extas. Sex är en urkraft, en grundinstinkt som är intimt förknippad med livslusten, och därför kan sexualiteten ha en stor betydelse för dem som vill växa och bli mer levande – särskilt om sexualiteten är hämmad och instängd.

TantraLila är en ny sorts kurs för dig som vill utforska ditt inre liv och dina relationer till omvärlden på ett dynamiskt, lekfullt och fysiskt sätt. Leken är den effektivaste vägen till det djupaste allvaret, till den starkaste innerligheten, och därför är leken som metod mycket central i vår kursfilosofi.

Kursen kommer att innehålla en mängd lekar och övningar på olika teman – gränsdragningslekar (konsten att säga NEJ!), shamansk trumresa, meditationer, tantriska andningstekniker för att öka flödet i kropp och själ, samt för att kunna få riktigt starka helkroppsorgasmer. Du kommer kort sagt att serveras ett smörgåsbord av tekniker och attityder för att göra ditt liv rikare och friare, och du tar med dig det du själv gillar bäst!

Du behöver inte kunna något om tantra för att delta på någon av våra kurser. Det enda du behöver veta är att du vill lära dig mer om dig själv, och utmana dina egna gränser på ett lekfullt och respektfullt sätt. Våra kurser är väldigt lekfulla och roliga, allt är 100 % frivilligt, vi utmanar ingen, tvingar ingen till någonting – däremot erbjuder vi en lekplats för kursdeltagarna där de kan utmana sig själva så långt de själva vill och vågar. Vi skapar ett tryggt och varmt rum där folk kan känna sig trygga, sedda och respekterade.

Denna kurs är öppen för alla – både för dig som är singel och för dig som lever i en relation, oavsett om du har din partner med dig eller ej, samt förstås helt oberoende av vilken sexuell preferens du har. Den största skillnaden gentemot våra parkurser är just det att denna kurs inte alls är parorienterad, utan snarare individ- & grupporienterad. Målet är att du ska beredas möjlighet att utforska din relation till dig själv såväl som din omvärld.

Läs mer om TantraLila på hemsidan för kursen »

För anmälan – kontakta Calle Rehbinder: info@cirkuseros.nu, eller anmäl dig i formuläret på hemsidan för TantraLila.

Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

- Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

- Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

- Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

- Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

- Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

- Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.