Många äldre oroar sig för de yngre, eftersom det har uppstått ett nytt sätt att utforska sin sexualitet – på nätet. De äldre som har fastnat på 1900-talet, och inte förstår möjligheterna och tryggheten i att skaffa information och kontakter via Internet, tror att allt nytt är farligt, och eftersom Internet är väldigt nytt, och väldigt okänt (för dem som inte har utforskat det, och därmed saknar tillräckliga kunskaper), så måste naturligtvis Internet vara alldeles särskilt farligt.

Barn är också sexuella varelser, och söker naturligtvis information på nätet om det som intresserar dem. Den stora fördelen med Internet är att det är supersäkert. Du kan blocka folk, logga ur när du vill, du behöver inte möta folk i den fysiska verkligheten om du inte vill, och du kan välja själv i varje ögonblick hur du vill hantera en nätrelation, helt på egna villkor.

Nätsex är verkligen det säkraste sex man kan ha. Inget utbyte av kroppsvätskor, ingen maktobalans, inget våld, inget tvång, inga övergrepp, inga könssjukdomar, inga oönskade graviditeter. Så fort nån blir otrevlig så kan man blockera den personen, logga ur, klicka sig vidare. Enkelt. Du som förälder behöver inte oroa dig för fenomen som ”grooming”, eftersom det faktiskt inte är ett reellt problem. Det är en mediaanka, och ett politikerpropagandastunt. Don’t worry!

Det bästa sättet att skydda sina barn mot att bli utnyttjade av ”nätpedofiler” (hjälp, vilken idiotisk kvällstidningsrubrik!) eller andra som vill ha något av dina barn, oavsett om det är sexuellt eller något annat (SMS-lån?), är inte reglementen och nätfilter. Det bästa sättet att skydda ditt barn mot faror är att bygga upp ett gott självförtroende genom att ge barnet mycket erkännande och uppskattning, respektera barnets integritet, och massor av kärlek. Om du gör detta kommer ditt barn att känna sig trygg i förvissningen om att hon/han är älskad, respekterad, sedd, viktig.

Det kommer alltid att finnas faror som lurar överallt, oavsett nätet. Jag fick en del konstiga förslag (mestadels av allehanda herrar) när jag var en liten späd, blond och söt tonåring. Men jag sade alltid nej. Jag hade ju ingen lust. Och hur hade jag så lätt att säga nej? Jag hade en god integritet, en stabil självkänsla och en stark jagkänsla. Så enkelt var det. Jag hade inte världens roligaste uppväxt, men jag lärde mig några väldigt viktiga och bra saker av mina bullriga och självupptagna föräldrar. En av de viktigaste var – ”ta inte skit”. Ta dina egna behov på allvar, ge dig själv det du vill ha, och låt absolut inte folk köra med dig.

Om ditt barn har en webkamera, så finns alltid möjligheten att fåna sig framför webbkameran. Och har din unge ett gott självförtroende och en stark integritet så kommer denna unge inte att sexa sig framför kameran i syfte att få bekräftelse, utifrån nån slags svält på detta. Om din unge sexar sig framför en webkamera utifrån en dålig självkänsla, utifrån ett behov av något som han/hon lider brist på, så är det förmodligen destruktivt, rent psykologiskt. Men om din unge har ett gott självförtroende och en stark integritet, så kommer han/hon, i de fall då det eventuellt kan komma att uppstå nätsex (typ ömsesidig onani på varsin sida av nätet) att vara utifrån lust, lek och skoj – inte utifrån en desperat längtan av att bli sedd av någon.

Astrid Lindgren visste mycket om barn. Hon sade många väldigt kloka saker, men en mening har särskilt etsat sig fast i min hjärna:
”Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Detta är så oerhört sant. Vi måste komma ihåg att vara goda föräldrar, och det innebär framför allt två saker – att se till att barnen är mätta och välnärda på mat, och mätta och välnärda på kärlek. Det ska aldrig finnas brist på mat, och aldrig brist på kärlek.

Det är inte omvärlden som är farlig. Det är människors inre, deras allmäntillstånd som kan vara det, om där finns allvarliga brister. Det bästa man kan göra för att skydda sina barn mot faror är att se till att de mår bra, att de vet att de är älskade, behövda, respekterade och perfekta som de är. Att de inte behöver söka bekräftelse någon annanstans, att de inte behöver prestera för att få kärlek, att de inte behöver förnedra sig för att få uppmärksamhet.

Kan du förmedla det, så klarar sig barnen alldeles utmärkt på nätet – och i livet i övrigt.

Andra som skriver om samma ämne:
Hanna Fridén i Nöjesguiden, Hanna Fridén i Expressen, Oscar Swartz, Oscar Swartz, Opassande

Nu gäller det. The race is on. Under några veckor har Piratpartiet haft fri kandidering till riksdagslistan, vilket har inneburit att en drös pirater har anmält sig (i skrivande stund 127 pers – men det blir säkert fler). I morgon måndag är sista dagen för att anmäla sin kandidatur – sen börjar kampanjandet, närmare bestämt på tisdag, såvitt jag vet, och då kommer samtliga kandidater att finnas på Piratpartiets hemsida, med namn, bild och presentation. Då blir det också öppet för alla kandidater att marknadsföra sig gentemot medlemmarna i partiet, eftersom det i sann Piratparti-anda naturligtvis är svärmen (kollektivet) som röstar på vilka de vill ha som riksdagsledamöter.

Alla PP-medlemmar som vill påverka vilka som ska hamna på valsedeln får konstruera en egen valsedel, med sin egen konstellation av kandidater. Sen lägges alla dessa valsedlar samman, och så ser man vilka som hamnar på listan alls, och vilka som hamnar hyggligt högt. Utifrån resultatet av detta sätter man sedan ihop ett antal valsedlar. Med andra ord – du som medlem kan påverka vilka som kommer med på listan. Och är du inte medlem, så är det väldigt lätt att bli det.

Jag tillkännagav min kandidatur i god tid, redan den 24 september, här på bloggen, men det är först nu det faktiskt är på riktigt, nu när processen är igång. Jag kan inte säga att jag har planerat detta länge, eller att jag inser konsekvenserna, men däremot har jag varit politiskt intresserad och engagerad hela mitt liv, så jag är definitivt inte helt oförberedd.

Det är ändå rätt så omtumlande att ens tänka tanken att jag skulle ha en chans/möjlighet/risk att plötsligt hamna i Riksdagen, som folkvald representant för Piratpartiet. Det låter på flera sätt helt galet, och ytterst otippat. Men uppenbarligen har jag ett glapp i min självbild, eftersom jag bara får entusiastiska och bekräftande kommentarer från allehanda personer i min bekantskapskrets. ”Ja, det var väl på tiden” – ”Det var ingen överraskning” – ”Ja, du är ju född politiker”, och andra, liknande omdömen – och jag som alltid har tyckt att ”politiker” snarast är ett fult ord. Nå, det är aldrig försent att justera sin självbild lite närmare verkligheten…

Plenisalen i Sveriges Riksdag - framtida arbetsplats?

Vad jag kan bidra med i Riksdagen:

Det första och mest självklara kravet på de riksdagsledamöter som representerar Piratpartiet, är att vi ska kunna åsidosätta våra privata värderingar i alla frågor som inte rör ren piratpolitik. Den vågmästarrollstrategi som Piratpartiet har valt, i syfte att med så stor kraft som möjligt kunna påverka just dessa kärnfrågor, innebär också att vi måste kunna samarbeta med en regeringsallians som kanske inte motsvarar vår personliga politiska agenda. Men enligt vår strategi skall vi rösta med regeringsalliansen (oavsett hur den kommer att se ut) i alla övriga frågor. Och detta har jag inga problem med att acceptera. Sådana är spelets regler.

Det kan förstås verka helt oöverstigligt för en person med så starka åsikter och en så utvecklad politisk helhetsbild som min, särskilt gällande frihetliga frågor, sexualpolitik, familjepolitik, utbildning m.m., att vara så anpasslig som vi pirater faktiskt förväntas vara i alla frågor som inte räknas som piratfrågor – men jag är inte dummare än att jag kan se att man alltid kan påverka på flera sätt. Om priset för att få in piratpolitik i Riksdagen är att en och annan en votering (gällande andra ämnen) går åt helt fel håll, så är det utan tvekan värt det. Min förmåga att påverka eventuella andra frågor före votering är i alla fall mycket större om jag sitter i Riksdagen, än om jag inte gör det. Man måste välja sina slag. Och de viktigaste slagen just nu gäller utan tvekan just de tunga demokratifrågor som Piratpartiet står för. Allt annat måste komma i andra hand.

Somliga verkar tro att det enda vi pirater behöver göra i Riksdagen är att stå för våra frågor, som ju finns beskrivna i partiprogrammet, samt att rösta med regeringsalliansen i alla andra frågor. Lätt som en plätt. Bara att trycka på en knapp. Detta är förstås en grov missuppfattning. Att för det första hänga med i allt som sker i Riksdagen, för att ha koll på vilka ämnen som faktiskt kan tänkas omfattas av Piratpartiets politiska agenda, är en sak, och det andra, riktigt svåra, är att förhandla med regeringsalliansen om dessa frågor. Det kommer att bli ett heltidsjobb för oss alla, tro mig.

Mina kärnfrågor i Piratpartiet är framför allt integritetsfrågorna, som faktiskt har varit viktiga för mig ända sedan jag började med politik som späd tonåring på 1970-talet, och när jag gick i gymnasiet var jag ledamot i styrelsen för ett politiskt ungdomsförbund. Redan då hade jag ett starkt engagemang för personlig frihet, mot statlig kontroll. Och nu ser vi en galopperande lavin av integritetskränkande åtgärder med globala dimensioner – FRA, IPRED, ACTA, HADOPI, Datalagringsdirektivet, övervakning, fler och fler inskränkningar av yttrandefriheten och informationsfriheten, och det är verkligen inte acceptabelt i en demokrati! Dessa frågor vill jag arbeta hårt med även i framtiden.

I egenskap av konstnär, författare, fotograf, m.m., har jag under många år haft ett självklart intresse för upphovsrättsliga frågor, ett intresse som har fördjupats och fått helt andra dimensioner i och med mitt engagemang i Piratpartiet. Jag ser idag verkligen betydelsen av att förändra lagstiftningen i enlighet med den utveckling som sker i samhället – inte minst sådan lagstiftning som i allra högsta grad är teknikberoende, vilket upphovsrättslagarna är. Teknikberoende lagar måste förändras i samma takt som tekniken utvecklas.

Patentfrågorna har tidigare inte varit särskilt centrala för mig alls – eftersom jag nu inte är uppfinnare. Men numera, med väsentligt ökad kunskap i ämnet, ser jag hur detta skenbart begränsade ämne genomströmmar väldigt många olika frågor, som har med såväl ekonomi, miljö och kreativitet att göra, ämnen som engagerar mig desto mer. Ett historiskt perspektiv ger ett djupare perspektiv på vår nutida politik. Detta gäller alla Piratpartiets frågor, liksom all politik, alltid.

Mer specifika personliga talanger:

Jag är en hyfsat skarp analytiker med ett filosofiskt helhetsperspektiv, samt med en förmåga till lateralt tänkande. Jag är en god retoriker och talare (gammal skådis…), och kan vara en riktig pitbullterrier när det gäller frågor som engagerar mit starkt. Jag släpper inte taget, och jag låter mig inte skrämmas eller manipuleras av allehanda härskartekniker. Jag är lite för gammal i gården, och lite för oberoende som person för att ta skit, eller för att bli körd med.

Jag är kommunikationspedagog och mycket bra på gruppdynamik, suverän på att medla, skapa god stämning och gemenskap, samt att hitta lösningar snarare än att fastna i problemen – kompletterande kunskaper som kan vara av mycket stor betydelse i vår riksdagsgrupp. Jag är också en mycket god pedagog, och är väldigt bra på att förklara sådant som många tycker är väldigt krångligt, så att det blir begripligt. Jag är bra på att snacka, men jag är också mycket bra på att lyssna. Jag är bra på att ta plats, men jag är också bra på att ge plats.

Jag fick en fin komplimang av en vän härom dagen. Jag bad om ursäkt för att jag var pratsam, och då replikerade han blixtsnabbt att han inte har något emot att folk pratar – så länge de också lyssnar. Och det gör du – sade han till mig. Jag utgår från att detta är en förmåga jag kommer att ta med mig in i Riksdagen, om det blir aktuellt.

Jonathan Rieder Lundqvist - en stor kille som t.o.m. kan få mig att se liten ut!

Jag vet att somliga pirater är väldigt oroliga för att det finns en oproportionerligt stor andel sexliberaler, drogliberaler, libertarianer m.fl. bland de mer aktiva och tongivande medlemmarna i Piratpartiet, och jag är en av dem, förstås – under alla omständigheter är jag sexliberal, den saken är klar. Jag jobbar ju som sexualupplysare, bland annat. Och det kan förstås vara till min nackdel, rent pk-opportunistiskt (ingen kan beskylla mig för att vara politiskt korrekt…). Den här oron har nog sina rötter i lika stora delar att man tror att vi ”avvikare” ska skada partiet, som att man inte instämmer i dessa åsikter. Men jag tror verkligen att oron är obefogad. Å ena sidan för att våra frågor ligger väldigt rätt i tiden, å andra sidan just för att skillnaderna inom partiet är så stora.

Det finns verkligen en enorm politisk bredd inom partiet, vilket är ju en av Piratpartiets stora tillgångar, och detta kommer att bidra till två viktiga saker – en intellektuell stimulans som är fantastisk, i total avsaknad av ideologisk inavel, samt en samsyn som går bortom de politiska skillnaderna oss emellan. Skillnaderna oss emellan kan paradoxalt nog leda till en bättre sammanhållning och ett mycket starkare fokus på just de frågor där vi är överens.

Vi som till äventyrs blir riksdagsledamöter kommer förstås att först och främst arbeta för de frågor som rör Piratpartiets politik. Sen ska man ju inte sticka under stol med att alla vi som kommer in i Riksdagen naturligtvis också får en helt ny plattform för eventuella andra frågor vi också står för, i mån av tid och energi. Därför är det ju väldigt bra att vi som ställer upp som kandidater går att granska. Mina åsikter är helt öppna och offentliga – jag mörkar ingenting, har ingen dold agenda. Så om du inte gillar mig, rösta på någon annan. Det är demokrati.

Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...

Jag förväntar mig absolut inte att alla, eller ens särskilt många, ska dela min rätt så utstuderade och specifika världsbild, men det är inte heller önskvärt. Jag ser mig inte som en frälsare som ska få alla att tycka som jag. Jag är tvärtom rejält allergisk mot det här konsensusidealet som vi har i Sverige, att alla måste vara sams hela tiden. Vi behöver tvärtom fler synvinklar, ett mer dynamiskt politiskt landskap med större kontraster som bryts mot varandra. På så sätt kan vi få fram en friskare politisk kultur, tror jag.

Med andra ord – jag kommer INTE att anpassa mig, slipa av mina hörn, för att passa in i en lagomkonformistisk politikermall. Det är inte min grej. Jag vill hellre vara katalysatorn, trickstern, heyokan, Loke-mannen som vänder upp och ner på resonemangen, ifrågasätter, ställer saker i helt nya perspektiv, är ständigt ifrågasättande, besvärlig, stökig och pådrivande. Om det är något jag kan göra bra i Riksdagen så är det väl just det.

Om du tycker att jag ska bli riksdagsman, om du vill hjälpa mig med det – rösta på mig i de interna valen till riksdagslistorna som sker de närmaste två veckorna. Är du redan medlem i Piratpartiet har du rätt att sätta ihop din egen lista, och är du inte medlem – bli det! Det kostar ingenting, och så fort du är medlem kan du också sätta ihop din lista över kandidater till Piratpartiets riksdagslista. Sätt mig högt, förstås!

Medlemsomröstningen startar kl 00:00 den 30 november, och avslutas kl 24:00 den 27 december. Så det finns gott om tid att både kampanja och rösta.

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Andra som kandiderar till riksdagslistan:
Rick Falkvinge, Anna Troberg, Jan Lindgren, Mikael Nilsson, Isak Gerson, Kalle Vedin, Johnny Olsson, Farmor Gun, Gustav Nipe, Jacob Dexe, Klara Tovhult, Marcus Borg – och snart får vi hela listan!
(sorry om jag missat nån – jag tog bara några jag hittade i ett svep – resten får vara med i ett kommande inlägg!)

Kolla in Facebookgruppen Sharing is Caring – tillsammans mot Riksdagen – där finns fler!

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Christian Engström gör skäl för lönen i EU-parlamentet. Det fanns vissa skitsnackare som påstod att Christian skulle åka ner till EU-parlamentet och få bra betalt för att göra ingenting. Denna smutskastning har dock kommit rejält på skam – något vi alla ska vara innerligt glada för. Inte bara vi piratpartister, utan ALLA som värdesätter rättssäkerhet.

Det har varit intensiva förhandlingar om Telekompaketet den senaste tiden, och Christian Engström har varit en av de starkast pådrivande i att bibehålla en grundläggande rättssäkerhet i Telekompaketet. Detta är något man skulle kunna tycka vore en självklarhet – som t.ex. att man ska ha rätt till en rättslig prövning innan man blir straffad, t.ex. genom att bli avstängd från Internet, på en ren misstanke om brott mot upphovsrättslagen.

Men så enkelt kan det alltså inte få vara. Vad man alltså har behövt kämpa hårt och intensivt för, bisarrt nog, är grundläggande rätt att bli betraktad som oskyldig, till dess att brottsmisstanke har kunnat bekräftas. EU-parlamentet har i praktiken velat avskaffa sådant vi vanligen betraktar som grundläggande mänskliga rättigheter. Varför, kan man undra.

När Staten och Kapitalet slår sig samman (sorry, kunde inte låta bli) så har rättssäkerhet för enskild individ uppenbarligen väldigt liten betydelse. I ett rättssamhälle har varje person rätt till prövning innan dom, innan verkställande av straff, samt rätt att försvara sig i domstol. Så tycker emellertid inte upphovsrättslobbyn, i ohelig allians med korrumperade EU-parlamentariker, som gärna slickar mediaindustrins feta rövar. Man undrar vad de tjänar på det? Feta konsultarvoden, deponerade på hemliga bankkonton på Caymanöarna? Eller nåt annat?

Hur som helst har Christian bevisat att betongkolossen EU faktiskt går att rubba – om än aldrig så lite. Det ger hopp för framtiden. Snart kommer Christian att få förstärkning av Amelia Andersdotter, och då blir Piratpartiets inflytande i EU dubbelt så stort som nu. Tyvärr av fel anledning – att Lissabonfördraget gick genom. Men just därför kommer det att behövas fler pirater i parlamentet.

Supergrattis till Christian och hans kollegor som gjort ett kanonjobb i Bryssel!

Andra som skriver om samma ämne:
Christian Engström, HAX, Jan ”PiratJanne” Lindgren, Lake, Juristens funderingar, Skapandets moral, DOOM4, Martin Lundgren

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Något jag trodde på sin höjd kunde engagera en liten extrem grupp tokdårar på Facebook har blivit ett alldeles riktigt lagförslag. Tittförbud. Vad fan är det för något? Tittförbud? Vem har tittat för djupt i den gröna flaskan den här gången? Och 18-årsgräns för pornografiska bilder? Hur har lagstiftarna tänkt denna gång? Jag tror att detta är ytterligare ett fall av våldsam brist på proportioner och helhetsperspektiv, samt en patologisk skräck för allt som har med sex att göra.

Jag har skrivit om det här alldeles nyligen, i min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen, och jag trodde verkligen inte att jag skulle få bevittna denna parodi här i Sverige, så snart. Men tji fick jag. Nu ska amerikansk sexfobi implementerad i juridiken också importeras till Sverige. Var ska detta sluta? Allt detta är så hysteriskt vansinnigt att jag inte vet var jag ska börja. Jag blir så upprörd.

Att titta på en barnpornografisk bild är som regel att se ett dokumenterat brott. Såvida det faktiskt är en barnpornografisk bild på riktigt, alltså en bild på ett (prepubertalt) barn som blir sexuellt utnyttjat på ett eller annat sätt. Det kan dock med den nya lagstiftningen komma att bli förfärligt svårt att klassificera vad som är barnpornografiska bilder, eftersom lagstiftarna nu skapar en gråzon som är väldigt stor.

Vad sägs om alla dessa Astrid Lindgren-filmer, med nakna barn? För att inte tala om Kay Pollaks film Barnens ö, där huvudpersonen, den lille 12-årige gossen som fortfarande inte kommit i puberteten, skildras med erektion när han ser en naken kvinna? Hur ska vi göra med dessa filmer? Måste jag städa ur DVD-hyllan? Tänk om jag fortfarande har kvar den där gamla porrfilmen med Traci Lords? Hu!

För att inte tala om Carl Larsson, och hans illustrationer av nakna barn i barnkammaren, eller badande i en sjö? Han var säkert pedofil! Och fotoböcker med David Hamiltons romantiska nakenbilder av unga, unga flickor? Dem måste vi nog bränna på bål, eftersom det absolut kan betecknas som degenererad konst. Och det där att plåta barnen när de badar nakna i skogstjärnen, det får vi nog sluta med för all framtid.

Det är inte svårt att förstå att man vill stoppa produktionen och spridningen av barnpornografiska bilder. Men det är inte särskilt effektivt, och inte i linje med den informationsfrihet som måste finnas i en demokrati, att kriminalisera vare sig innehav eller betraktande av ens sådana bilder. Att bevittna ett brott är inte detsamma som att begå brottet. I sådana fall skulle vi vara tvungna att förbjuda betraktande av alla slags brottsdokumenterande bilder, vilket förstås gör livet rätt komplicerat.

Personligen har jag inte svårt att undvika riktigt äckliga hemsidor som rotten.com, där man onekligen kan hitta riktigt vedervärdiga bilder av t.ex. svårt massakrerade brottsoffer, utan att ta någon hänsyn till vare sig brottsoffer eller deras anhöriga. Det är ändå fullt tillåtet att titta på dessa bilder, om än smaklöst. Det är tillåtet att se bilder av krigsförbrytelser, bestialiska mord, misshandel och andra liknande brott – men så fort det handlar om sex, då blir det plötsligt förbjudet. Så vissa brott får vi titta på, men inte andra. Logiken är märkligt frånvarande, och hela resonemanget synes mig extremt emotionellt betingat, utan rim och reson.

Detta nya lagförslag är förstås helfnattigt, och kommer inte att rädda några barn från att bli utnyttjade. Jag kan bara se en helt annan agenda i denna nya lagstiftning, och det är att hindra unga människor från att ha sex över huvud taget. Lagstiftarna projicerar sin egen sexualångest på ungdomarna, och skapar en hel generation av brottslingar. Naturligtvis kommer inga friska och sunda unga människor att bry sig ett skit om en så idiotisk lag (bara de räddaste och mest kuvade), och därmed blir var och varannan medborgare skyldig till barnpornografibrott. Och på så sätt skapar vi en betydelseglidning, som devalverar begreppet barnporr till något som inte går att uppröras över. Hur lyckat är det?

Lagstiftarnas sexualsyn är helt barock, och saknar proportioner. Man är straffmyndig vid 15 år, och får ha sex med en annan person. Följaktligen räknas man rent juridiskt som mogen för såväl sex som för ungdomsfängelse. Från 16 år får du ta körkort för lätt motorcykel, vilket innebär att du får framföra detta livsfarliga fordon i motorvägsfart. Vid 17 år får du ta flygcertifikat. Men du får inte delta i erotiska skildringar på film och foto. För det kan upplevas som kränkande och förnedrande. På något märkligt sätt blir det också kränkande och förnedrande för alla under 18 år, som kollektiv. Jag vet inte riktigt hur det där sista gick till, men det finns säkert någon förklaring någonstans.

Sexting - kul och lekfull flört, eller straffbar barnporr?

Men det är O.K. att 16-åringar söker till TV-program som Idol, och om de gör riktigt dåligt ifrån sig, och gör bort sig ordentligt inför juryn, så kan de få bli förnedrade om och om igen, i flera år framöver, i TV, på YouTube, på DVD-produktioner och i sin hemstad. Men det är tillåtet. Vackra sexscener straffas hårt, men totalmassaker av din person i TV är tillåtet. Sexualneuros, någon?

Det jag tycker är mest upprörande med detta lagförslag (som förstås har sitt ursprung i kristmoralisten Thomas ”Stasi” Bodströms hjärna, fortfarande framskyfflat av den kristna propagandaorganisationen ECPAT) är just detta att man konsekvent lägger på en tung börda av skräck och skam på unga människors sexualitet. Rädsla för att göra något fel, så att man plötsligt blir en sexförbrytare. Det upprör mig något alldeles oerhört att våra lagstiftare skickar en väldigt tydlig signal till unga människor att sex är något farligt, något man måste skyddas från, något som verkligen måste ske i lönndom.

VI lever i en helt ny tidsålder, med tekniska förutsättningar som vi aldrig haft tidigare. Unga människor vill experimentera med sex, och gör det med glatt humör. Mer eller mindre alla har kameror och filmkameror i sina mobiler, och det kräver inget större arrangemang för att filma allehanda sexscener med sig själv och sin partner, eller kanske en onanifilm som man skickar till sin älskare. Allt detta vill lagstiftarna förbjuda. Och dessutom med så bisarra konsekvenser, att om du har bilder av dig själv som 17-åring, naken och poserande erotiskt, eller kanske i en sexuell situation med din käresta, så kan du bli åtalad och fälld för barnpornografibrott.

Tro inte att denna lag är till för att skydda småbarn från att bli utnyttjade av samvetslösa barnskändare. Den är helt och hållet formgiven som ett djupt ingrepp i unga människors integritet, som ett hån mot unga människors sexuella frihet, för att tvinga ungdomarna att hålla igen på sexlekarna – för annars kan de plötsligt registreras som sexualförbrytare.

En läskig konsekvens av detta är också att om det finns minsta misstanke att du har sexiga bilder hemma av din söta hustru när hon var din flickvän för 20 år sedan, fast då var hon 17 år (nu är hon 37, och ni har tre barn ihop), så kan du drabbas av husrannsakan, och polisen kommer och tar husets alla datorer, hårddiskar, fotoalbum – allt. För att du har bilder från din ungdoms kärleksdagar.

Det scenario jag just målade upp kan verka som ren skräckpropaganda, men i lagens bokstav är detta fullt möjligt. Och det skulle kunna bli mycket värre än så. I USA har redan ett stort antal tonåringar åtalats för barnpornografibrott, för att de har fotograferat sig själva med mobilkamera och skickat vidare till pojk- eller flickvännerna. Det är alltså inte ett orealistiskt skräckscenario. Det händer redan.

Och hur ska vi göra med nudisterna och deras familjer? Ska de inte få ha foton i familjealbumet från sin semester på den mysiga familjenudistcampingen i södra Frankrike? Tänk om någon blir upphetsad av bilderna på familjens 11-åriga dotter? Eller den 7-årige sonen? Nej, det är nog bäst att förbjuda alltihop!

Är det verkligen en sådan extremt sexualfientlig lagstiftning vi vill ha i Sverige? Har ni tänkt på konsekvenserna?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Andra som skriver om samma ämne:
Rick Falkvinge, 之乎者也, projO, Anna Troberg, Polymeriska Tankar, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz, Kjellberg, Morgonsur, Jakob Heidbrink, The Cautionary revelation of the apocalypse, A gay globetrotter, Motpol, Nakiame, HumbleBee, Scaber Nestor och många, många fler…

Nu har moralgubbarna fått panik, och protesterar i högan sky mot att våra små oskyldiga telningar får lära sig hemska saker i skolan.

Roland Poirier Martinsson beklagar sig i sin artikel ”Undervisning eller sexpropaganda?” i SvD över dessa förfärliga informatörer från RFSU, som kommer och indoktrinerar de stackars små oskyldiga liven med sexpositiv propaganda.

”Men världen är inte perfekt. Många barn tvingas att på egen hand manövrera i en normlös verklighet som innehåller både sex och droger.”

Roland Poirier Martinsson jämställer alltså sex med droger, och utgår naturligtvis från att både sex och droger är farliga saker, skadliga och destruktiva företeelser som alla barn måste skyddas från – och det bästa sättet (enligt denna vulgärkristna, skruvade världsbild), är då att förneka alltihop, och låtsas att det inte finns. För då blir barnen inte sexuella alls, och kommer inte att ägna sig åt något som har med sex att göra. Yeah, right.

Sedan moraliserar Roland Poirier Martinsson vidare, och påstår att ”skolan med auktoritet och argument bör verka för sexuell avhållsamhet före 15″. För det är lagens bokstav, och den är ju alltid perfekt. Eller? Och så påstår han att RFSU är ett ”elitistiskt randfenomen” – en intressant beskrivning av en av Sveriges mest väletablerade folkliga, ideella organisationer för sexuell upplysning. Man vad gör man inte för att få vrida klockan tillbaka ett sekel, allraminst?

Sedan blir han faktiskt löjlig på riktigt. Den 1800-talsmässiga kristendomen lyser genom den grå fasaden, som ett kättarbål i höstnatten – ”barnen bör utveckla en nära känslomässig och hållfast relation med en partner, innan de lär känna varandra i biblisk bemärkelse”. Kristen moral, etnocentrism, kulturell inavel.

Och så raljerar han lite fint kring ”dessa förnuftiga livsstilsliberaler”, som ”vet bättre än de inskränkta föräldrarna”, utan att med ett endaste ord erkänna att exakt samma argument skulle kunna användas mot hemkunskap, gymnastikundervisning, eller för den delen naturvetenskap – om det förslagsvis innehåller Darwins evolutionslära.

Och så avslutas drapan med beskyllningar om att RFSU:s sexualinformatörer är extremliberaler, samt att de erbjuder icke-lovliga barn lektioner i analsex. När det egentligen handlar om att informatörerna framför allt svarar på frågor – och får de frågor om analsex måste de förstås svara på dessa frågor, efter bästa förmåga. Men så dumt kan det bli när en religiös extremist beskriver något ur sitt förvrängda perspektiv.

Göran Skytte har som bekant checkat ut halva hjärnan, allraminst, i det att han blev kristen. Tråkigt nog, för han var en rätt hyfsad journalist en gång i tiden. Nu är han tvärkörd. Han gör till att börja med misstaget att bekräfta Roland Poirier Martinsson med sin egen artikel ”Det är faktiskt inte riktigt klokt”, i vilken han i ondgör sig över ett TV-reportage om RFSU-informatörer, som om det vore avslöjande journalistik. I praktiken läser han innantill från RFSU:s hemsida. Wow! Vilket scoop!

Antingen är Göran Skytte svårt homofob, eller bara dum i huvudet. Eller både och. Huvudnumret i hans artikel är nämligen att det är alldeles särskilt upprörande att 14-15-åringar får lära sig att det kan vara bra att ha glidsalva om man vill pröva analsex. Jaha. Och vad är det som är så upprörande med det? Har Skytte helt glömt att att en viss andel av de elever som får sexualundervisning faktiskt är homosexuella? Och ungefär hälften av dem torde vara pojkar. Varför ska de tvingas få undervisning i traditionellt heterosex (kuken i fittan), men inte oralsex och analsex, som ju är rätt poppis bland just bögar?

Det är uppenbarligen upprörande att barn som inte har fyllt 15 får svar på frågor om sådant som Skytte tycker är läskigt och otäckt. Man får ju inte ha sex innan man fyllt 15! Nä, men man får inte ta körkort förrän man fyllt 18 heller, men man får faktiskt börja övningsköra och läsa teori redan när man är 16! Det kan med andra ord vara väldigt nyttigt och konstruktivt för en 14-åring att veta lite mer om hur kroppen fungerar sexuellt.

Allt detta är dödsryckningar, förstås, de sista desperata livstecknen från en alltmer anakronistisk och ihålig gammal maktideologi utan makt. Kristendomen genomsyrar fortfarande i alltför hög grad det nutida västerländska samhället, och detta skapar väldigt mycket ångest, skam, destruktiva självbilder och kompensatoriskt beteende hos medborgarna, mer eller mindre. Paradoxalt nog kan denna kristna programmering slå hårdare mot dem som är sekulariserade, eftersom de inte lika lätt kan urskilja och identifiera orsaken till sin destruktiva programmering.

Kontentan av dessa båda stofilers artiklar är i praktiken att man borde få bort RFSU från skolorna, och det är ju fantastiskt. Idag har vi förvisso obligatorisk sexualundervisning i skolorna, ända sedan 1950-talet, men den undervisningen är sällan särskilt mycket att ha. Alltså är det en välsignelse att den ideella organisationen för sexuell upplysning, RFSU, faktiskt finns, och kan erbjuda det som skolorna saknar. All forskning visar att ju bättre sexualundervisning man har i skolorna, desto mindre problem får man med oönskade graviditeter, våldtäkter, könssjukdomar och liknande fenomen. Men det behöver naturligtvis gubbarna Skytte och Poirier Martinsson inte bry sina små huvuden med – de har ju slutat att ha sex för länge sedan…

Och som tur var finns också Manne Forssberg från RFSU, som svarar på dessa stofilers magsura moralpredikningar med en skarp artikel om RFSU:s verksamhet i skolorna – ”Det är jag som pratar analsex med era barn”. Bra artikel! Läs den! Kul rubrik, och en skarp text, i vilken Manne Forssberg går ut hårt mot fåtöljpuritanerna och slentrianmoralisterna, och avslöjar dessa dömande och arroganta farbröder som de nakna kejsare de är. Manne påpekar att ”vetgirigheten inte stillas av varken upprördhet, tystnad eller pekpinnar”, och att han helt enkelt svarar på ungdomarnas frågor när han får dem. Konstigare än så är det inte.

”Om de två fick bestämma över sexualundervisningen skulle ungdomarna knappast ha mindre analsex, däremot skulle de drabbas av fler sjukdomar. Undersökning efter undersökning visar nämligen att sexupplysningen inte ökar ungdomssexandet. Däremot minskar den antalet könssjukdomar och oönskade graviditeter.”
– Manne Forssberg, Expressen

Det är i själva verket mycket märkligt, och gravt anakronistiskt, att det fortfarande kan väcka sådan harm att unga människor får lära sig hur deras egna kroppar fungerar, så att de kan ta kommandot över sin egen sexualitet, lära känna sig själva på egna villkor, och därtill få utmärkt information om allehanda sextekniker – så att de sedan kan välja själva vad de vill pröva eller inte.

Förhoppningsvis inser en mer upplyst allmänhet att de kristna extremisterna, stofilerna Göran Skytte och Roland Poirier Martinsson, har bestämt sig för att leva på 1800-talet, och att de från sin sida av verkligheten försöker dra med sig resten av världen in i sitt kyrkliga 1800-tal, så att de kan få sällskap där. Men vi tänker inte göra dem sällskap. Sorry, gubbs!

RFSU kan man kritisera, och det gör jag gärna. Jag är medlem sedan flera år tillbaka, och tycker att organisationen som sådan behövs, förstås, och att RFSU gör en oerhört viktig insats. Dock tycker jag att RFSU ibland är lite mesigt och överdrivet anpassligt och PK, som t.ex. i frågan om sexköpslagen. Och ibland är de verkligen rejält ute och cyklar, som t.ex. den här märkliga idén att informatörerna de rekryterar ska vara mellan 20 och 30 år. Det är förstås helfnattigt. Varför kan man inte bli informatör om man är 35 eller 45? Jag är övertygad om att en 39-årig informatör (som regel) har mycket mer att förmedla, på ett mer medvetet och välgrundat sätt, än en 22-årig dito.

Att ungdomar skulle ha lättare att relatera till en informatör som är närmare dem själva i ålder är naturligtvis totalt nonsens. Jag är själv ute en del i skolor och pratar (om andra saker än sex, dock), och får ständigt höra att mina föredrag är så himla intressanta, och att jag verkligen engagerar eleverna. Och jag är 47 bast. En informatör som fyllt 35 (eller 45, eller 55) har helt enkelt hunnit reflektera lite mer över livet än en 22-åring, och kanske inte predikar lika omedvetet klämkäckt som en del av sina yngre kollegor, vem vet.

Men som helhet är RFSU fantastiskt, och vi ska vara gränslöst tacksamma för att denna organisation finns – att den är helt fristående från statlig kontroll och påverkan, att föreningen verkligen tillhör medlemmarna, att RFSU i flera decennier har fört vidare Elise Ottesen-Jensens folkbildariver och livsnödvändiga engagemang i sexfrågor.

RFSU behövs i våra skolor. RFSU borde snarare få mer resurser, mer tid, mer möjlighet att sprida upplysning på våra skolor, åtminstone till den dag då Skolverket, Lärarhögskolan och andra instanser inom skolväsendet börjar ta dessa frågor på allvar, såpass att skolorna själva klarar av att förmedla en minst lika bra sexualundervisning som RFSU. Då först har RFSU verkligen uppnått ett av sina viktigaste mål.

Andra som skriver om samma ämne:
Stefan Stenudd, Angie Roger, EVis EVis

Besök även gärna RFSU:s hemsida!

Vi har haft ett familjeråd, om det här med vaccinationerna mot svininfluensan. Min exfru jobbar med administration, dock relaterat till sjukvård, och har mycket information från det hållet. Våra tonåringar, 13, 15 och 17, tycker att det hela verkar mer eller mindre fånigt, och vill inte vaccinera sig. Min äldste son går på Södra Latin, och där skall alla elever erbjudas vaccin. Det betyder inte säkert att min son tänker vaccinera sig.

Jag har varit stark motståndare till hela den här svininfluensahysterin hela tiden, och är det fortfarande. Det finns alldeles för mycket smuts och lögner inbakat i den här så kallade pandemin, och jag känner att hela grejen är ett sätt för en industri att tjäna miljarders miljarder på människors skräck. Och det kan mycket väl fortfarande vara sant. Och jag är inte ensam.

Det är inte bara foliehattar som är mot vaccineringen. I Schweiz stoppas vaccin till barn & gravida av myndigheterna, som anser att riskerna inte är tillräckligt noga utredda. Bieffekterna av vaccineringen är inte att förglömma – de är starkare än för vanliga vaccin. Feber, frossa, ont i kroppen, huvudvärk och allergireaktioner har rapporterats av dryga hundratalet vaccinerade hittills i Sverige. Och vi vet inte hur det blir framöver. Vaccinet är ett väldigt osäkert kort.

En doktor i molekylär cellbiologi, Ann-Cathrin Engwall, anser att det finns en påtaglig risk att en massvaccineringen mot svininfluensan kan orsaka större skada än nytta. Om viruset muterar och utvecklas till att bli farligare kommer sannolikt vår befolkning att ha en sämre motståndskraft mot nya varianter än om vi inte hade massvaccinerat.

Det finns stora risker med vaccinering, liksom det finns stora fördelar. Vi ska inte glömma att vi har fått kontroll på såväl polio som smittkoppor och TBC med hjälp av vaccinationer. Men många forskare ifrågasätter idag ett alltför vidlyftigt vaccinerande, om inte annat för att det som sagt kan sänka immunförsvaret mot andra sjukdomar, samt att det finns dem som hävdar att allehanda andra sjukdomar och handikapp kan vara oväntade bieffekter av vaccination. Vi vet inte, helt enkelt.

Det är skumt att WHO har omdefinierat begreppet pandemi från att beteckna en snabbt spridande sjukdom som många dör av, till en snabbt spridande sjukdom, som… ja, sprider sig snabbt, och somliga kanske dör av… I skrivande stund har (enligt DN) 2.000 dött i hela världen av denna influensa, och 60 i Europa. Det är nästan chockerande lågt. Att beskriva detta som en pandemi är som att beskriva nageltrång som en akut livshotande sjukdom. Svininfluensan är INTE en pandemi, hur mycket det än tjatas om det. Detta är en uppenbar lögn, och som en lögn måste det betraktas.

Det är skumt att flera ledande amerikanska politiker, som t.ex. Donald Rumsfeld och Barack Obama, äger stora andelar i medicinföretag som tillverkar och säljer influensavaccin – och det är skumt att Barack Obama kan stå och uppmana folk att ta vaccinet, men han tänker inte ta det själv, och hans familj ska inte heller vaccinera sig.

Det är skumt att man struntar i ett förbud mot kvicksilver i mediciner – om kvicksilver nu är så farligt för kroppen att det bedöms som angeläget att förbjuda, varför accepterar man då plötsligt kvicksilver igen?

Det är skumt att gravida anses tillhöra en riskgrupp – samtidigt som det inte finns någon forskning som påvisar några som helst fosterskador orsakade av influensavirus. Men ett otestat vaccin, det går bra att spruta in i de gravida kvinnorna, fast vi inte har en aning om vad detta vaccin kan göra mot fostret. Vi som är födda på 1960-talet har inte glömt Neurosedynskandalen.

Det är skumt att ingen verkar veta varken ut eller in – alla som borde veta springer runt som yra höns och kacklar åt alla håll. Somliga är för, andra är emot, somliga velar fram och tillbaka.

Det finns läkare som har varit motståndare som har vänt och blivit för vaccinationen – men det finns också det omvända. Barnläkare som varit för, och nu är mot. Det finns verkligen alla varianter. Det enda alla verkar vara rörande eniga om är den här osäkerheten, att ingen vet helt säkert vad som är bäst.

Man kan ha allehanda teorier om varför det ser ut som det gör, att privata företag vill tjäna massor av pengar, eller kanske t.o.m. mer vidlyftiga foliehattvarianter av konspirationsteorier. Men för närvarande är allt detta faktiskt helt irrelevant – även om det är sant. Om det är sant att någon har skapat detta virus, bara för att tjäna pengar på ett virus, så ändrar det fortfarande inte det faktum att jag kan bli sjuk, och att vaccinationen kan motverka sjukdomen. Oavsett politiken bakom, så att säga.

Jag har inte råd att bli sjuk i flera veckor för närvarande, och det kan göra att jag blir benägen att ta det där jävla giftet ändå, trots mitt stora motstånd. Å andra sidan känner jag folk som har blivit sjuka, som var sjuka i svininfluensan i en vecka, och det var mycket mildare än en vanlig influensa. Och jag har ingen aning om vad jag stoppar in i kroppen om jag tar vaccinet.

Att vaccinera sig av solidaritet med andra är förstås ett rätt idiotiskt argument. Om de där som jag ska vara solidarisk med inte vill bli sjuka så kan väl de vaccinera sig själva. Det är dock relevant att göra som min kära exfru, att vaccinera sig så att hon kan vara frisk om övriga familjen går i däck. Men det är förstås en annan slags solidaritet.

Jag kommer med största sannolikhet inte att vaccinera mig. Men jag har tyvärr inte lyckats hålla mig helt immun mot den här oron som sprider sig som en riktig epidemi, och det irriterar mig. Jag vill inte låta mig bli berörd. Jag vill inte dras ner i träsket av oro och inre virrvarr. Jag tror att om det är något man blir sjuk av så är det snarare det, än ett virus.

Jag tror egentligen att allt det här är symptom på en mycket större epidemi, en epidemi i skräck, oro, ångest och osäkerhet. Det är inte utan att jag funderar på om syftet i längden är att vi ska bli lydiga undersåtar i statens och kapitalets tjänst, nu när kyrkan har förlorat den makten. Ja, jag vet att det låter överdrivet konspirationsteoretiskt – men va fan – man behöver inte läsa mellan raderna för att fatta att något jävligt skumt är i görningen.

Och ja, jag har dissat vaccinet hårt i tidgare blogginlägg. Men jag blir verkligen osäker. Jag vet fan inte ut eller in längre. Därför frågar jag dig, kära läsare, om du har riktigt bra argument för att ta vaccinet, alternativt riktigt bra argument för att INTE ta vaccinet. Skriv på bara, i kommentarsfältet. Jag läser allt noggrant. Och i bästa fall kan det bli en intressant och givande diskussion.

Läs mer här:
svininfluensan.com, Universitetssjukhuset Örebro, abovetopsecret.com, Tankebrott, FluTrackers, The Atlantic

Och snälla ni – kommentera gärna, men framför allt vill jag ha goda argument både för och emot vaccinationen här. Inte invecklade konspirationsteorier, inte allmänt gnäll. Det gör ingen nytta. Jag vill ha fakta.

Nu på lördag den 7 november kommer jag att hålla en dagkurs för män, om sexualitet, självbild, relationer och kärlek. Kursen heter ”Mandom, Mod & Morske Män”. Jag har hållit denna manskurs ett antal gånger nu, som ett komplement till våra andra kurser. Min kära Jennie håller också en helgkurs för kvinnor, som vi kallar YONI, precis som hennes blogg. Jennie kommer att hålla denna kurs nu i helgen också, så för en gångs skull håller vi kurs på varsitt håll.

Kvinnor finner idag nya vägar till sexuell tillfredställelse, och har fler och fler verktyg för sin egen frigörelse. Det blir mer och mer accepterat med kvinnlig sexuell utlevelse, och för kvinnor idag öppnar sig allt fler möjligheter till en fri och frisk sexualitet. Det finns gott om kurser för kvinnor om hur kvinnor ska få mer njutning (som t.ex. Jennies YONI, samt Ylva Franzéns orgasmkurser). Det går även att hitta kurser för män om hur de ska ge sina kvinnor mer njutning – men männens sexualitet är fortfarande i mycket hög grad en vit fläck på kartan.

Männen har alltså hamnat på efterkälken. Idag är manlig sexualitet (åtminstone i vissa avseenden) mer skambelagd än den kvinnliga, utifrån ett offer-förövartänkande som tyvärr i alltför hög grad präglar vårt kollektiva sätt att se på män – oavsett om vi är män eller kvinnor. Detta gör att vi män lätt försvagas i vår osäkerhet, eller så faller vi tillbaka i gamla kända mönster, som inte hjälper oss att utvecklas.

Mandom, Mod & Morske Män är skapad med ambitionen att öppna upp även för männens njutning – att förbättra balansen mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Tanken är att den erotiska kraften – när den kommer till uttryck i kärlek och glädje – är en god och skapande kraft, hos såväl män som kvinnor, och att vi alla behöver lära känna denna kraft för att leva fullt ut, alldeles oavsett om vi är män som älskar kvinnor, eller män som älskar män – eller både och.

På kursen Mandom, Mod & Morske Män får du lära dig:

• hur du som man fungerar sexuellt – rent fysiskt (anatomi, erogena zoner, njutningstekniker), men även hur vi män fungerar känslomässigt.
• hur du kan komma tillrätta med problem som för tidig utlösning, impotens, komplex, skam och annat könsrelaterat.
• vad som hindrar lusten, och hur du kan öka din lust.
• tantriska tekniker som gör att även du som man kan bli multiorgasmisk, och kan få starka, långa och omtumlande orgasmer, genom andning, fokus, anspänning/avslappning, samt hur du kan separera orgasm från ejakulation.
• hur du kan bli en bättre älskare, och ge både dig själv och din partner enormt mycket mer njutning!

Vi kommer även att tala om vad det innebär att vara man idag, i den tid vi lever i. Vad är manlighet? Vad är en man? Vad innebär det att vara man? Vilka manliga förebilder har vi? Hur vill vi vara? Hur kan vi leva vår fulla potential som män, och som människor? Hur vi kan stärkas i att vara det vi är – vad det nu än är?

Kursen hålles i Stockholm, närmare bestämt i Bagarmossen
Kurstid är lördag den 7 november, från 10.00 till ca 17.00 (+ en bonustimme för dig som vill mer).
Din investering i dig själv kostar denna gång endast 900:-
Alla slags män är välkomna – alla sexuella orienteringar, alla åldrar, alla varianter.

För anmälan, kontakta mig:
e-post calle@rehbinder.se
telefon 070-79 76 333

Välkommen att anmäla dig – det finns fortfarande plats kvar!

Läs mer om våra kurser på Cirkus Eros:
Mandom, Mod & Morske Män
YONI

Nu går skam på torra land! En lokal kiosk i Eskilstuna hade råkat få lite snippor, snoppar och tuttar med bland smågodiset, och i Aftonbladets Wendela berättas om en upprörd mamma som funnit dessa förfärliga tingestar, och den upprördheten förväntas vi förstås att instämma i. Jag menar, nånstans måste man väl ändå dra gränsen, och tänk på baaaa-a-a-a-aaarnen! Och jag undrar i mitt stilla sinne vilken skada barnen egentligen förväntas lida…

Det liksom lite löjligt att det ska bli sådan uppståndelse av några gelesnoppar. Vad är problemet? För barnen är det garanterat inga problem – de kanske blir lite fnissiga och glada, och sen äter de gelesnopparna och gelesnipporna med samma goda aptit som de äter gele-Ferrariracerbilar, sura nappar, punschpraliner, och lakritspistoler.

Gelesnoppar och skumsnippor är kanske jättebra vägar in till att prata om sex, kärlek, kroppens anatomi och annat viktigt med barnen. De kan inspirera till ett värdefullt avdramatiserande av kroppen, och kan bidra till att få bort en del av den här gamla kristna skamstämpeln på sexualiteten. Och så är det ju kort och gott väldigt skojigt med snipp- och snoppgodis. Det fattar väl vem som helst som har lite av barnasinnet i behåll?

Detta är förstås inte ett isolerat fenomen. I England blev en man högeligen upprörd över vad han tyckte var oanständiga godisemballage. Mannen i fråga ansåg att limefrukten på bilden var ”maskulin”, och hade ett ”lömskt och smaklöst” ansiktsuttryck, i sitt försök att förföra de ”feminina” apelsinerna, o.s.v.

Jag drar mig till minnes en historia om en man som konsulterar en psykoanalytiker, och som blir utsatt för ett s.k. Rorsach-test, med bläckfläckar i olika former. Vid åsynen av dessa olika bilder får han ständigt sexuella associationer. Än är det testiklar, än är det ett kopulerande par, eller en fuktig och öppen vagina. Efter sessionen säger psykoanalytikern till klienten att han är ovanligt sexfixerad, varpå klienten svarar, uppbragt:
”– Men det var ju du som visade alla dessa snuskiga bilder!”
Man ser det man vill se, och drar slutsatser utifrån det.
(citerat från ett tidigare blogginlägg som också fokuserar på benägenheten att skydda barn mot sex)

Upprördhet över suggestivt godis (eller vad som helst som vänder sig till barn, och på ett eller annat sätt kan associeras till sex) är alltså ingen engångsföreteelse. Det är uppenbarligen väldigt viktigt för oss vuxna att skydda barnen mot farligheter. Altså, inte krigsleksaker, blodiga våldsspel, skräckfilmer, idrott som kan ge men för livet, politisk indoktrinering i skolan, mobbing och sånt. Det skiter vi i, för barnen måste väl klara av lite prövningar här i livet. Men SEX, det måste vi skydda våra stackars barn mot!

Jag begriper verkligen inte vad som är så farligt med ”porrgodis” som butiksägaren kallade dessa söta könsdelar, eller för den delen bilder av gulliga kramisar som slickar på varandra. Förutom risken att få hål i tänderna är det för mig totalt obegripligt. Om man drog lika långsökta slutsatser om annat godis, så skulle man väl protestera mot chokladcigarretter och lakritspipor också (för att inte tala om lakritspistoler), för de kan ju inspirera barn till att röka (och begå självmord). ”Han stoppade som barn in pistoler i munnen, så då förstår man ju varför han gjorde det som vuxen…” Vad sägs då om råttor, nappar och giftsvampar? Vad för fördärvligheter ska inte de locka till?

Ja, just det, det glömde jag ju – sex är ju det farligaste som finns på jorden, och våra könsdelar måste ju därför förträngas och gömmas undan och helst glömmas bort helt och hållet, det hade jag ju glömt. Annars kan ju hemska saker hända. Förlåt mig.

Sexigt godis?

Andra som skriver om samma ämne:
Trollhare, Kristina, Kommunisternas blogg

I Aftonbladet Debatt skriver Gudrun Schyman om sexköpslagen. ”Sexköpslagen behöver skärpas – inte avskaffas!” påstår hon med skärpa. Sen försvinner skärpan i ett sammelsurium av långsökta bortförklaringar och kvasipsykologiska förklaringar till varför sexköp egentligen inte alls handlar om sex. Den senaste spekulationen från den Schymanska tankesmedjan är att det handlar om att reducera ångest, och då är det ju inte sex. Öhhh… Va?

Gudruns bisarra bombardemang är en replik på riksdagsledamoten Fredrik Federleys motion i Riksdagen, och debattartikeln Avskaffa sexköpslagen!, och man kan tycka vad man vill om Fredrik Federley och hans trovärdighet (särskilt nu i FRA-tider), men motionen (och artikeln) är högst relevant, och påtalar flera av bristerna i sexköpslagen. Den främsta bristen är förstås att den inte alls hjälper de prostituerade. Den slår tvärtom hårt, framför allt mot just de kvinnor som lagen påstås vara till för att hjälpa. Lagen ökar stigmatiseringen och förstärker den brutala utmobbningen av en hel yrkesgrupp ur samhället. Förarbetet till denna lag är också undermåligt, fullt med hål och antaganden, fördomar och bristfälliga fakta. Oavsett vad man tycker om prostitution, är denna lag en katastrof.

”Sexköpslagen slår helt fel, hjälper inte utan stjälper och den har kommit till utan minsta delaktighet, forskning eller fakta.”
– Fredrik Federley

Flera ologiska konsekvenser av sexköpslagen tas också upp av Federley – det är fortfarande fullt tillåtet att erbjuda t.ex. lap dance, striptease och agerande på porrfilmsinspelning – mot betalning. Samt massage och andra direkt kroppsrelaterade terapeutiska tjänster. Dock inte enbart sex. Eller… vissa typer av sex, i alla fall. Det är olagligt att bara betala någon för att ha sex, men om man ställer upp en filmkamera och spelar in det hela, i syfte att sälja filmen vidare, då är det plötsligt tillåtet. Ologiskt? You bet.

Något som också försvunnit helt i debatten är alla de män som säljer sex. Av unga prostituerade är männen i majoritet, något som de flesta har missat. Men män kan väl inte vara offer, antar jag. Män är äventyrare, frifräsare, sexuella entrepenörer – ”unga smarta män som söker spänning och vill tjäna pengar” – och kan naturligtvis ta beslut efter eget omdöme, medan kvinnorna – av feministerna (!) – inte anses besitta denna förmåga. Kvinnor kan uppenbarligen inte göra detta val. Vad för slags feminism är det?

Min enda invändning mot Federleys artikel är att han antyder att det ”skålas i champagne hos moralisterna” – det tror jag inte. De flesta av dem är nog nykterister. Dock kan det nog hända att en och annan nymoralist sträcker på ryggen och fnyser lite förnämt i fikarummet.

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, i vardagligt tal kallad för sexköpslagen, trädde i kraft 1 januari 1999, och tanken med denna lag är förstås att motverka köp av sexuella tjänster, utifrån antagandet att de som säljer sexuella tjänster alltid är prostituerade kvinnor som är offer för olyckliga omständigheter. Många fria debattörer argumenterar mot denna lag, bl.a. utifrån kunskapen om att en stor andel av dem som säljer sex (både män och kvinnor) verkligen gör det av egen fri vilja, och trivs med sitt val. Den paradoxala konsekvensen av sexköpslagen är att just dessa som valt prostitutionen av egen fri vilja nu stöts ut ännu hårdare ur samhället. Gudrun Schyman och andra sexualmoralistiska hardcore-feminister brukar avfärda denna grupp med att de väl får offra sig och byta jobb – av solidaritetsskäl!

Gudrun resonerar i praktiken som en taliban. Att hävda att sexköp egentligen inte handlar om sex, men att det handlar om att ”reducera ångest” är så dumt att klockorna stannar och vinden vänder. För det första – ja, man kan använda sex för att reducera ångest. På vilket sätt gör det att det plötsligt förvandlas till något annat än sex? Mat kan också användas för att reducera ångest, för att inte tala om alkohol. Slutar maten vara mat, och alkoholen förvandlas plötsligt till något annat? Skulle inte tro det.

Det mest absurda i Gudruns predikan är just detta, att hon anser sig ha rätt att definiera åt andra vad som är sex och vad som inte är sex. Och sen dra slutsatsen att sex som inte är sex skall förbjudas, eftersom det är fel slags sex. Snurrigt? You bet. Att moralisera över olika sexuella uttryck är destruktivt och diskriminerande, så länge det sexuella sker med samtycke och frivillighet. Att moralisera över ett visst uttryck för sexualitet är i sig i själva verket ett sexuellt övergrepp. Sug på den du, Gudrun!

Sex kan man ha av tusen och åter tusen olika skäl, och det är väl knappast Gudrun Schymans privilegium att få bedöma vilka av dessa olika skäl som är legitima eller ej? ”Ni hade sex på ett jämställt sätt, för att ge varandra lika mycket njutning – då är det sex!” Ska vi VDN-märka sex? SIS-stämpel på av staten legitimerade former av sex? Miljömärkt sex? Genuscertifierat sex?

Frågan kvarstår vad är sex – egentligen? Och vad är INTE sex? Var går gränsen för vad som är sex, och vad som inte är det? Finns det en sådan gräns? Vi människor är sexuella varelser, och hela våra kroppar och väsen präglas av vår sexualitet, ständigt. Somliga ger uttryck för sin sexualitet genom att springa fort i skogen, andra genom att samla på skor. Det går inte att avgränsa vissa områden av livet och säga att ”just detta område har aldrig någonsin med sex att göra”. För det finns inga sådana områden.

En kristet präglad sexualsyn fixerar sig vid penetration och utlösning, eftersom den kristna sexualsynen bygger på antagandet att sex är till för enbart fortplantning, och inget annat. Detta är i själva verket en skrivbordskonstruktion från 300-talet (utvecklad utifrån ett politiskt maktbehov, som ett medel att tvinga folk att lyda), och tyvärr präglar detta skamspäckade intellektuella manipulationsprojekt fortfarande västvärldens sexualsyn. ”Ja, vi hånglade hela kvällen, sög och slickade på varandra, men vi hade inte sex.” Så när blir det sex? När kuken penetrerar fittan? När kuken sprutar? Är det inte sex annars? Eller ligger det i den underliggande laddningen, i motivet, hur kåt man är? Hur mäter man sånt?

President Bill Clinton påstod att han inte haft sex med Monica Lewinsky, så sprutet kan det inte handla om, eftersom han uppenbarligen solkade Monicas klänning när hon sög av honom. Hade hon sex med honom, men inte tvärtom? Han penetrerade ju henne, men inte i fittan. Är det där gränsen går? Om jag slickar en kvinna till orgasm, kan jag då påstå att jag inte har haft sex med henne? Om jag som man suger av en man, har jag haft sex då, eller måste ett av våra respektive kön in i ett av våra respektive rövhål? Eller är det så att den som penetrerar inte ”befläckas” av skam, medan den som blir penetrerad hamnar i underläge? Eller vad är det som gäller egentligen?

Nästa viktiga fråga – varför? Varför har vi egentligen sex? För att göra barn? Eller kanske för att på ett politiskt korrekt och hygieniskt klanderfritt sätt, jämställt och fint uttrycka sin kärlek tillsammans med den man älskar? Hmmm… En liten, liten minoritet kanske. Om man faktiskt frågar ett större antal människor varför de har sex, så är det få som skulle svara att de har sex för att göra barn. De har sex av tusen och åter tusen anledningar.

Vi har sex för att det är skönt, för att det är skoj, för att få bekräftelse, för att sex kan vara ett starkt uttryck för kärlek, eller helt enkelt för att det är ett häftigt sätt att möta den personen vi har sex med. Man kan ha sex för att man då känner sig väldigt levande och närvarande – eller så känner man i sexakten en alldeles särskilt stark koppling till Gud, eller Universum, eller vad man nu vill kalla den stora helheten. Sex kan vara en extremt effektiv väg till starka andliga upplevelser. Man kan ha sex som en väntjänst, av medkänsla, eller av ren iskall beräkning – man kan ha sex som ett utbyte av tjänster och varor (en av de populäraste genom tiderna), man kan ha sex som terapi, som ett sätt att banta, som en träningsform, och man kan ha sex för att – reducera ångest. Ja, Gudrun, det kan man, och det blir inte mindre sex för det. Man kan som sagt ha sex av en gränslös mängd anledningar – så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

En kategori som helt har glömts bort i den här diskussionen är alla de som hör till vad jag kallar den sexuella gråzonen. Gråzonen är bara en gråzon rent juridiskt, inte på annat sätt, och den har tvingats dit på grund av moralistisk lagstiftning. Sexköpslagen och kopplerilagen sätter rejäla käppar i hjulen för fullt legitima och positiva verksamheter (som i andra länder är fullt tillåtna), och detta är onekligen ett problem som måste lösas. Gråzonen kan med stor sannolikhet i själva verket vara mycket större än den rena, klassiska prostitutionen – men har marginaliserats totalt, som om den inte ens fanns.

Vilka talar jag om då? Vilka omfattas av denna gråzon? Jag talar om alla som arbetar med sexualiteten i fokus, med praktiskt tillämpat sex som medel och/eller mål. Det kan handla om coacher, gynekologer, sexologer, konstnärer, skådespelare, performanceartister, sexsurrogat, tantrakursledare, pedagoger, sexualupplysare, terapeuter, massörer och alla andra som på ett eller annat sätt kommer i direkt kontakt med sexualitet, kön, nakna kroppar, erotik och sensualism. Detta är en växande grupp människor, som på ett ofta extremt ologiskt och orättfärdigt sätt får sin handlingsfrihet kraftigt inskränkt av helt fel anledningar. Har Gudrun Schyman tänkt på det?

Ska verkligen vi som arbetar med sexualupplysning, relationscoaching och erotisk konst m.m. ständigt behöva oroa oss för att polisen plötsligt kanske knackar på, och att vi blir åtalade för brott mot någon sexualmoralistisk lag? Att det finns lagar som går att tillämpa på helt andra kategorier av ”brott” än de är ämnade för, och att detta kan leda till rättslig prövning, trots att den verksamhet man bedriver egentligen borde vara helt legitim, är kanske inte så lyckat.

Låt mig ge några exempel: Om en massageterapeut blir tillfrågad av ett älskande par, om hur de ska ge varandra en skön könsmassage, och terapeuten visar på respektive person så att partnern ska lära sig, till dess att de båda får orgasm – räknas det som säljande av sexuella tjänster enligt sexköpslagen? Om det inte gör det måste man undra, för definitivt är det ju faktiskt en sexuell tjänst – och om det gör det måste man ifrågasätta lagen. För vem är ett brottsoffer i denna situation?

Om en fotograf håller ett föredrag om hur man fotograferar ett älskande par, och med på scenen finns ett älskande par som får betalt för att knulla inför publiken medan fotografen plåtar, är det olagligt eller lagligt? Om en konstnär betalar ett par konstmodeller för att de ska hålla ett antal samlagsställningar, som förebild för konstnärens skisser, och de känner sig inspirerade och kåta, och faktiskt knullar inför konstnären, mot betalning – betalar konstnären för sex då, och gör han sig skyldig till brott mot sexköpslagen? Om en massör utvecklar en alldeles särskilt avslappnande form av stretching som även omfattar könsdelar, blir det ett lagbrott att beställa en sådan massage?

Om en sexpedagog undervisar i onanitekniker, t.ex. genom att på en kurs, eller i privat coaching, visa hur han/hon själv gör, så att kursdeltagarna/klienten ska kunna göra likadant, är det lagligt? Om en konstnärinna/skådespelerska bjuder upp män på en scen, och runkar av dem, som en del av en konstnärlig performance, är det ett lagbrott? Om ett par skådespelare har avancerat sex på scenen, som en del av en teaterpjäs, är det ett lagbrott? Och – i sådana fall – vems lagbrott? Skådespelarnas, regissörens, eller publikens?

Alla dessa aktiviteter jag har listat är verkliga exempel ur livet, inget jag har suttit och spånat ihop. Jag känner eller känner till personer som gör aktiviteter av dessa och liknande slag, och jag skulle kunna göra listan mycket längre. Jag har själv varit delaktig i en mängd situationer som mycket väl skulle kunna befinna sig i denna juridiska gråzon, och det känns faktiskt lite osäkert. Jag vill helst inte plötsligt hamna på Expressens löpsedlar som sexualbrottsling, bara för att någon har bestämt sig för att komma åt mig – genom att tillämpa en ogenomtänkt och missriktad lag på ett orättfärdigt sätt. För sånt händer naturligtvis, om möjligheten erbjuds. Det finns alltid folk som missbrukar allt som går att missbruka.

Det allra vanskligaste med sexköpslagen är att den bara reglerar just frivilliga överenskommelser, något som egentligen inte borde förbjudas alls. Lagen omfattar inte sexuellt tvång, trafficking, koppleri, väldtäkt, utnyttjande eller bedrägeri – det finns redan andra lagar mot allt detta. Sexköpslagen ställer till med mycket mer bekymmer än den gör nytta.

Avskaffa lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, NU!

Egna blogginlägg i ämnet:
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Sexcoachutbildning – andra gången gillt!
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
Den moraliska effekten av tantramassage
Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

Andra som skriver om samma ämne:
Liw Enquist på Newsmill, Hanna Wagenius på Newsmill, Isabella Lund, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也 och , 之乎者也 igen, Markussa, Motpol, Motpol igen, Hanna Wagenius WitchBitch, projO, Yami, Yami & Yami, Alexandra, Amanda Brihed, Greta Garbo, Beauty of mind – samt Federley själv, på sin blogg.

Jag har som vanligt alldeles för många bollar i luften för att hinna blogga om allt intressant som händer, saker som jag verkligen skulle vilja blogga om, men inte hinner. Så jag tänker att jag gör lite som Emma, en kortare summering med kommentarer kring flera olika ämnen.

Thomas ”Stasi” Bodström kommer ut ur den kristna garderoben, mer tydligt än förr. Nu är han politiker i kyrkofullmäktige också, och på sin blogg visar han sina rätta färger som salvelsefull frälsarpredikant, när han talar om kriminella – ”Likt andra advokater vet jag, att det som oftast är enda chansen att rädda en som har kommit riktigt djupt ner i den kriminella avgrunden, är kärlek och kyrkan. Att bli troende är för många som har gjort andra människor riktigt illa den enda räddningen. Det måste vi ta fasta på.” Fantastiskt. Vi får hoppas att Bodströms engagemang i kyrkan kan rädda oss från att ånyo behöva konfronteras med denna fördärvliga mobbare och kristmoralist i maktposition.

Sverigedemokraterna börjar synas i sömmarna, och det är bra. Att Aftonbladet lät Sd:s partiledare Jimmie Åkesson vräka ur sig rasistiska klichéer i bladet var en alldeles utmärkt startpunkt för ett noggrant sönderanalyserande av denna gravt överskattade organisation. På samma sätt som jag sett tydliga samband mellan kristna evangeliska organisationer (EAEC) och nazister (Nationaldemokraterna – jag har sett samma artiklar dyka upp i båda sammanhangen), ser jag hur Sd i praktiken är en illa kamouflerad nazistorganisation med kristdemokratisk fernissa.

Åkesson gör vad han kan för att se ut som Hägglund, men han lyckas inte särskilt bra. Till och med ett bakåtsträvande kristusparti som Kd framstår som ett liberalt, humanistiskt, genomtänkt och attraktivt parti i jämförelse med Sd. Det är verkligen dags att rycka täcket av dessa mentala kalhyggen och visa vilka rasistiska stolpskott de är i verkligheten. Deras kombination av ultrareaktionär kristen moralism med rasism och främlingsfientlighet rimmar väldigt illa med värden som demokrati, frihet, kärlek och medkänsla. Släpp för helvete inte in denna politiska katastrof i Riksdagen!

Förespråkarna för sexköpslagen får mycket stryk nu, med riksdagspolitiker som tar bladet från munnen, debattörer som attackerar från alla håll och kanter, professorer och andra forskare som analyserar sönder förespråkarnas undermåliga icke-argument. Dessutom avslöjas förespråkarna för denna moralistiska idiotlag som inpiskade lögnare och skitsnackare, sensationslystna moralpredikanter och rent ut sagt korkade. Men detta kommer jag förstås att skriva mer om i ett separat inlägg, eftersom det också är en av mina kärnfrågor.

Polisen jagar sexköpare och hemodlare av hampa, istället för att jaga riktiga brottslingar med riktiga brottsoffer, och det kan man ju ha allehanda åsikter om. Sverige har blivit självförsörjande på marihuana, och polisen springer benen av sig för att sätta dit de förhärdade brottslingarna, som inte förvånande visar sig vara hel vanliga Svenssons, akademiker, busschaufförer, banktjänstemän och andra ”vanliga människor”, som uppenbarligen inte bedömer rökning av maja som något allvarligt.

OBS! Jag propagerar inte för drogbruk! Så fort man kommer ut som ”drogliberal” så ställer man sig öppen för att svartmålas som närapå en knarklangare. Men det går jag inte med på. Jag propagerar för en balanserad politik, med skadereduktion som grundprincip, snarare än moralistisk förbudsiver. I flera länder i Europa har man helt avkriminaliserat innehav av alla slags droger, för eget bruk, och det har givit positiva resultat i form av mindre drogmissbruk, och bättre använda polisresurser. Kan det vara dags att anpassa lagstiftningen till medborgarnas praxis?

Diskussionen om religiösa särdrag, som niqab, burkha samt manlig och kvinnlig omskärelse fortsätter alltjämt. Urban Johansson skriver en utmärkt artikel om detta på Newsmill. Det är märkligt och extremt motsägelsefullt att i frihetens namn vilja förbjuda vissa slags plagg, samtidigt som man gladeligen godkänner att sjukhus skär sönder pojkars könsorgan i religionens namn. Att införa lagar mot vissa plagg är helt absurt, och den dagen man förbjuder bärande av burkha kommer nog fan jag att gå ut på stan i burkha. Nån jävla måtta på fascismen bland våra beslutsfattare får det väl ändå vara? Vilka tror de att de är, dessa självgoda besserwissrar som med förbudslagar vill styra över kvinnors klädsel?

Om man vill gå runt och se ut som Spökplumpen, ett vandrande tvåmanstält, så måste det vara varje enskild människas frihet att få göra det. Självfallet får man räkna med att man inte kan ta ut pengar på banken, inte jobba någonstans där man möter andra människor, inte legitimera sig, inte ägna sig åt någon social verksamhet alls, i praktiken. Men det är konsekvenser man själv måste få bedöma om man tycker att det är värt att ta. Sådant ska inte lagstiftas om, lika lite som vi kan lagstifta om toppluva på samtliga medborgare under en viss temperatur. Och – man kan ju även bära sin burkha på fler sätt än ett…

Polsk riksdag – idioti i kubik. I min späda ungdom fick jag lära mig att begreppet ”polsk riksdag” betydde totalt kaos. Alla pratar i munnen på varandra, stolar och papper flyger runt i rummet och smockan hänger i luften. Ingen koll, ingen struktur, ingen riktning. Polsk riksdag har nu även fått en ny betydelse – en drös medeltida idioter. Populistiska dumskallar som vill återinföra icke-funktionella kroppsstraff som hämnd mot vissa kriminella. Man har beslutat att pedofiler skall genomgå kemisk kastrering, något som prövades redan på 1940-talet i Sverige, och det fungerade inte då heller. Men det är väl bättre med stupstock, hämnd och vedergällning än att faktiskt göra något som fungerar. Man tar sig för pannan…

Nya Zeelands befolkning – ännu större idioter? I Nya Zeeland beslutade regeringen 2007 att förbjuda misshandel av barn (aga), men uppenbarligen är Nya Zeeländska föräldrar så rädda för sina barn att de tycker att det är nödvändigt att misshandla dem, så nu ska de folkomrösta om denna lag. Nya Zeeländare tycker alltså att det är rätt att misshandla just de människor som är för små för att försvara sig. 83 procent vill att föräldrar ska kunna slå sina barn ostraffat, enligt en färsk mätning. Något vidrigare har jag inte hört talas om på länge. Nya Zeeland är uppenbarligen inte ett civiliserat land, utan en barbarisk nation som vill fortsätta att utsätta sina mest sårbara och hjälplösa medborgare för systematisk misshandel. Bojkotta Nya Zeeland!

En liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde ett reportage om henne, eftersom hon redan vid väldigt tidig ålder tydligt och klart upplevde sig som en flicka, trots att hon var född i en pojkkropp. Underbara föräldrar, underbara syskon, underbar tjej. Se denna film! Besök också gärna TransKids Purple Rainbow Foundation, en organisation för transsexuella barn.

Blogge Bloggelito har återuppstått från de döda, nu dock reinkarnerad under sitt eget namn, Niklas Dougherty. Naturligtvis måste den sinofile krångelpettern ha ett bloggnamn på kinesiska – 之乎者也. Den återkomne Niklas håller en mer formell stil i sitt skrivande än den vilt skjutande, smått koleriske Blogge. Fortfarande skarp (kanske t.o.m. skarpare), och snabb som attan. Så fort jag har tänkt skriva om något, så kan jag ge mig den på att Niklas/Blogge redan har skrivit om det, bättre, mer faktaspäckat, skarpare och smartare än jag själv ens vågat drömma om. Välkommen tillbaka till bloggosfären, Blogge/Niklas!

För min egen del kan jag också rapportera att min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista nu även rent formellt är registrerad, och att det nu bara är att vänta och se vad medlemmarna i Piratpartiet tycker, fr.o.m. den 9 november (har jag för mig). Självfallet är alla vi som kandiderar fria att göra reklam för oss själva gentemot medlemmarna, eftersom det är den s.k. svärmen som väljer vilka som slutligen skall ingå i riksdagsgruppen. Så om du är medlem i PP, och gillar tanken på mig som riksdagsledamot – rösta gärna på mig då. Jag kommer förstås att lägga ut mer information här på bloggen när det är dags för röstning.