Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
- Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

Andra som skriver i ämnet:

• Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
• Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
• William Petzäll på Politikerbloggen
• Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
• Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
• Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
• Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
• Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
• Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
• Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
• Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
• Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
• Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
• Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
• Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
• Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
• Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Demonstration på Sergels Torg mot ACTA – bilder!

Det har demonstrerats mot ACTA i flera svenska städer runt om i landet, och den största samlingen skedde på Sergels Torg i Stockholm, där ca 1.000 personer trotsade vinterkylan för att visa sin tydliga ståndpunkt i frågan. Som talare på demonstrationen kom tre EU-parlamentariker – Carl Schlyter från Miljöpartiet, Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet och Christian Engström från Piratpartiet. Dessutom talade Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet.

Det mest surrealistiska med denna massiva demonstration var den enorma mängden Guy Fawkes-masker, som har blivit ett signum för Anonymous-rörelsen. Det var verkligen en märklig känsla att blicka ut över denna församling.

Jag tog massor med bilder, och i detta blogginlägg har jag lagt upp en liten selektion med 12 bilder från lördagens demonstration. Jag har även länkat dem till väsentligt mer högupplösta bilder. Klicka på bilderna för att se och ladda ner de högupplösta versionerna. Använd gärna mina bilder i era egna bloggposter. Men ange källa (Foto: Carl Johan Rehbinder), och länka tillbaka hit. För kommersiellt bruk, kontakta mig för köp av bilder.

Några bloggposter om dagens demonstration:
Anna Troberg (PP), Christian Engström (PP), Carl Schlyters tal, på ACTA-bloggen, Rick Falkvinge, Jacob Hallén, Anne Kekki, Futuriteter, Hanna Fridén

Om demonstrationen i gammelmedia:
Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nyheter 24

Mer bilder från demonstrationen:
Christian Engströms bilder, Tobias Hellsten, Lite kul, Demotix, Dennis Nilsson

Skriv på en petition mot ACTA på Avaaz!
Nästan två miljoner har redan skrivit på!

Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Farlig nakenhet

I Aftonskvallran idag kan man läsa om fem väldigt modiga norska poliser, som lyckades avstyra en mycket hotfull situation. De var på semester i Spanien, men eftersom de är poliser så ser de förstås brott överallt. I en gränd såg de en läskig blottare, fångade in honom och överlämnade honom till polisen. Eller hur var det nu? Vem orsakade egentligen en hotfull situation?

”Det var barn ute i området som kan ha sett honom. Så vi bestämde oss för att ta fast honom.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Rubriken i Aftonskvallran beskriver situationen som att ”Spanske blottaren valde fel offer” – men vem valde egentligen offer? Blottaren stod där helt lugnt i en gränd och gjorde ingenting, och plötsligt kommer fem norska kvinnor och jagar honom – så vem är offret egentligen? De norska poliserna skrävlar på, och refererar förstås till den ständiga undanflykten för att stoppa folk från att utmana moralisterna – tänk på barnen. Och de var ju förstås inte rädda alls, utan ser det hela mest som en kul anekdot.

”Ingen av oss var rädd, vi har ju stött på värre saker i jobbet. Men man kan konstatera att han träffade på fel folk den här kvällen.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Byt ut ordet blottare mot bög. Hur låter den här historien då? Men, invänder vän av ordning, bögar går väl ändå inte runt nakna, och då kan de väl inte vara ett hot mot någon? Och då frågar jag – på vilket sätt utgör en naken man ett hot mot någon? På vilket sätt är en naken man ett större hot än en påklädd man? För att han är avvikande? För att han är naken? På vilket sätt är nakenhet i sig farligt? Eller tecken på att en person är farlig?

Byt ut den nakne mannen mot en kvinna, och de fem kvinnliga poliserna till manliga poliser. Hur skulle det se ut? Men… en naken kvinna är väl inte ett hot? Och en naken kvinna kan väl inte vara farlig för barn? Vänta nu. Varför inte? Om en naken man är ett hot, varför är en naken kvinna inte det? Och av vilken anledning ses en man som ett större hot mot barn än en kvinna gör det? Det här är fel på så många sätt att jag saknar ord för det.

Jag har skrivit om nakenhet förut på Tantrablog – 2008 skrev jag en artikel som heter ”Nakna kroppar är inte farliga”, eftersom jag gärna vill förklara för alla som fortfarande tror att nakenhet är något förskräckligt farligt – att det inte är det. Ingen har någonsin dött av att se en naken kropp, och det är inte farligt för barn heller att se en naken man. Om du inte delar denna åsikt så får du gärna styrka med någon slags forskning om på vilket sätt nakenhet är farligt att råka se – för barn eller vuxna.

Det är förskräckligt och vidrigt att läsa Aftonbladets vinkling av det inträffade. Man tar omedelbart polisernas sida, och undviker konsekvent att skildra det verkliga offrets upplevelser. Hur kan det kännas att vara naken och sårbar, endast iklädd strumpor och skor, och plötsligt bli våldsamt jagad av fem galna, utländska kvinnor, för att till slut bli fasttagen och nedtryckt på en gata, och sen hämtad av polis? Man får innerligt hoppas att vad som hände sen är vad en av de kvinnliga poliserna antog – ”Jag tror de att de bara släppte honom”.

Varför är folk så rädda för nakenhet? Vad skrämmer så oerhört, vad är så hotande, så läskigt, så farligt, att fem starka norska kvinnor kan få för sig att skrämma skiten ur en stackars ensam, naken man, mitt i natten i en spansk stad? Varför tar Aftonbladet så självklart kvinnornas parti? Varför beskrivs de fem kvinnorna som ”offer” för denne ensamme man? Skulle fem manliga poliser vara ”offer” för en kvinnlig blottare?

Varför tar norska poliser för givet att det är förbjudet att vara naken i Spanien, så förbjudet att man utan att känna till lagarna på orten kan begå ett så grovt övergrepp? [Facit: det är det inte!]

Frågor att reflektera runt, kanske?

Den omdömeslöse svensken

Vad är det för fel på oss svenskar egentligen? Har vi en gen som andra européer saknar, eller tvärtom? Är vi generellt sämre utrustade än andra europeeér beträffande omdöme, karaktärsstyrka, självdisciplin, överlevnadsinstinkt och förmåga att välja rätt här i livet? Behöver vi en ständig (store)Bror Duktig som håller oss i handen, tar oss i örat och förmanar oss, så att vi inte tappar koncepterna totalt och ödelägger våra liv?

Eller har vi helt enkelt blivit beroende av Bror Duktig, osjälvständiga och lydiga småpojkar och småflickor som nervöst ser oss om efter Pappa Statens förmanande blickar, med den ständigt närvarande frågan ringande i huvudet – ”men får man göra så…?”

Jag har länge förundrats över det faktum att man i hela Europa kan gå in i vilken matvarubutik som helst för att köpa en flaska vin eller sprit, utan några som helst problem. Jag kan få besök en kväll, inse att jag nog vill ha lite rödvin i min lasagne, och kanske lite att dricka till maten, och därför gå ner till ICA eller Konsum och köpa en. Men nä, inte i Sverige. För vi klarar inte av sådant. Eller gör vi det?

Det sägs ibland att vi svenskar har ett problematiskt alkoholbeteende, att vi gärna super hårt – som om det vore ett oåterkalleligt och universellt faktum. Intresseorganisationer som IOGT-NTO ljuger friskt i sin antidrog-propaganda, och påstår t.ex. att den totala mängden alkohol som förbrukas med automatik innebär en viss procent missbruk, våld och elände. Men de har fel, och det borde de veta om.

