Detta är nog det konstigaste julkortet jag gjort, någonsin. Jag har gjort väldigt många julkort genom åren, både på eget bevåg och på beställning, både foton och illustrationer – knasiga, sexiga, vackra, romantiska, stämningsfulla och skojiga. Men det här är nog det tokigaste av dem alla. Och jag skrattar varje gång jag ser det. Så det bjuder jag på! Vassego!

God Jul & Gott Nytt År!

Jag har inte skrivit här på TantraBlog på över två månader, vilket är den längsta paus jag någonsin har haft sedan jag startade bloggen. Och det har sina skäl. Jag har helt enkelt haft fokus på andra ting, och inte ens jag har obegränsat med tid, tyvärr. Men nu kände jag att det verkligen var dags, av synnerligen goda skäl.

Med denna bloggpost firar jag ett dubbeljubileum! För det första – TantraBlog fyller fyra år! Jag startade bloggen den 24 december 2007, och har hållit den igång sedan dess. Dessutom slumpar det sig så vackert att just detta inlägg du nu läser blev den 400:e bloggposten på TantraBlog. I snitt har jag alltså skrivit 100 inlägg om året. Och det är inte så illa pinkat, tycker jag.

Det finns dock goda skäl till att TantraBlog har blivit försummad den senaste tiden. För det första startade jag i år två nya bloggar – År 50 och Världens fulaste bilar – dessutom har jag lagt väldigt mycket krut på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, samt att jag har skapat en helt ny gallerisida på engelska – Cirkus Eros Image Gallery. Att jag dessutom har lagt en hel del av mitt politiska debattkrut på Facebook snarare än här på bloggen har förstås också med saken att göra.

Från den 30 augusti 2005 till den 30 augusti 2006 åtog jag mig en fotografisk disciplin, i det att lovade mig själv att ta minst en bild om dagen under ett år, och att jag varje dag skulle välja en dagens bild, som jag sen lade upp på en hemsida. Den 30 augusti 2005 fyllde jag 43 år, och gick följaktligen in i mitt 44:e år i detta jordelivet. Därför fick den hemsidan heta År 44.

Detta var ett väldigt inspirerande projekt, som gjorde att jag skapade en hel del bilder som annars aldrig skulle ha blivit. Därför bestämde jag mig i år för att göra om projektet, och eftersom jag fyllde 49 i somras, började jag återigen mitt dagliga fotograferande på min födelsedag – följaktligen heter den nya fotobloggen År 50. Logiskt. Och det rullar på! Jag har inte missat en enda dag sedan den 30 augusti i år, och planerar att hålla detta till den 30 augusti 2012 – om inte jorden har hunnit gå under innan dess…

Jag har alltid varit intresserad av formgivning, och särskilt området bildesign. Från ca 10 års ålder upp i övre tonåren var just bildesigner mitt absoluta drömyrke. Min håg drogs sedermera till andra konstnärliga områden, som teater, foto, illustration och måleri, men intresset för bildesign har funnits kvar. Av denna anledning skapade jag för några år sedan en humoristisk hemsida som fick namnet ”Världens fulaste bilar”, en visuell orgie i usel och hemsk bildesign.

2008 kände jag att det var dags att flytta över innehållet i denna hemsida till en blogg. Så jag försökte lite trevande att dra igång en sådan, och lade in några bilar i den nya bloggen. Först i september i år kom jag igång ordentligt, dock, och det har gått riktigt bra. Jag bytte utseende och struktur på bloggen, och dryga 30-talet bilar har letat sig in där hittills, men många fler står på kö. Kolla gärna in Världens fulaste bilar – bloggen!

Som vore det inte nog med två nya bloggar, så har jag också lagt ner ett enormt arbete på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, och särskilt då gallerisidorna med bilder. Cirkus Eros har funnits sedan 1999, så den har hängt med länge. Och som ett biprojekt till denna massiva uppdatering – som alltjämt fortgår, eftersom jag inte är klar – har jag skapat en separat gallerisida med bara bilder, fast på engelska; Cirkus Eros Image Gallery. Jag vill gärna att mina bilder ska synas för icke svensktalande besökare också, och jag vill expandera min marknad.

På båda dessa hemsidor – Cirkus Eros och Cirkus Eros Image Gallery – har jag lagt upp nya, vackra, uppdaterade och expanderade gallerier, med större bilder, bättre redigerade, mer lättillgängliga och med bättre överskådlighet. ALLT är bättre med dessa båda gallerier, alltså. Cirkus Eros har alltid varit en hyllning till njutning och skönhet, men nu är sidan alltså ännu mer njutbar än tidigare.

Jag har med andra ord varit förfärligt upptagen med andra projekt än TantraBlog, vilket har resulterat i en total bloggträda just här. Jag kan inte lova en stark återkomst här riktigt ännu, men jag ville i alla fall informera om vad som händer (och inte händer). Intressant nog har jag trots min frånvaro fortfarande i snitt 400-500 besökare per dygn, och jag vill inte lämna er helt i sticket. I alla fall inte utan en förklaring. Men välkommen till mina andra bloggar – de kan också vara både tänkvärda och underhållande.

Mina distraktioner:
År 50
Världens fulaste bilar
Cirkus Eros
Cirkus Eros Image Gallery

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Denna bloggpost publicerades först på min fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.

I helgen som kommer nu, den 1-2 oktober, är det Uppsala Kärlek och Erotikmässa, och den ska vi vara med på, på fler än ett sätt. Jennie och jag ska hålla varsitt föredrag – Jennie på lördagen och jag på söndagen. Dessutom ska jag ha en liten fotoutställning med erotiska bilder, och så ska vi bygga upp en liten fotoateljé som folk ska kunna komma in och bli fotograferade i – helst erotiskt, förstås. Förhoppningsvis finns det några som vågar…

Föredragen vi ska hålla kan man läsa om på denna sida, men i korthet kan jag berätta att Jennie kommer att hålla ett föredrag om hur Gränslös Kärlek & Fantastiskt Sex kan uppnås med hjälp av bland annat tantra, och jag kommer att hålla ett föredrag om Kärlekens 9 språk – ett ovärderligt verktyg för kärleksfull kommunikation.

Välkommen till mässan – vi kan garantera att åtminstone vår del i det hela kommer att bli mycket inspirerande, utmanande och rolig!

I Aftonskvallran idag kan man läsa om fem väldigt modiga norska poliser, som lyckades avstyra en mycket hotfull situation. De var på semester i Spanien, men eftersom de är poliser så ser de förstås brott överallt. I en gränd såg de en läskig blottare, fångade in honom och överlämnade honom till polisen. Eller hur var det nu? Vem orsakade egentligen en hotfull situation?

”Det var barn ute i området som kan ha sett honom. Så vi bestämde oss för att ta fast honom.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Rubriken i Aftonskvallran beskriver situationen som att ”Spanske blottaren valde fel offer” – men vem valde egentligen offer? Blottaren stod där helt lugnt i en gränd och gjorde ingenting, och plötsligt kommer fem norska kvinnor och jagar honom – så vem är offret egentligen? De norska poliserna skrävlar på, och refererar förstås till den ständiga undanflykten för att stoppa folk från att utmana moralisterna – tänk på barnen. Och de var ju förstås inte rädda alls, utan ser det hela mest som en kul anekdot.

”Ingen av oss var rädd, vi har ju stött på värre saker i jobbet. Men man kan konstatera att han träffade på fel folk den här kvällen.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Byt ut ordet blottare mot bög. Hur låter den här historien då? Men, invänder vän av ordning, bögar går väl ändå inte runt nakna, och då kan de väl inte vara ett hot mot någon? Och då frågar jag – på vilket sätt utgör en naken man ett hot mot någon? På vilket sätt är en naken man ett större hot än en påklädd man? För att han är avvikande? För att han är naken? På vilket sätt är nakenhet i sig farligt? Eller tecken på att en person är farlig?

Byt ut den nakne mannen mot en kvinna, och de fem kvinnliga poliserna till manliga poliser. Hur skulle det se ut? Men… en naken kvinna är väl inte ett hot? Och en naken kvinna kan väl inte vara farlig för barn? Vänta nu. Varför inte? Om en naken man är ett hot, varför är en naken kvinna inte det? Och av vilken anledning ses en man som ett större hot mot barn än en kvinna gör det? Det här är fel på så många sätt att jag saknar ord för det.

Jag har skrivit om nakenhet förut på Tantrablog – 2008 skrev jag en artikel som heter ”Nakna kroppar är inte farliga”, eftersom jag gärna vill förklara för alla som fortfarande tror att nakenhet är något förskräckligt farligt – att det inte är det. Ingen har någonsin dött av att se en naken kropp, och det är inte farligt för barn heller att se en naken man. Om du inte delar denna åsikt så får du gärna styrka med någon slags forskning om på vilket sätt nakenhet är farligt att råka se – för barn eller vuxna.

Det är förskräckligt och vidrigt att läsa Aftonbladets vinkling av det inträffade. Man tar omedelbart polisernas sida, och undviker konsekvent att skildra det verkliga offrets upplevelser. Hur kan det kännas att vara naken och sårbar, endast iklädd strumpor och skor, och plötsligt bli våldsamt jagad av fem galna, utländska kvinnor, för att till slut bli fasttagen och nedtryckt på en gata, och sen hämtad av polis? Man får innerligt hoppas att vad som hände sen är vad en av de kvinnliga poliserna antog – ”Jag tror de att de bara släppte honom”.

Varför är folk så rädda för nakenhet? Vad skrämmer så oerhört, vad är så hotande, så läskigt, så farligt, att fem starka norska kvinnor kan få för sig att skrämma skiten ur en stackars ensam, naken man, mitt i natten i en spansk stad? Varför tar Aftonbladet så självklart kvinnornas parti? Varför beskrivs de fem kvinnorna som ”offer” för denne ensamme man? Skulle fem manliga poliser vara ”offer” för en kvinnlig blottare?

Varför tar norska poliser för givet att det är förbjudet att vara naken i Spanien, så förbjudet att man utan att känna till lagarna på orten kan begå ett så grovt övergrepp? [Facit: det är det inte!]

Frågor att reflektera runt, kanske?

Om man utmanar huliganer blir man bemött av huliganer. Ett antal bloggare gjorde ett massivt angrepp mot Politiskt Inkorrekt, den sverigedemokratiska propagandabloggen, angående PI:s koppling till Sverigedemokraterna. Angreppet skedde genom blogginlägg med fakta och skärmavbilder.

Eftersom nynazister och andra huliganer som är supporters av Politiskt Inkorrekt inte har några vettiga argument att svara med, tar man förstås till nävarna. I det här fallet genom en hackerattack – mot Liberaldemokraternas hemsida. I skrivande stund ligger hemsidan fortfarande helt nere, men det arbetas på att få upp den igen.

Sverigedemokrater och deras supporters avfärdar gärna alla som inte har samma åsikt som de själva med töntiga epitet som PK – som om Sd inte gör allt de kan för att vara just det. De kämpar hårt för att uppnå nån slags respekt i riksdagen, som de förstås aldrig kommer att få, eller för den delen förtjäna, och de gör det genom att försöka vara mer politiskt korrekta än någon annan. Och har man nu inga argument kan man ju alltid hitta på korkade ”förolämpningar” som PK, CP eller liknande, med en intelligensnivå i linje med en stupfull femåring.

Att Sverigedemokraterna är ett korrupt och samtidigt ideologiskt djupt förvirrat parti vet alla med någon form av hjärnkapacitet, så det är ingen nyhet. Det som var intressant med denna bloggvägg var att visa de direkta kopplingarna mellan den rasistiska propagandan på bloggen Politiskt Inkorrekt och riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna.

Självklart finns det inga bevis för att personer som har direkt koppling till vare sig Politiskt Inkorrekt eller Sverigedemokraterna är inblandade i hackerattacken, och det skulle i ärlighetens namn förvåna mig djupt om så vore fallet. De som ligger bakom PI är alldeles för smarta för den typen av järnrörsretorik. Men det säger ändå lite om vilken slags supporters de attraherar.

Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

Skvallertanterna på Aftonbladet skrev förstås om attacken, och vred till det på sitt korrupta sätt – ”Liberaldemokraterna hackade – misstänker högerextremister”. Men intelligensnivån på den blaskan är generellt betydligt lägre än t.o.m. folket runt PI, så man får väl inte förvänta sig bättre av dem.

Sverigedemokrater är generellt inga högerextremister. Det är en sån där retorisk formulering som vänsterfolk har hittat på om fascister och nazister för att hålla ifrån sig det faktum att både nazism och fascism har mycket mer gemensamt med vänster än höger. Och Sd påminner mest om riktigt gammaldags socialdemokrater, uppblandat med lite Kd, och ett stänk nazism. Det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i dessa tider.

Detta är bloggarna som ingick i kampanjen som inspirerade till hackerattacken:

Svensk Myndighetskontroll – Politiskt Inkorrekt granskas och avslöjas
Bloggsam – Politiskt inkorrekts strävan mot det politiskt korrekta
Absolute Banana – How PI is PI?
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt förespråkar tortyr!
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna är en förolämpning!
Trots er – Mein Blogg
Sverige är inte världens navel! – Rasbiologi och hat hos politiskt inkorrekt!
Tankar åt alla håll och kanter – Varför tar inte politiskt inkorrekt ansvar?
Tankar åt alla håll och kanter – Politiskt inkorrekt har granskats av medierna
Hela Sverige tar debatten – Politiskt Inkorrekt – Navet i högerextremismen på nätet
Beelzebjörn – Avslutande ord om Politiskt Inkorrekt
Louise Persson – Den omhuldade myten om att vara politiskt inkorrekt

Kommentarer i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson

Jag har startat en ny blogg. Eller på sätt och vis två. För sex år sedan (2005) startade jag två olika hemsidesprojekt. Det ena var en fotografisk dagbok, som jag gjorde helt i HTML-format, men med bloggutseende. Tanken med den var att hålla en disciplin för mitt fotograferande, att jag skulle ta minst en bild om dagen i ett år, och så skulle det redovisas på hemsidan. Eftersom jag började denna blogg den 30 augusti 2005, på min 43:e födelsedag, och avslutade den precis ett år senare, så sträckte sig projektet över mitt 44:e år i jordelivet. Därför fick hemsidesprojektet heta År 44.

Och det gick bra – jag lyckades hålla disciplinen, och fotografera varje dag. Till och med när jag var sjuk. Det blev förstås inte häpnadsväckande mästerverk varje dag, ibland kanske t.o.m. rätt så dåliga bilder – men minst en bild om dagen blev det. Och hemsidan finns fortfarande kvar på nätet, för den som vill se resultatet av detta mitt fotografiska år.

Nu har jag tagit upp den fallna manteln, eller vad det nu är som har fallit, och jag ämnar fortsätta med ett liknande projekt. Nu gör jag sidan som en fullfjädrad WordPressblogg, vilket innebär att man kan kommentera, förstås. Jag ställer upp samma regler för mig själv på så sätt att jag ska ta en bild varje dag i minst ett år. Och eftersom jag ånyo påbörjade bloggen på min födelsedag, fast min 49:e, så har jag namngivit bloggen därefter – den får heta År 50.

Mitt andra projekt, som jag också påbörjade 2005, är hemsidan Världens fulaste bilar. Den har legat väldigt stilla i flera år, förutom att jag gjorde ett lamt försök att starta en blogg 2008.

Så blev det då äntligen dags, och nu har jag äntligen fått igång bloggen Världens fulaste bilar. En designblogg som helt fokuserar på riktigt, riktigt dålig formgivning. Jättekul! Tanken med detta bloggprojekt är att det förr eller senare ska bli en bok av det.

Vi får se hur det går med den saken. Hur som helst hoppas jag att du som brukar följa mig här på TantraBLog gärna också tar en titt på mina andra bloggar – de kan vara väldigt underhållande båda två, om än på vitt skilda sätt!

I min föregående bloggpost visade jag ett antal foton som jag trixat med en hel del i Photoshop, och gjort vad jag kallar kompositer. Här ovan visar jag ännu en komposit som jag gjorde i Frankrike – jag själv, återigen med den Citroën 2CV från slutet av 1960-talet, som hör till det sydfranska vinslottet vi tillbringat ett par sköna veckor på, för både semester och arbete. Calle + bil x 30. Nytt mängdrekord.

Efter att jag visat mina kompositer i min förra bloggpost här fick jag en massa sköna tips och idéer till nya bilder, samt att någon skickade mig en länk till Martin Liebscher, en tysk fotograf som har jobbat med samma koncept sedan 1990-talet; bilder jag inte hade sett, men som definitivt har inspirerat mig att göra mer av den här sorten. Så det kommer definitivt att komma mer framöver.

Men jag har blivit inspirerad till mer än roliga fotografier den senaste tiden. För några år sedan drabbades jag av ritkramp. Jag har under större delen av mitt liv arbetat som professionell illustratör och bildkonstnär, men under en lång tid blev bildskapandet bara mer och mer prestation och krav, och allt mindre skoj och lek. Till slut dog det bara, och under flera år har jag inte gjort en endaste liten teckning. Min enda säkerhetsventil, där jag fortfarande har kunnat leka med färg, har varit kroppsmålandet.

Detta har plågat mitt sinne under en tid, eftersom jag ju egentligen tycker att det är vansinnigt roligt att skapa bilder. Så jag har gjort allt möjligt för att komma över min ihållande ritkramp. Jag började läsa ”The Artist’s Way”, jag köper konstböcker, surfar på konstsajter, jag har köpt en massa nya roliga pennor och färger, block med intressanta papperstyper – och så vidare, et cetera.

Och nu har det börjat släppa, känns det som. Jag hade med mig ett block och lite pennor på Frankrikeresan, och tog mig lite tid vid ett par tillfällen att klottra lite. På en blöt middag vid den gulliga restaurangen Lac Laromet, med några glas vin i kroppen – mellan chevresalladen och musslorna – krafsade jag snabbt (det tog kanske 20 minuter) helt ur minnet (helvete, vad mycket bilar jag har tecknat genom åren!), ihop en teckning av den lilla glada Citroën 2CV som jag har kört runt i en hel del nere i Frankrike, och som jag blivit lite kär i. Det är den du ser här nedanför.

Det gjorde mig i alla fall väldigt glad att tecknartakterna inte har försvunnit helt. Så det kan bli lite mer illustrationer framöver. Jag lovar inget, men hoppas att jag ska tycka att det är så pass lätt och roligt att jag faktiskt fortsätter.

Min tanke nu är att denna lilla glada och lekfulla bil är en perfekt symbol för den lekfullhet och glädje jag vill komma tillbaka till med mitt bildskapande.

Jag har fotograferat ihärdigt sedan jag var en liten gosse. Jag började lära mig mörkrumsteknik hos en granne som hade mörkrum i sitt garage, och på den vägen är det. Jag slutade helt med svartvitt och mörkrum nån gång i början på 1990-talet, och fortsatte att använda positiv diafilm helt och hållet, med få undantag. Men i början av 2000-talet kom de digitala kamerorna att ta över mer och mer, och sedan 2006 har jag helt pensionerat mina analoga kameror och kör digitalt fullt ut.

Photoshop är det självklara verktyget för digital bildredigering. Jag lärde mig grunderna redan 1993, på en kurs på Lärdata. Det var Photoshop 3.0 på gråskaleskärmar – inga lagerfunktioner, och man kunde bara ångra ett steg bakåt. Så det var rätt så primitivt. Det har hänt en hel del sedan dess, förstås, och nu är Photoshop otroligt avancerat, och en underbar uppsättning kreativa redskap för att skapa i stort sett vilka bilder man vill. Och det är ju så himla kul! Det finns ju inga gränser för vad man kan göra med bilder i Photoshop!

Att skapa kloner, sätta ihop flera motiv i en bild, är något som jag har lekt lite med till och från, men först nu har börjat utforska mer ambitiöst. Jag gjorde för några år sedan en bild av mig själv gånger tre i en soffa. Den bilden väckte många sköna reaktioner, och gav inspiration till en bild av min son Leonard som äter frukost med sig själv gånger fyra runt köksbordet.

Efter det har jag gjort lite andra slags kloner, som till exempel jag själv som jonglerar med 14 bollar. Den gjorde jag som en illustration till ett blogginlägg, för att gestalta hur jag känner mig ibland, när jag har lite för mycket att göra

Sen gav jag mig på en rätt avancerad Photoshopredigering, med Jennie som en hinduisk gudinna med åtta armar. För att fullända illusionen klonade jag in Jennie i en av mina bilder från ett tempel i Vrindavan i Indien.

Förra sommaren tog Jennie och jag några bildserier av oss själva i skogen, på lite olika sätt, och det blev rätt kul. För varje komposit jag gör lär jag mig något nytt.

Humor är en ofrånkomlig komponent när jag skapar kloner av det här slaget. Det är lätt att få till helt surrealistiska effekter, och redan masseffekten i sig kan vara väldigt komisk.

Att fotografera sig själv (eller någon annan), med hjälp av ett stativ och en fjärrkontroll, och sen slänga ihop bilderna i Photoshop, låter enkelt. Men man måste planera hela tiden. Man får inte plåta sig själv på ett sätt som gör att kropparna liksom flyter in i varandra – det måste finnas ett naturligt avstånd mellan komponenterna. Och hur gör man med eldrök som hela tiden flyttar på sig?

Och så måste man tänka komposition, och gärna ta väldigt många fler bilder än vad som kommer att behövas i den färdiga bilden, så att man kan välja vilka som passar bäst ihop.

Bilder som dessa ger onekligen begreppet nakenfotografering en ny innebörd…

I sommar har jag lekt vidare desto mer. Under ett besök hos en god vän på en naturistcamping i somras gjorde jag flera kompositer, med både mig själv och Jennie.

Nu är vi i Frankrike, och här har det blivit ett par till. Jag har än så länge bara börjat, som sagt, och vem vet var detta ska sluta? Just nu håller jag framför allt på att finslipa tekniken, för såväl fotograferingen som för efterbearbetningen.

Det är bara bristen på fantasi som sätter gränserna för dina möjligheter.

En intressant sak som jag upptäckte så sent som igår var att solen flyttar sig rätt snabbt. Så om jag har skarp sol, och plåtar i kanske en kvart, så kommer skuggorna att ligga lite annorlunda på de sista bilderna, i förhållande till de första. Mycket snabbmask, radering och kloning i efterhand. Men kul är det! Hinner jag kommer jag definitivt att göra fler kompositer här i Frankrike. Jag har redan ett antal idéer…

Se mer av mina bilder på Carl Johan Rehbinder Photo Gallery!