Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
- Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

Andra som skriver i ämnet:

• Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
• Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
• William Petzäll på Politikerbloggen
• Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
• Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
• Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
• Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
• Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
• Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
• Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
• Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
• Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
• Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
• Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
• Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
• Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
• Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Demonstration på Sergels Torg mot ACTA – bilder!

Det har demonstrerats mot ACTA i flera svenska städer runt om i landet, och den största samlingen skedde på Sergels Torg i Stockholm, där ca 1.000 personer trotsade vinterkylan för att visa sin tydliga ståndpunkt i frågan. Som talare på demonstrationen kom tre EU-parlamentariker – Carl Schlyter från Miljöpartiet, Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet och Christian Engström från Piratpartiet. Dessutom talade Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet.

Det mest surrealistiska med denna massiva demonstration var den enorma mängden Guy Fawkes-masker, som har blivit ett signum för Anonymous-rörelsen. Det var verkligen en märklig känsla att blicka ut över denna församling.

Jag tog massor med bilder, och i detta blogginlägg har jag lagt upp en liten selektion med 12 bilder från lördagens demonstration. Jag har även länkat dem till väsentligt mer högupplösta bilder. Klicka på bilderna för att se och ladda ner de högupplösta versionerna. Använd gärna mina bilder i era egna bloggposter. Men ange källa (Foto: Carl Johan Rehbinder), och länka tillbaka hit. För kommersiellt bruk, kontakta mig för köp av bilder.

Några bloggposter om dagens demonstration:
Anna Troberg (PP), Christian Engström (PP), Carl Schlyters tal, på ACTA-bloggen, Rick Falkvinge, Jacob Hallén, Anne Kekki, Futuriteter, Hanna Fridén

Om demonstrationen i gammelmedia:
Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nyheter 24

Mer bilder från demonstrationen:
Christian Engströms bilder, Tobias Hellsten, Lite kul, Demotix, Dennis Nilsson

Skriv på en petition mot ACTA på Avaaz!
Nästan två miljoner har redan skrivit på!

Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Farlig nakenhet

I Aftonskvallran idag kan man läsa om fem väldigt modiga norska poliser, som lyckades avstyra en mycket hotfull situation. De var på semester i Spanien, men eftersom de är poliser så ser de förstås brott överallt. I en gränd såg de en läskig blottare, fångade in honom och överlämnade honom till polisen. Eller hur var det nu? Vem orsakade egentligen en hotfull situation?

”Det var barn ute i området som kan ha sett honom. Så vi bestämde oss för att ta fast honom.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Rubriken i Aftonskvallran beskriver situationen som att ”Spanske blottaren valde fel offer” – men vem valde egentligen offer? Blottaren stod där helt lugnt i en gränd och gjorde ingenting, och plötsligt kommer fem norska kvinnor och jagar honom – så vem är offret egentligen? De norska poliserna skrävlar på, och refererar förstås till den ständiga undanflykten för att stoppa folk från att utmana moralisterna – tänk på barnen. Och de var ju förstås inte rädda alls, utan ser det hela mest som en kul anekdot.

”Ingen av oss var rädd, vi har ju stött på värre saker i jobbet. Men man kan konstatera att han träffade på fel folk den här kvällen.”
- Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Byt ut ordet blottare mot bög. Hur låter den här historien då? Men, invänder vän av ordning, bögar går väl ändå inte runt nakna, och då kan de väl inte vara ett hot mot någon? Och då frågar jag – på vilket sätt utgör en naken man ett hot mot någon? På vilket sätt är en naken man ett större hot än en påklädd man? För att han är avvikande? För att han är naken? På vilket sätt är nakenhet i sig farligt? Eller tecken på att en person är farlig?

Byt ut den nakne mannen mot en kvinna, och de fem kvinnliga poliserna till manliga poliser. Hur skulle det se ut? Men… en naken kvinna är väl inte ett hot? Och en naken kvinna kan väl inte vara farlig för barn? Vänta nu. Varför inte? Om en naken man är ett hot, varför är en naken kvinna inte det? Och av vilken anledning ses en man som ett större hot mot barn än en kvinna gör det? Det här är fel på så många sätt att jag saknar ord för det.

Jag har skrivit om nakenhet förut på Tantrablog – 2008 skrev jag en artikel som heter ”Nakna kroppar är inte farliga”, eftersom jag gärna vill förklara för alla som fortfarande tror att nakenhet är något förskräckligt farligt – att det inte är det. Ingen har någonsin dött av att se en naken kropp, och det är inte farligt för barn heller att se en naken man. Om du inte delar denna åsikt så får du gärna styrka med någon slags forskning om på vilket sätt nakenhet är farligt att råka se – för barn eller vuxna.

Det är förskräckligt och vidrigt att läsa Aftonbladets vinkling av det inträffade. Man tar omedelbart polisernas sida, och undviker konsekvent att skildra det verkliga offrets upplevelser. Hur kan det kännas att vara naken och sårbar, endast iklädd strumpor och skor, och plötsligt bli våldsamt jagad av fem galna, utländska kvinnor, för att till slut bli fasttagen och nedtryckt på en gata, och sen hämtad av polis? Man får innerligt hoppas att vad som hände sen är vad en av de kvinnliga poliserna antog – ”Jag tror de att de bara släppte honom”.

Varför är folk så rädda för nakenhet? Vad skrämmer så oerhört, vad är så hotande, så läskigt, så farligt, att fem starka norska kvinnor kan få för sig att skrämma skiten ur en stackars ensam, naken man, mitt i natten i en spansk stad? Varför tar Aftonbladet så självklart kvinnornas parti? Varför beskrivs de fem kvinnorna som ”offer” för denne ensamme man? Skulle fem manliga poliser vara ”offer” för en kvinnlig blottare?

Varför tar norska poliser för givet att det är förbjudet att vara naken i Spanien, så förbjudet att man utan att känna till lagarna på orten kan begå ett så grovt övergrepp? [Facit: det är det inte!]

Frågor att reflektera runt, kanske?

Helvetet på jorden

Ibland händer det saker som får världen att stanna. Allt annat blir liksom oviktigt, även sådant som man annars skulle tillmäta en oerhört stor betydelse. Terrordåden i New York den 11 september 2001 var ett sådant tillfälle, liksom mordet på Olof Palme 1986, och morddramat i Norge i fredags är ett liknande. Jag minns fortfarande exakt var jag var, vad jag gjorde och vad jag tänkte när jag fick beskeden om Palmes död eller när flygplanen penetrerade World Trade Center i New York City, och jag har en känsla av att jag kommer att minnas denna helg med samma skärpa i framtiden.

Jag satt i nån slags kronisk chock under hela fredagkvällen och följde dramat via norska tidningar, och gjorde min Facebooklogg till ett välbesökt diskussionsforum med ständiga uppdateringar, reflektioner och kommentarer, och många bidrog med allehanda vilda teorier om vem som låg bakom, vad som var syftet, och vad som egentligen hände. Sen kom rapporter om ett tiotal ihjälskjutna på Utøya, och det var förstås inte så svårt att dra slutsatsen att dessa våldsdåd hörde ihop.

När jag vaknade på lördag morgon fick jag veta att den här steroidpumpade psykopaten – Anders Behring Breivik – hade dödat mer än 80 människor på Utøya. Det var helt jävla surrealistiskt, en skräckvision utan like. Jag satt en stund med min 15-åriga dotter i knät, och vi kramades, med tårar i ögonen, starkt rörda av situationen. Det är så fruktansvärt, så obegripligt, så vidrigt och hemskt.

Jag har tre tonåringar i åldrarna 15, 17 och 19. En av dem är ofta på scoutläger, gärna på öar i skärgården, och en av dem är starkt politiskt aktiv. Och jag har vänner i Norge. Det var alltså inte svårt för mig att känna djup sympati och medkänsla med de föräldrar som just fått veta att deras tonåring på politiskt läger just blivit ihjälskjuten. Det finns sannerligen inget värre öde för en människa att förlora sitt barn, ett barn som är i blomningen av sin ungdom, ett öde som jag inte skulle önska min värsta fiende.

Det står nu klart att nära 100 människor har dödats, av en enda människa som först sprängt en enorm bomb i regeringskvarteren i Oslo (som avledningsmanöver!), och sedan tagit sig ut till ett politiskt ungdomsläger för att systematiskt avrätta över 80 försvarslösa ungdomar, som en delåtgärd i en ambition att skriva om den norska politiska kartan.

Breivik hade stora planer, och verkar enligt sitt manifest ha velat dräpa så många som 4848 människor, men närmare 100 på en dag är rätt så effektivt även det. Det verkar dessutom som att en hög andel av ungdomarna på detta politiska läger har invandrarbakgrund, vilket då skulle göra just dem särskilt intressanta för en främlingsfientlig, hatisk mördare.

Utan tvekan var denna dödsodyssé välplanerad in i minsta detalj, från inköp av konstgödsel till valet av ammunition. Det var inte ett hugskott, inte ett plötsligt illdåd av en förtvivlad galenpanna. Detta var noga förberett och minutiöst utfört, och det finns goda skäl att anta att det finns en organisation bakom, på ett eller annat sätt.

Det går inte att läsa om denna händelse utan att undra vad som rör sig i en sådan människas huvud. Hur tänkte han? Vad kände han? Hur kan en människa vara så iskall att han metodiskt avrättar försvarslösa ungdomar, en efter en? Det är för de flesta av oss fullkomligt obegripligt, och det ska man väl vara glad för – men vi måste ändå försöka förstå, om inte annat för att förhindra liknande händelser i framtiden. Det faktum att han lyckades så ”bra” kan ge inspiration till copycats, andra som vill göra likadant. Det är en risk man inte får blunda för.

Vad man måste vara tacksam för i detta läge, cyniskt kanske, men ändå – det är att det inte var ett muslimskt terrordåd, utan en lokal nationalist med rasistiska politiska motiv. Det är till att börja med mer rättvisande, eftersom de terrordåd som begås i Europa till en förkrossande majoritet utförs av just nationalistiska organisationer, av typen IRA och ETA. De muslimska terrordåden representerar mindre än en halv procent av alla som begås i Europa, och det är förstås en statistik som muslimhatarna inte gillar.

Och – nu kan Sverigedemokraterna inte säga ”äntligen!”, som SD:s pressekreterare gjorde efter bombdådet i Stockholm för en tid sedan, och det är väl en god sak, om nu något gott över huvud taget kan komma ur detta. Det kommer förhoppningsvis att bli lite svårare för Sverigedemokrater och andra att beteckna sig som nationalister, och att torgföra nationalistiska värderingar.

Givetvis kan man relativisera ideologierna, och ifrågasätta om det verkligen är rätt att skylla ett sådant fruktansvärt dåd på en politisk eller religiös ideologi, och det instämmer jag delvis i, eftersom en ideologi i sig aldrig kan göra vare sig till eller från. En ideologi är aldrig ensam orsak till våld. Våldet kommer från frustrerade och hatiska individer, som dock kan söka sig till hatiska ideologier för att rättfärdiga sitt hat. Hatet försvinner inte för att man förbjuder en ideologi. Men vilken ideologi en människa väljer att engagera sig i kan berätta väldigt mycket om den individens mål och motiv. Och en ideologi som engagerar kollektiv av människor kan förstås driva människor över gränser de aldrig skulle komma i närheten av utanför den sociala kontexten. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och det krävs en by för att uppfostra en självmordsbombare.

Det finns alltså goda anledningar att analysera ideologier. Det kan ju hända att man finner att det finns människoförakt och hat inbyggt i en ideologi, och att man kan hitta tydliga uttryck för våldsförhärligande – som t.ex. i nationalism, som alltid har varit mer eller mindre krigsromantisk och rasistisk till sin innersta kärna. Och man måste samtidigt ständigt komma ihåg att det är individer som fattar egna beslut om att utföra destruktiva handlingar, inte ideologin bakom. Vi har alltid ett val.

Det är skillnader på ideologier och ideologier. Mig veterligen har det aldrig i världshistorien hänt att t.ex. liberaler har systematiskt dödat människor med liberalism som motiv. Om man nu inte räknar frihetskrig gentemot en förtryckande övermakt, men det är trots allt en helt annan sak. Däremot har det hänt mycket ofta, och händer alltjämt, att nationalister har dödat med nationalism som motiv. Eller för den delen allehanda politiska och religiösa fanatiker av olika slag. Det är som regel fanatismen som är problemet, snarare än ideologin. Men vissa ideologier inbjuder desto mer till fanatism än andra.

Men det går som sagt inte att hitta den ursprungliga orsaken till det här vansinnesdådet i politiska åsikter, vapeninnehav, våldsamma dataspel eller andra yttre faktorer, Ytterst sett är allt sådant symptom, inte orsaker. Här har vi en man som går och bär på helvetet på jorden – inom sig – och så en dag släpper han ut det, i form av bomber mot regeringsbyggnader och metodisk slakt av försvarslösa ungdomar. Vad vi måste fråga oss är hur denna människa kunde samla på sig så mycket personligt helvete, utan att någon har märkt eller gjort något. Var börjar en sådan händelse?

”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”
Stine Renate Håheim, norsk parlamentsledamot

Det går inte heller att förhindra den här sortens händelser genom att förbjuda vapeninnehav eller nationalistiska åsikter, kontrollera inköp av konstgödsel och andra eventuella ingredienser till allt möjligt som kan leda till våldsdåd. Det går inte att förhindra denna typ av dåd med ett utökat kontrollsamhälle. En mer repressiv stat skulle snarare kunna ÖKA risken för terrordåd, från individer som känner sig förtryckta och alienerade av samhället. Vi måste försöka se hur vi kan inkludera andra människor i våra liv, snarare än exkludera dem. Vi måste lära oss mer om människor och deras behov, hur vi kan nå stukade och hatiska människor och bidra till en uppmjukning och kanske t.o.m. en strimma hopp och kärlek i deras liv.

Är man våldsbenägen i sin grund så kommer man att rättfärdiga denna inställning genom att söka sig till våldsförhärligande ideologier, och dessa ideologier kommer naturligtvis också att uppmuntra personen i fråga att utveckla dessa våldsamma drag alltmer. Så ideologierna har betydelse, det är klart. Men ytterst sett handlar det alltid om individens världsbild och personliga ambitioner.

Vi kan inte heller avfärda den här Breivik som en galenpanna, ett psykfall. Det hade man säkerligen kunnat göra med Hitler, Lenin eller för den delen Charles de Gaulle, eller general Patton också. Många av världens mest effektiva och mäktiga ledare har sannolikt haft både en och tre bokstavskombinationer i sin psykologiska profil. Sociopater med stark drivkraft kan åstadkomma kraftfulla förändringar i hela samhällen. Huruvida folk är psykfall eller ej är på många sätt irrelevant. Det som har relevans är i vilken grad de faktiskt påverkar helheten, och får andra med sig på tåget.

”Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen.”
- Jenny Lindahl Persson

Den kanadensiske läkaren Gabor Maté har tillsammans med psykologen Gordon Neufeld skrivit en bok om barn och anknytningsteori, och han har även under många år arbetat med drogberoende och utslagna människor – och i samtliga fall har han kunnat dra slutsatsen att det handlar om trasiga familjer. Människor som blivit utsatta för svåra övergrepp under barndomen, i form av våld, hårda ord, undernäring och avsaknad av trygghet, blir ofta själva djupt skadade människor som fortsätter att sprida smärta omkring sig.

Hur en människa blir som vuxen är starkt kopplat till hur människan blivit präglad under sin uppväxt. Och det handlar verkligen inte bara om vilken relation man har haft till sina föräldrar – alla de människor ett barn har omkring sig under sin uppväxt har ett ansvar, i det att vi påverkar barnen med vad vi gör och vad vi säger, Och barn agerar på det sätt som de tror ger mest bekräftelse och kärlek från omgivningen, hur knasigt det beteendet än kan verka för en utomstående.

Det är extremt viktigt för en människas välbefinnande, hennes psykiska och fysiska hälsa, hur hon blev behandlad som barn. Vi måste alla ta mer ansvar för varandra, se varandra, bekräfta varandra, lära oss hur man agerar kärleksfullt och ansvarsfullt, våga möta varandra med öppet hjärta, kanske framför allt dem vi tror minst förtjänar det – för det är verkligen de som mest behöver det.

Helvetet på jorden börjar inom oss, inom varje enskild människa som upplever kval och inre strider. Helvetet på jorden bär vi med oss, och i värsta fall svämmar detta helvete över sina bräddar och sprider sig till omgivningen – som i fallet med Anders Behring Breivik. Men vi bär också på paradiset. Vi kan till viss del välja, men ibland måste vi ha hjälp från andra, de som redan har hittat paradiset. Det vi fokuserar på växer. Frågan är – hade någon kunnat visa Anders Behring Breivik vägen ut ur helvetet på jorden?

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

- Hjalmar Söderberg

Mina tankar och djupaste sympatier går nu framför allt till alla de föräldrar som har förlorat sina älskade barn på en ö, deras hopp och framtid som plötsligt avslutades i ett ohyggligt våldsdåd av en beslutsam och tungt beväpnad psykopat. Det är omöjligt att förbereda sig på en sådan chock, och jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att behöva uppleva något liknande – denna fruktansvärda skräck, denna djupa smärta, denna oändliga sorg. Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt i livet än att bevittna sina egna barns död. Ingen förtjänar det.

Det enda vi kan hoppas på är att detta vidriga våldsdåd på något sätt kan leda till något positivt, någon ny insikt, någon samhällelig utveckling i en konstruktiv riktning. Det vore utsökt konstruktivt att nu skärskåda de mer nationalistiska strömningarna i politiken, och faktiskt analysera på djupet de hatiska och protektionistiska tendenser som präglar vissa partier och politiska ideal.

Om detta nationalistiska terrordåd leder till en ökad öppenhet, förståelse, empati och kärlek människor emellan, och en kraftigt försvagad nationaliströrelse, så har alla dessa människor i Oslo och på Utøya kanske inte dött förgäves. Låt oss hoppas att det blir så.

Källor:
Aftenposten om motiven bakom dådet, New York Times (kartor), Mail Online, Prableen Kaur (ögonvittnesbeskrivning av händelserna på Utøya), en bloggpost av Camilla, som tidigare var medlem i SD och Facebookvän med Breivik, Anders Behring Breiviks kommentarer hos Document.no, Statsminister Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke, Piratpartiets Rick Falkvinge resonerar intelligent kring det omöjliga i att ha ett samhälleligt säkerhetssystem som förhindrar våldsdåd av denna sort, Henrik Alexandersson reflekterar också klokt, SD:s Kent Ekeroth gör bort sig (inte så oväntat), Beelzebjörn reflekterar, Röda Berget likaså, Al Jazeera konstaterar att man än en gång skyller på muslimer innan man vet något, 之乎者也 reflekterar här, här och här, Charlie Brooker skriver i The Guardian om ”experterna” och deras gissningar, och Henrik Alexandersson skriver vackert om Norge

Den omdömeslöse svensken

Vad är det för fel på oss svenskar egentligen? Har vi en gen som andra européer saknar, eller tvärtom? Är vi generellt sämre utrustade än andra europeeér beträffande omdöme, karaktärsstyrka, självdisciplin, överlevnadsinstinkt och förmåga att välja rätt här i livet? Behöver vi en ständig (store)Bror Duktig som håller oss i handen, tar oss i örat och förmanar oss, så att vi inte tappar koncepterna totalt och ödelägger våra liv?

Eller har vi helt enkelt blivit beroende av Bror Duktig, osjälvständiga och lydiga småpojkar och småflickor som nervöst ser oss om efter Pappa Statens förmanande blickar, med den ständigt närvarande frågan ringande i huvudet – ”men får man göra så…?”

Jag har länge förundrats över det faktum att man i hela Europa kan gå in i vilken matvarubutik som helst för att köpa en flaska vin eller sprit, utan några som helst problem. Jag kan få besök en kväll, inse att jag nog vill ha lite rödvin i min lasagne, och kanske lite att dricka till maten, och därför gå ner till ICA eller Konsum och köpa en. Men nä, inte i Sverige. För vi klarar inte av sådant. Eller gör vi det?

Det sägs ibland att vi svenskar har ett problematiskt alkoholbeteende, att vi gärna super hårt – som om det vore ett oåterkalleligt och universellt faktum. Intresseorganisationer som IOGT-NTO ljuger friskt i sin antidrog-propaganda, och påstår t.ex. att den totala mängden alkohol som förbrukas med automatik innebär en viss procent missbruk, våld och elände. Men de har fel, och det borde de veta om.

Den totala alkoholkonsumtionen har ökat med ca 30 %& de senaste åren, vilket då enligt IOGT-NTO skulle betyda 30 % mer missbruk, mer alkoholism, mer våld och andra alkoholrelaterade brott. Men saken är att det inte stämmer. För samtidigt som alkoholkonsumtionen har ökat, har den problematiska konsumtionen minskat, liksom även alkoholrelaterad brottslighet, som t.ex. våld. Vi svenskar har alltså INTE dragits ned i en underström av våld och fylla. Vi har snarare förändrat våra dryckesvanor till en mer kontinental modell, där det inte alls ses som önskvärt att bli kanonfull.

Med detta i ögonvrån syns det som extremt absurt att förhala den omdiskuterade gårdsförsäljningen av alkoholhaltiga drycker. Ingen kan väl på fullt allvar tro att gårdsförsäljning skulle leda till mer alkoholism och våld? Men nu är det ju inte det som är frågan egentligen. Varför politikerna är så rädda för gårdsförsäljningen är för att det sätter en rejäl kil i alkoholmonopolet. Politikerna vill inte förlora denna guldgruva, denna härliga inkomstkälla, och därför använder man paternalistiska nonsensargument och diverse skitsnack för att försvara sina inkomster.

Jag anser att detta är hyckleri och översitteri. Vuxna människor måste tillåtas göra vuxna beslut. Annars blir det faktiskt svårt att någonsin bli vuxen, om vi inte behandlas som vuxna. Det finns idag inga vettiga argument mot att staten släpper monopolet, säljer ut Systembolaget och låter konkurrens råda. Staten kan gärna lägga en del av de skattepengar de får in genom alkoholförsäljning på information och vård, men staten ska inte äga vinstdrivande företag.

De mest korkade argumenten för att behålla det statliga alkoholmonopolet, som dock ofta dyker upp, är att Systembolaget är så bra på att leverera viner av hög kvalitet, att de har utbildad personal som kan ge bra tips, och att folk ute på landet skulle få ett sämre utbud. Detta är naturligtvis inget annat än kvalicficerat skitsnack. På en avreglerad marknad, med privata vinbutiker och vinhyllor i den lokala vinbutiken, kommer sortimentet att öka rejält. Det kommer att finnas specialbutiker med bara whisky, eller bara franska viner, och god service med utbildad personal kommer naturligtvis vara ett argument för att handla i en viss butik.

Repressiva lagar och skyhöga priser har inte alltid de effekter man skulle hoppas. I Tyskland kan jag gå in på en matvarubutik och köpa en flaska Jägermeister för under hundralappen. Samma flaska kostar på vinmonopolet i Norge närmare 600 svenska kronor. Ändå – var ser jag flest lodisar, pundare, hemlösa, tiggare och fyllon på gatorna? I Oslo. Inte i Berlin.

Det är dags att låta vuxna människor få vara vuxna människor. Det håller inte att tjata om att svenskarna kommer att supa ihjäl sig. Motboken avskaffades 1955, och sedan dess har folk faktiskt kunnat köpa hur mycket sprit de vill, utan restriktioner. Ändå har vi inte gått under. Kanske vi skulle klara en vinhylla på ICA? I övriga Europa går det uppenbarligen alldeles utmärkt.