Den totala alkoholkonsumtionen har ökat med ca 30 %& de senaste åren, vilket då enligt IOGT-NTO skulle betyda 30 % mer missbruk, mer alkoholism, mer våld och andra alkoholrelaterade brott. Men saken är att det inte stämmer. För samtidigt som alkoholkonsumtionen har ökat, har den problematiska konsumtionen minskat, liksom även alkoholrelaterad brottslighet, som t.ex. våld. Vi svenskar har alltså INTE dragits ned i en underström av våld och fylla. Vi har snarare förändrat våra dryckesvanor till en mer kontinental modell, där det inte alls ses som önskvärt att bli kanonfull.

Med detta i ögonvrån syns det som extremt absurt att förhala den omdiskuterade gårdsförsäljningen av alkoholhaltiga drycker. Ingen kan väl på fullt allvar tro att gårdsförsäljning skulle leda till mer alkoholism och våld? Men nu är det ju inte det som är frågan egentligen. Varför politikerna är så rädda för gårdsförsäljningen är för att det sätter en rejäl kil i alkoholmonopolet. Politikerna vill inte förlora denna guldgruva, denna härliga inkomstkälla, och därför använder man paternalistiska nonsensargument och diverse skitsnack för att försvara sina inkomster.

Jag anser att detta är hyckleri och översitteri. Vuxna människor måste tillåtas göra vuxna beslut. Annars blir det faktiskt svårt att någonsin bli vuxen, om vi inte behandlas som vuxna. Det finns idag inga vettiga argument mot att staten släpper monopolet, säljer ut Systembolaget och låter konkurrens råda. Staten kan gärna lägga en del av de skattepengar de får in genom alkoholförsäljning på information och vård, men staten ska inte äga vinstdrivande företag.

De mest korkade argumenten för att behålla det statliga alkoholmonopolet, som dock ofta dyker upp, är att Systembolaget är så bra på att leverera viner av hög kvalitet, att de har utbildad personal som kan ge bra tips, och att folk ute på landet skulle få ett sämre utbud. Detta är naturligtvis inget annat än kvalicficerat skitsnack. På en avreglerad marknad, med privata vinbutiker och vinhyllor i den lokala vinbutiken, kommer sortimentet att öka rejält. Det kommer att finnas specialbutiker med bara whisky, eller bara franska viner, och god service med utbildad personal kommer naturligtvis vara ett argument för att handla i en viss butik.

Repressiva lagar och skyhöga priser har inte alltid de effekter man skulle hoppas. I Tyskland kan jag gå in på en matvarubutik och köpa en flaska Jägermeister för under hundralappen. Samma flaska kostar på vinmonopolet i Norge närmare 600 svenska kronor. Ändå – var ser jag flest lodisar, pundare, hemlösa, tiggare och fyllon på gatorna? I Oslo. Inte i Berlin.

Det är dags att låta vuxna människor få vara vuxna människor. Det håller inte att tjata om att svenskarna kommer att supa ihjäl sig. Motboken avskaffades 1955, och sedan dess har folk faktiskt kunnat köpa hur mycket sprit de vill, utan restriktioner. Ändå har vi inte gått under. Kanske vi skulle klara en vinhylla på ICA? I övriga Europa går det uppenbarligen alldeles utmärkt.

Kristfascisterna visar sitt rätta ansikte och gräver sin egen grav

Kristdemokraterna är det mest konservativa, fascistoida och frihetsfientliga partiet som finns i Sverige idag. De håller konsekvent emot, så fort det handlar om enskilda människors frihet att välja en livsstil som inte passar kristdemokrater. Det passar bra att bejaka friheter när de stämmer överens med kristdemokraternas världsbild, men inte annars. Och nu visar de återigen upp sina avgrundsmörka sidor, sin inneboende ondska och människohat, i det att de vill fortsätta med statlig tvångssterilisering av transsexuella.

Kristdemokraterna själva tycker att det är oerhört besvärande att de ständigt tvingas stå till svars för sin HBT-politik – eller snarare avsaknad av HBT-politik. De fattar inte att HBT-politiken är ett lackmuspapper på deras människosyn som helhet. De tycker fortfarande att det finns vissa grupper av människor som det är O.K. att tvångssterilisera. Det säger det mesta om Kristfascisternas människokärlek.

Denna reaktionära hatpolitik är tacknämligt nog omdebatterad även inom partiet. Det finns yngre politiker i Kd, t.ex. Caroline Szyber, som anser ”att det inte är värdigt att vi 2011 steriliserar folk”, och det är ju hoppingivande. Men som det så ofta är i politiken så bryr sig de äldre sällan om vad de yngre tycker, och de som har makten behöver inte lyssna på någon alls.

”Om man byter kön är det också rimligt att man väljer bort könsspecifika egenskaper från sitt gamla kön.”

”Jag blir upprörd när man jämför detta med tvångssterilisering. Det handlar om att man på frivillig väg valt att byta kön.”

– Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Så fort Maria Larsson öppnar munnen brukar det ramla ut dumheter och strunt, och det kan man väl ha överseende med, om det inte vore så att hennes strunt innebär katastrofer, död och elände för en mängd människor som blir lidande av Kristdemokraternas omänskliga hatpolitik. Den monumentala okunskap som minister Larsson uppvisar är faktiskt upprörande. Man borde kunna förvänta sig att de som har ett sådant beslutandeansvar över andra människors liv faktiskt åtminstone försökte sätta sig in i frågan, och se helheten ur de drabbades synvinkel. Men det är uppenbarligen för mycket begärt.

Maria Larsson med tjänstemannastab har inte brytt sig om att ta reda på vad transsexualism är, att det faktiskt inte handlar om att ”byta kön”, som om det var nån jävla shoppingrunda. Det handlar om en korrigerande kirurgi, av den enkla anledningen att personen i fråga redan identifierar sig som något annat än den identitet som kom med kroppen hon fötts med. Det finns en hel del forskning på området, både om hormonbalans och genetiskt betingade genusupplevelser, men det kanske är för mycket begärt att en kristdemokratisk minister ska ta del av fakta om de personer hon dömer till livslång sterilitet. Det räcker väl att studera bibeln, antar jag.

Enligt svensk lag får en kvinna född i manskropp inte ens spara spermier inför sitt könskorrigerande ingrepp. Det löser man då genom att spara spermier i något annat land, som t.ex. Danmark – men det bisarra ligger förstås i att det är förbjudet över huvud taget. Och att som Maria Larsson påstå att transsexuella ”på frivillig väg valt att byta kön” visar på ett avgrundsdjup av okunskap, intolerans och oförlåtlig dumhet. Om hon hade fått pröva en enda dag av att vara transsexuell, så kanske hon skulle känna annorlunda.

Lagar är till för att skydda människor mot faror, mot våld, stöld, bedrägerier och andra lidanden. Så jag undrar vem Kristfascisterna vill skydda genom att förbjuda transsexuella att skaffa barn? Barnen? På vilket sätt skulle det vara farligt för ett barn att växa upp med en transsexuell förälder? Det måste förklaras och motiveras – innan man lägger massor av kraft och energi på att hindra människor att förverkliga sina drömmar.

Att kristdemokrater vill följa sina egna normer har jag inga problem med. Jag är liberal, så jag hyllar det fria individuella valet – men när de som har makten tvingar sina personliga moraluppfattningar på andra människor, och ödelägger deras liv för att deras val inte passar dem som sitter med makten, då har korruptionen gått alldeles för långt. Alldeles, alldeles för långt.

Fler som skriver om Kd:s upprätthållande av gamla rasbiologiska ideal:
Torbjörn Jerlerup, Gothbarbie, Gothbarbie (igen), Michael Gajditza

En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup