Vill du känna dig ännu säkrare?

Hur gör man sin cykel absolut stöldsäker? Tja, det här kan väl vara en bra idé – man gjuter in den i is. Ingen lär stjäla den. Den får stå där den står. Å andra sidan kan du inte själv cykla på den då. Men… det ökar ju också säkerheten. Du kommer inte att ramla av cykelhelvetet, och slå i skallen. Och det är väl bra?

Det här med säkerhet är en märklig historia. Ju mer vi försöker ordna saker och ting för oss själva, så att vi kan vara trygga och säkra, desto mindre frihet har vi kvar. Ju mer säkerhet, desto mindre frihet. Och så är det överallt. Vår frihet blir alltmer beskuren.

FRA och Datalagringsdirektiv, nakenscanning, övervakningskameror, ID-brickor, fingeravtrycksläsare, avlyssning, censur på nätet, hjälmlagar, gated communities, gallergrindar, koder, GPS i barnkläder, ökade befogenheter för polisen, ordningsvakter och alla i uniform – och tusen andra begränsande åtgärder. Ständigt nya lagar, ”för vår säkerhets skull”.
Men ger det oss någon verklig trygghet?

Frågan är – hur mycket frihet är du beredd att ge upp, för att vinna lite trygghet?

Bilden i denna bloggpost av: Carl Johan Rehbinder

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Dagens jubilar – Christian Engström – vår man i EU-parlamentet!

Att piratpartister är fjuniga Joltcolapundare vet vi ju allihop. Snyltare och tjuvar som bara vill ha saker och ting gratis. Därför kom det som en chock för många att vår starke man i EU-parlamentet, Christian Engström, just idag fyller 50 bast! Och att han inte är ett dugg intresserad av att snylta på någon. Tvärtom. En mer generös person är svårt att hitta.

Christian är en alldeles ovanligt trevlig person, å ena sidan en levnadsglad partyräv, som inte drar sig för att spexa och tramsa, å andra sidan en flitig och plikttrogen arbetsmyra med stor integritet, kunnande och kapacitet. Att just Christian är Piratpartiets första alldeles tvättäkta parlamentariker är ingen slump. Han gör det han gör för att han är så jävla duktig på det, och för att han brinner för det.

SUPERGRATTIS PÅ 50-ÅRSDAGEN, CHRISTIAN! Du förtjänar all uppskattning du kan få, och mer därtill. Du gör skillnad, inte bara för oss här hemma i Sverige, utan i Europa. När jag pratar med min syster Cecilia, som bor i Paris, så kan jag berätta (när hon undrar vad Piratpartiet är för nåt) att du personligen, med din envishet, ditt kunnande och ditt hårda arbete, har bidragit till att göra livet lite bättre för henne också, så känns det väldigt bra.

Andra som grattar:
Anna Troberg, Rick Falkvinge, Johanna Drott, Emil Isberg, Anne Kekki, Jan-Olof Flink, Jonatan Kindh, Marie ”Maloki” Axelsson, Jonathan Rieder Lundkvist, Mikael Nilsson, Björn Felten, Ola Nyström, Anders S Lindbäck, Christoffer Willenfort, Rickard Olsson, Jan Lindgren, Signe Rocklin, Göran Widham och Marcus Fridholm, Dexion, Henrik Alexandersson, Gustav Nipe, Curt Olsson, Emma Opassande.

Christian skriver själv om sin ovanliga femtioårspresent.

Bilderna i denna bloggpost av:
Carl Johan Rehbinder

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Min (inte så) hemliga last – indiskt godis…

Jag har just varit i Oslo. Vi har varit där och hållit en av våra kärlekskurser, Gudomlig Njutning, en grundkurs för par i sex, kärlek och relation, med tonvikt på tantriska tekniker och attityder. Det är andra gången vi håller denna kurs utanför Stockholm, och även första gången var i Oslo. Sammanlagt har vi nu hållit denna kurs 33 gånger på knappt sex år, så vi har en viss rutin.

Det finns något i Oslo som inte finns i Stockholm. Pakistanier. Alltså, visst finns det pakistanier i Stockholm, men inte 60.000. Det är många. Väldigt många. Detta innebär i praktiken att Oslo är ett litet Mekka (eller kanske jag borde säga Varanasi) för dem som gillar Bollywoodfilm, indisk musik och indiskt godis (vilket jag alltså gör…). Där finns t.ex. butiken Bollywood.no, i shoppinggallerian Grønland Bazaar, med Skandinaviens största sortiment av Bollywoodfilm och indisk musik.

Och så finns Mithas Sweethouse. På Mithas, ett litet konditori mitt i centrala Oslo, tillverkas och säljes ett stort sortiment av just indiska sötsaker – de där jag älskar så hett. Den norska minivarianten av de indiska storkedjorna Haldiram’s och Bikanervala, två av mina absoluta favoritbutiker i Indien. Ett besök på Haldiram’s indiska snabbmatsrestaurang på Chandni Chowk, i Old Delhi, är ett absolut måste om du kommer till Delhi. Förstklassig indisk mat, serverad som på en modern snabbmatskedja. Surrealistiskt.

I egenskap av obotlig indofil så har jag en dragning till mycket som är indiskt, men jag har förstås en del särskilt skarpa preferenser – indisk musik, Bollywoodfilm och indiskt godis. Eftersom jag för närvarande håller en LCHF-diet (funkar – har gått ner 13 kilo!), så undviker jag notoriskt sötsaker av alla de slag (har upptäckt tjusningen i att dricka kaffe utan socker – men med grädde!), men när möjligheten bjuds att äta äkta barfi, laddhu, gulabjamun, djellebi, rasgulla och annat mums, så har jag extremt svårt att hålla mig. Så det gör jag inte. Jag frossar. Bokstavligen.

Så med oss i bagaget hem från Oslo har vi över två kilo indiskt godis. Jag är alltså en alldeles tvättäkta syndare (i alla fall mot min diet) på detta specifika område. Kanske är det på sätt och vis bra (i alla fall för min viktkurva) att denna slags godis inte finns att få tag på i Stockholm. Men nog händer det då och då att jag önskar att det hade funnits lika många indier i Stockholm som det idag finns irakier och syrianer (får man byta? ).
Då hade vi haft en ännu rikare matkultur här, med fler indiska krogar, mer av allt vackert indiskt hantverk, kläder, musik och film.

Men till dess får jag passa på när vi besöker Oslo.

Samtliga foton av Carl Johan Rehbinder

Grattis, Farmor Gun!

För andra året i rad har Aftonbladet och Bloggportalen delat ut det Stora Bloggpriset till de mest framträdande bloggarna, och i år vanns den tyngsta kategorin (som många betraktar det), ”Politik och Samhälle” av Gun Svensson, eller som hon framför allt är känd – Farmor Gun i Norrtälje.

För andra året kommer en piratpartist i topp i kategorin Politik och Samhälle (förra året Emma Opassande, som av Politometern utsetts till den mest infytelserika av alla politiska bloggar – TantraBlog kommer först på 77:e plats. Martina Lind skriver en insiktsfull analys om politiska bloggar), och därtill var tre av de fem toppnominerade pirater – Emma, Henrik Alexandersson och Farmor Gun. Piratpartiet äger det politiska samtalet på nätet, med andra ord…

”Jag började i november 2008 och då var det min son som visste att jag gillade att skriva. Jag var ju teknikrädd så jag trodde inte att jag skulle klara av tekniken men han visade mig och jag upptäckte – det var ju egentligen skitlätt!”

Farmor Gun är något så ovanligt som en 72-årig tant med en ovanligt ungdomlig och nyfiken attityd på livet, en förmåga att tänka i nya banor och ta till sig nya idéer – parat med ett knivskarpt intellekt och ett stort varmt hjärta.
En alldeles ovanligt vaken person, med visioner och tro på sin förmåga att alltjämt kunna ändra på saker och ting, förbättra, göra skillnad i världen. Och hennes grundinställning handlar om solidaritet med de svagare, medborgarrätt och mänskliga rättigheter.
Det är sådana politiker vi behöver i Riksdagen.

Gun Svensson är inte bara en bloggande gammal dam, nämligen – hon är också en riksdagskandidat, för Piratpartiet. Av 230 kandidater i primärvalet placerade sig Gun bland fem i topp, och är således ett synnerligen starkt namn inför valet i höst.

Att träffa Farmor Gun är trevligt och inspirerande. Man kan prata hur länge som helst, om än det ena, än det andra – och det blir intressant hela tiden. Farmor Gun öser ur sitt livs fatabur, och har en sällsam förmåga att sätta ihop både A och B och C, och hon drar slutsatser ur detta fyllda med både visdom, insikt och ”aha!” – parat med ödmjukhet och nyfikenhet. Hon har alltid något klokt att säga – och har man det själv också, så blir det ett spännande samtal.

Ett gott argument för att få in Piratpartiet i Riksdagen i höst, för mig personligen, är att vi i sådana fall blir en helt fantastisk grupp människor som får det stora privilegiet att arbeta tillsammans. Och en av dem jag ser mest fram emot att få ha som kollega, det är Gun. Heja Gun!

Läs artikeln om Gun i Aftonbladet!

Andra som grattar:
Caspian Rehbinder, HAX, Badlands Hyena, Piratpartiets Nyheter, Jonas Sandberg, Jonathan Rieder Lundqvist (med bilder från galan!), Christian Engström, Mina Moderata Karameller

Bilderna i denna bloggpost av:
Carl Johan Rehbinder, Rick Falkvinge, Jonathan Rieder Lundqvist

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Några ord om IFPI

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Skillnaderna mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna

Det finns de som påstår att Piratpartiet och Sverigedemokraterna vänder sig till samma väljare. Och nog kan det vara så att det finns en och annan som av ren frustration över de etablerade riksdagspartiernas uselhet väljer att rösta på något parti, vilket som helst, som INTE är ett av riksdagspartierna. Och i den lilla gruppen, som inte tänker över vad de faktiskt röstar för, snarare än mot, kan det eventuellt finnas en och annan som lika gärna kan rösta på PP som på Sd. Men de är nog rätt så få.

För om man granskar partierna lite närmare så ser man att PP och Sd är varandras diametrala motsatser i nästan allt. VI har nog nästan ingenting gemensamt alls, i våra politiska ståndpunkter. Där Piratpartiet är utvecklingspositivt, är Sverigedemokraterna bakåtsträvande. Där PP är progressivt, är Sd repressivt. Där PP är framtiden, är Sd det förflutna. Där PP är innovativt är Sd konformistiskt. Det finns nog faktiskt inga likheter alls.

Jag gjorde en grafisk tabell som en demonstration av hur stora skillnaderna faktiskt är. Om jag har missat något viktigt, skriv gärna och påminn mig, så ska jag lägga in det i min tabell. Den är inte ristad i sten (snarare i Photoshop), och kan förstås revideras.

Det går bra att använda den här tabellen på andra bloggar och sajter också, om du vill låna/kopiera den. Inga problem. Länka dock gärna tillbaka till mig om du gör det.

En som skriver alldeles lysande om detta är Sammy Nordström, som på sin blogg svarar på ett brev från två skolelever, Anton och Ludvig, om just skillnaderna mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Den här bloggposten har varit på gång länge, men är förstås inspirerad av Sammy. Tack, Sammy!

Andra som skriver om Piratpartiet, Sd och mångfald:
Emma Opassande, Sammy Nordström, Rickard Olsson, Anna Troberg, Johnny Olsson, Victoria Westberg, Marie Axelsson Göran Widham

Edit: Om du tycker att detta är en hård uppgörelse med Sd, så kommer du tappa andan om du läser Caspian Rehbinders bloggpost ”Det rena folkhemmet” – en svidande brutalsågning av Sverigedemokraterna som fenomen. Mycket läsvärt!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Tuttchock – galna censurlagar i Australien

Absolut förbjuden bild i Australien!

Australiens regering har beslutat att förbjuda porr med småbystade kvinnor. Ja, du läste rätt. I tron att småbystade kvinnor på bild kan uppmuntra till pedofili, har man nu introducerat ett förbud mot all porr som avbildar kvinnor med små bröst. Och man tar sig för pannan. Hur har de tänkt nu, stackarna? Australiensarna har uppenbarligen drabbats av en alldeles osedvanligt allvarlig, kollektiv sexualneuros.

Enligt Australiens censurlagar, National Classification Code, klassas olika media enligt ett system, och detta system är upplagt i olika grader av hur hårda restriktioner staten tar gentemot materialet. Viss information anses vara så hemsk att samtliga invånare bör skyddas från den, och det inbegriper ”skildringar av barn under 18 år (eller som kan uppfattas som barn under 18 år), som en normal (reasonable) människa som kränkande (oavsett om det är sexuellt eller ej)”.

Nu snackar vi gummiparagrafer, förstås, men en av konsekvenserna av denna klassificering blir just att vuxna kvinnor med små bröst kan uppfattas som ”barn under 18 år”, och därför är avbildningar av dessa kvinnor numera förbjudna i det underbara landet Australien. En skönt bisarr konsekvens av denna lagstiftning är att om du själv är kvinna, bevisligen över 18 år, men utrustad med små bröst, och fotograferar dig själv naken – så kan du bli fälld för produktion och innehav av barnpornografi.

Tänder du på detta? Då är du nog fan pedofil! I alla fall i Australien!

Ska man skratta eller gråta? Jag vet faktiskt inte, men något så ofattbart korkat har jag nog inte hört på mycket, mycket länge. Jag undrar om det helt enkelt är så att ozonhålet över Australien har vuxit sig så stort att det är omöjligt att upprätthålla intelligent liv där över huvud taget.

Ett vanligt fenomen (som också kan vara en av orsakerna till denna galenskap) är förstås att de som är mest rabiata i sitt motstånd mot något, är i själva verket de som mest attraheras av det. Högröstade ”feminister” som slår sina fruar, fanatiska kristmoralfjantar som är stammisar på bordellen, katolska celibatpräster som våldtar små gossar. Kanske förklaringen finns där?

Jag skrattar gott vid tanken på en speciell censurnämnd, som måste sitta hela dagarna och bedöma bilder och filmer utifrån uppgiften att bestämma vilka bröst som kan godkännas eller ej. Vilka parametrar ska gälla? Är det O.K. att de är små, om de hänger ner? Hur stora måste de vara för att få godkänt? Vilka måttenheter skall gälla? Vikt? Hur långt de sticker ut från kroppen? Hur stora bröstvårtorna är? Och – inte minst – vilka jobbar på en sådan instans? På vilka grunder har de fått jobbet att granska bröststorlekar på bild?

Alla småbystade kvinnor måste operera om sina bröst, förstås, med silikoninlägg, så att de inte uppmuntrar pedofiler. ”Men jag vill inte ha större bröst – jag gillar mina bröst!” – ”Jasså, du tycker att det är helt O.K. med sexuella övergrepp mot barn du? Marsch in till kliniken, eller raka vägen in i fängelse för uppvigling till sexuella övergrepp mot barn!” För att inte tala om västerländska män som tänder på små söta asiatiska babes – peddovarning direkt!

Känn hur pedofilin sprider sig i din kropp!

Med denna logik borde jag vara pedofil, eftersom min hustru har ganska små bröst. Dessutom är jag rätt svag för rakade blygdläppar. Alltså borde jag förvägras inresetillstånd till Australien. Eller för den delen USA, som har minst lika galna lagar på detta område som Australien. Min kära hustru är helt klart beviset för min pedofila läggning. Att hon är över 30 bast, och att det är naturligt för kvinnor att ha alla möjliga bröststorlekar, är förstås helt irrelevant. Tänder jag på små bröst (och rakad mus) är jag alldeles uppenbart en pedofil. Förr eller senare kommer jag att jaga åttaaåringar. Eller…?

Australien är landet där en man blev fälld för innehav av barnpornografi – för att han hade laddat ner en skämtteckning med medlemmar i familjen Simpson, som har sex med varandra. Hur absurt är inte det? Men det stannar inte där. Alla slags skildringar med någon slags fetischer, som eventuellt kan göra din gamla nucka till moster upprörd, är också förbjudna.

Alla skildringar av BDSM och ”kiss-sex” är förstås strängeligen förbjudna, liksom avbildningar av kvinnlig ejakulation (eftersom det anses perverst, obscent och motbjudande). Böcker som Nabokovs ”Lolita” har försvunnit från bibliotekens bokhyllor, och filmer eller bilder som avbildar kvinnlig ejakulation är förstås också förbjudna. Sånt är ju avskyvärt, och måste därför förbjudas. Jag undrar vilken slags sexualitet som Australien vill hävda är naturlig. Kanske den gamla viktorianska modellen, då kvinnor över huvud taget inte ansågs kunna få orgasm?

VARNING! SMÅ BRÖST! PEDOFILRISK! TITTA BORT!

Vad är nästa steg? Att förbjuda bilder av kvinnor med rakade kön? Det vore onekligen ett logiskt steg. Eller – det kanske redan är förbjudet? Kvinnor i ”flickiga” kläder? Varför inte ha burkha-tvång på alla barn när vi ändå håller på? Förbud mot att över huvud taget vidröra barn, eftersom det skulle kunna uppmuntra till sexuell kontakt? Glöm kramarna, skippa det gemensamma badet, goset i sängen, och tänk inte ens tanken på att ha bilder av dina barn i ett album eller på väggen – oavsett om de har kläder på sig eller ej. Man vet aldrig vem som tittar. Det kan räcka med att DU tittar – tänk om du blir pedofil på kuppen!

