Fullt hus på Chateau Garreau!

Publicerat 6/09, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Kärlek, Kultur, Livsåskådning, Matlagning, Sexkurser

Tags: , , , , , ,
Chateau Garreau - platsen för våra lyxigaste livsnjutarkurser för par

Chateau Garreau – platsen för våra lyxigaste livsnjutarkurser för par

För trettonde gången på sju år höll vi återigen vår lyxigaste livsnjutarkurs, Livets Goda – en av våra fortsättningskurser för par som gått vår grundkurs Gudomlig Njutning. Som vanligt höll vi kursen på det gamla vinslottet Chateau Garreau i den lilla byn Cadillac, tre mil söder om Bordeaux. Vi hade återigen fullt hus – glada, nyfikna, njutande, lekfulla och tillfredsställda deltagare, samt förstås två entusiastiska kursledare – jag och Jennie!

Varje kurs blir unik, även om konceptet är detsamma sedan starten 2007. Först och främst eftersom det blir en helt ny sammansättning av deltagare varje år, men vi ändrar också alltid lite i programmet. Vädret kan ge överraskningar, och även annat förändras. Det blir aldrig tråkigt. Många av våra kursdeltagare har varit med på Garreau både två och tre gånger – så även denna gång, då två par var återkommande från tidigare år, och vi räknar med att några av årets deltagare kommer igen i framtiden.
Livets Goda på Chateau Garreau är kort sagt beroendeframkallande.

Salle de jeu - kurslokalen på Chateau Garreau

Salle de jeu – kurslokalen på Chateau Garreau

Förra årets kurs var lite extra annorlunda eftersom Jennie för en gångs skull inte var med som kursledare – hon var i slutet av sin graviditet, och hade en väldigt stor mage, så pass att inga försäkringar längre täcker eventuella sjukhusbesök eller annat oväntat. Så jag fick i stället hjälp av min vän Amara, som agerade assistent, och var en fantastisk tillgång under kursen på flera sätt.

I år var Jennie med igen, och ordningen blev återställd. Faktum är att årets kurs nog var den lugnaste, mysigaste och mest behagliga av alla vi har haft på Chateau Garreau. Vi kom hem till Sverige från kursen och var inte alls så trötta som vi brukar. Vi var välorganiserade och rutinerade (nothing beats experience…), och trots en hel del logistik fick vi ihop det mesta utan större besvär.

Lunchbuffé på altanen. Läckerheter utan gräns...

Lunchbuffé på altanen. Läckerheter utan gräns…

Vissa saker ändrar vi inte på. Att vi släpar ner Claes och Titti Claesson från Värmland varje år för att laga all maten på vår kurs på Chateau Garreau, det har vi inte ändrat på sedan 2011, och det lär vi inte göra heller, om vi slipper. Även i år var maten en av de absoluta höjdpunkterna varje dag, och det skapar förstås en underbar balans mellan kurs, fysisk näring och vila.

Mina vackra döttrar – Disa & Indra

Mina vackra döttrar – Disa & Indra

Den största skillnaden från tidigare år var att i år hade vi med oss lilla Disa, 10 månader, och dessutom min äldsta dotter Indra, som agerade kompetent och underbar storasyster/barnflicka åt Disa, när Jennie och jag var upptagna med att hålla kurs. Indra har varit på Garreau tidigare, sommaren 2007, då vi åkte ner med bil hela familjen för att bara ha det skönt på Chateau Garreau – utan att jobba. Så för henne blev det ett kärt återseende. För Disa är allting nytt, men som vanligt tycker hon ju att allt är spännande och roligt.

Mysig middag på Lac de Laromet

Mysig middag på Lac de Laromet

En annan skillnad från tidigare år var att vi ökade mängden kurspass, och minskade lite på utflykterna – vi hoppade i år över vår återkommande dagsutflykt till havet. Den främsta anledningen till just det var att sista veckan i augusti fortfarande är semestertid för fransoserna, och då blir det extrema köer ut till Cap Ferret, och körningen blir helt enkelt för lång och trög.

I år var också vädret lite osäkert, med regn och åska i luften, så därför lade vi istället tid på ytterligare ett kurspass, och så erbjöd vi en kortare eftermiddagsutflykt till Bordeaux för de hågade. Men vinprovningar på lokala vingårdar, eller vår middag med chèvre chaud och fantastiska musslor på Lac de Laromet – dessa utflykter skippar vi inte.

Dimman lättar – utsikt från altanen en tidig morgon på Chateau Garreau

Dimman lättar – utsikt från altanen en tidig morgon på Chateau Garreau

Vi har redan bokat Chateau Garreau till nästa år. Då blir det första veckan i september – tisdag till söndag 1-6 september. Vi kanske ses där?

tunn linje

Läs mer på hemsidan för Livets Goda! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Gästbloggare Ingela Steij Stålbrand – Nu blir jag irriterad. På riktigt.

Publicerat 22/07, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Andlighet, Frihet, Kärlek, Kärlek & sex, Livsåskådning, Sexkurser

Tags: , , , , ,

Jag publicerar återigen en gästtyckare på min blogg, eftersom jag anser att det Ingela Steij Stålbrand säger är så viktigt och insiktsfullt att det bör spridas, så mycket som möjligt.

Upprinnelsen till denna text är att festivalen The JoyRide Experience, arrangerad av Alexander och Charlotte Rudenstam, har råkat ut för en oväntad motgång i planeringen. De som skulle hyra ut lokaler till The JoyRide Experience har sagt upp kontraktet – av grumliga skäl, men vi vet att det handlar om rädsla, sexualnuros och moralpanik. Ytterligare ett bevis för hur viktigt detta arbete är, och varför denna festival verkligen måste bli verklighet.

tunn linje

ingela

Nu blir jag irriterad. På riktigt. Och frustrerad.

I min undervisning på Lunds universitet, bland annat på en kurs som heter Hälsa och välbefinnande, utgår jag från det friska, det som fungerar och det som gör att vi kan förebygga och skapa förutsättningar för att fler ska kunna må bra och få så bra förutsättningar för att leva som det bara går.

Forskning är entydig om att beröring är bra för att våra må-bra-ämnen i kroppen sätter fart och reparerar oss och förebygger/lindrar depression och ångest, att socialt stöd är bra, att syresättning är en förutsättning för liv, att fysisk aktivitet är bra, att dans, sex och kärlek ger livskvalitet och färg åt livet.

Vi ser också återkommande i media och andra fora att många förfasas över gränser som överskrids och nej som inte respekteras, som i diverse våldtäktsmål (våldtäkter som ibland till och med sker på offentlig plats i folkhavet på musikfestival), övergrepp och misshandel. Och där förövarna många gånger går fria. ”Vi måste göra något” höjs rösterna då. Och så skrivs debattartiklar, inlägg i sociala medier och en och annan demonstration anordnas.

Sexfestival stoppas av lokaluthyrare

Mina vänner Charlotte och Alexander Rudenstam är ett par eldsjälar som med bland annat detta i åtanke anordnar en festival, The Joyride Experience, där festivaldeltagarna arbetar med sin kropp, sina gränser, sina tidigare livserfarenheter, sitt nu och därmed också sin framtid för både sig själva och andra. Festivalen inbegriper HELA människan och därmed också kroppen och sexualiteten. Det sistnämnda något som ofta reduceras eller osynliggörs i sammanhang av personlig utveckling och i samhället i stort. För det är ju så privat. Och det vet väl alla hur det funkar ändå…

Festivalen inleds med en obligatorisk workshop där SAMTLIGA deltagare måste vara med. Den handlar om att känna in sitt ja och nej, att känna var gränserna går för sig själv och andra och lära sig att rent konkret respektera och svara på det med ord och handling. Vilken annan festival eller social tillställning inleds med det?

Nu har uthyrarna till festivalen annullerat kontraktet – av rädsla och förfäran för det okända, bland annat för att ordet sex har figurerat i artiklar som föregått festivalen. Samtidigt med den planerade festivalen ska nämligen en brottarklubb ha ett läger och nu är ”någon” eller ”några” oroliga för det opassande som KAN ske, som dessa ungdomar skulle kunna bevittna.

Jag ställer mig flera frågor med tanke på detta:
Vilka har uttryckt denna oro som till och med ger upphov till kontraktsannullering – de unga själva som ska delta på brottarlägret eller vuxna runtomkring som anser sig veta vad som är passande eller inte? Vad exakt det är som kan ske som är så skrämmande – att eventuellt se nakna människor (på 500 m håll)? Vilka signaler sänder detta till både dessa ungdomar och till alla som får veta detta om vad som är OK eller inte att samlas kring?

I vilka sammanhang och former är det O.K. att inkludera kropp och sexualitet så att det är korrekt och legitimt? Vilka offentliga fora har vi där vi aktivt kan arbeta med våra gränser och förhållningssätt gentemot oss själva och andra (förutom terapirummet i enskildhet)?
Ja, frågorna radar upp sig i prydlig rad.

Att kropp och sexualitet är tabu, det vet vi redan. Eller tja, det får förekomma men då efter redan förutbestämda så kallade sociala script om hur, när, i vilken form och mellan vilka personer det får ske. Vi ser dessa script i bilder, filmer och skrifter ideligen.

MEN – vi har få samtal om det och få tillfällen att samtala och arbeta med våra kroppar som helhet, där ämnet inte reduceras till samlag eller andra praktiker, utan där också identitet, livslopp, erfarenheter och relationer inbegrips. Där vi samtalar kring och övar på var gränser går inom och utanför oss själva, där vi övar på och testar hur det är att säga och svara på ja och nej. Att begränsa eller bejaka.

Det är detta festivalen står för och det är därför som tidigare års deltagare återkommer: De mår bättre, de har hittat verktyg för att möta de folkhälsoproblem vi alla möter i form av förluster, depression, ångest, svek. De tar bättre hand om sina kroppar med bättre kost, fysisk aktivitet och andra glädjefyllda aktiviteter som buffrar mot ohälsa. Tidigare deltagare har hittat nya vänskaper och relationer och många beskriver att de hittat sig själva. De har hittat livet i sina liv.

Vad är det som är fel med detta? Vad är så skrämmande med det?

En extra knorr på denna historia är att en stor finansiär till lokaluthyraren är Malmö stad – som styrs av politiker och tjänstemän som säger sig vilja jobba för att befolkningen ska må bättre och få fler möjligheter till bättre hälsa. Exempelvis är Malmö stad mitt uppe i en storsatsning om sexuell hälsa.

I strategi- och handlingsplanen för detta arbete kan man läsa flera mål som denna festival arbetar aktivt med, exempelvis att motverka diskriminering, kränkningar och trakasserier men också att ge förutsättningar för att utveckla en god sexualitet hos deltagarna.

The Joyride Experience är en festival som inte arbetar efter västerländskt etablerat arbetssätt, utan i grupper av personer snarare än i enskilda terapirum, men för den skull är den inte utan empiriskt stöd för vad som främjar individuell hälsa och relationer. Det finns ingen påtvingad religiositet inblandad, ingen politik och framförallt inga tvång. Det är en festival som handlar om samtycke, kärlek och liv för varje person. Det vi, med andra ord, i många olika forum säger oss vilja ha.

Är det mer O.K. att lära ungdomar brottas? Måste dessa båda parter vara antingen eller? Kan de rentav få befinna sig sida vid sida månne? Vilka signaler och budskap vill vi sända i praktiken? Vad händer när vi inte låter rädslan styra oss?

Ingela Steij Stålbrand 2014

tunn linje

Om du vill läsa mer om bakgrunden till denna situation, eller bara stötta The Joyride så den blir av (betyder alltså inte att du måste åka på festivalen utan bara att du signalerar att du stödjer vad festivalen står för) så kan du läsa mer här i dessa båda länkar:

The JoyRide Experience fortsätter.
I support The JoyRide – the love festival, and the right to be me.

The JoyRide Experience

tunn linje

Calle & Jennie

Jag och min älskade Jennie är förstås med som kursledare på The JoyRide Experience, liksom vi har varit med på varje Sexsibilityfestival sedan starten. Den obligatoriska workshop om gränssättning som Ingela beskriver helt kort är det för övrigt vi som har introducerat för några år sedan (tack, Felix Ruckert!), och som vi håller, parallellt med Alexander och Charlotte i varsin kurslokal.

Jag kan bara instämma med allt det som Ingela skriver, och tycker verkligen att det finns något djupt tragiskt i denna monumentala skräck för allt sexuellt, denna massiva kollektiva neuros – som just för att den är kollektiv blir osynlig för det flesta. Den är normaltillståndet för de allra flesta.

Men – tänk på barnen! – skulle man kunna utbrista. Och ja, det är ju just det vi gör! Vi vill inte att nästa generation, och generationerna efter den, ska behöva utstå samma ångestladdade skräck för sex, intimitet, kärlek och njutning som vår generation (och föregående generationer) har behövt genomlida.

Det är dags att möta våra demoner, dags att ställa ut trollen i solen. De spricker, och plötsligt inser vi att vi är rädda för helt fel saker.

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Det finns anledning att bli upprörd

Publicerat 14/05, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Censur, Dagstidningar, Internet, Lagstiftning, Media, Piratpartiet, Politik, Samhälle, TV

Tags: , , , , ,

Arg som fan!

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Piratpartiet förminskat

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

eu_arliament

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

PP vinnare i EU-valet

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Om du inte är tokförbannad har du ingen koll på vad som pågår.

tunn linje

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Dekorrand

Genusterroristen slår till – manliga psykopater

Publicerat 12/05, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Feminism, Jämställdhet, Samhälle

Tags: , , , , , , ,

The Joker

Bara män kan vara psykopater, tydligen. I en artikel i tidskriften MåBra, med titeln ”Signalerna – Är din man en vardagspsykopat?” utpekas män som psykopater. En stor del av artikeln fokuserar på att kvinnor kan råka ut för manliga psykopater. Sällan är inkonsekvensen så tydlig som i denna artikel, för att inte tala om grov sexism riktad mot män.

”Ungefär en av tio människor har psykopatiska drag. Troligen lika många kvinnor som män. En del kvinnor misshandlar och förnedrar sina män. Och barn upplever mer våld från sina mödrar än från sina fäder. Problemet med kvinnliga psykopater är underskattat, säger Inger Wesche:

– De skaffar sig oftast kontroll och makt genom skvaller, manipulation och intriger. De kan använda psykisk terror mot små barn och utnyttja känslomässigt utsatta personer som medhjälpare i mobbningskampanjer.

Artikeln framhåller alltså att även kvinnor kan vara psykopater, lika farliga som män (vilket styrks av mord- och misshandelsstatistik, som radikalfeminister gärna undviker att referera till eftersom den motbevisar radikalfeministernas tämligen överdrivna teorier utifrån könsmaktsperspektivet) – och ändå är rubriken ”Är din man en vardagspsykopat?”.

Intressant nog har artikeln uppenbarligen först haft titeln ”Lever du med en vardagspsykopat” (något man förstår om man läser URL:adressen – ”varningssignalerna-lever-du-med-en-vardagspsykopat”), vilket ju faktiskt är könsneutralt, som sig bör.

Men en sensationslysten rubriksättare har velat göra det hela lite mer dramatiskt, och har därför istället utgått från den falska och sexistiska klichén med mannen som den självklara förbrytaren, och kvinnan som det självklara offret. Ungefär lika falskt som att det bara är män som slår sina partners, eller bara män som är pedofiler.

För att ytterligare befästa den sexistiska glidningen förmedlas i artikeln länkar till kvinnojourer, referenser till mäns våld mot kvinnor etc., men inget om kvinnors våld mot män, inga länkar till mansjourer.

Vad säger vi om det? Lite sexism till kaffet, någon?

Dekorrand

Liten skrytpost.

Publicerat 15/04, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bloggar, demokrati, Internet, Media, Politik, Yttrandefrihet

Tags: ,

Blog Stats 1,000,003 hits

Visserligen utslaget på sex år, men ändå. Jag känner mig onekligen lite stolt. Och då är detta ändå långt ifrån min mest besökta hemsida. Cirkus Eros har haft många miljoner besökare genom åren – under ett par år hade jag runt 5.000 besökare per dygn där, vilket är mer än tio gånger så mycket än medelvärdet på TantraBlog. De senaste 10 åren har väl Cirkus Eros haft i runda slängar 2.000-2.500 besökare per dygn, och det blir som sagt många miljoner träffar genom åren – men det känns ändå väldigt mysigt att min blogg har fått så mycket uppmärksamhet, och så många läsare!

Bloggen är ett fantastiskt verktyg som har bidragit till en ökad demokratisering av samhället. Man behöver inte vara journalist på en stor tidning för att nå ut till många läsare. Det räcker med en blogg. Om det man skriver är tillräckligt intressant för att få många läsare, kan en enkel bloggare idag få större inflytande än den där journalisten på DN eller AB.

När jag startade denna blogg på julafton 2007 var den tänkt som ett mediaexperiment – kunde jag få plats i mediaflödet, kunde jag få läsare, kunde jag påverka? Nu, drygt sex år och en miljon träffar senare, så kan jag konstatera att det var ett väldigt lyckat experiment. Jag blev riksdagskandidat, har fått skrivaruppdrag till tidningar och andra media, har deltagit i otaliga TV-debatter och mer därtill. Sannolikt hade inget av detta hänt utan bloggen.

Vi får väl se hur lång tid det tar till nästa miljon… :-)

Dekorrand

Världens bästa bok!

Publicerat 5/04, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Andlighet, Kultur, Litteratur, Livsåskådning, Shamanism, Storytelling, Teater

Tags: , , , , , , , , , ,

IMPRO av Keith Johnstone

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

tunn linje

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Dags för lite gravplundring!

Publicerat 21/03, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bilar, Kultur, Litteratur, Poesi, Reklam, Upphovsrätt, Yttrandefrihet

Tags: , , , , , , ,

Mercedesreklam

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

tunn linje

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

tunn linje

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 318 andra följare

%d bloggers like this: