Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

- Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

- Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

- Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

- Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

- Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

- Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
- Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Att lura Facebook

Facebook har rätt så hårda publiceringsregler för foton, och det gäller framför allt naken hud. Kön, rumpor och (kvinnors) bröstvårtor är uppenbarligen farliga ting, och därför får man inte visa sådant på Facebook. Till och med mammor som ammar sina barn och visar det på bild har fått sina konton nedstängda av den anledningen. Ett mycket märkligt fenomen. Man kan förstå att det finns vissa regler, eftersom Facebook trots allt ska vara familjevänligt och därtill internationellt gångbart. Och det är skönt att det på så sätt finns ett skydd mot att någon olovandes publicerar nakenbilder av just dig. Men ofta går det till överdrift, som när ammande mammor eller Zorntavlor blir censurerade, och konton nedstängda.

Jag har själv fått mitt konto helt avstängt vid två tillfällen, och blockerat tillfälligt ett par tillfällen till – allt på grund av lite för mycket hudtoner. Men så tog jag en bild i somras som jag tycker är väldigt sexig, men som faktiskt följer Facebooks regler rent formellt. Jag lade upp den på Facebook, och har nog aldrig fått så mycket positiva kommentarer på en bild. Den är så härligt sexig och erotisk, men ändå “Fb-proof”, vilket jag tycker är väldigt kul. Nästan 150 Gilla-klick, 21 delningar och många, många kommentarer.

Historien bakom just denna bild är att jag och Jennie än en gång hade kurs på Chateau Garreau i södra Frankrike, och jag fick för mig att ha lite fotolek vid poolen. Jag har haft idén att plåta just detta motiv ganska länge, så jag hade med mig en påse M&M:s som jag köpt specifikt för detta ändamål. Och så blev det så vackert ljus, en perfekt modell (gissa vem…?) fanns tillhanda, och då var det förstås perfekt läge att äntligen förverkliga bilden! Och den får vara kvar på Facebook, så jag har uppenbarligen lyckats i mitt uppsåt att lura Facebook.

Det är något oerhört livsförnekande i anden som ligger till grund för Facebooks censurregler, men det är en stor miss att skylla detta på Facebook. Facebook följer bara samhällets normer, så gott det nu går, när man har medlemmar runt hela jorden. För att ändra på Facebook räcker det inte att ändra på Facebook. Vi måste ändra attityderna i det samhälle vi lever i. Och det är det jag och Jennie försöker göra, ständigt. Med kurser, föredrag, artiklar, denna blogg, min hemsida Cirkus Eros – och mycket annat som jag gör i sexpositivismens tecken.

Liten julhälsning från TantraBlog!

Detta är nog det konstigaste julkortet jag gjort, någonsin. Jag har gjort väldigt många julkort genom åren, både på eget bevåg och på beställning, både foton och illustrationer – knasiga, sexiga, vackra, romantiska, stämningsfulla och skojiga. Men det här är nog det tokigaste av dem alla. Och jag skrattar varje gång jag ser det. Så det bjuder jag på! Vassego!

God Jul & Gott Nytt År!

Bloggträda och splittrat fokus – men också jul och jubileum!

Jag har inte skrivit här på TantraBlog på över två månader, vilket är den längsta paus jag någonsin har haft sedan jag startade bloggen. Och det har sina skäl. Jag har helt enkelt haft fokus på andra ting, och inte ens jag har obegränsat med tid, tyvärr. Men nu kände jag att det verkligen var dags, av synnerligen goda skäl.

Med denna bloggpost firar jag ett dubbeljubileum! För det första – TantraBlog fyller fyra år! Jag startade bloggen den 24 december 2007, och har hållit den igång sedan dess. Dessutom slumpar det sig så vackert att just detta inlägg du nu läser blev den 400:e bloggposten på TantraBlog. I snitt har jag alltså skrivit 100 inlägg om året. Och det är inte så illa pinkat, tycker jag.

Det finns dock goda skäl till att TantraBlog har blivit försummad den senaste tiden. För det första startade jag i år två nya bloggar – År 50 och Världens fulaste bilar – dessutom har jag lagt väldigt mycket krut på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, samt att jag har skapat en helt ny gallerisida på engelska – Cirkus Eros Image Gallery. Att jag dessutom har lagt en hel del av mitt politiska debattkrut på Facebook snarare än här på bloggen har förstås också med saken att göra.

Från den 30 augusti 2005 till den 30 augusti 2006 åtog jag mig en fotografisk disciplin, i det att lovade mig själv att ta minst en bild om dagen under ett år, och att jag varje dag skulle välja en dagens bild, som jag sen lade upp på en hemsida. Den 30 augusti 2005 fyllde jag 43 år, och gick följaktligen in i mitt 44:e år i detta jordelivet. Därför fick den hemsidan heta År 44.

Detta var ett väldigt inspirerande projekt, som gjorde att jag skapade en hel del bilder som annars aldrig skulle ha blivit. Därför bestämde jag mig i år för att göra om projektet, och eftersom jag fyllde 49 i somras, började jag återigen mitt dagliga fotograferande på min födelsedag – följaktligen heter den nya fotobloggen År 50. Logiskt. Och det rullar på! Jag har inte missat en enda dag sedan den 30 augusti i år, och planerar att hålla detta till den 30 augusti 2012 – om inte jorden har hunnit gå under innan dess…

Jag har alltid varit intresserad av formgivning, och särskilt området bildesign. Från ca 10 års ålder upp i övre tonåren var just bildesigner mitt absoluta drömyrke. Min håg drogs sedermera till andra konstnärliga områden, som teater, foto, illustration och måleri, men intresset för bildesign har funnits kvar. Av denna anledning skapade jag för några år sedan en humoristisk hemsida som fick namnet ”Världens fulaste bilar”, en visuell orgie i usel och hemsk bildesign.

2008 kände jag att det var dags att flytta över innehållet i denna hemsida till en blogg. Så jag försökte lite trevande att dra igång en sådan, och lade in några bilar i den nya bloggen. Först i september i år kom jag igång ordentligt, dock, och det har gått riktigt bra. Jag bytte utseende och struktur på bloggen, och dryga 30-talet bilar har letat sig in där hittills, men många fler står på kö. Kolla gärna in Världens fulaste bilar – bloggen!

Som vore det inte nog med två nya bloggar, så har jag också lagt ner ett enormt arbete på att uppdatera min erotiska hemsida Cirkus Eros, och särskilt då gallerisidorna med bilder. Cirkus Eros har funnits sedan 1999, så den har hängt med länge. Och som ett biprojekt till denna massiva uppdatering – som alltjämt fortgår, eftersom jag inte är klar – har jag skapat en separat gallerisida med bara bilder, fast på engelska; Cirkus Eros Image Gallery. Jag vill gärna att mina bilder ska synas för icke svensktalande besökare också, och jag vill expandera min marknad.

På båda dessa hemsidor – Cirkus Eros och Cirkus Eros Image Gallery – har jag lagt upp nya, vackra, uppdaterade och expanderade gallerier, med större bilder, bättre redigerade, mer lättillgängliga och med bättre överskådlighet. ALLT är bättre med dessa båda gallerier, alltså. Cirkus Eros har alltid varit en hyllning till njutning och skönhet, men nu är sidan alltså ännu mer njutbar än tidigare.

Jag har med andra ord varit förfärligt upptagen med andra projekt än TantraBlog, vilket har resulterat i en total bloggträda just här. Jag kan inte lova en stark återkomst här riktigt ännu, men jag ville i alla fall informera om vad som händer (och inte händer). Intressant nog har jag trots min frånvaro fortfarande i snitt 400-500 besökare per dygn, och jag vill inte lämna er helt i sticket. I alla fall inte utan en förklaring. Men välkommen till mina andra bloggar – de kan också vara både tänkvärda och underhållande.

Mina distraktioner:
År 50
Världens fulaste bilar
Cirkus Eros
Cirkus Eros Image Gallery

Nynazister hackade Liberaldemokraternas hemsida

Om man utmanar huliganer blir man bemött av huliganer. Ett antal bloggare gjorde ett massivt angrepp mot Politiskt Inkorrekt, den sverigedemokratiska propagandabloggen, angående PI:s koppling till Sverigedemokraterna. Angreppet skedde genom blogginlägg med fakta och skärmavbilder.

Eftersom nynazister och andra huliganer som är supporters av Politiskt Inkorrekt inte har några vettiga argument att svara med, tar man förstås till nävarna. I det här fallet genom en hackerattack – mot Liberaldemokraternas hemsida. I skrivande stund ligger hemsidan fortfarande helt nere, men det arbetas på att få upp den igen.

Sverigedemokrater och deras supporters avfärdar gärna alla som inte har samma åsikt som de själva med töntiga epitet som PK – som om Sd inte gör allt de kan för att vara just det. De kämpar hårt för att uppnå nån slags respekt i riksdagen, som de förstås aldrig kommer att få, eller för den delen förtjäna, och de gör det genom att försöka vara mer politiskt korrekta än någon annan. Och har man nu inga argument kan man ju alltid hitta på korkade ”förolämpningar” som PK, CP eller liknande, med en intelligensnivå i linje med en stupfull femåring.

Att Sverigedemokraterna är ett korrupt och samtidigt ideologiskt djupt förvirrat parti vet alla med någon form av hjärnkapacitet, så det är ingen nyhet. Det som var intressant med denna bloggvägg var att visa de direkta kopplingarna mellan den rasistiska propagandan på bloggen Politiskt Inkorrekt och riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna.

Självklart finns det inga bevis för att personer som har direkt koppling till vare sig Politiskt Inkorrekt eller Sverigedemokraterna är inblandade i hackerattacken, och det skulle i ärlighetens namn förvåna mig djupt om så vore fallet. De som ligger bakom PI är alldeles för smarta för den typen av järnrörsretorik. Men det säger ändå lite om vilken slags supporters de attraherar.

Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

Skvallertanterna på Aftonbladet skrev förstås om attacken, och vred till det på sitt korrupta sätt – ”Liberaldemokraterna hackade – misstänker högerextremister”. Men intelligensnivån på den blaskan är generellt betydligt lägre än t.o.m. folket runt PI, så man får väl inte förvänta sig bättre av dem.

Sverigedemokrater är generellt inga högerextremister. Det är en sån där retorisk formulering som vänsterfolk har hittat på om fascister och nazister för att hålla ifrån sig det faktum att både nazism och fascism har mycket mer gemensamt med vänster än höger. Och Sd påminner mest om riktigt gammaldags socialdemokrater, uppblandat med lite Kd, och ett stänk nazism. Det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i dessa tider.

Detta är bloggarna som ingick i kampanjen som inspirerade till hackerattacken:

Svensk Myndighetskontroll – Politiskt Inkorrekt granskas och avslöjas
Bloggsam – Politiskt inkorrekts strävan mot det politiskt korrekta
Absolute Banana – How PI is PI?
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt förespråkar tortyr!
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna är en förolämpning!
Trots er – Mein Blogg
Sverige är inte världens navel! – Rasbiologi och hat hos politiskt inkorrekt!
Tankar åt alla håll och kanter – Varför tar inte politiskt inkorrekt ansvar?
Tankar åt alla håll och kanter – Politiskt inkorrekt har granskats av medierna
Hela Sverige tar debatten – Politiskt Inkorrekt – Navet i högerextremismen på nätet
Beelzebjörn – Avslutande ord om Politiskt Inkorrekt
Louise Persson – Den omhuldade myten om att vara politiskt inkorrekt

Kommentarer i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson

Lite bloggnyheter…

Jag har startat en ny blogg. Eller på sätt och vis två. För sex år sedan (2005) startade jag två olika hemsidesprojekt. Det ena var en fotografisk dagbok, som jag gjorde helt i HTML-format, men med bloggutseende. Tanken med den var att hålla en disciplin för mitt fotograferande, att jag skulle ta minst en bild om dagen i ett år, och så skulle det redovisas på hemsidan. Eftersom jag började denna blogg den 30 augusti 2005, på min 43:e födelsedag, och avslutade den precis ett år senare, så sträckte sig projektet över mitt 44:e år i jordelivet. Därför fick hemsidesprojektet heta År 44.

Och det gick bra – jag lyckades hålla disciplinen, och fotografera varje dag. Till och med när jag var sjuk. Det blev förstås inte häpnadsväckande mästerverk varje dag, ibland kanske t.o.m. rätt så dåliga bilder – men minst en bild om dagen blev det. Och hemsidan finns fortfarande kvar på nätet, för den som vill se resultatet av detta mitt fotografiska år.

Nu har jag tagit upp den fallna manteln, eller vad det nu är som har fallit, och jag ämnar fortsätta med ett liknande projekt. Nu gör jag sidan som en fullfjädrad WordPressblogg, vilket innebär att man kan kommentera, förstås. Jag ställer upp samma regler för mig själv på så sätt att jag ska ta en bild varje dag i minst ett år. Och eftersom jag ånyo påbörjade bloggen på min födelsedag, fast min 49:e, så har jag namngivit bloggen därefter – den får heta År 50.

Mitt andra projekt, som jag också påbörjade 2005, är hemsidan Världens fulaste bilar. Den har legat väldigt stilla i flera år, förutom att jag gjorde ett lamt försök att starta en blogg 2008.

Så blev det då äntligen dags, och nu har jag äntligen fått igång bloggen Världens fulaste bilar. En designblogg som helt fokuserar på riktigt, riktigt dålig formgivning. Jättekul! Tanken med detta bloggprojekt är att det förr eller senare ska bli en bok av det.

Vi får se hur det går med den saken. Hur som helst hoppas jag att du som brukar följa mig här på TantraBLog gärna också tar en titt på mina andra bloggar – de kan vara väldigt underhållande båda två, om än på vitt skilda sätt!

En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I <3 Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr