SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Kul kommentar till radikalfeminism och kvinnlig sexualitet…

Med andra ord – det finns fler sorters feminism än Gudrun Schymans könsmaktordningskollektivism, och även en jämställd och stark kvinna kan ha ett väldigt komplext och varierat sexliv, och till och med att hon kan vilja bli knullad hårt, och smiskad till lydnad. Faktiskt. Ha kul och gör det du gillar. Skit i vad som är PK och ”rätt”. Välj det du själv blir lyckligast av. Det är nog det bästa för alla.

Zelda seriestripp tecknad av Lina Neidestam

Alla dessa olika kön…

Det finns en allmän uppfattning om att manlighet och kvinnlighet är enkla saker att fastställa, två poler, två sorter, två kön. Män och kvinnor. Punkt. Och detta omgärdas gärna med kvasivetenskapliga omdömen om vad som är ”naturligt”, genetiskt betingat, biologiskt förklarbart – eller för den delen med hjälp av lite s.k. genusvetenskap. Eller varför inte lite religion?

Denna extremt svartvita världsbild har dock luckrats upp lite, lite, och allt fler accepterar (motvilligt) att det finns variationer. Det finns t.ex. homosexuella och heterosexuella. Och det finns bisexuella, något som faktiskt många homosexuella har haft svårt att acceptera – ”nu får du väl fan ta och bestämma dig – är du homo eller hetero?” – och så jävla mycket längre än så har de flesta inte kommit. Nånstans måste man ju ändå dra gränsen. Eller?

Men människan är inte binär. Det finns inte bara svart och vitt. Det är en hel skala. Och när man inser att skalan inte bara är en gråskala, från svart till vitt, utan hela färgpaletten, då inser man komplexiteten i det vi kallar kön, genus, könsroller och preferenser. Och för att komplicera det hela än mer, så skiftar detta på olika nivåer av livet. Och det skiftar även vid olika tidpunkter i livet, beroende på vad man identifierar sig med, känner och vill.

För att förtydliga de olika nivåerna, så kan man dela upp det i fem kategorier. Det är förstås inte vattentäta skott mellan dessa nivåer. De flyter in i och påverkar varandra, och min kategoriindelning kan förstås också revideras; den är högst godtycklig, utifrån mina egna reflektioner. Alla dessa nivåer har också flytande skalor (även biologiskt kön, som förutom den fysiska utrustningen även inbegriper testosteron- och östrogenbalans i kroppen), och vissa kan också variera beroende på dagsform eller ändrade yttre omständigheter.

1. Biologiskt kön
2. Självupplevd genusidentitet
3. Projicerad genusidentitet (hur omvärlden uppfattar dig)
4. Roller (hur du väljer att agera utåt)
5. Sexuell preferens

Föreställ dig att du sätter in dig själv på en skala från det manligaste manliga till det kvinnligaste kvinnliga. Var ställer du dig? Tänk dig att denna skala är en linje i ett rum, och i detta rum befinner sig låt oss säga ett trettiotal andra individer av varierande kön/genus. Du kanske har en kropp och en yttre utstrålning som ser väldigt maskulin ut i omgivningens ögon, men du själv känner dig kanske inte alls så maskulin, utan kanske snarare mer neutral, i balans. Så du ställer dig på den manliga sidan, men ganska nära mitten.

Men de andra männen envisas med att klämma sig in mellan dig och mitten, och plötsligt befinner du dig längst ut på den maskulina skalan, trots att du inte själv hade placerat dig där (detta är ett självupplevt scenario på en tantrakurs jag var deltagare på för en tid sedan – helt fascinerande).

Alternativt ställer du dig längst ut mot kanten av ”manskalan”, för du känner dig jävligt maskulin, men så kommer det ett antal testosteronbiffar och pressar in dig mot mitten. Vad var det som hände? Varför hamnade du inte där du kände att du hörde hemma? Varför vill de andra placera dig på en del av skalan som du själv inte kan identifiera dig med? Vad är egentligen manligt, vad är egentligen kvinnligt, och vilka yttre och inre kvaliteter avgör detta?

Sanningen är att genus är en högst relativ och komplex företeelse, och kan variera väldigt mycket på olika nivåer hos varje enskild individ, från fysiskt kön via genusuppfattning till sexuella preferenser. Till att börja med har du en fysisk utrustning, en kropp som kan vara utrustad med manligt könsorgan, alternativt kvinnligt könsorgan. Eller någonstans mittemellan (förekommer också). Därtill kan det variera rätt så rejält beroende på om du är testosterondominant eller östrogendominant, eller kanske t.o.m. har en balans mellan dessa. Och det finns stora skillnader som inte nödvändigtvis har att göra med om man har ett utåtriktat könsorgan, alternativt ett inåtvänt.

Sen kommer vi till självupplevelsen, som är av mer mental/emotionell natur. Detta kan dock också ha biologiska orsaker. Att somliga är transsexuella, alltså upplever sig vara i fel kropp, påstås av vissa forskare att det har sin orsak i att reptilhjärnan utvecklas olika hos pojkar och flickor, men att man därför på grund av allehanda olika skäl kan ha en kvinnohjärna i en manskropp – och vice versa. Då kommer man att känna sig främmande för sin egen kropp, eftersom den inte stämmer med ens självupplevelse. Man kan också vara transsexuell utan att nödvändigtvis vilja korrigera det biologiska könet. Det är inte lika viktigt för alla transsexuella hur kroppen ser ut, så länge de får bli accepterade som det genus de identifierar sig med. Det är alltså inte samma sak, vilket kan vara viktigt att komma ihåg som en aspekt av genusideniteten.

Transsexuella har alltid funnits. Här i Norden betraktades sejdkarlarna som väldigt konstiga och genusöverskridande, och i Storbritannien har man hittat gamla vikingagravar fulla med ”kvinnoattribut” (klänningar, nålhus, smycken etc.) respektive ”mansattribut” (häst, sköld, svärd, spjut, etc.), och följaktligen drog arkeologerna slutsatsen att det var just kvinno- och mansgravar. Men med modern DNA-teknik har man sett att den som var begravd i ”mansgraven” var kvinna, och vice versa – i alla fall beträffande biologiskt kön. Idag hade de alla kanske fått en operation betald av Landstinget. Och i Indien har vi de s.k. hijiras – kvinnor födda i manskropp, som i praktiken utgör en egen social grupp. Så det är ingen modern företeelse.

Mytologins värld har även den en hel del spännande att bjuda på. Vår egen nordiska gudaskara har många sköna berättelser som rör sig kring ämnet – Loke är queerguden par preference, och älskar att förvandla sig till alla möjliga varelser, med varierande genus. Odins häst Sleipner, den åttafotade, kom till av att Loke förvandlade sig till ett sto och lät sig betäckas av en ovanligt stark häst, ägd av en murbyggande jätte. I Trymskvädet lyckas Loke lura Tor, machoguden framför alla, in i en situation där han tvingas klä sig i kvinnokläder och t.o.m. gifta sig med jätten Trym, för att få tillbaka sin hammare, under förespegling att Tor i själva verket är Freja. I den indiska mytologin hittar vi också flera liknande exempel. Genusöverskridelser är alltså ett tämligen internationellt och tidlöst fenomen.

En dimension är hur vi uppfattas av vår omgivning. Där har förstås den fysiska utrustningen betydelse. Ser jag väldigt kvinnlig ut, alternativt har väldigt manliga attribut, så kommer jag generellt sett att betraktas så av omgivningen, alldeles oavsett vilken självupplevelse jag har. Jag kanske känner mig som en riktig mjukis, älskar kuddar och rosa, heminredning, kläder, konståkning och matlagning – jag kanske t.o.m. gillar smink. Men min kropp ser ut som den generiske macho-mannens. Då kommer jag sannolikt att uppfattas som väldigt manlig, oavsett hur jag känner mig. Såvida jag inte talar med en väldigt ljus röst, och gungar på höfterna när jag går. Det kommer att uppfattas som komiskt och motsägelsefullt, förstås, och många kommer att utgå från att jag är homosexuell – trots att de sexuella preferenserna faktiskt inte har ett smack med genusidentifikation att göra.

Men det finns en sida till av detta, och det är de roller vi spelar. Människans främsta överlevnadsfunktion är att anpassa sig. ”Survival of the fittest” betyder inte ”de starkaste överlever” – det betyder att de som är bäst på att anpassa sig till rådande omständigheter är de som överlever. Alltså väljer vi de roller som passar bäst i olika sammanhang, det som ger oss bästa förutsättningarna för överlevnad. I detta ingår status i gruppen samt bekräftelse från din närmaste omgivning. En homosexuell man som bor i New York och arbetar som kostymdesigner på en teater på Broadway kan t.o.m. ha nytta av att bete sig som en fullt utblommad fjolla, med alla manér som det innebär, medan samme man i en starkt homofob miljö högst sannolikt kommer att anpassa sitt yttre framträdande till att likna andra maskulina män.

Det är också enklast att spela den roll som man har bäst förutsättningar för rent fysiskt, eftersom det är det intryck de flesta får. Ser man ut som en liten mjukis är det förstås mycket lättare att välja rollen av att vara en sådan, och ser man ut som en bufflig björnman med stora muskler och hårig kropp är det förstås enklast rent socialt att leva upp till denna föväntan. Det betyder dock inte att det är ens innersta identitet. Är det alltför stor skillnad på omgivningens förväntningar utifrån individens yttre företräden och dennes inre identifikation kan detta förstås leda till emotionella komplikationer.

Utanför alla dessa aspekter finns också de sexuella/emotionella preferenserna. Vi kan vara heterofila, homofila, bifila, ambifila, omnifila, eller ett tjog andra preferenser, allraminst. Men detta har alltså inte ett dugg med könsidentiteten att göra. På så sätt blir det alltså alldeles logiskt att en människa född i manskropp (en ”man”) kan identifiera sig som kvinna – men inte en heterosexuell kvinna, utan en lesbisk kvinna. Det kan låta hemskt tillkrånglat, men det är det inte. Det vore mer tillkrånglat att försöka pressa in denna person i en mall som inte passar personen.

Vi måste helt enkelt erkänna att vi människor är mycket mer komplexa än vi kanske tror. Vi är inte binära. Vi är inte bara män eller kvinnor. Vi är inte bara maskulina eller feminina. Vi är inte bara hetero eller bara homo. Vi är oändligt mycket mer än så. Den dagen vi har accepterat dessa steglösa skalor och skillnader fullt ut, och erkänt alla människors rätt att utforska sin egen identitet, att komma till uttryck för sin specifika kombination – utan dömanden och hierarkisk klassificering – den dagen har vi kommit betydligt närmare ett jämlikt samhälle, där alla får samma möjligheter att förverkliga sig själva och sina drömmar.

Mer om genus, HBT och transsexualism:
RFSL, International Gay and Lesbian Association (ILGA), Kate Bornstein (författare till boken Gender Outlaw), Lukas Romson (vill du veta mer så har Lukas en helt fantastisk länksida), Hanna Söderström

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing

YONI – en härlig kurs för kvinnor!

Första helgen i september finns det möjlighet för dig, nyfikna kvinna, att få uppleva något utvecklande och lärorikt, att tillägna dig kraftfulla redskap för personlig utveckling och sexuell självbestämmanderätt.

YONI är en kurs för dig som vill hela din sexualitet, och omfamna även sexualiteten i din personliga och själsliga utveckling. Du får ett unikt tillfälle att befria dig från gammalt skräp som håller dig tillbaka, och utforska bortglömda och bortträngda sidor av dig själv. Det blir dessutom väldigt roligt!

”En kvinna som är nära sin egen sexualitet, och kan ge sig själv njutning – är en stark och självständig kvinna som vet att ta för sig av livet”

Det blir både samtal, teori och övningar kring ämnet kvinnlig sexualitet. Du får tillfälle att bejaka din kvinnliga kraft genom inre resor, tantriska andningsövningar, kommunikationsövningar, massage, ceremonier och samtal. Vi kommer att leka för att helas och stärkas, mötas och medvetandegöra oss själva i våra egna processer. Du kommer också att få tillfälle att tillverka en egen gipsfitta, samt få ett ”fittografi”.

