Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
- Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Den omdömeslöse svensken

Vad är det för fel på oss svenskar egentligen? Har vi en gen som andra européer saknar, eller tvärtom? Är vi generellt sämre utrustade än andra europeeér beträffande omdöme, karaktärsstyrka, självdisciplin, överlevnadsinstinkt och förmåga att välja rätt här i livet? Behöver vi en ständig (store)Bror Duktig som håller oss i handen, tar oss i örat och förmanar oss, så att vi inte tappar koncepterna totalt och ödelägger våra liv?

Eller har vi helt enkelt blivit beroende av Bror Duktig, osjälvständiga och lydiga småpojkar och småflickor som nervöst ser oss om efter Pappa Statens förmanande blickar, med den ständigt närvarande frågan ringande i huvudet – ”men får man göra så…?”

Jag har länge förundrats över det faktum att man i hela Europa kan gå in i vilken matvarubutik som helst för att köpa en flaska vin eller sprit, utan några som helst problem. Jag kan få besök en kväll, inse att jag nog vill ha lite rödvin i min lasagne, och kanske lite att dricka till maten, och därför gå ner till ICA eller Konsum och köpa en. Men nä, inte i Sverige. För vi klarar inte av sådant. Eller gör vi det?

Det sägs ibland att vi svenskar har ett problematiskt alkoholbeteende, att vi gärna super hårt – som om det vore ett oåterkalleligt och universellt faktum. Intresseorganisationer som IOGT-NTO ljuger friskt i sin antidrog-propaganda, och påstår t.ex. att den totala mängden alkohol som förbrukas med automatik innebär en viss procent missbruk, våld och elände. Men de har fel, och det borde de veta om.

Den totala alkoholkonsumtionen har ökat med ca 30 %& de senaste åren, vilket då enligt IOGT-NTO skulle betyda 30 % mer missbruk, mer alkoholism, mer våld och andra alkoholrelaterade brott. Men saken är att det inte stämmer. För samtidigt som alkoholkonsumtionen har ökat, har den problematiska konsumtionen minskat, liksom även alkoholrelaterad brottslighet, som t.ex. våld. Vi svenskar har alltså INTE dragits ned i en underström av våld och fylla. Vi har snarare förändrat våra dryckesvanor till en mer kontinental modell, där det inte alls ses som önskvärt att bli kanonfull.

Med detta i ögonvrån syns det som extremt absurt att förhala den omdiskuterade gårdsförsäljningen av alkoholhaltiga drycker. Ingen kan väl på fullt allvar tro att gårdsförsäljning skulle leda till mer alkoholism och våld? Men nu är det ju inte det som är frågan egentligen. Varför politikerna är så rädda för gårdsförsäljningen är för att det sätter en rejäl kil i alkoholmonopolet. Politikerna vill inte förlora denna guldgruva, denna härliga inkomstkälla, och därför använder man paternalistiska nonsensargument och diverse skitsnack för att försvara sina inkomster.

Jag anser att detta är hyckleri och översitteri. Vuxna människor måste tillåtas göra vuxna beslut. Annars blir det faktiskt svårt att någonsin bli vuxen, om vi inte behandlas som vuxna. Det finns idag inga vettiga argument mot att staten släpper monopolet, säljer ut Systembolaget och låter konkurrens råda. Staten kan gärna lägga en del av de skattepengar de får in genom alkoholförsäljning på information och vård, men staten ska inte äga vinstdrivande företag.

De mest korkade argumenten för att behålla det statliga alkoholmonopolet, som dock ofta dyker upp, är att Systembolaget är så bra på att leverera viner av hög kvalitet, att de har utbildad personal som kan ge bra tips, och att folk ute på landet skulle få ett sämre utbud. Detta är naturligtvis inget annat än kvalicficerat skitsnack. På en avreglerad marknad, med privata vinbutiker och vinhyllor i den lokala vinbutiken, kommer sortimentet att öka rejält. Det kommer att finnas specialbutiker med bara whisky, eller bara franska viner, och god service med utbildad personal kommer naturligtvis vara ett argument för att handla i en viss butik.

Repressiva lagar och skyhöga priser har inte alltid de effekter man skulle hoppas. I Tyskland kan jag gå in på en matvarubutik och köpa en flaska Jägermeister för under hundralappen. Samma flaska kostar på vinmonopolet i Norge närmare 600 svenska kronor. Ändå – var ser jag flest lodisar, pundare, hemlösa, tiggare och fyllon på gatorna? I Oslo. Inte i Berlin.

Det är dags att låta vuxna människor få vara vuxna människor. Det håller inte att tjata om att svenskarna kommer att supa ihjäl sig. Motboken avskaffades 1955, och sedan dess har folk faktiskt kunnat köpa hur mycket sprit de vill, utan restriktioner. Ändå har vi inte gått under. Kanske vi skulle klara en vinhylla på ICA? I övriga Europa går det uppenbarligen alldeles utmärkt.

Gören mot andra…

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I <3 Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Pub Liberal 13 april – Plattskatt & medborgarlön – funkar det?

Klicka på bilden för en högupplöst version

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Gamla Bysis, Södermalm, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Onsdag den 13 april har vi vår tredje pubkväll, och vi diskuterar denna kväll två intressanta ekonomiska ämnen – plattskatt och medborgarlön – något som vi liberaldemokrater lanserar som PSML, för att erbjuda en oslagbar kombination av initiativvänlig ekonomi med rättvisa, socialt ansvar och ekonomisk grundtrygghet. Är det möjligt? Går detta att omsätta i praktiken, eller blir det bara Ebberöds Bank av det? Kom och lyssna, ställ frågor och lär dig mer!

Vi har bjudit in en stark panel med stora kunskaper om ekonomi och skatter.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Andreas Bergh, Välfärdsforskare, Lund
Arvid Malm, chefsekonom på Skattebetalarna
Nima Sanandaji, VD, Captus
Simon Birnbaum, PhD Stockholm
Jan Rejdnell, Liberaldemokraterna
Moderator:
Carl Johan Rehbinder

Vi börjar 19:00, och vi håller till på på Gamla Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm.
http://www.bysis.nu/

Besök Facebookeventet för denna Pub.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook