Mina favoriter – kvinnliga skådespelare

Skådespelerskor

Alla älskar listor. Jag också. Så jag tänkte införa en ny kategori på min blogg – mina favoriter. På sikt tänker jag lista mina favoriter inom en mängd olika fält – artister, kompositörer, konstnärer, författare, fotografer, skådespelare, regissörer – allt möjligt, företrädesvis inom det konstnärliga området. Men det kan även bli arkitekter, maträtter, bilmodeller eller vad helst som dyker upp i mitt huvud.

Mina favoriter blir inte listade i nån slags numrerad rangordning, typ från 10 till 1 – det kan ju skifta från dag till dag i bland – men nån slags 10 bästa-variant blir det säkert, inte nödvändigtvis rankade i den ordningen de är uppräknade. Fast det kan ju också ändras.

Hur som helst tänkte jag börja med en radda favoriter i en kategori som i sig är en favorit – kvinnliga skådepelare. Och det blev 12 den här gången.

Mitt främsta kriterium på en bra skådespelare är att hon/han ska beröra mig på djupet, med äkthet, närvaro, trovärdighet, teknisk skicklighet och allt som man kan tänkas förvänta sig av en skådespelare. Sen är det ju inte fel om hon är vacker också – men det är i allra högsta grad en sekundär egenskap, och jag föredrar alla gånger den slags skönhet som kommer inifrån. Om en skådespelare av egen kraft kan få mig att se en film eller pjäs, så platsar hon på denna lista.

Eftersom jag själv har flera års skådespelarutbildning, med en del yrkeserfarenhet som såväl skådis som dramalärare och även regissör, så har jag väldigt höga och specifika krav. Men jag kommer också att motivera varje val ordentligt.

Välkommen till min lekstuga!

Linje

Cate Blanchett Cate Blanchett
Cate är definitivt en av mina absoluta favoriter. Hon överraskar ständigt med att spela helt olika karaktärer i varje film – från drottningar av olika slag till arbetarklass-underdogs, mördare och narkomaner, från sydstatsdialekter till överklassengelska, vackra, fula, nervösa, överjordiskt stillsamma. Ingen roll verkar främmande för henne. Hon utstrålar intelligens, integritet, naken sårbarhet, uppriktighet och sökande, nerv – hon gör aldrig ett dåligt jobb. Paradoxalt nog fick hon en Oscar för den roll jag nog egentligen var minst imponerad av, i hennes serie av fascinerande rolltolkningar. Men intressant är hon alltid. I ”Coffee and Cigarrettes” spelar hon två roller, mot sig själv, och bevisar än en gång sin bredd.

tunn linje

Mae West Mae West
Mae West var definitivt en av 1900-talets roligaste människor, med ett bett i repliken som är få förunnat. I citatsamlingar dyker tre personer ständigt upp som de stora humoristerna – Oscar Wilde, Groucho Marx och Mae West. Och man kan se hennes 30-talsfilmer än idag, och de är fortfarande roliga, med vara och varannan replik som en av de där klassiska replikerna vi alla känner till. Hon skrev alltid sitt eget material, och författade flera teaterpjäser som hon satte upp på Broadway. Så hon var en stjärna i alla avseenden. Hon var rolig, fräck och provokativ utanför scen och biosalong också – en klassiker är när hon står inför rätta (förmodligen för att ha sårat sedligheten på ett eller annat sätt), och får hela rättssalen att skaka av skratt – domaren hamrar hårt med sin klubba, och följande replikskifte uppstår:
”Miss West, are you trying to show contempt for the court?”
”No, dear, I’m doing my best to hide it…!”
Kommentarer överflödiga.

tunn linje

Jessica Lange Jessica Lange
Debuterade i 1970-tals-remaken av King Kong (vilket får sägas vara dåliga odds), men lyckades t.o.m. att göra den rollen intressant (hon vann en Golden Globe för bästa debuterande filmskådespelerska). Sedan dess har hon gjort nästan 40 filmroller, blivit Oscarnominerad 6 gånger, vunnit 2 gånger, och därtill en mängd andra priser – Emmy, Golden Globe m.m.
Hennes oerhört känsliga och sårbara spelstil är ofta på gränsen till någon slags lätt skruvat utanförskap, vilket passade alldeles särskilt bra i t.ex. ”Frances”, om skådespelerskan Frances Farmer, som hamnade på sinnessjukhus och blev slutligen lobotomerad. Lange verkar ständigt leva lite på gränsen, hur behärskade hennes rollfigurer än är, och vad hon än gör, så berör hon med sin alldeles speciella karaktär och personlighet.

tunn linje

Helen Mirren Helen Mirren
Den som inte har sett Helen Mirren i en TV-film om den bittert bitchiga polisinspektören Jane Tennison har något fantastiskt att se fram emot. Tlll och med som en sur, lätt alkoholiserad, ensam och bitter medelålders kvinna lyckas Helen Mirren att vara helt oemotståndlig. Det är omöjligt att inte fatta tycke för denna starka karaktär. Och som Drottning Elisabeth i The Queen, vann hon äntligen en synnerligen välförtjänt Oscar, efter tre nomineringar genom åren. Och coolare än Helen Mirren blir man bara inte, när hon efter detta konstnärliga stordåd (och efter att ha blivit adlad!) blir bjuden på te hos drottningen – och hon tackar nej. Hon hade inte tid. Cooooool…

tunn linje

Laura Linney Laura Linney
Det finns skådespelare som verkligen tar sitt jobb på allvar, som verkar som att de aldrig kan göra ett dåligt jobb, som alltid imponerar – och som dessutom lyfter en redan intressant och spännande rolltolkning till något oväntat, överraskande bra. Laura Linney gör det oupphörligen. Som överspänt leende skådespelerska i ”The Truman Show”, till Sean Penns urstarka hustru Annabeth i Clint Eastwoods ”Mystic River”. Laura har en självklar integritet och en stark personlighet, som dock aldrig tar över, utan snarare bär hennes rolltolkningar till oanade höjder.

tunn linje

Judi Dench Judi Dench
Här snackar vi klassisk, brittisk teaterskådespelerska, med hur många Shakespeare-roller som helst, hur många utmärkelser som helst (vet ej hur många Laurence Olivier Theatre Award hon har vunnit, men det är många!), och hur mycket erfarenhet som helst. Hon fyller varje roll med tyngd och dignitet, om det så är drottning Elisabeth I, sötsugen dam i Chocolat, eller M i James Bond. Alltid ett stort nöje att se!

tunn linje

Katherine Hepburn Katherine Hepburn
Drottningen bland skådespelerskor – legendarisk rekordhållare i Oscarsammanhang, med fyra gubbar av tolv nomineringar. Hennes långa, långa karriär (över 70 år i branschen!) med allt från komedi med Cary Grant till ”Afrikas Drottning” med Humphrey Bogart. Och i ”Guess Who’s Coming to Dinner” fick hon återigen spela mot sn hemliga kärlek Spencer Tracy, i en oförglömlig roll som gav henne ytterligare en Oscar. Katherine Hepburn var egentligen helt osannolik som Hollywoodstjärna, med sin frispråkighet och oglamorösa personliga stil – men ändå vann hon i längden. Mer än någon annan.

tunn linje

Holly Hunter Holly Hunter
Holly Hunter gjorde tidigt i sin karriär en liten, liten roll som en av Goldie Hawns kompisar (Jeannie) i en film som utspelar sig under andra världskriget. Kompisarna arbetar på en stridsflygplansfabrik, som så många kvinnor under kriget, och vid ett tillfälle kommer en ung soldat för att meddela Jeannie att hennes man har dött i strid. Hennes reaktion är så hjärtskärande äkta, och skitjobbig, att jag är övertygad om att just denna scen öppnade dörren för större roller. Hennes breda sydstatsdialekt och intensiva energi passade utmärkt för komedier som ”Arizona Junior” och ”Broadcast News”, men den film som hon nog är mest känd för är Jane Campions ”Pianot”, som också gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes enorma närvaro och fokus gör henne alltid intressant att se, och hon behärskar både komedi och drama. En av de roligaste rollerna i senare produktioner är som George Clooneys ovilliga hustru i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Det finns liksom i Jessica Langes skådespeleri en krydda av något lite skruvat, lätt surrealistiskt, och det blir alltid spännande, ofta roligt.

tunn linje

Rachel Weisz Rachel Weisz
Vann en Oscar för bästa biroll i filmen ”The constant gardener”, i vilken hon spelade mot Ralph Fiennes. Rachel Weisz har en kvalitet som är svår att fånga, men som gör henne oändligt fascinerande. Hon är så oerhört mänsklig, så sårbar och samtidigt obändigt stark och övertygande. Hennes känslosamma, engagerade, temperamentsfulla rollfigur i ”The constant gardener” erbjuder en fantastisk motpol till Ralph Fiennes behärskade, lugna, diplomatiska portfölj- och slipsnisse. Men båda är innerliga och passionerade, på sitt sätt. Darren Aronofskys film The Fountain är egentligen bara konstig, och känns inte alls färdig, men just Rachel Weisz gör att jag ändå ser hela filmen, och fascineras. Av henne. Och i Jean-Jacques Annauds WWII-drama ”Enemy at the Gates” har Weisz ett legendariskt, magiskt kärleksmöte med Jude Law. Kort sagt – allt Weisz tar i blir innerligt, vibrerande och fängslande.

tunn linje

Isabelle Adjani Isabelle Adjani
Nu har jag en viss svaghet för skådespelerskor med alla nerver utanpå huden, och i just detta måste nog Isabelle Adjani sägas vara i särklass. Hennes fanatiska förälskelse i en ovillig soldat i L’Histoire d’Adèle H. är smärtsam att skåda, och hennes gestaltning av titelrollen i ”Camille Claudel” är lika hängiven, lika dödsföraktande. Hon är den begåvade skulptrisen som blir den store Rodins elev, modell och älskarinna (Rodin spelas lysande av Gerard Depardieu, men det är ändå Isabelle Adjani som äger denna film), och hon fortsätter alltjämt att fascinera – som i ”La Reine Margot” från 1994. Hon är den enda skådespelerskan i Frankrike någonsin som har vunnit hela fyra César (fransmännens Oscar), och därtill två Oscarnomineringar.

tunn linje

Julia Ormond Julia Ormond
Det finns somliga skådespelare som kan gestalta smärta så att det gör ont i betraktaren, sorg så att betraktaren gråter, och lycka så att betraktaren blir alldeles euforisk. Julia Ormond är en sådan sällsam skådespelerska. Till och med i de mest osannolika roller som i Peter Greenaways blodiga meta-surrealistiska ”The Baby of Mâcon”, bibringar hon betraktaren någon slags känsla av realism. I ”Höstlegender” skildrar hon övergivenhet och smärta på ett sätt som stannar kvar länge efter filmens slut, och till och med i en sådan patetisk kalkonfilm som ”First Knight”, med en trött Sean Connery som Kung Arthur, och en förvirrad Richard Gere som Lancelot, så gestaltar Julia Ormond den unga Guinevere på ett alldeles vibrerande, levande, totalt närvarande sätt. Förtrollande!

tunn linje

Hanna Schygulla Hanna Schygulla
Drottningen av tysk film, Rainer Werner Fassbinders favoritskådespelerska (hon var med i 19 av hans filmer, bland andra ”Maria Brauns äktenskap” och ”Lili Marleen”). Hanna Schygulla är en fantastiskt skicklig aktör, och hon har en närvaro och en utstrålning som få kan matcha. En film jag gärna rekommenderar för den som vill ta del av hennes säregna, hypnotiska skönhet och intensiva närvaro,och trovärdighet i rollen – se henne som drottningens kammarjungfru i ”Natten i Varennes”.

tunn linje

BUBBLARE:

Kate Winslet, Nathalie Baye, Julie Delpy, Iben Hjejle, Madhuri Dixit, Julia Roberts, Meryl Streep, Sophie Marceau, Jennifer Connelly, Catherine Deneuve, Charlotte Rampling, och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu…

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Film, Kultur, Mina Favoriter, Personligt, Teater, TV

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

7 kommentarer på “Mina favoriter – kvinnliga skådespelare”

  1. Lasse skriver:

    Behöver man tillägga någon? Svårt att säga! Du har nästan den perfekta listan. Men en ganska ny stjärna man ändå bör nämna är fransk-amerikanskan Julie Delpy som förutom att vara skådis också regisserar, skriver manus, och skriver musik som hon sen själv spelar in – Strongt! Eller

    En svensk skådis annars som är både bra, trevlig, allsidig, verkar vettig och är attraktiv är Hele….nej jag bara skämtade! Däremot Gunilla Röör…..Tänk att få flytta hemifrån med henne…Det skulle Freud ha gillat…

    Snygga och duktiga är också Jördis Triebel, Cate Winslet och Fanny Malett, men inte så det sticker ut oförglömigt.

    Vilka män skulle du då välja att spela ihop med vilka av kvinnorna, och i vilka sorts filmer?


  2. Ja, Julie Delpy är fantastisk, och inte så himla ny heller. Hon ska definitivt in bland bubblarna. Och Kate Winslet är redan med bland bubblarna. Jördis Triebel och Fanny Malett känner jag tyvärr inte till, men jag kom just ihåg en av mina danska favoritetr – Iben Hjejle – som jag verkligen tycker är helt fantastisk..

    Och ja, vilka män skulla jag placera ihop med dessa kvinnor? Mig själv, förstås! :-)
    Heta kärleksscener med Cate Blanchett, Rachel Weisz, Julia Ormond och Isabelle Adjani, förstås.
    Sen kan jag gärna ta en utskällning av Judi Dench, bli dissad av Helen Mirren och bortkollrad och utskåpad av Mae West. Ja, och så vidare. Jag spelar gärna Jessica Langes unge älskare, Och har gärna Katherine Hepburn som stridbar farmor. Vad sägs om det?

  3. Lasse skriver:

    Möjligtvis att jag blev sotis…Men du skulle ju inte hinna med alla samtidigt…Om det inte är just därför du blir utskälld av Dench? ;-)

    Uttrycksfulla Jördis Triebel spelar hård tysk svinfarmare ”mit Attitüde” i filmen ”Emmas Glück”. Fanny Malett är en sval kanadensisk skådis med konsten att bruka mikroskopiska miner för att säga något: Dråplig, skicklig och hjärtknipande. Senast i filmen ”Continental – un film sans fusil” Jördis och Fanny är varandras motsatser, men båda hr i sina filmer visat att dem är värda att titta på igen – därav bubblare – de är lite okända för svenska biodukar – och inte lär väl SF lyfta ett finger för någon av dem…

    Iben Hjejle får gärna vara med och får även plats i listan ”ballaste kändisnamn”

    Annars skulle det vara kul att vända på deras vanöligaste roller Dvs: Dench och Mirren som bedagade knarklangare och Gunilla Röör som översexualiserad mördande gansterbrud – Jag tror de skulle vara lysande och spännande.

    Jag skulle sen vara ”prinsen på vit springare” dvs ”den snälla snuten i pimpad cheva”.


  4. Jo, det är klart att det är därför jag blir utskälld av Judi Dench – jag är nämligen agent 006, kompanjon med Mr. Bond, men med en ännu större aptit för vackra kvinnor…
    Helen Mirren är en iskall chef på Scotland Yard, som dissar agent 006 totalt.
    Resten får du fantisera ihop själv… :-)

    Och så blir jag ju nyfiken på de där skådisarna du nämner. Jag måste nog hålla lite utkik.

  5. Björn Felten skriver:

    Jag tycker nog att Ingrid Bergman platsar åtminstone bland bubblarna. Om hennes rollgestalter ibland kan synas stereotypa, så tror jag nog att det främst får skyllas på filmbolagen, som inte riktigt verkade förstå att hon faktiskt kunde spela på annat sätt än i Casablanca.

    Att det inte direkt gjorde ont att titta på henne gör ju inte det hela sämre. :)


  6. Jo, gällde det roller som Intermezzo och Casablanca, för att inte tala om Höstsonaten, så platsar Ingrid Bergman förstås bland dessa skådespelerskor, de riktiga stjärnorna. Och så vacker som Ingrid Bergman var i Casablanca gör det nästan ont i ögonen…
    Men åren med den grymt överskattade Roberto Rosselini drar ner betyget, tyvärr.
    Det började med pekoralet Stromboli, och sen blev det bara sämre. Hu!


  7. Och så får vi inte glömma hennes underbart förvirrade tant i Mordet på Orientexpressen – som hon fick en Oscar för. Fullkomligt lysande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 256 andra följare

%d bloggers like this: