Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

- Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

- Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

- Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

- Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

- Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

- Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
- Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

Andra som skriver i ämnet:

• Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
• Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
• William Petzäll på Politikerbloggen
• Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
• Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
• Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
• Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
• Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
• Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
• Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
• Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
• Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
• Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
• Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
• Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
• Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
• Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Kollektivt rövknull – för regeringsmaktens skull

Jag tänkte skriva lite om sexuella fantasier. Jag tänker mig en hel grupp människor, låt oss säga för skojs skull en hel partigrupp i Sveriges Riksdag, som allihop drömmer om att bli kollektivt och offentligt bli utsatta för ”ofrivilligt” analsex under spelade protester. En slags dominans-underkastelselek, där de undergivna låter sig domineras totalt och förnedrande, oavbrutet, under en överenskommen fyraårsperiod. Allihop ställer de sig på knä, drar ner byxor, kjolar, trosor och kalsonger. Och alla har med sig eget glidmedel. Eller inte. De kanske hoppas på att deras våldtäktsmän är snälla, och spottar först. Eller så gör de inte det. Man vet aldrig.

Dessa små maktkåta lismare låter sig rövknullas, hårt och skoningslöst, och de njuter av det, för de vet att de får sitta vid maktens fotknölar några dagar till. De har ingen makt, men de kan få låtsas att de har makt. De är narrar vid kungens bord, som har fått ministerposter, SÄPO-skydd och limousiner, som en del i ett makabert spel, en sjuk komedi. Ett par år till, och sen byts de ut.

Tänk nu intensivt på bilden av hela Centerns riksdagsgrupp som blir kollektivt rövknullad av först Moderater, sen Folkpartister och sist Kristdemokrater (lite taffligt och ovant), ivrigt påhejade av Reinfeldt och hans närmaste kompisar. Och Centerns riksdagsledamöter står alla där och tar emot, villigt och glatt. De säger att de inte vill, men tar emot med ett illa dolt leende. Det gör ibland rejält ont, men de håller god min.

Det är dags att rösta om Datalagringsdirektivet i Riksdagen, och Centern, som tidigare har tagit en stark ställning mot implementeringen av detta dyra, integritetskränkande och ickefungerande övervakningssystem, kommer att rösta ja. Centern, som länge har framställt sig själva som försvararna av integritet och liberala värden, kommer att gå emot sin egen kongress och sina egna väljare, och rösta ja till detta usla dekret från EU.

Ja, Sverige är skyldigt att införa direktivet. Men jag ifrågasätter denna fenomenala lydighet, denna Bror Duktig-attityd, att vi tror att vi måste bocka och buga, tacka och ta emot, all skit som kommer från Bryssel. Det måste vi inte. Ibland kan man faktiskt säga nej. Sådant lär vi ut på våra relationskurser. Det är viktigt med integritet och gränsdragning. Och datalagringsdirektivet är så sjukt integritetskränkande att det är svårt att begripa att det över huvud taget finns NÅGON som vill ha det implementerat. Det är bara att säga nej.

Johan Linander, en av de värsta åsnorna i svensk politik, försvarar dåligt detta beslut i tidningen Hela Hälsingland, och förstärker bilden av Centerns totala maktlöshet och meningslöshet, och ger den korrumperade politiken ett ansikte. Det är som att Johan Linander och hans smutsiga anhang (i rena och välstrukna skjortor) lägger fram kuken på bordet, kapar av den självmant med machete, och säger ”vi kan inget göra”. Och då undrar man ju vad vi har en riksdag till, över huvud taget.

Har ingen talat om för dessa ärans män att DLD debatteras hårt i hela EU, och att flera länder har sagt nej? Har ingen talat om för dessa ärans män att implementeringen av DLD kommer att bli mycket dyrare än böter för att inte införa det? Har ingen påmint dessa ärans män om vad de som röstade på dem tycker, utifrån vad de själva lovat? Har ingen påmint dessa ärans män om att om de röstar för detta direktiv nu, så tappar de ALL trovärdighet, och går ännu ett steg närmare att faktiskt ramla ur riksdagen nästa val – med all rätt?

Eller för att citera en kommentar i en av alla de bloggar som nu vänder sitt fokus mot DLD:

”Centern måste nog kännetecknas som det mest misslyckade partiet i Svensk historia. Med de nästan obegränsade summor de slänger ut inför varje val ligger de ändå och pendlar nära gränsen att kastas ut ur riksdagen.

Och varför? För att de blåljuger sina egna väljare rakt upp i ansiktet. De inser inte ens hur illa det framstår. Man kan säga vad man vill om autokrater som Reinfelt eller Göran Persson, men de var åtminstonde fräcka nog att inte hymla med vad de skulle göra.

Anledningen till att de gör detta är för att de krampartat klamrar sig fast vid Alliansen. Lika ömkansvärt som minstingen på skolgården som snattar cigaretter åt de stora pojkarna så han får stå i utkanten av gänget på skolgården utan att åka på stryk.

Centern påminner idag om den arketypiske lismaren som limmar sig fast vid varje auktoritetsfigur för att kunna få framstå som relevant.

Jag trodde för inte så länge sedan att det största hyckleriet i svensk politik var ‘Folkpartiet Liberalerna’. Uppenbarligen hade jag fel.”

Scary Devil Monastery

Detta är så dåligt, så ogenomtänkt, så fegt, så uselt. En sak är dock alldeles, alldeles klar. Om en majoritet av Centerns riksdagsledamöter röstar för DLD så kommer jag att bryta ALLA kontakter med allt som har med Centern att göra, och vi kvarvarande liberaler får kämpa vidare med Liberaldemokraterna, i hopp om att se en liberal ljusning i politiken någon gång i framtiden.

Andra som skriver i ämnet:

Anna Troberg, Emma Marie Andersson, Jan Lindgren gästbloggar hos Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Dexion, Christian Engström, Centerstudenterna, Jerlerup, svpol.se, Misantropi, Markus ”LAKE” Berglund, Centerpartister i UNT, futuriteter, Studio 1 i P1, Martin Moberg, Kulturbloggen

Demonstration på Sergels Torg mot ACTA – bilder!

Det har demonstrerats mot ACTA i flera svenska städer runt om i landet, och den största samlingen skedde på Sergels Torg i Stockholm, där ca 1.000 personer trotsade vinterkylan för att visa sin tydliga ståndpunkt i frågan. Som talare på demonstrationen kom tre EU-parlamentariker – Carl Schlyter från Miljöpartiet, Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet och Christian Engström från Piratpartiet. Dessutom talade Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet.

Det mest surrealistiska med denna massiva demonstration var den enorma mängden Guy Fawkes-masker, som har blivit ett signum för Anonymous-rörelsen. Det var verkligen en märklig känsla att blicka ut över denna församling.

Jag tog massor med bilder, och i detta blogginlägg har jag lagt upp en liten selektion med 12 bilder från lördagens demonstration. Jag har även länkat dem till väsentligt mer högupplösta bilder. Klicka på bilderna för att se och ladda ner de högupplösta versionerna. Använd gärna mina bilder i era egna bloggposter. Men ange källa (Foto: Carl Johan Rehbinder), och länka tillbaka hit. För kommersiellt bruk, kontakta mig för köp av bilder.

Några bloggposter om dagens demonstration:
Anna Troberg (PP), Christian Engström (PP), Carl Schlyters tal, på ACTA-bloggen, Rick Falkvinge, Jacob Hallén, Anne Kekki, Futuriteter, Hanna Fridén

Om demonstrationen i gammelmedia:
Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nyheter 24

Mer bilder från demonstrationen:
Christian Engströms bilder, Tobias Hellsten, Lite kul, Demotix, Dennis Nilsson

Skriv på en petition mot ACTA på Avaaz!
Nästan två miljoner har redan skrivit på!

Bloggträda och splittrat fokus – men också jul och jubileum!

Jag har inte skrivit här på TantraBlog på över två månader, vilket är den längsta paus jag någonsin har haft sedan jag startade bloggen. Och det har sina skäl. Jag har helt enkelt haft fokus på andra ting, och inte ens jag har obegränsat med tid, tyvärr. Men nu kände jag att det verkligen var dags, av synnerligen goda skäl.

Med denna bloggpost firar jag ett dubbeljubileum! För det första – TantraBlog fyller fyra år! Jag startade bloggen den 24 december 2007, och har hållit den igång sedan dess. Dessutom slumpar det sig så vackert att just detta inlägg du nu läser blev den 400:e bloggposten på TantraBlog. I snitt har jag alltså skrivit 100 inlägg om året. Och det är inte så illa pinkat, tycker jag.

