Betyg på kultur – nej tack!

Jag får ibland böcker att recensera här på min blogg, samt en och annan film. För närvarande har jag en liten trave på kö för recenserande, och det är bara trevligt. En av författarna till en bok, som händelsevis råkar ligga i min ”kö-trave”, frågade om min betygsättning, om det blir ”3 böcker”, eller ”fem stjärnor”, och då förklarade jag att jag tror inte på sifferbetyg. Det är infantilt och otillräckligt, och fördummande.

Jag vägrar alltså konsekvent att sifferbetygsätta varje form av kulturyttring. Jag tror inte att sifferbetyg gör någon som helst nytta i skolan, så varför skulle de plötsligt göra det någon annanstans? Det är yxigt, förenklande, otillräckligt och dumt med sifferbetyg. De säger egentligen ingenting.

Så varför får en musik-CD eller en DVD tre solar, stjärnor, hjärtan, burkar, filmrullar eller vad helst annat dumt i strävan efter ”originalitet”, och en film en överkorsad? Idén med betyg är förstås att göra någon slags kvalitetsbedömning, och det är väl hedervärt i sig, men jag misstänker att många betygssättare av olika slag ofta skvätter getingar, filmrullar, äpplen, böcker, smultron och annat töntigt omkring sig av ren lättja och bekvämlighet, för att slippa göra en riktig analys.

Vill man ge publiken något som faktiskt har värde och substans, skippar man hela betygsförfarandet och ger ett personligt omdöme istället, med en djupare analys av objektet för bedömarens studium. Det kräver förstås mycket mer av kritikern, i form av kulturell insikt, kunskap och intresse för mediet.

Teaterkritik och TV-kritik har ett välförtjänt dåligt renommé här i Sverige, och jag tror att det till stor del beror på denna slentrianmässiga betygsfixering, i kombination med dålig underbyggnad, bristande kunskap och avsaknad av objektivitet. Det är billigt att tycka – svårare att faktiskt ha något vettigt att komma med. Att ge konstruktiv kritik kräver betydligt mer än en siffra.

Ett konstnärligt verk kan vara ypperligt i ett sammanhang, men utan värde i ett annat. Om jag har lust att se en tung actionfilm, så är en film med Steven Seagal (t.ex. höjdarrullen ”Under belägring”) mycket bättre än en film av Andrej Tarkovskij, som t.ex. Stalker (en av världens långsammaste filmer) – som förstås har helt andra kvaliteter. Poesin, bilderna, det meditativa, tankfulla, suggestiva. Djupet.

Jag älskar Tarkovskijs filmer. Liksom Almodovar, Scola, Weir m.fl., det vill säga sådana filmskapare som allmänt anses som mer konstnärliga, liksom ”finkultur” Och ja, de är alla fantastiska. Men jag vill inte därför avfärda pang-pang och biljakter som ”sämre” kultur. Ytterst sett är det ju bara betraktarens upplevelse som betyder något, inte vad andra tycker, eller vad som är ”fint”, eller ”rätt”. Allt måste ses i relation till vilka behov som uppfylls. Och ibland är det inte det kulturellt sofistikerade som står högst på listan. Ibland vill man ha en vällagrad Roquefort med ett Loupiacvin, och ibland duger det gott med en påse chips och en läsk. Är det bara sött, fett och knaprigt så går det bra.

En riktigt, riktigt ”dålig” film kan i själva verket göra mig ordentligt upplivad. ”Specialisten”, till exempel, med bl.a. Sylvester Stallone och Sharon Stone. Jag såg den för en tid sedan, eftersom jag vet att en film som bara får en geting, den måste det vara något med. Och det var det. Den var så erbarmligt dålig, så skandalöst usel att jag njöt i fulla drag. Med ett manus som verkar vara skrivet av två fjortonåringar som berusat sig på för mycket päroncider, med en regissör som skriker ”Spela över, spela över!”, skådespelare som snubblar på sig själva i sin krampaktiga iver att vara stenhårda och balla, och en handling som är så förutsägbar, och så tunn, så tunn, att den pulvriseras vid minsta vindpust, kan man inte ha annat än jätteroligt.

Att se Rod Steiger ensam kämpa mot strömmen, med något som faktiskt nästan påminner om skådespeleri, att se Sylvester Stallone knappa på super-duper High Tech-datorer för att sen göra Tai Chi med alla muskler hårt spända, och sen spränga hela sitt hus i luften med förplacerade sprängladdningar – det är underhållning på hög nivå. Jag skrattade högt och hjärtligt många gånger, och hade mycket svårt att slita mig.

Specialisten är inte bara en kalkon. Det är en stendöd frusen kalkon, som därför inte ens kan flaxa. Vad gör man då? Jo, man kopplar in special effects-avdelningen, som först kopplar elektroder till kalkonen så att den flaxar ändå – sen spränger man kalkonen i luften. Då flyger den faktiskt. Och det är ju ganska roligt. Specialisten är i själva verket fullt jämförbar med en annan katastrofusel film med Sylvester Stallone – Cobra – som måste vara en av världens sämsta filmer någonsin. Och samtidigt är den gränslöst underhållande, och ofrivilligt skrattretande. Och det är också en kvalitet. Hur ska den betygsättas?

Och allvarligt talat – ibland är det inte psykologiskt intrikata relationsdramer jag vill ha. Ibland vill jag ha något lättviktigt som bara är underhållande utan hjärna. Biljakter, revolverdueller och explosioner är ibland riktigt kul. Då är INTE filmer av Francois Truffaut eller Vittorio de Sica några höjdare. Då behövs en film, nästan vilken som helst producerad av Jerry Bruckheimer. Ska man vara petig så finns det förstås bättre och sämre actionrullar också, men då måste de bedömas utifrån just de grundförutsättningarna – att de är actionrullar, Jag föredrar t.ex. alla gånger Bruce Willis framför såväl Seagal som Stallone, liksom Mel Gibson vanligen är betydligt mer engagerande än träbocken Vin Diesel. Och vill man se en bra biljakt, så finns det förstås vissa filmer som är i särklass. Ronin, till exempel, som överlag är en superbra gangsterfilm.

Hur som helst – om jag vill bli road av något lättsamt, så är Tarkovskijs Stalker, eller för den delen Bergmans Persona, riktigt dåliga val. Då funkar Steven Seagal eller Sylvester Stallone bättre. För att inte tala om Jean-Claude van Damme, som har två ansiktsuttryck. Det ena är neutralt, bara. Det andra är neutralt, men lite bekymrat – som om någon har kört upp en toalettborste i hans rövhål, alldeles före tagning, men han måste låtsas som om ingenting har hänt. Det är också rätt roligt. Ha gärna med dig den bilden nästa gång du ser en film med Jean-Claude van Damme, och du kommer att vrida dig av skratt när du inser att jag har rätt i min beskrivning…

Jag tror att jag kan hitta inspiration och nöje i vad som helst, bara jag vill. Det finns ingen anledning att sätta betyg. Det är så lätt att såga med vänsterhanden, sätta en överkorsad geting/filmrulle/stjärna, vanligen för att visa hur kulturell och sofistikerad man är själv. Men om jag istället ser saker och ting bara för vad det är, så kan jag välja själv vad jag vill göra av det, utan att känna mig styrd av någon annans åsikt. Då blir även en recension betydligt intressantare, mer personlig OCH allmängiltig på en gång.

Ty åsikter och värderingar är ointressanta – känslor och upplevelser är det enda som verkligen betyder något. Och vad beträffar konstnärliga verk så är det faktiskt bara min egen upplevelse som har någon betydelse överhuvudtaget. Och det gäller var och en – dig också.

Mina favoriter – kvinnliga skådespelare

Alla älskar listor. Jag också. Så jag tänkte införa en ny kategori på min blogg – mina favoriter. På sikt tänker jag lista mina favoriter inom en mängd olika fält – artister, kompositörer, konstnärer, författare, fotografer, skådespelare, regissörer – allt möjligt, företrädesvis inom det konstnärliga området. Men det kan även bli arkitekter, maträtter, bilmodeller eller vad helst som dyker upp i mitt huvud.

Mina favoriter blir inte listade i nån slags numrerad rangordning, typ från 10 till 1 – det kan ju skifta från dag till dag i bland – men nån slags 10 bästa-variant blir det säkert, inte nödvändigtvis rankade i den ordningen de är uppräknade. Fast det kan ju också ändras.

Hur som helst tänkte jag börja med en radda favoriter i en kategori som i sig är en favorit – kvinnliga skådepelare. Och det blev 12 den här gången.

Mitt främsta kriterium på en bra skådespelare är att hon/han ska beröra mig på djupet, med äkthet, närvaro, trovärdighet, teknisk skicklighet och allt som man kan tänkas förvänta sig av en skådespelare. Sen är det ju inte fel om hon är vacker också – men det är i allra högsta grad en sekundär egenskap, och jag föredrar alla gånger den slags skönhet som kommer inifrån. Om en skådespelare av egen kraft kan få mig att se en film eller pjäs, så platsar hon på denna lista.

Eftersom jag själv har flera års skådespelarutbildning, med en del yrkeserfarenhet som såväl skådis som dramalärare och även regissör, så har jag väldigt höga och specifika krav. Men jag kommer också att motivera varje val ordentligt.

Välkommen till min lekstuga!

Cate Blanchett
Cate är definitivt en av mina absoluta favoriter. Hon överraskar ständigt med att spela helt olika karaktärer i varje film – från drottningar av olika slag till arbetarklass-underdogs, mördare och narkomaner, från sydstatsdialekter till överklassengelska, vackra, fula, nervösa, överjordiskt stillsamma. Ingen roll verkar främmande för henne. Hon utstrålar intelligens, integritet, naken sårbarhet, uppriktighet och sökande, nerv – hon gör aldrig ett dåligt jobb. Paradoxalt nog fick hon en Oscar för den roll jag nog egentligen var minst imponerad av, i hennes serie av fascinerande rolltolkningar. Men intressant är hon alltid. I ”Coffee and Cigarrettes” spelar hon två roller, mot sig själv, och bevisar än en gång sin bredd.

Mae West
Mae West var definitivt en av 1900-talets roligaste människor, med ett bett i repliken som är få förunnat. I citatsamlingar dyker tre personer ständigt upp som de stora humoristerna – Oscar Wilde, Groucho Marx och Mae West. Och man kan se hennes 30-talsfilmer än idag, och de är fortfarande roliga, med vara och varannan replik som en av de där klassiska replikerna vi alla känner till. Hon skrev alltid sitt eget material, och författade flera teaterpjäser som hon satte upp på Broadway. Så hon var en stjärna i alla avseenden. Hon var rolig, fräck och provokativ utanför scen och biosalong också – en klassiker är när hon står inför rätta (förmodligen för att ha sårat sedligheten på ett eller annat sätt), och får hela rättssalen att skaka av skratt – domaren hamrar hårt med sin klubba, och följande replikskifte uppstår:
”Miss West, are you trying to show contempt for the court?”
”No, dear, I’m doing my best to hide it…!”
Kommentarer överflödiga.

Jessica Lange
Debuterade i 1970-tals-remaken av King Kong (vilket får sägas vara dåliga odds), men lyckades t.o.m. att göra den rollen intressant (hon vann en Golden Globe för bästa debuterande filmskådespelerska). Sedan dess har hon gjort nästan 40 filmroller, blivit Oscarnominerad 6 gånger, vunnit 2 gånger, och därtill en mängd andra priser – Emmy, Golden Globe m.m.
Hennes oerhört känsliga och sårbara spelstil är ofta på gränsen till någon slags lätt skruvat utanförskap, vilket passade alldeles särskilt bra i t.ex. ”Frances”, om skådespelerskan Frances Farmer, som hamnade på sinnessjukhus och blev slutligen lobotomerad. Lange verkar ständigt leva lite på gränsen, hur behärskade hennes rollfigurer än är, och vad hon än gör, så berör hon med sin alldeles speciella karaktär och personlighet.

Helen Mirren
Den som inte har sett Helen Mirren i en TV-film om den bittert bitchiga polisinspektören Jane Tennison har något fantastiskt att se fram emot. Tlll och med som en sur, lätt alkoholiserad, ensam och bitter medelålders kvinna lyckas Helen Mirren att vara helt oemotståndlig. Det är omöjligt att inte fatta tycke för denna starka karaktär. Och som Drottning Elisabeth i The Queen, vann hon äntligen en synnerligen välförtjänt Oscar, efter tre nomineringar genom åren. Och coolare än Helen Mirren blir man bara inte, när hon efter detta konstnärliga stordåd (och efter att ha blivit adlad!) blir bjuden på te hos drottningen – och hon tackar nej. Hon hade inte tid. Cooooool…

Laura Linney
Det finns skådespelare som verkligen tar sitt jobb på allvar, som verkar som att de aldrig kan göra ett dåligt jobb, som alltid imponerar – och som dessutom lyfter en redan intressant och spännande rolltolkning till något oväntat, överraskande bra. Laura Linney gör det oupphörligen. Som överspänt leende skådespelerska i ”The Truman Show”, till Sean Penns urstarka hustru Annabeth i Clint Eastwoods ”Mystic River”. Laura har en självklar integritet och en stark personlighet, som dock aldrig tar över, utan snarare bär hennes rolltolkningar till oanade höjder.

Judi Dench
Här snackar vi klassisk, brittisk teaterskådespelerska, med hur många Shakespeare-roller som helst, hur många utmärkelser som helst (vet ej hur många Laurence Olivier Theatre Award hon har vunnit, men det är många!), och hur mycket erfarenhet som helst. Hon fyller varje roll med tyngd och dignitet, om det så är drottning Elisabeth I, sötsugen dam i Chocolat, eller M i James Bond. Alltid ett stort nöje att se!

Katherine Hepburn
Drottningen bland skådespelerskor – legendarisk rekordhållare i Oscarsammanhang, med fyra gubbar av tolv nomineringar. Hennes långa, långa karriär (över 70 år i branschen!) med allt från komedi med Cary Grant till ”Afrikas Drottning” med Humphrey Bogart. Och i ”Guess Who’s Coming to Dinner” fick hon återigen spela mot sn hemliga kärlek Spencer Tracy, i en oförglömlig roll som gav henne ytterligare en Oscar. Katherine Hepburn var egentligen helt osannolik som Hollywoodstjärna, med sin frispråkighet och oglamorösa personliga stil – men ändå vann hon i längden. Mer än någon annan.

Holly Hunter
Holly Hunter gjorde tidigt i sin karriär en liten, liten roll som en av Goldie Hawns kompisar (Jeannie) i en film som utspelar sig under andra världskriget. Kompisarna arbetar på en stridsflygplansfabrik, som så många kvinnor under kriget, och vid ett tillfälle kommer en ung soldat för att meddela Jeannie att hennes man har dött i strid. Hennes reaktion är så hjärtskärande äkta, och skitjobbig, att jag är övertygad om att just denna scen öppnade dörren för större roller. Hennes breda sydstatsdialekt och intensiva energi passade utmärkt för komedier som ”Arizona Junior” och ”Broadcast News”, men den film som hon nog är mest känd för är Jane Campions ”Pianot”, som också gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes enorma närvaro och fokus gör henne alltid intressant att se, och hon behärskar både komedi och drama. En av de roligaste rollerna i senare produktioner är som George Clooneys ovilliga hustru i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Det finns liksom i Jessica Langes skådespeleri en krydda av något lite skruvat, lätt surrealistiskt, och det blir alltid spännande, ofta roligt.

Rachel Weisz
Vann en Oscar för bästa biroll i filmen ”The constant gardener”, i vilken hon spelade mot Ralph Fiennes. Rachel Weisz har en kvalitet som är svår att fånga, men som gör henne oändligt fascinerande. Hon är så oerhört mänsklig, så sårbar och samtidigt obändigt stark och övertygande. Hennes känslosamma, engagerade, temperamentsfulla rollfigur i ”The constant gardener” erbjuder en fantastisk motpol till Ralph Fiennes behärskade, lugna, diplomatiska portfölj- och slipsnisse. Men båda är innerliga och passionerade, på sitt sätt. Darren Aronofskys film The Fountain är egentligen bara konstig, och känns inte alls färdig, men just Rachel Weisz gör att jag ändå ser hela filmen, och fascineras. Av henne. Och i Jean-Jacques Annauds WWII-drama ”Enemy at the Gates” har Weisz ett legendariskt, magiskt kärleksmöte med Jude Law. Kort sagt – allt Weisz tar i blir innerligt, vibrerande och fängslande.

Isabelle Adjani
Nu har jag en viss svaghet för skådespelerskor med alla nerver utanpå huden, och i just detta måste nog Isabelle Adjani sägas vara i särklass. Hennes fanatiska förälskelse i en ovillig soldat i L’Histoire d’Adèle H. är smärtsam att skåda, och hennes gestaltning av titelrollen i ”Camille Claudel” är lika hängiven, lika dödsföraktande. Hon är den begåvade skulptrisen som blir den store Rodins elev, modell och älskarinna (Rodin spelas lysande av Gerard Depardieu, men det är ändå Isabelle Adjani som äger denna film), och hon fortsätter alltjämt att fascinera – som i ”La Reine Margot” från 1994. Hon är den enda skådespelerskan i Frankrike någonsin som har vunnit hela fyra César (fransmännens Oscar), och därtill två Oscarnomineringar.

Julia Ormond
Det finns somliga skådespelare som kan gestalta smärta så att det gör ont i betraktaren, sorg så att betraktaren gråter, och lycka så att betraktaren blir alldeles euforisk. Julia Ormond är en sådan sällsam skådespelerska. Till och med i de mest osannolika roller som i Peter Greenaways blodiga meta-surrealistiska ”The Baby of Mâcon”, bibringar hon betraktaren någon slags känsla av realism. I ”Höstlegender” skildrar hon övergivenhet och smärta på ett sätt som stannar kvar länge efter filmens slut, och till och med i en sådan patetisk kalkonfilm som ”First Knight”, med en trött Sean Connery som Kung Arthur, och en förvirrad Richard Gere som Lancelot, så gestaltar Julia Ormond den unga Guinevere på ett alldeles vibrerande, levande, totalt närvarande sätt. Förtrollande!

Hanna Schygulla
Drottningen av tysk film, Rainer Werner Fassbinders favoritskådespelerska (hon var med i 19 av hans filmer, bland andra ”Maria Brauns äktenskap” och ”Lili Marleen”). Hanna Schygulla är en fantastiskt skicklig aktör, och hon har en närvaro och en utstrålning som få kan matcha. En film jag gärna rekommenderar för den som vill ta del av hennes säregna, hypnotiska skönhet och intensiva närvaro,och trovärdighet i rollen – se henne som drottningens kammarjungfru i ”Natten i Varennes”.

BUBBLARE:

Kate Winslet, Nathalie Baye, Julie Delpy, Iben Hjejle, Madhuri Dixit, Julia Roberts, Meryl Streep, Sophie Marceau, Jennifer Connelly, Catherine Deneuve, Charlotte Rampling, och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu…

3 X Strindberg

August, den gamle bråkstaken, hänger med än idag, och engagerar alltjämt en internationell publik långt efter sin död. Själv har jag alltid haft en särskild kärlek till den gamle multikonstnären Strindberg, och det har hållit i sig genom åren. Under hösten har jag sett två föreställningar på Dramaten – Dödsdansen och Ett Drömspel – och dessutom har det alldeles i dagarna visats en film i två delar på SvT. Så nu tänkte jag ta tilfället i akt att tycka lite.

Jag blir alltid lite extra skeptisk när jag ska se en föreställning på Dramaten. Dramaten är för mig ofta torrt, stelt, teatraliskt och dött. Några av de allra sämsta och tråkigaste föreställningarna jag har sett i mitt liv har jag sett på Dramaten. Men jag har också sett fantastiska uppsättningar på Dramaten, så jag vill alltid ge det gamla Huset en chans till. Och i år var det verkligen värt varenda biljettkrona.

Dödsdansen började först lite stelt och teatraliskt, men så fort Örjan Ramberg är på scen så lyfter hela pjäsen. Lyckligtvis är Örjan Ramberg med nästan hela tiden, vilket gör denna föreställning till en storslagen upplevelse. Till och med Stina Ekblad hamnar i skuggan när Örjan rockar loss. Det finns vissa skådespelare som har det där extra, som kan locka fram ojämförbar magi ur en rollfigur, som gör att vi älskar personen – även om han är en kvalificerad skitstövel. Jag vill påstå att i detta avseende är Örjan Ramberg faktiskt Al Pacinos jämlike. Den enda som lyckas engagera närapå lika starkt är Sofia Pekkari i rollen som Edgars dotter Judit. Med en oerhörd intensitet och livfullhet stormar Judit in och ut på scenen, och river med sig alla i fartvinden. Varje gång. De övriga skådespelarna blir betydligt blekare i jämförelse. Björn Granath spelar till exempel vännen Kurt på halvfart, och blir aldrig begriplig som person. Tee-e-a-a-terrrr! Men som helhet var denna uppsättning, regisserad av engelsmannen John Caird, en verkligt upplyftande teaterupplevelse.

Ett Drömspel, fantasifullt regisserad av Mats Ek, var också en storslagen upplevelse. Drömspelet i sig är en pjäs som inbjuder till lekfullt experimenterande, och det är en märkligt modern pjäs vi får se på Dramatens Stora Scen. Texten är moderniserad, och flera partier är iscensatta som mimiska danser, med kraftfull och spännande koreografi. Gestaltningen är överraskande kreativ, och ger många tillfällen till skratt. Rebecka Hemse är lysande som Indras dotter, och Hans Klinga gestaltar kaptenen med en lust och en förväntansfull glädje som förstärker den sorg och svärta som finns i botten. Drömspelet är en fantastisk saga, men också en svart satir över en hård samtid, dubbelmoral, dömande, girighet, förtryck och elakhet. Det är fortfarande synd om människorna. Johan Holmberg gör en stark rolltolkning av Advokaten, med sin småsinthet och uppgivenhet å ena sidan, och samtidigt en romantisk hoppfullhet i de kärleksfulla möten han har med Agnes. Mats Eks Drömspel är en vågad syntes av olika scenkonster, olika spelstilar och uttryck, och det fungerar. Magnifikt!

August – kortserien i två avsnitt på SvT var en betydligt mer kluven upplevelse. Peter Birros manus är mycket bra, roligt, skarpt, och karakteriseras av ett effektivt berättande. Kanske lite väl mycket 70-talistisk plakatteater här och där, men aldrig tråkigt, aldrig ett ord i onödan. Scenografin är vacker men stadsscenerna är närapå bisarrt folktomma. Skådespelarna gör överlag så goda insatser som är möjligt efter omständigheterna. Men, men, men… regin är usel. Regissören Stig Larsson är mest frånvarande, och skådespelarna stå handfallna med repliker utan riktning. När en film är dåligt regisserad märks det tydligt vilka skådespelare som är vad jag brukar kalla ”självgående” – de gör alltid ett bra jobb, trots dålig eller frånvarande regi. Örjan Ramberg och Dan Ekborg är kanske de bästa exemplen på detta, men även Börje Ahlstedt och Jakob Eklund gör hyggligt ifrån sig. Jonas Karlsson är dock en besvikelse. Han är helt underbar när han får spela Jonas Karlsson, men som Strindberg blir han förvånansvärt platt. Nästan lika platt som hans blodlösa Gustav den III. Mesig, och helt i avsaknad av den eld, den koleriska stridsvilja som den verklige Strindberg hyste. Det var kul att se denna tvådelade film, men den är alldeles för tunn, alldeles för vilsen för att kunna ge en rättvisande bild av Strindberg och hans liv, hans samtid. Peter Birro gjorde verkligen bort sig när han protesterade mot valet av Richard Hobert som regissör för detta drama. Hade Hobert fått göra jobbet hade det kanske kunnat bli riktigt intressant. Nu blir det mest rätt ljummet, lite småputtrigt, men aldrig särskilt engagerande.