Du kommer att få kontakt med din sexuella energi och kön inifrån och lära dig metoder att fylla på energi. Du kommer att få lära dig vilka attityder som hämmar respektive bejakar din egen njutning, hur du skapar en kärleksfull och sexpositiv attityd, hur skam och skuld kring kön och sex försvinner när du bejakar dig själv medvetet.

YONI hålles i Stockholm, i en kurslokal på Kungsholmen.
Kurstid är fredag den 3 – söndag den 5 september
Fredag kväll 19.00-22.00, lördag 10.00-18.00, söndag 10.00-16.00
Din investering i dig själv kostar endast 2.900:-
Alla kvinnor är välkomna – alla sexuella orienteringar, alla åldrar, alla varianter. Inga krav på förkunskaper.

Välkommen att anmäla dig – det finns fortfarande platser kvar!

För anmälan till YONI, kontakta Jennie:
e-post jennie@cirkuseros.nu
telefon 070-285 10 91

Läs mer om YONI på YONI-bloggen!
Läs mer om YONI på Cirkus Eros!
Läs mer om våra övriga kurser!

Erotisk arkeologi

Det har företagits utgrävningar vid Motala Ström. Och så fann man ett objekt som kunde tolkas som en sexleksak – från stenåldern. Bilderna visar ett föremål som onekligen starkt påminner om en penis, och den logiska slutsatsen i detta fall är att det antingen är ett religiöst kultföremål, alternativt ett sexhjälpmedel (om det nu inte är något helt annat…).

Det är förstås oerhört viktigt att komma ihåg att man naturligtvis inte hade samma syn på sexualiteten under bronsåldern som vi har idag, och med mycket stor sannolikhet hade man en extremt mycket öppnare och mer liberal inställning till mänsklig sexualitet än vi har idag. Etablerade forskare på området sexualhistoria brukar dela in kulturer i fyra olika nivåer – de sexuellt uppmuntrande, de sexuellt tillåtande, de sexuellt restriktiva och de sexuellt repressiva. Gissa vilken kategori vårt ”moderna” samhälle hör till?

I den ena sidan av skalan har vi de samhällen som aktivt uppmuntrar till sex, som något högst önskvärt och bra, och som verkligen inte behöver gömmas undan. Historiskt sett har detta funnits på många ställen, som i Sumerien, Egypten, i delar av det förkristna Norden, samt i senare tid Hawaii och andra söderhavskulturer. I vår tid finns det förmodligen bara kvar någon enstaka indianstam i Amazonas som fortfarande upprätthåller en sådan tillåtande kultur. Mer komplexa samhällen som det gamla Rom platsade mer i kategorin tillåtande. Det uppmuntrades inte lika aktivt, men sågs som en lika självklar sak som att äta, dricka, sova, och erotiska motiv kunde betraktas som lika självklara i konsten, i heminredning och i offentligheten som vilka andra motiv som helst.

De restriktiva kulturerna präglas av just restriktioner. Sex är liksom O.K., men bara under vissa specifika sammanhang, och på vissa sätt. Och så har vi de repressiva kulturerna, i vilka sex ses som något dåligt, farligt, syndigt och ont under alla omständigheter. Vår västerländska, kristna kultur hör till den sista kategorin. Ibland, när västerlänningar periodvis eller lokalt är väldigt ”lössläppta”, händer det att man blir lite mer restriktiv snarare än repressiv, och därmed lite mer tillåtande, låt vara med tydliga gränser (fransk adel på 1600-talet, Aleister Crowleys Sex Magick-grupp, nutida swingersklubbar). Men som defaultläge är den kristna västerländska kulturen skarpt repressiv.

Allra värst var denna repressiva kultur i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter det mer lössläppta 1970-talet är vi nu, i början av 2000-talet, inne i en nyviktoriansk backlash. Pendeln har slagit åt andra hållet, efter 1970-talets experimentlusta, öppenhet och leklynne. Intressant nog har våldtäktsfrekvensen aldrig varit så låg i Sverige som 1975, men nu har frekvensen av våldtäkter och andra sexuella övergrepp ökat till extrema nivåer. Statistiskt sett går det att se ett tydligt samband mellan sexualpositivism och låga frekvenser av våld och övergrepp överlag, medan sexualnegativa samhällen genererar mer våld och övergrepp av alla slag.

I en sexualrepressiv kultur betraktas sex först och främst som något ont, något farligt, riskfyllt och äckligt, något som bör döljas för omvärlden eftersom det är skamligt och motbjudande. Och framför allt måste man skydda barnen. Utgångspunkten är att barn självklart tar skada av att få kunskap om sex, genom att t.ex. läsa om det, se det på bild, eller värst av allt – se människor ha sex i verkligheten. Detta betraktas allmänt som särskilt skadligt – redan att se andra människor nakna verkar farligt, men sex är som sagt jättefarligt! Detta synsätt är karakteristiskt för repressiva kulturer. Och naturligtvis kan man inte acceptera att barn också är sexuella varelser.

En sak jag reagerade på när jag såg bilderna av den nyfunna stenåldersfallosen, och läste artiklarna om den, är att det här föremålet verkar väldigt litet för att vara en dildo, eller för den delen en G-punktsstav.
Om dess fulla längd är ca 12 cm, så kan det bli svårt att använda den på ett praktiskt sätt. När jag jämför den med moderna G-punktsstavar är de som regel minst 20 cm. Det krävs alltså rent tekniskt lite längd för att få plats med en hand också.

Men så slog det mig att bronsålderssamhället faktiskt kunde ha haft just en uppmuntrande sexualkultur. Den genomsnittliga coitarchen (första samlaget) rent historiskt sett, för flickor, har som regel varit vid ca 10 års ålder (för pojkar vid ca 11). Det betyder att debuten i många samhällen har skett tidigare än så. Det kan alltså vara så fint ordnat att att detta är en liten övningspenis för en liten flicka, kanske i 7-8-årsåldern. Ett litet träningsredskap för ett barn att utforska sig själv med rent sexuellt, alltså. Så enkelt kan det vara.

Jag tänkte först att om jag skriver detta offentligt (extremt icke-PK – men historiskt korrekt), så får väl folk hjärtflimmer och livmoderframfall, och så blir jag beskylld för allehanda obehagligheter (eftersom vi ju lever i en extremt sexualneurotisk, repressiv kultur) – men sånt har ju inte hindrat mig förr, så det får gå ändå. Jag propagerar inte för något, varken för eller emot, utan kommer bara med en kvalificerad gissning utifrån mitt sexualhistoriska intresse. Jag bygger alltså mitt antagande på fakta. Men det är förstås bara ett antagande.

De som är mer kunniga än jag kan säkert komma fram till vad detta föremål faktiskt är. Det är dock min erfarenhet att även de mest lärda historiker och arkeologer kan vara starkt influerade av den världsbild som är vår tids syn, och att man därför kan missa det mest uppenbara. Detsamma har t.ex. skett med vikingatida ”kvinnogravar” och ”mansgravar”, där man utifrån fördomar om genus bara har tagit hänsyn till föremålen i graven, och därmed ibland bestämt fel kön på den begravda. Och det sexualhistoriska perspektivet är tyvärr gravt underrepresenterat i vår tids historieskrivning – något som man emellertid inte borde bli förvånad av, med tanke på att vi hör till en av världshistoriens mest sexualrepressiva kulturer…

Andra som skriver i ämnet:
SvD, Motala & Vadstena Tidning, Zac

Mandom, Mod & Morske Män, samt YONI – manskurs och kvinnokurs – nu i helgen!

Redan kommande helg finns det möjlighet för dig att få uppleva något utvecklande och lärorikt, och tillägna dig kraftfulla redskap för personlig utveckling och sexuell självbestämmanderätt. Du får ett unikt tillfälle att befria dig från gammalt skräp som håller dig tillbaka, och utforska bortglömda och bortträngda sidor av dig själv. Det blir dessutom väldigt roligt!

Calle & Jennie Rehbinder är omtalade och omskrivna för sina fantastiska kurser för både par och singlar. Utöver dessa kurser finns alltså också separata kurser för män (med Calle som kursledare), och kurser för kvinnor (med Jennie som kursledare). Sammanlagt har Calle och Jennie hållit över 70 kurser på knappt sex år.

Mandom, Mod & Morske Män – för dig som är man!
Calle Rehbinder anordnar på söndagen den 21 februari sin mycket uppskattade dagkurs för män som vill lära sig mer om sin egen sexualitet, och hur vi män kan lära oss att fungera mycket bättre, både med oss själva och i relation med omgivningen.

På kursen Mandom, Mod & Morske Män får du lära dig:

• hur du som man fungerar sexuellt – rent fysiskt (anatomi, erogena zoner, njutningstekniker), men även hur vi män fungerar känslomässigt.
• hur du kan komma tillrätta med problem som för tidig utlösning, impotens, komplex, skam och annat könsrelaterat.
• vad som hindrar lusten, och hur du kan öka din lust.
• tantriska tekniker som gör att även du som man kan bli multiorgasmisk, och kan få starka, långa och omtumlande orgasmer, genom andning, fokus, anspänning/avslappning, samt hur du kan separera orgasm från ejakulation.
• hur du kan bli en bättre älskare, och ge både dig själv och din partner enormt mycket mer njutning!

Vi kommer även att tala om vad det innebär att vara man idag, i den tid vi lever i. Vad är manlighet? Vad är en man? Vad innebär det att vara man? Vilka manliga förebilder har vi? Hur vill vi vara? Hur kan vi leva vår fulla potential som män, och som människor? Hur vi kan stärkas i att vara det vi är – vad det nu än är?

Läs mer om Mandom, Mod & Morske Män!

Mandom, Mod & Morske Män hålles i Stockholm,
närmare bestämt i Bagarmossen.
Kurstid är söndag den 21 februari,
från 10.00 till ca 17.00 (+ en bonustimme för dig som vill mer).
Din investering i dig själv kostar denna gång endast 900:-
Alla slags män är välkomna – alla sexuella orienteringar, alla åldrar, alla varianter.
Det är förstås bra om du kan prata och förstå svenska språket. Annars finns det inga krav på förkunskaper.

För anmälan till Mandom, Mod & Morske Män, kontakta Calle:
e-post calle@irkuseros.nu
telefon 070-79 76 333

YONI – för dig som är kvinna!
Jennie Rehbinder anordnar under helgen 19-21 februari sin mycket uppskattade och livsbejakande kurshelg enbart för kvinnor. Denna kurs ger dig effektiva redskap för att du ska kunna erövra din kraft, och bli mer flödande i livet!

Det blir både samtal, teori och övningar kring ämnet kvinnlig sexualitet. Du får tillfälle att bejaka din kvinnliga kraft genom inre resor, tantriska andningsövningar, kommunikationsövningar, massage, ceremonier och samtal. Vi kommer att leka för att helas och stärkas, mötas och medvetandegöra oss själva i våra egna processer. Du kommer också att få tillfälle att tillverka en egen gipsfitta, samt få ett ”fittografi”.

Du kommer att få kontakt med din sexuella energi och kön inifrån och lära dig metoder att fylla på energi. Du kommer att få lära dig vilka attityder som hämmar respektive bejakar din egen njutning, hur du skapar en kärleksfull och sexpositiv attityd, hur skam och skuld kring kön och sex försvinner när du bejakar dig själv medvetet.

”En kvinna som är nära sin egen sexualitet, och kan ge sig själv njutning – är en stark och självständig kvinna som vet att ta för sig av livet”

Läs mer om YONI på Cirkus Eros!

Du kan även läsa mer på Jennies blogg med samma namn – YONI!

YONI hålles i Stockholm,
närmare bestämt i en kurslokal på Kungsholmen.
Kurstid är fredag den 19 – söndag den 21 februari
Fredag kväll 19.00-22.00, lördag 10.00-18.00, söndag 10.00-16.00
Din investering i dig själv kostar denna gång endast 2.900:-
Alla slags kvinnor är välkomna – alla sexuella orienteringar, alla åldrar, alla varianter.
Det är förstås bra om du kan prata och förstå svenska språket. Annars finns det inga krav på förkunskaper.

För anmälan till YONI, kontakta Jennie:
e-post jennie@cirkuseros.nu
telefon 070-285 10 91

Välkommen att anmäla dig – det finns fortfarande platser kvar på både manskursen och kvinnokursen!

Läs mer om våra övriga kurser!

Horornas seger över kommunens moralister

Det här är nog det roligaste jag har hört på mycket, mycket länge. Inför klimatmötet i Köpenhamn ville moralnuckorna i kommunen förhindra en ökning av de prostituerades kunder, och därför trycktes ett antal vykort upp, med propaganda mot att köpa sex. Med en grådaskig bild i svartvitt och texten ”Be sustainable: Don’t buy sex!”. Dessa kort lades ut i hotellrummen hos samtliga delegater till Miljömötet, som en påminnelse från kommunen, att delegaterna borde låta bli att köpa sex.

Prostitution är inte förbjudet i Danmark, så det är mycket förvånande, och därtill ytterligt upprörande, hur kommunen väljer att diskriminera en fullt legal, utvald yrkesgrupp. Men i moralens namn kan man uppenbarligen hitta på vilka vansinnigheter som helst – från massarresteringar av fredliga demonstranter till skattefinansierade propagandakampanjer mot en legal yrkeskår.

Köpenhamns horor blev förstås upprörda, så gemensamt slog de tillbaka på ett extremt intelligent sätt, som kommunen förstås aldrig kunde ha föreställt sig. På initiiativ från Sexarbetarnas intresseorganisation SIO, erbjöd Köpenhamns horor grats sex till klimatmötets delegater, mot att de lämnar ett sådant vykort i betalning, och visar upp ett ID som bevisar att de är delegater på miljömötet.

Hororna vände alltså antisexpropagandan till reklam för sig själva, framför allt för att sätta strålkastarljuset på den orättfärdiga diskriminering kommunen utövade mot de prostituerade. Intelligent som fan, och ett riktigt fett långfinger i synen på den moralistiska kommunstyrelsen.

Susanne Møller, SIO

Men med tanke på hur Köpenhamns kommun behandlar fredliga demonstranter vid COP15 – fängslar dem i timmar, misshandlar fotografer och journalister, så kanske man inte ska förvånas över hur de behandlar sina horor. All smuts ska bort – politiskt oliktänkande, horor och invandrare – ut med skiten bara. Så verkar de tänka, danskarna. Härligt och jovialiskt folk.

Danskarna är nog helt enkelt inte riktigt mogna att delta i internationella sammanhang.

”Something is rotten in the state of Denmark”
William Shakespeare, Hamlet

Mer om sexbråket i Köpenhamn:
Aftonbladet, Expressen TV, norska dagstidningen Dagbladet, Laura Augustins blogg

Mer om COP15:
Politiken.dk, Politiken.dk igen, Aftonbladet, Aftonbladet igen, Elin Grelsson, YouTube (film från en demonstration), Loke, RS Malmö

P.S. Det mest skrämmande med polisens fullständigt osannolikt överdrivna behandling av fredliga demonstranter är inte poliserna själva, utan det faktum att många ”vanliga människor”, och även etablerade politiker, går ut och försvarar eländet. Typ ”åker man dit och demonstrerar, så får man skylla sig själv”. Jaha. Så demokrati är onödigt? Ska fredliga demonstranter finna sig i att bli behandlade som förhärdade brottslingar? Jag tycker inte det. Det står illa till med demokratisynen hos nutidens politiker, som kan godkänna den här sortens galenskaper.

Exakt som jag befarat…

Jaha. Så börjas det igen. I Sundsvallstidningen Dagbladet meddelas att polisen har inlett en förundersökning mot tre kvinnor som har en massagesalong, eftersom de erbjuder ”taktil tantrisk massage”. Enligt artikeln, med den löpsedelslämpliga rubriken ”Massage tros vara prostitution”, säger kammaråklagare Jens Göransson att han beslutat att inleda en förundersökning, eftersom polisen misstänker att ”det egentligen handlar om prostitution”. Kvinnorna erbjuder nämligen även en slags erotisk massage där orgasm är en sidoeffekt. Och det kan ju inte vara tillåtet, eller hur?

Detta är den absurda effekten av sexköpslagen som jag tidigare har skrivit om i flera blogginlägg. Jag måste bara undra – på vilket sätt blir någon skadad av att ge eller få en orgasm i kombination med massage? Var går gränsen för prostitution? Orgasm? Vet lagstiftarna hur många slags orgasm det finns? Vet polisen att man kan få orgasm utan ejakulation, ejakulation utan orgasm, helkroppsorgasm, energiorgasm, orgasmisk stilla extas utan vare sig ejakulation eller könsorgasm? Vet män och kvinnor av ordning att man kan andas sig till en orgasm? Hur skulle åklagarmyndigheten bedöma en orgasm som har uppnåtts genom verbal coaching? Och varför skulle det vara skillnad på en manuellt framkallad orgasm, och en verbalt coachad dito?

Jag slog upp ordet orgasm i Nationalencyklopedin på nätet, och fick mig en kortfattad beskrivning som är förvisso till hälften korrekt, men som på en viktig punkt är fullkomligt felaktig. Så det kanske inte är så konstigt att lagstiftare och polis inte heller har en susning om vad en orgasm är, och kan vara.

”orga´sm, sexuell utlösning och urladdning, varvid den sexuella vällustkänslan kulminerar. Fysiologiskt kännetecknas orgasmfasen i det sexuella gensvaret av en reflexmässig serie rytmiska sammandragningar i bäckenbottenmuskulaturen samt uppdriven ökning av puls, blodtryck och andning. Hos mannen sammanfaller orgasmen med känslan att sädesuttömningen (ejakulationen) inte går att hejda, och sädesvätska stöts ut i små portioner.”
– Nationalencyklopedin

Alla som har minsta kunskap om tantra, tao eller bara ren biologi, vet att ejakulationen absolut går att hejda, med viljekraft, anspänning av PC-muskeln och andningsteknik. Det är inte ens särskilt svårt. För det första måste man veta att orgasm och ejakulation är två helt olika reflexer i kroppen. Orgasmen kan sätta igång ejakulationen, men du kan också ejakulera utan att få orgasm. Och du kan få en orgasm utan att ejakulera. Det är det första man måste komma till insikt om.

Sen är det som att lära sig cykla. Det handlar framför allt om tre funktioner i kroppen. Andning, PC-muskel och visualisering. Man ska andas fritt och flödande, omväxlingsvis spänna och slappna av i PC-muskulaturen (bäckenbotten), och så kan man hjälpa all den här sköna sexuella energin att sprida sig i hela kroppen genom att föreställa sig att den sprider sig – effektiv visualisering, kan man säga. Och det fungerar. Otroligt effektivt.

Att få en helkroppsmassage, på riktigt, kan också vara extremt helande och hälsosamt. Vi har ofta väldigt mycket spänningar och besvärande blockeringar i bäckenet, och det blir inte bättre av att få ”vanlig” massage, då man så gott som alltid undviker könen – vilket förstås kan förstärka en redan existerande obalans i kroppen, och bekräfta en internaliserad sexualneuros. Att massera könet kan få enormt positiva effekter för hela kroppen. Och syftet med en sådan tantrisk massage är inte primärt att framkalla orgasm, även om det kan vara en väldigt trevlig bieffekt – precis som de tre kvinnorna i Sundsvall beskrivit det.

Sådant lär vi ut på våra kurser – både andningstekniker, energicirkulering och massage – vilket i praktiken innebär att vi kan guida folk till riktigt mäktiga helkroppsorgasmer. På så sätt säljer vi ju faktiskt sexuella tjänster. Och visst händer det titt som tätt att kursdeltagare får olika slags orgasmer på våra kurser, ofta orgasmer som inte liknar något de någonsin har fått tidigare. Betyder det att är vi prostituerade? Eller hur ska vi kategoriseras egentligen? Kan det vara så att kategorierna inte behövs? Kanske den här gränslösa ambitionen att skilja ut vilka som sysslar med prostitution eller ej bara är ett utslag av en neurotisk sexskräck, kombinerad med gammaldags kristen moralism?

Det finns en rejäl gråzon, rent juridiskt, som omfattar en hel drös med yrkesgrupper – alla löper risk att fastna i det sexualfientliga nätet, det moralistiska lagvrängeriet. Och det är en växande grupp. Det handlar om massörer, sexsibilitycoacher, relationspedagoger, sexterapeuter, kursledare, tantralärare, terapeutiska sexsurrogat, erotiska mentorer m.fl., grupper som redan finns väl etablerade i många andra länder, men som vi här i efterblivna Sverige fortfarande hindrar med en repressiv, direkt skadlig lagstiftning. Vi som arbetar med sex, men inte med prostitution, går ändå ständigt med en ovisshet i kroppen – när ska vi drabbas av moralpaniken och få påhälsning av polis? När blir vi plötsligt illegala? När blir vårt mjöl i påsen plötsligt smutsigt, enligt staten?

Kanske är det dags för polisen att fokusera på att jaga riktiga brottslingar, illvilliga typer som medvetet skadar andra människor mot deras vilja, istället för att trakassera människor som inte gör någon skada? Kanske är det dags för våra lagstiftare i Riksdagen att öppna ögonen och skrota denna misslyckade lag som vi kallar sexköpslagen, eftersom den inte hjälper någon, utan bara skapar mer problem?

Tidigare blogginlägg på samma och besläktade teman:
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
Den moraliska effekten av tantramassage

Nu verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Gudrun Schyman definierar vad som är sex

I Aftonbladet Debatt skriver Gudrun Schyman om sexköpslagen. ”Sexköpslagen behöver skärpas – inte avskaffas!” påstår hon med skärpa. Sen försvinner skärpan i ett sammelsurium av långsökta bortförklaringar och kvasipsykologiska förklaringar till varför sexköp egentligen inte alls handlar om sex. Den senaste spekulationen från den Schymanska tankesmedjan är att det handlar om att reducera ångest, och då är det ju inte sex. Öhhh… Va?

Gudruns bisarra bombardemang är en replik på riksdagsledamoten Fredrik Federleys motion i Riksdagen, och debattartikeln Avskaffa sexköpslagen!, och man kan tycka vad man vill om Fredrik Federley och hans trovärdighet (särskilt nu i FRA-tider), men motionen (och artikeln) är högst relevant, och påtalar flera av bristerna i sexköpslagen. Den främsta bristen är förstås att den inte alls hjälper de prostituerade. Den slår tvärtom hårt, framför allt mot just de kvinnor som lagen påstås vara till för att hjälpa. Lagen ökar stigmatiseringen och förstärker den brutala utmobbningen av en hel yrkesgrupp ur samhället. Förarbetet till denna lag är också undermåligt, fullt med hål och antaganden, fördomar och bristfälliga fakta. Oavsett vad man tycker om prostitution, är denna lag en katastrof.

”Sexköpslagen slår helt fel, hjälper inte utan stjälper och den har kommit till utan minsta delaktighet, forskning eller fakta.”
– Fredrik Federley

Flera ologiska konsekvenser av sexköpslagen tas också upp av Federley – det är fortfarande fullt tillåtet att erbjuda t.ex. lap dance, striptease och agerande på porrfilmsinspelning – mot betalning. Samt massage och andra direkt kroppsrelaterade terapeutiska tjänster. Dock inte enbart sex. Eller… vissa typer av sex, i alla fall. Det är olagligt att bara betala någon för att ha sex, men om man ställer upp en filmkamera och spelar in det hela, i syfte att sälja filmen vidare, då är det plötsligt tillåtet. Ologiskt? You bet.

Något som också försvunnit helt i debatten är alla de män som säljer sex. Av unga prostituerade är männen i majoritet, något som de flesta har missat. Men män kan väl inte vara offer, antar jag. Män är äventyrare, frifräsare, sexuella entrepenörer – ”unga smarta män som söker spänning och vill tjäna pengar” – och kan naturligtvis ta beslut efter eget omdöme, medan kvinnorna – av feministerna (!) – inte anses besitta denna förmåga. Kvinnor kan uppenbarligen inte göra detta val. Vad för slags feminism är det?

Min enda invändning mot Federleys artikel är att han antyder att det ”skålas i champagne hos moralisterna” – det tror jag inte. De flesta av dem är nog nykterister. Dock kan det nog hända att en och annan nymoralist sträcker på ryggen och fnyser lite förnämt i fikarummet.

Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, i vardagligt tal kallad för sexköpslagen, trädde i kraft 1 januari 1999, och tanken med denna lag är förstås att motverka köp av sexuella tjänster, utifrån antagandet att de som säljer sexuella tjänster alltid är prostituerade kvinnor som är offer för olyckliga omständigheter. Många fria debattörer argumenterar mot denna lag, bl.a. utifrån kunskapen om att en stor andel av dem som säljer sex (både män och kvinnor) verkligen gör det av egen fri vilja, och trivs med sitt val. Den paradoxala konsekvensen av sexköpslagen är att just dessa som valt prostitutionen av egen fri vilja nu stöts ut ännu hårdare ur samhället. Gudrun Schyman och andra sexualmoralistiska hardcore-feminister brukar avfärda denna grupp med att de väl får offra sig och byta jobb – av solidaritetsskäl!

Gudrun resonerar i praktiken som en taliban. Att hävda att sexköp egentligen inte handlar om sex, men att det handlar om att ”reducera ångest” är så dumt att klockorna stannar och vinden vänder. För det första – ja, man kan använda sex för att reducera ångest. På vilket sätt gör det att det plötsligt förvandlas till något annat än sex? Mat kan också användas för att reducera ångest, för att inte tala om alkohol. Slutar maten vara mat, och alkoholen förvandlas plötsligt till något annat? Skulle inte tro det.

Det mest absurda i Gudruns predikan är just detta, att hon anser sig ha rätt att definiera åt andra vad som är sex och vad som inte är sex. Och sen dra slutsatsen att sex som inte är sex skall förbjudas, eftersom det är fel slags sex. Snurrigt? You bet. Att moralisera över olika sexuella uttryck är destruktivt och diskriminerande, så länge det sexuella sker med samtycke och frivillighet. Att moralisera över ett visst uttryck för sexualitet är i sig i själva verket ett sexuellt övergrepp. Sug på den du, Gudrun!

Sex kan man ha av tusen och åter tusen olika skäl, och det är väl knappast Gudrun Schymans privilegium att få bedöma vilka av dessa olika skäl som är legitima eller ej? ”Ni hade sex på ett jämställt sätt, för att ge varandra lika mycket njutning – då är det sex!” Ska vi VDN-märka sex? SIS-stämpel på av staten legitimerade former av sex? Miljömärkt sex? Genuscertifierat sex?

Frågan kvarstår vad är sex – egentligen? Och vad är INTE sex? Var går gränsen för vad som är sex, och vad som inte är det? Finns det en sådan gräns? Vi människor är sexuella varelser, och hela våra kroppar och väsen präglas av vår sexualitet, ständigt. Somliga ger uttryck för sin sexualitet genom att springa fort i skogen, andra genom att samla på skor. Det går inte att avgränsa vissa områden av livet och säga att ”just detta område har aldrig någonsin med sex att göra”. För det finns inga sådana områden.

En kristet präglad sexualsyn fixerar sig vid penetration och utlösning, eftersom den kristna sexualsynen bygger på antagandet att sex är till för enbart fortplantning, och inget annat. Detta är i själva verket en skrivbordskonstruktion från 300-talet (utvecklad utifrån ett politiskt maktbehov, som ett medel att tvinga folk att lyda), och tyvärr präglar detta skamspäckade intellektuella manipulationsprojekt fortfarande västvärldens sexualsyn. ”Ja, vi hånglade hela kvällen, sög och slickade på varandra, men vi hade inte sex.” Så när blir det sex? När kuken penetrerar fittan? När kuken sprutar? Är det inte sex annars? Eller ligger det i den underliggande laddningen, i motivet, hur kåt man är? Hur mäter man sånt?

President Bill Clinton påstod att han inte haft sex med Monica Lewinsky, så sprutet kan det inte handla om, eftersom han uppenbarligen solkade Monicas klänning när hon sög av honom. Hade hon sex med honom, men inte tvärtom? Han penetrerade ju henne, men inte i fittan. Är det där gränsen går? Om jag slickar en kvinna till orgasm, kan jag då påstå att jag inte har haft sex med henne? Om jag som man suger av en man, har jag haft sex då, eller måste ett av våra respektive kön in i ett av våra respektive rövhål? Eller är det så att den som penetrerar inte ”befläckas” av skam, medan den som blir penetrerad hamnar i underläge? Eller vad är det som gäller egentligen?

Nästa viktiga fråga – varför? Varför har vi egentligen sex? För att göra barn? Eller kanske för att på ett politiskt korrekt och hygieniskt klanderfritt sätt, jämställt och fint uttrycka sin kärlek tillsammans med den man älskar? Hmmm… En liten, liten minoritet kanske. Om man faktiskt frågar ett större antal människor varför de har sex, så är det få som skulle svara att de har sex för att göra barn. De har sex av tusen och åter tusen anledningar.

Vi har sex för att det är skönt, för att det är skoj, för att få bekräftelse, för att sex kan vara ett starkt uttryck för kärlek, eller helt enkelt för att det är ett häftigt sätt att möta den personen vi har sex med. Man kan ha sex för att man då känner sig väldigt levande och närvarande – eller så känner man i sexakten en alldeles särskilt stark koppling till Gud, eller Universum, eller vad man nu vill kalla den stora helheten. Sex kan vara en extremt effektiv väg till starka andliga upplevelser. Man kan ha sex som en väntjänst, av medkänsla, eller av ren iskall beräkning – man kan ha sex som ett utbyte av tjänster och varor (en av de populäraste genom tiderna), man kan ha sex som terapi, som ett sätt att banta, som en träningsform, och man kan ha sex för att – reducera ångest. Ja, Gudrun, det kan man, och det blir inte mindre sex för det. Man kan som sagt ha sex av en gränslös mängd anledningar – så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

En kategori som helt har glömts bort i den här diskussionen är alla de som hör till vad jag kallar den sexuella gråzonen. Gråzonen är bara en gråzon rent juridiskt, inte på annat sätt, och den har tvingats dit på grund av moralistisk lagstiftning. Sexköpslagen och kopplerilagen sätter rejäla käppar i hjulen för fullt legitima och positiva verksamheter (som i andra länder är fullt tillåtna), och detta är onekligen ett problem som måste lösas. Gråzonen kan med stor sannolikhet i själva verket vara mycket större än den rena, klassiska prostitutionen – men har marginaliserats totalt, som om den inte ens fanns.

Vilka talar jag om då? Vilka omfattas av denna gråzon? Jag talar om alla som arbetar med sexualiteten i fokus, med praktiskt tillämpat sex som medel och/eller mål. Det kan handla om coacher, gynekologer, sexologer, konstnärer, skådespelare, performanceartister, sexsurrogat, tantrakursledare, pedagoger, sexualupplysare, terapeuter, massörer och alla andra som på ett eller annat sätt kommer i direkt kontakt med sexualitet, kön, nakna kroppar, erotik och sensualism. Detta är en växande grupp människor, som på ett ofta extremt ologiskt och orättfärdigt sätt får sin handlingsfrihet kraftigt inskränkt av helt fel anledningar. Har Gudrun Schyman tänkt på det?

Ska verkligen vi som arbetar med sexualupplysning, relationscoaching och erotisk konst m.m. ständigt behöva oroa oss för att polisen plötsligt kanske knackar på, och att vi blir åtalade för brott mot någon sexualmoralistisk lag? Att det finns lagar som går att tillämpa på helt andra kategorier av ”brott” än de är ämnade för, och att detta kan leda till rättslig prövning, trots att den verksamhet man bedriver egentligen borde vara helt legitim, är kanske inte så lyckat.

Låt mig ge några exempel: Om en massageterapeut blir tillfrågad av ett älskande par, om hur de ska ge varandra en skön könsmassage, och terapeuten visar på respektive person så att partnern ska lära sig, till dess att de båda får orgasm – räknas det som säljande av sexuella tjänster enligt sexköpslagen? Om det inte gör det måste man undra, för definitivt är det ju faktiskt en sexuell tjänst – och om det gör det måste man ifrågasätta lagen. För vem är ett brottsoffer i denna situation?

Om en fotograf håller ett föredrag om hur man fotograferar ett älskande par, och med på scenen finns ett älskande par som får betalt för att knulla inför publiken medan fotografen plåtar, är det olagligt eller lagligt? Om en konstnär betalar ett par konstmodeller för att de ska hålla ett antal samlagsställningar, som förebild för konstnärens skisser, och de känner sig inspirerade och kåta, och faktiskt knullar inför konstnären, mot betalning – betalar konstnären för sex då, och gör han sig skyldig till brott mot sexköpslagen? Om en massör utvecklar en alldeles särskilt avslappnande form av stretching som även omfattar könsdelar, blir det ett lagbrott att beställa en sådan massage?

Om en sexpedagog undervisar i onanitekniker, t.ex. genom att på en kurs, eller i privat coaching, visa hur han/hon själv gör, så att kursdeltagarna/klienten ska kunna göra likadant, är det lagligt? Om en konstnärinna/skådespelerska bjuder upp män på en scen, och runkar av dem, som en del av en konstnärlig performance, är det ett lagbrott? Om ett par skådespelare har avancerat sex på scenen, som en del av en teaterpjäs, är det ett lagbrott? Och – i sådana fall – vems lagbrott? Skådespelarnas, regissörens, eller publikens?

Alla dessa aktiviteter jag har listat är verkliga exempel ur livet, inget jag har suttit och spånat ihop. Jag känner eller känner till personer som gör aktiviteter av dessa och liknande slag, och jag skulle kunna göra listan mycket längre. Jag har själv varit delaktig i en mängd situationer som mycket väl skulle kunna befinna sig i denna juridiska gråzon, och det känns faktiskt lite osäkert. Jag vill helst inte plötsligt hamna på Expressens löpsedlar som sexualbrottsling, bara för att någon har bestämt sig för att komma åt mig – genom att tillämpa en ogenomtänkt och missriktad lag på ett orättfärdigt sätt. För sånt händer naturligtvis, om möjligheten erbjuds. Det finns alltid folk som missbrukar allt som går att missbruka.

Det allra vanskligaste med sexköpslagen är att den bara reglerar just frivilliga överenskommelser, något som egentligen inte borde förbjudas alls. Lagen omfattar inte sexuellt tvång, trafficking, koppleri, väldtäkt, utnyttjande eller bedrägeri – det finns redan andra lagar mot allt detta. Sexköpslagen ställer till med mycket mer bekymmer än den gör nytta.

Avskaffa lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, NU!

Egna blogginlägg i ämnet:
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Sexcoachutbildning – andra gången gillt!
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
Den moraliska effekten av tantramassage
Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

Andra som skriver om samma ämne:
Liw Enquist på Newsmill, Hanna Wagenius på Newsmill, Isabella Lund, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也 och , 之乎者也 igen, Markussa, Motpol, Motpol igen, Hanna Wagenius WitchBitch, projO, Yami, Yami & Yami, Alexandra, Amanda Brihed, Greta Garbo, Beauty of mind – samt Federley själv, på sin blogg.