Det finns dock goda skäl till att TantraBlog har blivit försummad den senaste tiden. För det första startade jag i år två nya bloggar – År 50 och Världens fulaste bilar – dessutom har jag lagt väldigt mycket krut på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, samt att jag har skapat en helt ny gallerisida på engelska – Cirkus Eros Image Gallery. Att jag dessutom har lagt en hel del av mitt politiska debattkrut på Facebook snarare än här på bloggen har förstås också med saken att göra.

Från den 30 augusti 2005 till den 30 augusti 2006 åtog jag mig en fotografisk disciplin, i det att lovade mig själv att ta minst en bild om dagen under ett år, och att jag varje dag skulle välja en dagens bild, som jag sen lade upp på en hemsida. Den 30 augusti 2005 fyllde jag 43 år, och gick följaktligen in i mitt 44:e år i detta jordelivet. Därför fick den hemsidan heta År 44.

Detta var ett väldigt inspirerande projekt, som gjorde att jag skapade en hel del bilder som annars aldrig skulle ha blivit. Därför bestämde jag mig i år för att göra om projektet, och eftersom jag fyllde 49 i somras, började jag återigen mitt dagliga fotograferande på min födelsedag – följaktligen heter den nya fotobloggen År 50. Logiskt. Och det rullar på! Jag har inte missat en enda dag sedan den 30 augusti i år, och planerar att hålla detta till den 30 augusti 2012 – om inte jorden har hunnit gå under innan dess…

Jag har alltid varit intresserad av formgivning, och särskilt området bildesign. Från ca 10 års ålder upp i övre tonåren var just bildesigner mitt absoluta drömyrke. Min håg drogs sedermera till andra konstnärliga områden, som teater, foto, illustration och måleri, men intresset för bildesign har funnits kvar. Av denna anledning skapade jag för några år sedan en humoristisk hemsida som fick namnet ”Världens fulaste bilar”, en visuell orgie i usel och hemsk bildesign.

2008 kände jag att det var dags att flytta över innehållet i denna hemsida till en blogg. Så jag försökte lite trevande att dra igång en sådan, och lade in några bilar i den nya bloggen. Först i september i år kom jag igång ordentligt, dock, och det har gått riktigt bra. Jag bytte utseende och struktur på bloggen, och dryga 30-talet bilar har letat sig in där hittills, men många fler står på kö. Kolla gärna in Världens fulaste bilar – bloggen!

Som vore det inte nog med två nya bloggar, så har jag också lagt ner ett enormt arbete på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, och särskilt då gallerisidorna med bilder. Cirkus Eros har funnits sedan 1999, så den har hängt med länge. Och som ett biprojekt till denna massiva uppdatering – som alltjämt fortgår, eftersom jag inte är klar – har jag skapat en separat gallerisida med bara bilder, fast på engelska; Cirkus Eros Image Gallery. Jag vill gärna att mina bilder ska synas för icke svensktalande besökare också, och jag vill expandera min marknad.

På båda dessa hemsidor – Cirkus Eros och Cirkus Eros Image Gallery – har jag lagt upp nya, vackra, uppdaterade och expanderade gallerier, med större bilder, bättre redigerade, mer lättillgängliga och med bättre överskådlighet. ALLT är bättre med dessa båda gallerier, alltså. Cirkus Eros har alltid varit en hyllning till njutning och skönhet, men nu är sidan alltså ännu mer njutbar än tidigare.

Jag har med andra ord varit förfärligt upptagen med andra projekt än TantraBlog, vilket har resulterat i en total bloggträda just här. Jag kan inte lova en stark återkomst här riktigt ännu, men jag ville i alla fall informera om vad som händer (och inte händer). Intressant nog har jag trots min frånvaro fortfarande i snitt 400-500 besökare per dygn, och jag vill inte lämna er helt i sticket. I alla fall inte utan en förklaring. Men välkommen till mina andra bloggar – de kan också vara både tänkvärda och underhållande.

Mina distraktioner:
År 50
Världens fulaste bilar
Cirkus Eros
Cirkus Eros Image Gallery

Nynazister hackade Liberaldemokraternas hemsida

Om man utmanar huliganer blir man bemött av huliganer. Ett antal bloggare gjorde ett massivt angrepp mot Politiskt Inkorrekt, den sverigedemokratiska propagandabloggen, angående PI:s koppling till Sverigedemokraterna. Angreppet skedde genom blogginlägg med fakta och skärmavbilder.

Eftersom nynazister och andra huliganer som är supporters av Politiskt Inkorrekt inte har några vettiga argument att svara med, tar man förstås till nävarna. I det här fallet genom en hackerattack – mot Liberaldemokraternas hemsida. I skrivande stund ligger hemsidan fortfarande helt nere, men det arbetas på att få upp den igen.

Sverigedemokrater och deras supporters avfärdar gärna alla som inte har samma åsikt som de själva med töntiga epitet som PK – som om Sd inte gör allt de kan för att vara just det. De kämpar hårt för att uppnå nån slags respekt i riksdagen, som de förstås aldrig kommer att få, eller för den delen förtjäna, och de gör det genom att försöka vara mer politiskt korrekta än någon annan. Och har man nu inga argument kan man ju alltid hitta på korkade ”förolämpningar” som PK, CP eller liknande, med en intelligensnivå i linje med en stupfull femåring.

Att Sverigedemokraterna är ett korrupt och samtidigt ideologiskt djupt förvirrat parti vet alla med någon form av hjärnkapacitet, så det är ingen nyhet. Det som var intressant med denna bloggvägg var att visa de direkta kopplingarna mellan den rasistiska propagandan på bloggen Politiskt Inkorrekt och riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna.

Självklart finns det inga bevis för att personer som har direkt koppling till vare sig Politiskt Inkorrekt eller Sverigedemokraterna är inblandade i hackerattacken, och det skulle i ärlighetens namn förvåna mig djupt om så vore fallet. De som ligger bakom PI är alldeles för smarta för den typen av järnrörsretorik. Men det säger ändå lite om vilken slags supporters de attraherar.

Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

Skvallertanterna på Aftonbladet skrev förstås om attacken, och vred till det på sitt korrupta sätt – ”Liberaldemokraterna hackade – misstänker högerextremister”. Men intelligensnivån på den blaskan är generellt betydligt lägre än t.o.m. folket runt PI, så man får väl inte förvänta sig bättre av dem.

Sverigedemokrater är generellt inga högerextremister. Det är en sån där retorisk formulering som vänsterfolk har hittat på om fascister och nazister för att hålla ifrån sig det faktum att både nazism och fascism har mycket mer gemensamt med vänster än höger. Och Sd påminner mest om riktigt gammaldags socialdemokrater, uppblandat med lite Kd, och ett stänk nazism. Det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i dessa tider.

Detta är bloggarna som ingick i kampanjen som inspirerade till hackerattacken:

Svensk Myndighetskontroll – Politiskt Inkorrekt granskas och avslöjas
Bloggsam – Politiskt inkorrekts strävan mot det politiskt korrekta
Absolute Banana – How PI is PI?
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt förespråkar tortyr!
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna är en förolämpning!
Trots er – Mein Blogg
Sverige är inte världens navel! – Rasbiologi och hat hos politiskt inkorrekt!
Tankar åt alla håll och kanter – Varför tar inte politiskt inkorrekt ansvar?
Tankar åt alla håll och kanter – Politiskt inkorrekt har granskats av medierna
Hela Sverige tar debatten – Politiskt Inkorrekt – Navet i högerextremismen på nätet
Beelzebjörn – Avslutande ord om Politiskt Inkorrekt
Louise Persson – Den omhuldade myten om att vara politiskt inkorrekt

Kommentarer i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson

Helvetet på jorden

Ibland händer det saker som får världen att stanna. Allt annat blir liksom oviktigt, även sådant som man annars skulle tillmäta en oerhört stor betydelse. Terrordåden i New York den 11 september 2001 var ett sådant tillfälle, liksom mordet på Olof Palme 1986, och morddramat i Norge i fredags är ett liknande. Jag minns fortfarande exakt var jag var, vad jag gjorde och vad jag tänkte när jag fick beskeden om Palmes död eller när flygplanen penetrerade World Trade Center i New York City, och jag har en känsla av att jag kommer att minnas denna helg med samma skärpa i framtiden.

Jag satt i nån slags kronisk chock under hela fredagkvällen och följde dramat via norska tidningar, och gjorde min Facebooklogg till ett välbesökt diskussionsforum med ständiga uppdateringar, reflektioner och kommentarer, och många bidrog med allehanda vilda teorier om vem som låg bakom, vad som var syftet, och vad som egentligen hände. Sen kom rapporter om ett tiotal ihjälskjutna på Utøya, och det var förstås inte så svårt att dra slutsatsen att dessa våldsdåd hörde ihop.

När jag vaknade på lördag morgon fick jag veta att den här steroidpumpade psykopaten – Anders Behring Breivik – hade dödat mer än 80 människor på Utøya. Det var helt jävla surrealistiskt, en skräckvision utan like. Jag satt en stund med min 15-åriga dotter i knät, och vi kramades, med tårar i ögonen, starkt rörda av situationen. Det är så fruktansvärt, så obegripligt, så vidrigt och hemskt.

Jag har tre tonåringar i åldrarna 15, 17 och 19. En av dem är ofta på scoutläger, gärna på öar i skärgården, och en av dem är starkt politiskt aktiv. Och jag har vänner i Norge. Det var alltså inte svårt för mig att känna djup sympati och medkänsla med de föräldrar som just fått veta att deras tonåring på politiskt läger just blivit ihjälskjuten. Det finns sannerligen inget värre öde för en människa att förlora sitt barn, ett barn som är i blomningen av sin ungdom, ett öde som jag inte skulle önska min värsta fiende.

Det står nu klart att nära 100 människor har dödats, av en enda människa som först sprängt en enorm bomb i regeringskvarteren i Oslo (som avledningsmanöver!), och sedan tagit sig ut till ett politiskt ungdomsläger för att systematiskt avrätta över 80 försvarslösa ungdomar, som en delåtgärd i en ambition att skriva om den norska politiska kartan.

Breivik hade stora planer, och verkar enligt sitt manifest ha velat dräpa så många som 4848 människor, men närmare 100 på en dag är rätt så effektivt även det. Det verkar dessutom som att en hög andel av ungdomarna på detta politiska läger har invandrarbakgrund, vilket då skulle göra just dem särskilt intressanta för en främlingsfientlig, hatisk mördare.

Utan tvekan var denna dödsodyssé välplanerad in i minsta detalj, från inköp av konstgödsel till valet av ammunition. Det var inte ett hugskott, inte ett plötsligt illdåd av en förtvivlad galenpanna. Detta var noga förberett och minutiöst utfört, och det finns goda skäl att anta att det finns en organisation bakom, på ett eller annat sätt.

Det går inte att läsa om denna händelse utan att undra vad som rör sig i en sådan människas huvud. Hur tänkte han? Vad kände han? Hur kan en människa vara så iskall att han metodiskt avrättar försvarslösa ungdomar, en efter en? Det är för de flesta av oss fullkomligt obegripligt, och det ska man väl vara glad för – men vi måste ändå försöka förstå, om inte annat för att förhindra liknande händelser i framtiden. Det faktum att han lyckades så ”bra” kan ge inspiration till copycats, andra som vill göra likadant. Det är en risk man inte får blunda för.

Vad man måste vara tacksam för i detta läge, cyniskt kanske, men ändå – det är att det inte var ett muslimskt terrordåd, utan en lokal nationalist med rasistiska politiska motiv. Det är till att börja med mer rättvisande, eftersom de terrordåd som begås i Europa till en förkrossande majoritet utförs av just nationalistiska organisationer, av typen IRA och ETA. De muslimska terrordåden representerar mindre än en halv procent av alla som begås i Europa, och det är förstås en statistik som muslimhatarna inte gillar.

Och – nu kan Sverigedemokraterna inte säga ”äntligen!”, som SD:s pressekreterare gjorde efter bombdådet i Stockholm för en tid sedan, och det är väl en god sak, om nu något gott över huvud taget kan komma ur detta. Det kommer förhoppningsvis att bli lite svårare för Sverigedemokrater och andra att beteckna sig som nationalister, och att torgföra nationalistiska värderingar.

Givetvis kan man relativisera ideologierna, och ifrågasätta om det verkligen är rätt att skylla ett sådant fruktansvärt dåd på en politisk eller religiös ideologi, och det instämmer jag delvis i, eftersom en ideologi i sig aldrig kan göra vare sig till eller från. En ideologi är aldrig ensam orsak till våld. Våldet kommer från frustrerade och hatiska individer, som dock kan söka sig till hatiska ideologier för att rättfärdiga sitt hat. Hatet försvinner inte för att man förbjuder en ideologi. Men vilken ideologi en människa väljer att engagera sig i kan berätta väldigt mycket om den individens mål och motiv. Och en ideologi som engagerar kollektiv av människor kan förstås driva människor över gränser de aldrig skulle komma i närheten av utanför den sociala kontexten. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och det krävs en by för att uppfostra en självmordsbombare.

Det finns alltså goda anledningar att analysera ideologier. Det kan ju hända att man finner att det finns människoförakt och hat inbyggt i en ideologi, och att man kan hitta tydliga uttryck för våldsförhärligande – som t.ex. i nationalism, som alltid har varit mer eller mindre krigsromantisk och rasistisk till sin innersta kärna. Och man måste samtidigt ständigt komma ihåg att det är individer som fattar egna beslut om att utföra destruktiva handlingar, inte ideologin bakom. Vi har alltid ett val.

Det är skillnader på ideologier och ideologier. Mig veterligen har det aldrig i världshistorien hänt att t.ex. liberaler har systematiskt dödat människor med liberalism som motiv. Om man nu inte räknar frihetskrig gentemot en förtryckande övermakt, men det är trots allt en helt annan sak. Däremot har det hänt mycket ofta, och händer alltjämt, att nationalister har dödat med nationalism som motiv. Eller för den delen allehanda politiska och religiösa fanatiker av olika slag. Det är som regel fanatismen som är problemet, snarare än ideologin. Men vissa ideologier inbjuder desto mer till fanatism än andra.

Men det går som sagt inte att hitta den ursprungliga orsaken till det här vansinnesdådet i politiska åsikter, vapeninnehav, våldsamma dataspel eller andra yttre faktorer, Ytterst sett är allt sådant symptom, inte orsaker. Här har vi en man som går och bär på helvetet på jorden – inom sig – och så en dag släpper han ut det, i form av bomber mot regeringsbyggnader och metodisk slakt av försvarslösa ungdomar. Vad vi måste fråga oss är hur denna människa kunde samla på sig så mycket personligt helvete, utan att någon har märkt eller gjort något. Var börjar en sådan händelse?

”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”
Stine Renate Håheim, norsk parlamentsledamot

Det går inte heller att förhindra den här sortens händelser genom att förbjuda vapeninnehav eller nationalistiska åsikter, kontrollera inköp av konstgödsel och andra eventuella ingredienser till allt möjligt som kan leda till våldsdåd. Det går inte att förhindra denna typ av dåd med ett utökat kontrollsamhälle. En mer repressiv stat skulle snarare kunna ÖKA risken för terrordåd, från individer som känner sig förtryckta och alienerade av samhället. Vi måste försöka se hur vi kan inkludera andra människor i våra liv, snarare än exkludera dem. Vi måste lära oss mer om människor och deras behov, hur vi kan nå stukade och hatiska människor och bidra till en uppmjukning och kanske t.o.m. en strimma hopp och kärlek i deras liv.

Är man våldsbenägen i sin grund så kommer man att rättfärdiga denna inställning genom att söka sig till våldsförhärligande ideologier, och dessa ideologier kommer naturligtvis också att uppmuntra personen i fråga att utveckla dessa våldsamma drag alltmer. Så ideologierna har betydelse, det är klart. Men ytterst sett handlar det alltid om individens världsbild och personliga ambitioner.

Vi kan inte heller avfärda den här Breivik som en galenpanna, ett psykfall. Det hade man säkerligen kunnat göra med Hitler, Lenin eller för den delen Charles de Gaulle, eller general Patton också. Många av världens mest effektiva och mäktiga ledare har sannolikt haft både en och tre bokstavskombinationer i sin psykologiska profil. Sociopater med stark drivkraft kan åstadkomma kraftfulla förändringar i hela samhällen. Huruvida folk är psykfall eller ej är på många sätt irrelevant. Det som har relevans är i vilken grad de faktiskt påverkar helheten, och får andra med sig på tåget.

”Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen.”
- Jenny Lindahl Persson

Den kanadensiske läkaren Gabor Maté har tillsammans med psykologen Gordon Neufeld skrivit en bok om barn och anknytningsteori, och han har även under många år arbetat med drogberoende och utslagna människor – och i samtliga fall har han kunnat dra slutsatsen att det handlar om trasiga familjer. Människor som blivit utsatta för svåra övergrepp under barndomen, i form av våld, hårda ord, undernäring och avsaknad av trygghet, blir ofta själva djupt skadade människor som fortsätter att sprida smärta omkring sig.

Hur en människa blir som vuxen är starkt kopplat till hur människan blivit präglad under sin uppväxt. Och det handlar verkligen inte bara om vilken relation man har haft till sina föräldrar – alla de människor ett barn har omkring sig under sin uppväxt har ett ansvar, i det att vi påverkar barnen med vad vi gör och vad vi säger, Och barn agerar på det sätt som de tror ger mest bekräftelse och kärlek från omgivningen, hur knasigt det beteendet än kan verka för en utomstående.

Det är extremt viktigt för en människas välbefinnande, hennes psykiska och fysiska hälsa, hur hon blev behandlad som barn. Vi måste alla ta mer ansvar för varandra, se varandra, bekräfta varandra, lära oss hur man agerar kärleksfullt och ansvarsfullt, våga möta varandra med öppet hjärta, kanske framför allt dem vi tror minst förtjänar det – för det är verkligen de som mest behöver det.

Helvetet på jorden börjar inom oss, inom varje enskild människa som upplever kval och inre strider. Helvetet på jorden bär vi med oss, och i värsta fall svämmar detta helvete över sina bräddar och sprider sig till omgivningen – som i fallet med Anders Behring Breivik. Men vi bär också på paradiset. Vi kan till viss del välja, men ibland måste vi ha hjälp från andra, de som redan har hittat paradiset. Det vi fokuserar på växer. Frågan är – hade någon kunnat visa Anders Behring Breivik vägen ut ur helvetet på jorden?

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

- Hjalmar Söderberg

Mina tankar och djupaste sympatier går nu framför allt till alla de föräldrar som har förlorat sina älskade barn på en ö, deras hopp och framtid som plötsligt avslutades i ett ohyggligt våldsdåd av en beslutsam och tungt beväpnad psykopat. Det är omöjligt att förbereda sig på en sådan chock, och jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att behöva uppleva något liknande – denna fruktansvärda skräck, denna djupa smärta, denna oändliga sorg. Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt i livet än att bevittna sina egna barns död. Ingen förtjänar det.

Det enda vi kan hoppas på är att detta vidriga våldsdåd på något sätt kan leda till något positivt, någon ny insikt, någon samhällelig utveckling i en konstruktiv riktning. Det vore utsökt konstruktivt att nu skärskåda de mer nationalistiska strömningarna i politiken, och faktiskt analysera på djupet de hatiska och protektionistiska tendenser som präglar vissa partier och politiska ideal.

Om detta nationalistiska terrordåd leder till en ökad öppenhet, förståelse, empati och kärlek människor emellan, och en kraftigt försvagad nationaliströrelse, så har alla dessa människor i Oslo och på Utøya kanske inte dött förgäves. Låt oss hoppas att det blir så.

Källor:
Aftenposten om motiven bakom dådet, New York Times (kartor), Mail Online, Prableen Kaur (ögonvittnesbeskrivning av händelserna på Utøya), en bloggpost av Camilla, som tidigare var medlem i SD och Facebookvän med Breivik, Anders Behring Breiviks kommentarer hos Document.no, Statsminister Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke, Piratpartiets Rick Falkvinge resonerar intelligent kring det omöjliga i att ha ett samhälleligt säkerhetssystem som förhindrar våldsdåd av denna sort, Henrik Alexandersson reflekterar också klokt, SD:s Kent Ekeroth gör bort sig (inte så oväntat), Beelzebjörn reflekterar, Röda Berget likaså, Al Jazeera konstaterar att man än en gång skyller på muslimer innan man vet något, 之乎者也 reflekterar här, här och här, Charlie Brooker skriver i The Guardian om ”experterna” och deras gissningar, och Henrik Alexandersson skriver vackert om Norge