Detta är min tredje bloggpost om primärvalet. Igår började Piratpartiets interna primärval på riktigt, och några har redan röstat på sina kandidater. Men det finns gott om tid att sålla och välja, ända fram till den 17 januari, och de allra flesta som är röstberättigade (samtliga medlemmar i Piratpartiet) har inte lämnat in sina valsedelsförslag ännu. Därför finner jag det fortfarande högst motiverat att berätta lite om vilka jag skulle vilja ha som kollegor i Riksdagshuset när vi tar oss in där i september 2010. Ja, jag kandiderar ju också, så du får gärna ha med mig i åtanke när du sätter ihop din lista.

Jag har i mina tidigare två bloggposter – Hur ska man välja bland 250 kandidater…? och Piratpartiet – urvalsprocessen fortskrider… – gällande detta primärval mest ägnat mig åt att beskriva mina urvalspremisser gällande dem jag har valt bort, men i denna bloggpost tänker jag alltså berätta om några av mina favoritkandidater. Ibland måste man vaska lite för att komma fram till guldkornen…

Jag visar inte upp min färdiga valsedel här, som t.ex. Jonathan Rieder Lundkvist (oerhört uppmuntrande för mig!) gör på sin blogg, (eftersom min valsedel inte är klar!), så jag listar inte exakt 22 kandidater, och jag sorterar dem inte heller nödvändigtvis i den ordning som jag kommer att sätta dem på min lista (eftersom jag inte har bestämt det än!). Jag vill helt enkelt bara påminna om några av alla de kandidater som jag tycker är särskilt intressanta, personer som jag verkligen mycket gärna skulle vilja ha som kollegor den dagen vi äntrar parlamentet – Skepp ohoj!

Om du känner dig utelämnad eller bortglömd, eller om det är någon kandidat som du verkligen vill puffa för, som du tycker att jag har glömt, så får du gärna berätta det för mig, så att jag kan uppdatera mig beträffande flera intressanta kandidater.

Här är några av mina kandidater:

Rick Falkvinge
Kan tyckas fullkomligt självklar, men jag vill verkligen uppmuntra dig att ta med honom högt på din lista. Utan Rick hade vi inget Piratparti. Rick är motorn, drivkraften, bränslet och turbon, och vad man än må tycka om Rick och hans personlighet, eller hans ledarstil, så är han absolut omistlig för partiet. Själv uppskattar jag Rick enormt, både för att jag tycker att han är en varm och generös personlighet som jag känner att jag har väldigt mycket gemensamt med privat, men också för att hans vision, att skapa ett politiskt parti som skakar om hela världen, faktiskt redan har blivit verklighet. Vi behöver Rick. Rösta på Rick!

Anna Troberg
Anna är liksom jag en person som kommer från det kreativa träsket – ni vet, alla de där författarna, fotograferna, dramatikerna, konstnärerna, som tror att Piratpartiet vill stjäla deras inkomster. Hon driver för övrigt en fantastiskt intressant sajt som heter XtremeCreator, som vänder sig till just kreatörer. Och på samma sätt som jag blev ”omvänd” så blev Anna det. Det är en av alla goda anledningar till att rösta på Anna. Hon har alla argumenten. Vidare är hon en otroligt skärpt, intelligent, kunnig person, hon funkar i media, kan resonera och diskutera, är trevlig, tydlig, klar och på alla möjliga sätt en bra person att ha i Riksdagen.

Mikael Nilsson
Också en sån där självklar person, som man just därför kan glömma att sätta in på sin lista. Mikael startade hemsidan stoppaFRAlagen.nu, och är enormt kunnig i de frågor som vi driver i Piratpartiet. Hans skarpa intellekt och goda pedagogiska förmåga är garanterat en tillgång i Riksdagen.

Gun Svensson
Gun är inte bara en skön gammal tant – hon är intelligent, har intressanta synpunkter och är välformulerad – något man kan se på hennes blogg Farmor Gun i Norrtälje. Naturligtvis ser det fantastiskt bra ut att ha en 72-årig tant med i en riksdagsgrupp från Piratpartiet – snacka om att spräcka alla fördomar! Men hon kommer mycket, mycket långt på sina egna meriter. Hon ger t.ex. fantastiskt intressanta svar på frågeforumet, och är helt klart en person som kan ge annorlunda och genomtänkta perspektiv på alla möjliga frågor – inte minst i kraft av sin livserfarenhet.

Anders Nordin
Anders är faktiskt en storfavorit för mig. Han är en guldklimp, som jag verkligen hoppas att du inte glömmer bort att rösta på. Han var med och startade Miljöpartiet en gång i tiden, och kom in i Riksdagen som en av MIljöpartiets första ledamöter. Han har alltså för oss pirater helt ovärderliga erfarenheter och kunskaper – inte minst hur det är att äntra Riksdagen som nytt parti. Och läser man hans blogg så ser man att han är en enormt skärpt och intressant person på alla möjliga sätt. Det som imponerar mest på mig är dock hans engagemang – ingen har skrivit så många bra frågor på forumet, till alla oss kandidater, och ingen följer upp så bra. Det här är min gubbe! Rösta på Anders Nordin!

Anna Svensson
Ravenna – skärpt, klar, tydlig, intelligent, smart – skulle vara min kandidat oavsett kön, så det här är verkligen inte fråga om en kvotering. Anna har en fantastisk förmåga att beskriva saker och ting på ett enkelt och lättfattligt sätt, något jag oupphörligen får prov på när jag läser hennes blogg.

Jan Lindgren
PiratJanne – en klippa, en ihärdig valmaskin, en pålitlig bulldogg som fan aldrig ger sig. Jag lärde känna Janne lite grann flera år innan Piratpartiet ens fanns, och känner honom som en nyfiken, ödmjuk, allvarlig och envist plikttrogen person, vilket måste ses som oerhört goda egenskaper för en riksdagsledamot. Han syns kanske inte lika mycket som de mer extroverta personligheterna i partiet, men hans insatser är enorma. En man att lita på!

Klara Tovhult
Ytterligare en av de där säregna, egensinniga, skarpa personerna som gör att Piratpartiet aldrig upphör att vara intressant. Hon har en alldeles unik förmåga att se världen ur sitt eget perspektiv, vilket gör henne till en ögonöppnare och inspirationskälla för oss andra.

Johnny Olsson
Mannen bakom ”Enligt min humla”, helt klart en av nätets skönaste bloggar. En stor favorit. Med sitt skarpsinne, sin egensinnighet, sin humor och sin förmåga att formulera sig, är han en självskriven kandidat till Riksdagen. I alla fall i min bok. Han är dessutom en ovanligt trevlig person.

Marie Axelsson
Även kallad Maloki – jag upplever henne som en stabil, välformulerad, ihärdig piratkämpe, som liksom jag vill ha in mer humanistiska värderingar i politiken.

Dick Wase
En oerhört skarp hjärna, en produktiv författare, en lysande berättare, en stridbar herre med stort mod, en historiker med blick även för framtiden. Ytterligare en sån där fantastiskt udda och inspirerande personlighet som gör Piratpartiet så rikt och mångfaldigt.

Hanna Dönsberg
Först och främst för att jag gillar hennes egenpresentation så mycket, och för att jag verkligen vill se en kaxig och temperamentsfull (våga inte mästra henne…!) pirat med dreads och attityd i plenisalen.

Två av mina absoluta favoriter går tyvärr inte att rösta på, eftersom de har avböjt att kandidera – Emma Opassande och Oscar Swartz. Man kan förstås inte få allt man önskar, men det hade onekligen varit enormt att även få med oss dessa giganter in i Sveriges Riksdag, som representanter för Piratpartiet.

Men det finns förstås många fler som är superseriösa, jättebra kandidater till Piratpartiets riksdagsgrupp. Det här är ju bara några som jag har fastnat för. Jag är övertygad om att det kommer att komma till många fler på listan, inte minst nu på torsdag, då vi ska ha en Stockholmsträff i Huddinges Folkets Hus för allehanda pirater, däribland riksdagskandidater. Jag hoppas att vi ses där!

Om du vill veta mer om dessa kandidater, och andra, så finns det flera ställen där du kan forska i ämnet. På Piratpartiets hemsida finns en sida med en lista med samtliga primärvalskandidater. På Piratpartiets webforum kan man kan ställa frågor till en stor andel av kandidaterna. Här hittar du min tråd. Ställ gärna frågor till mig också!

Demokrati är kul!

Andra som skriver om Piratpartiets interna primärval:
Sagor från Livbåten, Joshen, Mattias Bjärnemalm, Jan Lindgren

Självfallet hoppas jag att du röstar på mig! Är du redan med i Piratpartiet är det viktigt att du säger din mening, och gör en lista på dem du tycker ska representera dig i Riksdagen (oavsett om jag hamnar på den listan eller ej). Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är det allra viktigaste nu.

Läs gärna blogginlägget Min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista!

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

För några dagar sedan skrev jag en första bloggpost om dilemmat med att välja kandidater till Piratpartiets riksdagslista, och nu fortsätter jag i en andra bloggpost på samma tema. Men nu går jag lite mer noggrant tillväga. I första svängen strök jag över 80 kandidater (jag trodde av 250, men jag hade räknat fel – det var bara 229), men det finns fortfarande 147 kandidater kvar, och av dessa måste jag välja 22 som ska med på listan. Knepigt.

Hur som helst lovade jag då att jag skulle redovisa hur jag med hjälp av Piratpartiets webforum ska rensa bort dem jag bedömer som stolpskott, oengagerade eller allmänt inkapabla, och hur jag sen hittar guldkornen. Så det ska jag försöka göra nu. Det blir en tuff match, eftersom jag fortfarande har 125 pers som ska bort.

Jag vill noga påpeka att mitt urval är högst subjektivt – följ gärna min metod, men gör ditt eget urval! Du kanske hittar superstarka kandidater som jag helt har missat, eller så gillar du inte alls somliga av mina favoriter. Du kanske inte alls delar mina åsikter eller urvalskriterier. Så använd helst inte mina anteckningar av ren lättja, för det kan bli väldigt orättvist. Och de som jag då missat kan bli väldigt sura på mig, och det vill jag verkligen inte! Och – om jag vid mitt urval missar någon du gillar – skriv gärna i kommentarsfältet här nedanför och påminn mig. Alla måste få en sportslig chans!

Listan med primärvalskandidater kan jag nu skippa helt, och ägna mitt fokus åt forumet på Piratpartiets hemsida, där (nästan) varje kandidat har en egen forumtråd, i vilken man kan ställa frågor. Här hittar du min tråd. Ställ gärna frågor till mig också!

Men först börjar jag lite från andra hållet. Jag tar min kandidatlista, den som nu har 147 kandidater kvar, och handplockar folk jag känner till och gillar, alternativt inte känner till alls, men har fått en god känsla för, med hjälp av bild och första presentation. Dem gulmarkerar jag. OBS! Denna gulmarkering är förstås bara preliminär. Den första lista jag slarv-och-lat-slafsat ihop innehåller 26 namn, så även den måste rensas. Och än så länge har jag som sagt inte gjort en noggrannare koll. Jag utgår alltså från att min urvalslista kommer att växa en del först, kanske till 40-50 namn, men att jag också kommer att behöva stryka en del av mina favoriter.

Ett effektivt trick för att rensa ut ointressanta kandidater är att kolla hur engagerade de är. Svarar de på frågorna på piratforum? Ett grundkrav för att jag ska rösta på någon, särskilt de som jag inte känner till alls, är att de åtminstone verkar hyfsat engagerade, och ett sätt att bedöma det är att kolla hur utförligt och seriöst de svarar på frågor från potentiella väljare – d.v.s. i det här fallet andra pirater. Somliga kandidater har inte ens någon frågetråd på forumet, och det gör det ju lite svårare att bedöma just den kandidaten, förstås.

De som INTE har någon frågetråd, och därmed omedelbart stryks från min lista, är följande; Adryan Linden, Alexander Masic, Anna Sturkell, Claus Conradsen, Daniel Standar, Elisabeth Goës, Ellen Söderberg, Fredrik Carlsson, Fredrik Nyberg, Fredrik Westerqvist, Gabriel Ledung, Giggi Karlsson, Helder Pinheiro, Henri Rydberg, Ingela Olsson, Joachim Hedberg, Johan Gaunitz, Jonas Nordgren, Jonathan Lundqvist, Josef Jacobsson-Lindh, Josefin Fjällborg, Kjell Nordberg, Kristian Rönn, Kristoffer Dahlbäck, Magnus Olsson, Malin Littorin Ferm, Marcel Bos, Maria Follmann, Marielle Lecoq, Martin Holmberg, Mats Hansson/Popiel, Max Gnipping, Maximilian Björsten, Mazdak Farrokhzad, Michael Ahlström, Michael Möbes, Mika Sjöman, Mikael Eriksson, Mimmi Lowejko, Nichlas Wencel, Niklas Hauger, Patric Wikström, Patrik Johansson, Peter Feuerbach, Peter Knutas, Pierre Ahnland, Rene Malmgren, Rolf Eriksson, Sammy-Sebastian Tawakkoli, Sergej Gerasimenko, Tommy Glans, Ulf Thalin & Victoria Sellberg. Ingen av dessa kan jag alltså rekommendera, eftersom de inte behagar presentera sig på forumet.

Rätt många diskvalificerar sig själva genom att inte finnas med på forumet, alltså, Så då har jag bara 95 kvar att välja mellan. Fortfarande måste 73 bort. Så då kollar jag trådarna. De kandidater som har trådar, men som inte har använt dem alls, inte svarat på frågor, eller väldigt ofullständigt, måste också ryka. Nu är jag hård. De som försvinner från listan nu är följande: Anders Andersson, Anders Hagel, Behrang Kianzad, David Radszuweit, Egil Möller, Ella Brodin, Göran Axelsson, Jens Ahlström, Joakim Kävrestad, Jonathan Lundin Holmquist, Jonas Bergling, Lars-Erik Jonsson, Leif Swahn, Marcus Karlsson, Marcus Wiklund. Nima Moslehi, Rasmus Karlberg, Stefan Persson, Thomas Gunnarson, Uno Engborg och säkert någon mer. Och så var vi nere på 74 pers.

Det kan säkert vara missvisande med en sådan urvalsmetod, eftersom det kan finnas oerhört kompetenta kandidater som helt enkelt inte har haft tid att svara på frågor just nu. Men att ta sig tid att svara på frågor är också en slags kompetens, i det att det visar engagemang. Och dessutom – hur ska jag veta om en kandidat är rätt för mig, om han/hon inte svara på de frågor som ställs, så att vi ska kunna fördjupa oss i just den personens engagemang? Med så många kandidater kan jag tillåta mig att vara kräsen.

Jag tycker att jag själv har varit alldeles för lite delaktig i det dagliga kampanjarbetet för Piratpartiet. Men det har sina skäl. Jag har helt enkelt alldeles för mycket annat arbete som måste göras. Så jag måste hushålla med tid och energi. Och det inser jag förstås att det gäller även andra pirater. Det är inte alldeles säkert att det är de som har massor med tid över för aktivistengagemang som är de mest kompetenta och lovande som riksdagskandidater. Och sånt kan vara väldigt svårt att veta om man bara läser kortare presentationer på nätet.

Samtidigt tycker jag, att även om man är en väldigt upptagen person och kanske inte hinner dela ut flygblad på torg, gå på möten och chatta med pirater hela nätterna, så kan man kräva att en blivande riksdagskandidat visar ett såpass stort intresse för sitt eventuella framtida uppdrag att man faktiskt tar reda på hur man når sina potentiella väljare, dem man ska representera, att man faktiskt gör sig tillgänglig för granskning. Med andra ord – de som inte är med på forumet och svarar på frågor, får inte min röst. Så där försvinner några till.

Jag erkänner villigt och glatt att det naturligtvis är betydligt lättare att rösta på kandidater som jag har träffat rent fysiskt, pratat med, fått en känsla för. IRL is the shit. Men det kan också gå hyggligt bra att få en bild av vad folk tänker och tycker utan att ha träffat dem personligen. Bra bloggar säger en hel del. Piratchattarna (jag är med på fem olika PP-chattar) kan vara synnerligen goda källor till intressant information. Man bör dock inte ta alltför allvarligt på det som skrivs på chattarna mitt i nätterna… Då kan det bli allt från lila piskor och lesbisk dvärgporr till bisarra hemsidor och konstiga open source-program som diskuteras, allt blandat om vartannat. Och det är ju kul. Men inget man ska ta på alltför stort allvar.

Men ibland blir det dunderseriöst, och då ser man vilka som tar ansvar, vilka som faktiskt bidrar med konstruktiva lösningar på akuta problem. Ibland hjälps vi åt, och det är verkligen kul. Och då har jag ju också fått en positiv personlig kontakt med vissa pirater, Med andra ord – hur mycket jag än försöker att vara objektiv och rationell, så blir ett demokratiskt val (som Mattias Bjärnemalm beskrev det) alltid en popularitetstävling. Cyniskt, kanske, men sant. Vi röstar på dem vi gillar mest.

I mitt nästa blogginlägg ska jag säga vilka som är mina toppkandidater. Häng med då!

Demokrati är kul!

Självfallet hoppas jag att du röstar på mig! Är du redan med i Piratpartiet är det viktigt att du säger din mening, och gör en lista på dem du tycker ska representera dig i Riksdagen (oavsett om jag hamnar på den listan eller ej). Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är det allra viktigaste nu.

Läs gärna blogginlägget Min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista!

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Ett ökande problem på Internet är det som i allmänhet kallas filtrering. Filtrering låter ju tryggt och bra, men det är förstås bara ett finare ord för censur. Särskilt populärt är det på företag och kommuner, att man hyr in hela webbtjänster, som då kan förses med olika grader av förhandscensurering. Det är något som är mycket, mycket skumt med detta. Och allra skummast är varför ingen ifrågasätter denna censur. Varför accepterar du att någon annan ska bestämma över vilken information du ska få ta del av? Tycker du att det är O.K.?

En bloggare som har råkat ut för detta och skriver om det är HumbleBee.net. Värt att nämna i sammanhanget är också att bloggaren i fråga också är en aktiv Piratpartipolitiker. Uppenbarligen har något nämnts på HumbleBee:s blogg som strider mot Luleå Kommuns ”policy för Internet-användning” – finare ord för censurregler. Bara en sådan sak som att kommunen anser sig ha rätt att ha en policy för Internet-användning. Fattar ingen hur fascistiskt och anti-demokratiskt det är? Och bloggaren i fråga vet inte ens varför hans blogg har blivit censurerad. Ingen har informerat honom om detta. Det har bara skett per automatik, med hjälp av ett amerikanskt webbföretag och deras censurfilter.

”Du har försökt nå en hemsida som vårt system upplever ligga i konflikt med Luleå kommuns policy för Internet-användning.”

Det är som om du skulle prata i telefon med en kompis, och så blir det plötsligt en spärrton i luren, och så kommer en automatiskt genererad röst som säger ”Du har försökt tala om ämnen som vårt system upplever ligga i konflikt med Telias policy för telefonanvändning”. Eller – du försöker ringa upp en kompis, och så säger samma röst ”Du har försökt ringa upp ett telefonnummer som vårt system upplever ligga i konflikt med Telias policy för telefonanvändning”. Personen med detta telefonabonnemang har kanske pratat om fel grejer i telefon (uppsnappat av FRA, förstås), kanske nämnt något som går att koppla till sex eller terrorism (ni vet, de farligaste grejerna som finns på jorden!), och så har hans telefonabonnemang stängts av.

Eller brevlådan spottar ut ditt brev, och vägrar ta emot det, eftersom varje brevlåda har en röntgenscanner, och ”ditt brev innehåller information som strider mot Postens policy för informationshantering”. Du får inte veta vad som strider mot postens policy, för den informationen är hemlig. Det enda du vet är att ett automatiskt system har sorterat ut dig som ond. Eller åtminstone subversiv, icke godkänd.

Det låter kanske grovt överdrivet, rena foliehattkonspirationsteorierna – men det är det inte. Resan är redan påbörjad, de första stegen har redan tagits. Det censureras friskt överallt, och Polisen har sina hemliga spärrlistor över sajter som innehåller ”barnporr”, fast det mesta av det som filtreras är helt andra saker. Kopimi och bonsaiträd hänger med av bara farten. Fler sajter är nu blockerade i Sverige än i Kina. Och vilka sajter får vi inte veta – för den informationen är hemlig.

Men det är väl bra att man stoppar barnporren? Ja, det kan jag gärna hålla med om, men frågan är om denna form av censur är det mest effktiva sättet att göra det. Jag tror tvärtom att denna slags förhandscensur har helt andra mål. Man börjar med att blockera det som folk hatar mest, det som är väldigt lätt att försvara. Sen går man vidare, blockerar The Pirate Bay, blockerar prostituerades hemsidor, blockerar spelsajter som inte ägs av Svenska Spel, blockerar sajter som visar hur man odlar marihuana, blockerar vanliga porrsajter, blockerar allt som kan tolkas som olagligt, och snart är vi framme vid regeringskritiska hemsidor, och sen är det inte så mycket kvar. Slippery slope, kallas det. Det diskuteras redan förbud mot ”terroristprat”. Vad det nu är. Yttrandefriheten ser numera mer ut som en Schweizerost, och värre blir det. Om vi inte sätter stopp.

Flera av mina egna sajter är blockerade på allehanda ställen (förmodligen även denna blogg), eftersom jag ju skriver en hel del om sex. Och det vet vi ju alla att sex är så farligt att det måste vi skydda våra stackars medborgare från. Tänk på ba-a-a-a-a-arnen! Och så har jag politiskt inkorrekta åsikter, som t.ex. att jag är för absolut informationsfrihet och absolut kroppslig integritet. Och såna åsikter är så farliga, så dem måste vi nog filtrera bort. Skönt. Så blev vi av med honom. Ska vi inte blockera Piratpartiets hemsida när vi ändå håller på? De uppmanar ju till brott!

Och det allra värsta av allt, det är att jag oftast inte orkar bli upprörd. Jag bara finner mig i det, resignerar och orkar inte slåss för att alla ska få ha fullkomlig informationsfrihet, alltid, som en självklar del av det demokratiska samhället.

Det måste bli en ändring på det här.

Läs även: Oscar Swartz, Mattias Andersson, Osmidigt, samt uppföljning hos HumbleBee.net

Läs också denna artikel i Fria Tidningen, som drabbades av samma censur.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Det är snart dags för alla pirater att välja vilka de vill ha som sina kandidater på en valsedel till Riksdagsvalet i september nästa år. Och det gäller även mig, förstås, i egenskap av medlem i Piratpartiet. Till vår hjälp har vi en lista med primärvalskandidater, och forumet på Piratpartiets hemsida, där varje kandidat har en egen forumtråd, där man kan ställa frågor. Här hittar du min tråd.

När jag går genom den långa listan med kandidater så inser jag att det är en nästan omöjlig uppgift, om jag inte hittar på något slags system för mitt urval. 250 personer är en rejäl drös, och det går naturligtvis inte att göra en rättvis bedömning av samtliga kandidater. Jag kommer säkert att välja utifrån en hel del personliga sympatier, antipatier, fördomar och missuppfattningar. Min enda tröst är att det gäller alla val, alla som väljer. Ingen sitter inne med hela sanningen. Detta är styrkan i det demokratiska systemet – eventuella fel och missbedömningar jämnas som regel ut i helheten.

Så jag börjar med att hitta en metod att rensa ut ointressanta kandidater. Det låter drastiskt, men jag måste verkligen det om jag ska kunna sätta ihop en valsedel med 20-talet namn. Mer än nio tiondelar måste bort.
Det första jag gjorde var att kopiera in hela listan med samtliga kandidater i ett Word-dokument, för att i lugn och ro välja och städa. En fördel med att göra en egen lista i Word, var att bilderna inte hängde med, och då kan jag vara mer fördomsfri, inte utgå från utseendet, utan snarare vad folk faktiskt har skrivit. Det är ju ingen skönhetstävling…

Dock borde fler kandidater inse hur viktigt det är med en bra bild för egenpresentation. Vi lever i en extremt visuell tidsålder, och då har bilderna tyvärr oproportionerligt stor betydelse, men där får man gilla läget, och anlita någon fotograf att göra nya bilder. De som har lyckats bäst i det här avseendet på primärvalssidan är utan tvekan Anna Troberg (skitsnygg och proffsig bild!), David Radszuweit, Behrang Kianzad, Snild Dolkow och jag själv (själv fotograf, och gift med en fotograf, vore för djävligt annars…). Helt O.K. är också bilderna av Mika Sjöman, Gun Svensson, Jan-Olov Viklund, Gabriel Sjölund, Nils Agnesson, Michael Møller-Kristensen och Fredrik Westerqvist. Ett särskilt omnämnande förtjänar Sergej Gerasimenko, som utan tvekan har den mest konstnärliga bilden. Jag har själv stressplåtat några av bilderna, bl.a. den av Rick – men han förtjänar definitivt ett bättre foto. Bilder är viktiga!

Vem är politiskt kompetent? Mina kriterier för vilka som passar i ett parlament måste förstås bygga på de värderingar som jag själv har beträffande politisk kompetens. En god förmåga att uttrycka sig i skrift är förstås oerhört viktig, inte minst eftersom just skrivande av olika slag är centrala inslag i en riksdagsledamots dagliga arbete. Hur man formulerar sig är oerhört viktigt i politiska situationer, särskilt när det är skarpt läge. Så om man inte kan uttrycka sig någorlunda klart ens i en presentation av sig själv, så går man fetbort enligt min bedömning.

Stavfel skiter jag i – det finns korrekturläsare. Men tydliga grammatiska missar och ett klunsigt språk funkar dåligt i min bedömning. Vi kräver kompetens av alla de slag på andra områden, och att sitta i Sveriges Riksdag är inte att köra taxi eller sälja grönsaker. Eller för den delen att dirigera en orkester eller praktisera hjärnkirurgi. Det krävs andra meriter, andra kunskaper. Förmågan att uttrycka sig är extremt central inom politiken, anser jag.

Korta fraser utan substansiellt innehåll, som ”Jag säger det andra tycker”, ”Jag kommer att kämpa för PP’s principer helhjärtat och kompromisslöst” (vem av alla kandidater vill inte det?), ”Pirat Pendlare Protestant”, ”The Black Beard Pirates” (vad fan betyder det???), eller för den delen att ha en konstig bild och inte skriva något alls, är INTE särskilt förtroendeingivande. Att man har ”PIRAT” som nummerskylt på sin bil är en kul grej, men det gör dig inte till en framgångsrik parlamentariker. Går fetbort.

Det finns dock flera exempel på kandidater som har disponerat sina 300 tecken på ett föredömligt sätt – Mikael Nilsson, Anders Lindbäck, Mattias Wecksten, Jerker Montelius, Stefan Persson, Behrang Kianzad, Leif Ershag, Niklas Hauger, Hanna Dönsberg, Isabelle Jacobsson, Johanna Julén, Hans Alvenkrona, Jonathan Lundqvist, Ella Brodin, Jacob Dexe, Adryan Linden, Joachim Hedberg, Mårten Fjällström, Anna Troberg, Louise Baaz, Kjell Nordberg, Fredrik Lejnell, Snild Dolkow, Elisabeth Goës, Mikael Nordfeldth, Emma Ershag, Klara Ellström, Fredrik Moberg, Eva Wei, Anna Svensson, Marie Axelsson, Richard Ramstedt – och några till jag inte har listat här.

OBS! Detta är inte en kvalitetsbedömning av kandidaterna som helhet – det är bara ett urval av presentationer som jag tycker säger väldigt mycket på ett pyttelitet utrymme. Det kanske inte alltid tilltalar mig i detalj, men det är välformulerade presentationer, och det ger självfallet större chans i urvalet.

Jag tycker förstås att min egen presentation är föredömlig, eftersom jag listar just personliga egenskaper som gör mig lämplig i Riksdagen. Att jag står för Piratpartiets politik är liksom självklart. Men den faller förstås inte alla i smaken – och precis så ska det vara. Detta är ett demokratiskt val, och då ska man gå efter eget huvud och hjärta.

Carl Johan Rehbinder (#13454)
48 år, Östra Söderort
Blogg: TantraBlog
Mina tillgångar som riksdagsledamot är: pedagogisk förmåga – att förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt, parat med en förmåga till helhetssyn. Jag är läraktig, envis och stridbar, och låter mig svårligen skrämmas av härskartekniker. Jag är dessutom proffs på kommunikation och gruppdynamik.

Humor är positivt – till en viss gräns. Att som Adryan Linden beskriva sig som mutant är väldigt roligt och slagkraftigt, utifrån det faktum att han är aktiv i handikapprörelsen. Respekt! Och Rick Falkvinge kan i kraft av centralfigur i partiet skoja lite om sin person, eftersom vi alla vet hur kompetent han är. Men om man med sin presentation liksom skojar bort hela grejen, så platsar man inte enligt min mening.

Den enligt min mening allra roligaste presentationen måste dock få ett hedersomnämnande – David Hansson –
”Jag kommer pusha för att: släppa narkotika fritt, slopa kött/mjölksubventioner, satsa på hampanäringen, satsa på det småskaliga och närproducerade, arbeta för miljön, satsa på ett vegetariskt samhälle. En röst på mig är alltså en röst på en stabil moral. Tack för mig ”
Den killen är så grönavågen-hippie som det bara går, och är tydlig med det. Underbart! Jag tror kanske inte att jag kommer att rösta på honom, men jag måste erkänna att jag gillar hans egenpresentation.

Politisk erfarenhet kan vara ett plus, men inte självklart. Det beror på vilken slags politisk erfarenhet, och hur den faktiskt har gestaltat sig. Det Kan också vara en fördel att INTE ha parlamentarisk erfarenhet – vi i Piratpartiet vill inte in i Riksdagen för att fortsätta i samma hjulspår som tidigare politiker. Vi vill förändra, förnya, förbättra.

Ålder är för mig både viktigt och inte viktigt alls. Jag tycker å ena sidan att en omfattande livserfarenhet och grundlig bildning är oerhört viktigt i ett så ansvarsfullt jobb, men jag tycker å andra sidan också att det är viktigt med en representativ bredd i riksdagsgruppen. Att vara väldigt ung kan definitivt vara ett minus i politiken, men som en del i en riksdagsgrupp kan även en väldigt ung person vara en stor tillgång på flera sätt – särskilt om man är skarp, påläst, välformulerad och intelligent, som t.ex. Isak Gerson, eller för den delen Amelia Andersdotter, som ju verkligen har hamnat på rätt plats. Dessa personer har enligt min bedömning fömågan att vända sitt åldersmässiga underläge till en strategisk fördel, i det att de slår underifrån. Få äldre förväntar sig en sådan skärpa från så unga personer.

Så. Efter en första grovrensning är jag nu nere på 168 kandidater, från 250, och det känns bra. I nästa blogginlägg om kandidatvalen ska jag redovisa hur jag med hjälp av Piratpartiets webforum rensar bort dem jag bedömer som stolpskott, oengagerade och allmänt inkapabla, och hur jag sen hittar guldkornen bland dessa 168 personer…

Demokrati är kul!

Självfallet hoppas jag att du röstar på mig! Är du redan med i Piratpartiet är det viktigt att du säger din mening, och gör en lista på dem du tycker ska representera dig i Riksdagen (oavsett om jag hamnar på den listan eller ej). Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är det allra viktigaste nu.

Om du INTE är med i Piratpartiet, men gillar mig, och tycker att jag borde bli din riksdagsledamot, så kan du öka mina chanser rejält genom att bli medlem i Piratpartiet, och sen när det blir dags (fr.o.m. nästa vecka) sätter du ihop en valsedel – med mig högt upp, förstås!

Läs gärna blogginlägget Min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista!

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Min kära dotter Indra är en person med mycket stark vilja, integritet och drivkraft. Det händer liksom alltid något där hon är. Eftersom hon uppenbarligen också har ärvt familjens minst tusenåriga krigargener är hon en rätt stridbar person, som inte ger sig i första taget, när hon är övertygad om något. Knappast andra eller tredje taget heller för den delen.

Indra har en favoritmössa som hon för närvarande har på sig jämt och ständigt – en grå, stickad, lite tomte-aktig mössa som passar väldigt bra på hennes dreads. Men i skolan stöter detta emellanåt på patrull. Det finns inga skrivna regler om att man inte får ha mössa inomhus, utom i matsalen (av någon märklig anledning), men det hänvisas titt som tätt till att det är ”sed” på skolan att inte ha mössa inomhus.

Jag vill noga påpeka att Martinskolan enligt min mening (och barnens) är en alldeles utmärkt skola, och vi är alla mycket nöjda, som helhet. Den stora fördelen med Waldorfpedagogiken är att man (tyvärr ovanligt nog) sätter barnens behov och talanger i första rummet. Skolan fokuserar på barnets utveckling till att bli en egen person, inte att bli en lydig och likriktad kugge i samhällsmaskineriet. Därför blir den här typen av tramsigheter så mycket tydligare när de uppstår i en Waldorfskola. Det finns alltid en och annan självupptagen lärare som glömmer bort att de är där för elevernas skull – inte tvärtom.

Ibland faller äpplet inte så långt från päronträdet. Jag har själv alltid varit rätt så upprorisk mot omotiverade och idiotiska regler, och låter mig sällan styras av en illusorisk ”överhet”. Detta har väl skrapat av sig en del, och naturligtvis vill Indra följa sin egen känsla, och ha sin mössa på sig när hon känner för det. Så när någon vuxen i skolan ber henne ta av sig mössan så frågar hon naturligtvis varför. Och det är väl inte för mycket begärt att kunna få ett bra svar på den frågan?

Det finns uppenbarligen inte mycket som kan få somliga så upprörda och frustrerade som när de blir ifrågasatta – särskilt när de blir det av uppnosiga småtjejer. Och riktigt jobbigt blir det ju just när man inte har några bra svar, och den uppnosiga småtjejen har bättre argument, är mer genomtänkt, och inte låter sig rubbas av nonsensargument eller känslomässiga manipulationsförsök.

Om man ska upprätthålla en förbudsregel, så måste den alltid kunna motiveras. Det är det minsta kravet man måste kunna ställa. Indra är ingen ogenomtänkt dumrebell – hon hävdar själv att om någon kan presentera ett bra skäl till att hon inte ska ha mössa inomhus, så tar hon gärna av sig sin mössa. Men ingen har hittills kunnat ge Indra ett sådant godtagbart motiv, och därför behåller hon mössan på.

Fortfarande omhuldas allmänt den här märkliga idén att barn ska lyda, blint, och inordna sig i skolans struktur utan att knota. Alla berörda lärare i skolan (och märkligt nog även Indras mor) tycker att Indra ska ta av sig mössan. Och med riktigt dåliga argument – ”det är väl ändå det enklaste”, och ”så blir det inget bråk”. Ja, det är förstås alltid mycket lättare att bara lyda och följa med strömmen (som döda fiskar gör), men… ja, så gör vi sällan i vår familj. Så jag står bakom Indra, och stödjer henne i det här ärendet.

Jag har lärt mina barn att om någon påstår att man måste följa en viss regel, om något är förbjudet, så ska man alltid ta reda på varför. Man måste ifrågasätta. Först och främst för att det kan leda till en djupare förståelse för varje enskild situation, men också för helheten. Vanligen är det ju faktiskt så att det verkligen finns väldigt goda skäl. Men jag lär dem också att om ingen kan motivera en regel, så finns det verkligen ingen anledning att följa den. Den SKA brytas. I alla fall om regeln står i vägen för något som man vill.

Vad gäller just Indras mössa, så är det naturligtvis en symbolfråga. Det är inte själva mössan som är det viktiga. Det som är viktigt är att ifrågasätta principen att vuxna i skolan kan driva en klädselkod gentemot eleverna, utan att ha väl underbyggda motiv. I matsalen motiveras mössförbudet bl.a. med att det skulle vara ”ohygieniskt”, något som jag måste påstå är ett extremt korkat argument. Kockar har på sig mössa av hygieniska skäl. Så hur gick det där till?

Man får inte ha ytterplagg i klassrummet – men en mössa är inte nödvändigtvis ett ytterplagg. Den kan lika gärna rubriceras som en accessoar, ett modeplagg. En mössa stör inte undervisningen, vilket stora jackor kan göra, liksom mobiltelefoner, hörlurar och annat som faktiskt kan orsaka störningsmoment i klassrummet. En väldigt hög hatt skulle eventuellt kunna skapa en viss visuell störning, dock, det måste erkännas.

Nu ska ärendet upp i elevrådet, och ett beslut skall fattas. Det kan hända att man beslutar, tillsammans med lärarna i kollegiet, att det ska vara förbjudet att ha mössa inomhus, helt och hållet. Och det är väl O.K., om det är väl motiverat.

Men då uppstår nästa komplikation. Vad händer när skolan får in ortodoxt muslimska flickor som elever, som bär slöja? Enligt skolans regler får man nämligen ha huvudbonad av religiösa skäl, men inte av andra skäl. Och det är fan inte godtagbart på något sätt. Varför ska just religion respekteras, men inte enskilda elevers frihet att själva välja sin klädsel? Det kan väl vara minst lika heligt som någonsin en religion?

Man ska välja sina strider med omsorg, och som den gamle mästaren Sun Tzu påpekade, så ska man inte gå i strid om man inte vet att man kan vinna. Men denna strid är jag övertygad om att Indra kan, och bör vinna. Inte bara för sin egen skull. Lärarkåren på Martinskolan måste helt enkelt backa, och tillåta eleverna att ha mössa om de vill. Är det inte en jättemössa som skymmer sikten, så finns det faktiskt ingen anledning att förbjuda mössor.

Det ska i alla fall bli oerhört intressant att se hur detta ärende utvecklar sig. Det handlar som sagt inte om Indras mössa, egentligen – det handlar om grundläggande principer som elevdemokrati, och respekt för enskilda elevers uttryck för sin personlighet. Och jag tycker förstås att det är oerhört värdefullt att Indra får lära sig grundläggande tekniker, taktiker och metoder för att effektivt driva en politisk fråga. Med direkt tillämpning och erfarenhet i verkligheten. Pedagogik på hög nivå.

Att Google anpassar sig till censurivrande diktaturer, och deras idéer om vad som får finnas på Internet, rent innehållsmässigt i vad man tillhandahåller i form av länkar, är inget att förvånas över. Google är ett vinstdrivande företag, och vill förstås inte stöta sig med stora ekonomier. Googles självcensur i länder som Kina är ofta förbluffande i sin tydlighet. Men det räcker alltså inte. Nu ritar de om kartorna också, för att anpassa sig till diktaturernas informationskontroll.

Längst upp i nordöstra hörnet av Indien ligger Arunachal Pradesh. Det är en provins som tillhör Indien, officiellt sedan 1914. Och den ligger väldigt avsides. Väldigt, väldigt avsides – om något land eller någon provins på jorden skulle räknas som det mest undangömda, mest dolda och svårtillgängliga, så ligger Arunachal Pradesh väldigt bra till – inklämt mellan Bhutan, Tibet, Burma och de indiska provinserna Assam och Nagaland, på kanten av Himalayas. Nu snackar vi riktigt, riktigt perifert. Så perifert att de flesta nog inte känner till att denna landsända ens finns.

Arunachal Pradesh har en liten befolkning – lite drygt en miljon, utspridda på en ganska liten yta. Varje folkgrupp talar sitt eget språk, vilket innebär att här talas mellan 30 och 50 distinkt olika språk, dessutom med en enorm mängd dialektala skillnader. Buddhism är den dominerande religionen. Namnet Arunachal Pradesh kan översättas till ungefär ”de skymningssolbelysta bergens land”. Vackert, om du frågar mig, och om det är något Arunachal Pradesh är känt för, så är det just att det är extremt naturskönt.

Världspolitik kan vara väldigt knepigt. 1914 bestämdes en hel del gränser i den här regionen av världen. Tibet hade en kort period av självständighet just då. Kina var rätt så skakigt, och lämnade förhandlingarna med representanter för Tibet och Brittiska Imperiet innan de var klara, i protest. Representant för Storbritannien var Sir Henry McMahon, och han gav namnet till den s.k. ”MacMahon-linjen”, som alltjämt skiljer Indien från Kina.

Den politiska fördelen för Kina, i det att de lämnade det diplomatiska mötet 1914, är att de idag kan göra lite som de vill, eftersom de inte har skrivit under några avtal. Å andra sidan är detta en självklar orsak till konflikt – det blev krig mellan Indien och Kina en gång början av 1960-talet, och det skulle kunna bli ett igen.

[Detta är en extremt koncentrerad redogörelse, så protestera gärna om du tycker att jag förkortar för mycket, eller om du hittar faktafel]

En intressant situation som har uppstått i den skenbart gränslösa globaliseringens tidevarv, är att Google Maps presenterar olika kartor, beroende på var du befinner dig. Är du i Indien visas en karta upp med streckad gräns kring Arunachal Pradesh, underförstått att gränsen är ifrågasatt. Och är du i Kina, och söker på Google Maps, så – vips – är Arunachal Pradesh plötsligt en del av Kina. Detta är förstås ett resultat av den ansträngda relationen mellan Kina och Indien. Värt att notera är att man i Arunachal Pradesh betraktar sitt land som en del av Indien.

Google Maps i Indien - här finns Arunachal Pradesh med, om än med viss tveksamhet.

Google Maps i Kina - här finns plötsligt inte Arunachal Pradesh, annat än som en obenämnd del av Kina.

Och detta är inte ett isolerat fall. Det är inte länge sedan Indien förbjöd försäljning av en viss sorts små leksaks-jordglober, Made in China, eftersom gränserna kring Kashmir och och Jammu var ritade på ett sätt som Indien inte har godkänt. Världspolitik och gränsdragningar är känsliga saker.

Kombinationen kapitalism och diktatur verkar intressant nog i det här fallet mer gynnsamt än kombinationen kapitalism och demokrati. Indien är en demokrati, så dem kan man uppenbarligen behandla lite hur som helst, och ändå få saluföra sin produkt (som i det här fallet ju är en söktjänst på Internet), medan om man ska få göra affärer med diktaturen så måste man anpassa sig. Och så förvandlas Arunachal Pradesh till en liten spelbricka i händerna på storpolitikerna. Intet nytt under solen.

Hur det ska gå för Arunachal Pradesh i framtiden vet ingen. I striden mellan Indien och Kina kommer folket i kläm. Ingen bryr sig naturligtvis om de 26 lokala stammarna, med sina otaliga språk och vackra natur. Det handlar som vanligt om makt och rikedomar, naturtillgångar, vatten och utbyggnadsmöjligheter för elkraftverk. Och som så ofta, kan man göra en reflektion över vilka värden man tycker egentligen borde råda i vår värld. Men det gör kanske ingen större skillnad för folket i Arunachal Pradesh…

Om Arunachal Pradesh på Wikipedia

Sverige har haft skyddad postförmedling sedan drygt ett par hundra år tillbaka. Ett brev är skyddat i lag, och får endast öppnas under särskilt allvarliga omständigheter. Detta är en omistlig del av vår demokrati, med informationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Posthemlighet, brevhemlighet, är en rättighet för mottagaren av post, att posten inte läses innan den nått mottagaren.

Från och med idag skall kablarna kopplas in, och FRA är ett faktum. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet, eftersom även grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat av FRA. En majoritet av det svenska folket är emot FRAs avlyssning. Det är dessutom högst tveksamt om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen.

I 4 kap. 8 § brottsbalken (1962:700) anges:
”Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.”

I 4 kap. 9c § (1962:700) anges vidare:
”Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling.”

Det stora problemet ligger i att man särskiljer digital och analog kommunikation. Om något politiskt parti skulle öppet och klart propagera för att all snigelpost, brev i kuvert med frimärke, skulle öppnas och scannas av en myndighet, så skulle nog de allra flesta reagera med stor upprördhet, och det politiska partiet skulle kunna hälsa hem, plocka ner skylten och lägga ner verksamheten. Märkligt nog har detta inte skett med FRA.

Jag skulle aldrig öppna brev som är adresserade till min hustru eller mina barn, om jag inte uttryckligen fått deras tillstånd att öppna deras post. Jag anser nämligen att det är ett oacceptabelt intrång i deras integritet. Men nu ska vi kollektivt acceptera att tjänstemän på en statlig myndighet gör det, utan att jag ens vet vilka de är. Det är skrämmande.

Nationalencyklopedin:
”brevhemlighet, rätt att anlita postbefordringsföretag för befordrande av meddelanden utan risk att innehållet blir uppenbarat. Brev kan, efter beslut av domstol, tas i beslag om det bedöms ha betydelse för en brottsutredning”

Våra riksdagspolitiker har fullkomligt kört över det politiska motståndet, dribblat och ljugit, och t.o.m. struntat i sina ungdomsförbund. Ingen politisk fråga har någonsin enat politiska aktivister från så många olika partier. Det vore onekligen intressant att få veta vad som är den faktiska orsaken till detta monumentala maktmissbruk.

Det är tyvärr inte en överdrift att jämföra FRA med STASI, och DDR:s övervakning av sina medborgare. Sanningen är att FRA, med sin moderna teknik, är oändligt mycket effektivare än DDR:s jämförelsevis primitiva metoder och utrustning. STASI behövde informatörer, det behöver inte FRA. Alla blir avlyssnade, utan undantag.

Den obehagliga konsekvensen av detta politiska beslut är att människor nu kommer att vakta sina ord i betydligt högre grad. Det händer mig redan rätt ofta att vänner säger till mig ”det där vill jag inte prata om i telefon”, alternativt ”det där tar vi när vi träffas”, utifrån att man inte längre kan skicka ett e-brev, utan att riskera att någon obehörig läser det.

Så har det redan gått i Tyskland, där folk inte längre vågar ringa psykologer, präster och andra med tystnadsplikt – för man vet ju aldrig vem som lyssnar…

Artiklar om FRA:
Några pirater i Corren

Andra som bloggar om FRA nu:
Joshen, Joshen igen, Joshen igen, Oskar Swartz, Oskar Swartz igen, Emma Opassande, 之乎者也, Mina Moderata Karameller, Mark Klamberg, Mark Klamberg igen, Henrik Alexandersson, Hundratusentals ögonblick, Hanna Dönsberg, Christian Engström, Gabriel Sjölund

Upprop: Telia – ta FRA-lagen till domstol!
Annarkia, Scaber Nestor, Sossar mot Storebror, Den Nya Medborgarrättsrörelsen, Archangel, Darkangel och Mumma, Signerat Kjellberg, Den digitala parkbänken, Sagor från livbåten, Piratpartisten, Thorlin, Sandrability, Bloggvärldsbloggen, Aspiebloggen, Farmorgun, Pesptraktelser, Humblebee.net, JensO, Beelzebjörn, Röd Libertarian, Calandrella, ProjO, Christian Engström, Webhackande, Liberal & Långsint, Osmidigt, Solid Block of Ise, Johan Ronström, Personlig Utveckling?, Bandhunden Skäller, Infallsvinkel, Hearts of Joy, Primarys Blog, Alliansupproret, Integritet & frihet, Tieowbeijas, The Pheleroxian Blog, Mattias Bjärnemalm, Skivad Lime, OlofB, OlofB, OlofB, Enligt min Humla, Daniel och de små tomtarna, hannes2peer, Beelzebjörn

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Läs gärna om planerade protestaktiviteter på Piratpartiets hemsida!

Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.

Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.

Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.

En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, SMBD och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.

Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.

Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.

Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.

Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.

Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.

Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.

Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.

Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.

Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.

Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.

Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?

Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.

Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?

Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?

Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Jaha. Så börjas det igen. I Sundsvallstidningen Dagbladet meddelas att polisen har inlett en förundersökning mot tre kvinnor som har en massagesalong, eftersom de erbjuder ”taktil tantrisk massage”. Enligt artikeln, med den löpsedelslämpliga rubriken ”Massage tros vara prostitution”, säger kammaråklagare Jens Göransson att han beslutat att inleda en förundersökning, eftersom polisen misstänker att ”det egentligen handlar om prostitution”. Kvinnorna erbjuder nämligen även en slags erotisk massage där orgasm är en sidoeffekt. Och det kan ju inte vara tillåtet, eller hur?

Detta är den absurda effekten av sexköpslagen som jag tidigare har skrivit om i flera blogginlägg. Jag måste bara undra – på vilket sätt blir någon skadad av att ge eller få en orgasm i kombination med massage? Var går gränsen för prostitution? Orgasm? Vet lagstiftarna hur många slags orgasm det finns? Vet polisen att man kan få orgasm utan ejakulation, ejakulation utan orgasm, helkroppsorgasm, energiorgasm, orgasmisk stilla extas utan vare sig ejakulation eller könsorgasm? Vet män och kvinnor av ordning att man kan andas sig till en orgasm? Hur skulle åklagarmyndigheten bedöma en orgasm som har uppnåtts genom verbal coaching? Och varför skulle det vara skillnad på en manuellt framkallad orgasm, och en verbalt coachad dito?

Jag slog upp ordet orgasm i Nationalencyklopedin på nätet, och fick mig en kortfattad beskrivning som är förvisso till hälften korrekt, men som på en viktig punkt är fullkomligt felaktig. Så det kanske inte är så konstigt att lagstiftare och polis inte heller har en susning om vad en orgasm är, och kan vara.

”orga´sm, sexuell utlösning och urladdning, varvid den sexuella vällustkänslan kulminerar. Fysiologiskt kännetecknas orgasmfasen i det sexuella gensvaret av en reflexmässig serie rytmiska sammandragningar i bäckenbottenmuskulaturen samt uppdriven ökning av puls, blodtryck och andning. Hos mannen sammanfaller orgasmen med känslan att sädesuttömningen (ejakulationen) inte går att hejda, och sädesvätska stöts ut i små portioner.”
– Nationalencyklopedin

Alla som har minsta kunskap om tantra, tao eller bara ren biologi, vet att ejakulationen absolut går att hejda, med viljekraft, anspänning av PC-muskeln och andningsteknik. Det är inte ens särskilt svårt. För det första måste man veta att orgasm och ejakulation är två helt olika reflexer i kroppen. Orgasmen kan sätta igång ejakulationen, men du kan också ejakulera utan att få orgasm. Och du kan få en orgasm utan att ejakulera. Det är det första man måste komma till insikt om.

Sen är det som att lära sig cykla. Det handlar framför allt om tre funktioner i kroppen. Andning, PC-muskel och visualisering. Man ska andas fritt och flödande, omväxlingsvis spänna och slappna av i PC-muskulaturen (bäckenbotten), och så kan man hjälpa all den här sköna sexuella energin att sprida sig i hela kroppen genom att föreställa sig att den sprider sig – effektiv visualisering, kan man säga. Och det fungerar. Otroligt effektivt.

Att få en helkroppsmassage, på riktigt, kan också vara extremt helande och hälsosamt. Vi har ofta väldigt mycket spänningar och besvärande blockeringar i bäckenet, och det blir inte bättre av att få ”vanlig” massage, då man så gott som alltid undviker könen – vilket förstås kan förstärka en redan existerande obalans i kroppen, och bekräfta en internaliserad sexualneuros. Att massera könet kan få enormt positiva effekter för hela kroppen. Och syftet med en sådan tantrisk massage är inte primärt att framkalla orgasm, även om det kan vara en väldigt trevlig bieffekt – precis som de tre kvinnorna i Sundsvall beskrivit det.

Sådant lär vi ut på våra kurser – både andningstekniker, energicirkulering och massage – vilket i praktiken innebär att vi kan guida folk till riktigt mäktiga helkroppsorgasmer. På så sätt säljer vi ju faktiskt sexuella tjänster. Och visst händer det titt som tätt att kursdeltagare får olika slags orgasmer på våra kurser, ofta orgasmer som inte liknar något de någonsin har fått tidigare. Betyder det att är vi prostituerade? Eller hur ska vi kategoriseras egentligen? Kan det vara så att kategorierna inte behövs? Kanske den här gränslösa ambitionen att skilja ut vilka som sysslar med prostitution eller ej bara är ett utslag av en neurotisk sexskräck, kombinerad med gammaldags kristen moralism?

Det finns en rejäl gråzon, rent juridiskt, som omfattar en hel drös med yrkesgrupper – alla löper risk att fastna i det sexualfientliga nätet, det moralistiska lagvrängeriet. Och det är en växande grupp. Det handlar om massörer, sexsibilitycoacher, relationspedagoger, sexterapeuter, kursledare, tantralärare, terapeutiska sexsurrogat, erotiska mentorer m.fl., grupper som redan finns väl etablerade i många andra länder, men som vi här i efterblivna Sverige fortfarande hindrar med en repressiv, direkt skadlig lagstiftning. Vi som arbetar med sex, men inte med prostitution, går ändå ständigt med en ovisshet i kroppen – när ska vi drabbas av moralpaniken och få påhälsning av polis? När blir vi plötsligt illegala? När blir vårt mjöl i påsen plötsligt smutsigt, enligt staten?

Kanske är det dags för polisen att fokusera på att jaga riktiga brottslingar, illvilliga typer som medvetet skadar andra människor mot deras vilja, istället för att trakassera människor som inte gör någon skada? Kanske är det dags för våra lagstiftare i Riksdagen att öppna ögonen och skrota denna misslyckade lag som vi kallar sexköpslagen, eftersom den inte hjälper någon, utan bara skapar mer problem?

Tidigare blogginlägg på samma och besläktade teman:
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
Den moraliska effekten av tantramassage

Nu verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Den unga sexliberalen Johanna Sjödin, svarade förra veckan på regeringens tokiga lagförslag med en debattartikel i Expressen, Sidan 4, med rubriken ”Gör inte min blogg olaglig, ministern”. I gårdagens Expressen, också sidan 4, svarar Beatrice Ask på Johanna Sjödins debattartikel – ”Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin”. Justitieministern försöker än en gång blanda bort korten, ljuger och skarvar, och verkar inte veta vad hon pratar om. Justitieministern blev också inbjuden till en TV-debatt med Johanna, men bangade. Hon tycker kanske inte att man ska låta sådana som Johanna komma till tals, eftersom hon förmodligen har värderingar som Beatrice Ask inte tycker att man ska ha i vårt samhälle. Eller nåt.

Regeringen vill alltså klassa alla erotiska bilder av ungdomar och barn under 18 som barnpornografi, och dessutom införa något slags ”tittförbud”, något som måste vara ett av de vansinnigaste lagförslag som ploppat upp på många herrans år. Jag har skrivit om det här nyligen. Naturligtvis blir justitieministern bekymrad när en alldeles äkta ungdom, med ett stort intresse för sex, går i svaromål. Hela argumentationen från Ask och övriga regeringen tappar liksom i trovärdighet (om den nu någonsin hade någon från början).

”Dagens unga har till skillnad från författarna till lagförslaget växt upp med teknik som möjliggör reflexmässig dokumentation av fest och vardag. Verklighetens unga väljer öppet att publicera och göra nakenbilder på sig själva tillgängliga för andra. I dag finns det knappt några unga som inte äger sex- och nakenbilder på sig själva.”
– Johanna Sjödin, i Expressen

I sin svarsartikel propsar Ask på att Johannas blogg minsann inte blir olaglig, utan att förklara på vilket sätt Johannas blogg inte blir ett lagbrott med det nya lagförslaget, och sen drar hon på vulgärpropagandan med små bebisar som blir våldtagna, vad det nu har med frivilligt sexande tonåringar att göra. Men hur ska vi annars förstå lagen? Det finns enligt denna lag ett utrymme för lek, så att ”barn” mellan 15 och 17 ska kunna leka med varandra utan att bli åtalade. Men dessa bilder får alltså aldrig nå ut, får aldrig visas, eller ens tittas på, av någon över 18 – inklusive av dem som har bilder av sig själva eller flick/pojkvänner som vid fotograferingstillfället var under 18.

Hur ska denna lag upprätthållas? Det blir ju helt absurt. Ska polisutredare sitta och undersöka om bilderna av en viss person kan vara tagna före dennes 18-årsdag? Vilket intresssant jobb, förresten… Men är det verkligen det polisens resurser ska gå till?

Ett argument som ofta dyker upp för det här lagförslaget är att så länge efterfrågan finns, så kommer barnporr finnas. Och det stämmer, gällande alla slags porr. Oavsett lagar och regler. Och denna efterfrågan kommer faktiskt alltid att finnas. Pedofili är ingen modenyck, Det är en läggning som alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det betyder att efterfrågan alltid kommer att finnas. Man kan ha dödsstraff på innehav och 40 piskrapp på tittande på barnporr, men det kommer inte att göra att den försvinner. Så länge det finns pedofiler kommer det att finnas porr som innehåller prepubertala barn. Dumt nog har lagstiftarna även förbjudit teckningar, animerad porr, datorgenererade bilder, bilder som saknar brottsoffer, som INTE är framställda genom att avbilda ett faktiskt övergrepp. Så istället för att förbjuda innehav av barnporr, borde vi omfördela våra polisiära resurser på att kraftigt motverka alla slags övergrepp mot barn. Det skulle vara mer konstruktivt.

Men hur gör man då för att komma åt äcklon som sitter och dreglar över femåringar? Svaret är att det gör man inte, oavsett om det är femåringar på porrbilder, i Elloskatalogen eller på badstranden. Och det behövs inte heller, för de begår inget brott. Ett riktigt brott är att faktiskt begå ett övergrepp mot ett barn, att skända ett barn. DET är ett riktigt brott. Och dem ska vi naturligtvis sätta dit. Vi måste återigen lära oss att det är skillnad mellan att tänka sig att, kanske t.o.m. vilja begå ett brott, och att faktiskt göra det, på riktigt.

Jag har haft vidlyftiga fantasier om hur jag har misshandlat några för mig extremt otrevliga personer genom åren. Men jag har naturligtvis aldrig gjort det. Man får faktiskt tänka på precis vad man vill. Om du fantiserar om att skjuta statsministern, eller dreglar över nakna femåringar, så är det inget brott, och det ska inte vara det heller. Det finns en logik i att om det bara är tillåtet för poliser att titta på barnpornografiska bilder, så blir ju förstås kriminalutredare ett superhett karriärval för en pedofil. Då kan man ju legalt frossa i nakna barnkroppar, och samtidigt få utlopp för en sjuk maktberusning i att sätta dit andra som gör samma sak. Eller så sätter man bara dit några, men skyddar sin egen kontaktring.

Att dessutom stämpla all porr med ungdomar i övre tonåren som barnporr, det är så fnattigt att jag inte kan tro att det är sant. Snacka om att devalvera begrepp. Vi talar om nästan vuxna ungdomar som på eget initiativ, av leklust och sexlust, fotograferar eller filmar varandra och sig själva för att det är skoj – det handlar inte om övergrepp och tvång. Sådant finns det redan lagar mot. Dessutom – om jag som 47-årig man råkar bli kåt av en bild av en fullvuxen, 17-årig kvinna – ska jag då stämplas som peddo, som en som gillar barnporr? Det blir helt galet, det fattar vem som helst som har mer än en hjärncell kvar i pannloben…

”Det skulle vara betydligt kostsammare att effektivt angripa problemet från rätt håll, men det skulle samtidigt vara fostrande. Då skulle man vara tvungen att prioritera de fall som är otvetydiga och hårresande, moralism skulle inte löna sig som strategi, och arbetet skulle kunna följas av var och en eftersom symptomen inte döljs.”
- Marcus Fridholm

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det inte en bra lag. Dra dina egna slutsatser av detta resonemang.

Andra som skriver om samma sak:
Johanna Sjödin, Hanna Wagenius, 之乎者也, Knappnytt, Anna Troberg, Marcus Fridholm, Göran Widham, Isobel Hadley-Kamptz, Susanna Holmström (ECPAT!)

Nu verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.