Eller så förbjuder vi barn helt och hållet. Då är vi ju av med problemet. Eller sex. Jaa, vi har löst problemet! Om vi förbjuder sex så blir det ju inga fler barn! Och då kan pedofilerna inte… eller… hur tänkte jag nu? Hmmmm…

Tillåten bröststorlek i Australien?

P.S. Nu får jag nog aldrig inresetillstånd i Australien. Men – vill jag verkligen åka till ett sånt skitland?

P.S. (2) Håll utkik efter galna lagar i Sverige också – det är redan förbjudet att visa tecknade bilder av barn i sexuella situationer (var finns brottsoffren?), och även skildringar av S&M (går under definitionen ”våldspornografi”). Det är alltså O.K. att visa bilder av barn och vuxna som blir torterade, slagna och mördade, på de mest bisarra vis, men kommer det in något sexuellt så är det inte tillåtet. Skildringar av erotisk smisk och bondage är också förbjudet i Sverige. Vi går inte fria från censur och tankebrott i Sverige heller.

Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Läs mer om Australiens censurlagar här:
The Classification Website, ComLaw, MsNaughty, somebodythinkofthechildren.com, Sankaku Complex

Hanna Dönsberg har också skrivit om detta.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Piratpartiet på kurdisk fest

För 64 år sedan föddes den första kurdiska republiken, i Iran. Drivande var KDPI; Kurdistan Democratic Party of Iran. Knappt ett år senare blev landet annekterat av Irans regering igen, och det kurdiska folket blev återigen förtryckt. Och de är alltjämt förtryckta, i de länder där de egentligen borde ha sitt hemland. Kurderna har fortfarande inget eget land, men drömmen om den kurdiska republiken lever än. Ledare och andra aktiva i de kurdiska frihetsorganisationer som finns i t.ex. Iran, Irak och Turkiet blir systematiskt förföljda, fängslade, lönnmördade och avrättade.

Det finns tusentals iransk-kurdiska flyktingar i Sverige, och varje år anordnas en stor kurdisk fest som anordnas av KDPI. Eftersom denna fest har politiska förtecken, brukar den inledas med olika politiska talare – såväl kurder som svenskar, såväl representanter för KDPI som för svenska politiska partier. I sista minuten blev jag tillfrågad om jag ville åka till i Solnahallen, i lördags, för att prata lite piratpolitik. Jag tyckte att det var ett gyllene tillfälle att mingla med nya målgrupper för PP, och framför allt för att få lära mig något nytt.

På plats fanns aktiva politiker från s, v, m, fp, mp – och så jag, från pp (behöver jag nämna att Sd inte var där?). Det var en hyfsat surrealistisk upplevelse att stå på en estrad och tala till ca 1.000 kurder. Låt vara att en del av dem inte förstod vad jag sade, och de flesta kanske inte ens brydde sig nämnvärt, eftersom de var där framför allt för att äta, dricka, dansa, festa och träffa sina landsmän. Men det var förstås väldigt bra att synas i ett sammanhang som kanske inte vanligtvis förknippas med just Piratpartiet. Och några lyssnade alldeles uppenbart.

Huvudnumret var förstås att kunna skryta lite med att just pirater faktiskt har hjälpt iranska dissidenter i Iran att nå utanför landets gränser med Internet, med hjälp av strategiskt utplacerade servrar, krypterad kommunikation och s.k. tunnlar. I totalitära diktaturer måste man styra all kommunikation och media, och därför måste man förstås kontrollera Internet. Och när det inte går att kontrollera, stänger man ner det, bit för bit. Så för frihetskampens skull är det oerhört viktigt att nå ut med kommunikationen.

Vi i Piratpartiet tror på yttrandefrihet, fri kommunikation (vilket idag förutsätter ett ett fritt Internet), mänskliga rättigheter, skyddad integritet för medborgarna, brevhemlighet för såväl pappersbrev som digital kommunikation. Och detta gäller inte bara i Sverige. Piratpartiet har expanderat med rekordfart, och nu finns det piratpartier i 35-40 länder på flera kontinenter (svårt att räkna, de ploppar upp som svampar).

Pirater arbetar som sagt internationellt med att öppna upp kanaler för kommunikation i de länder där Internet är svårt sargat och censurerat av totalitära makthavare. Piratpolitik handlar alltså INTE primärt om fildelning, vad än partiets belackare påstår. Piratpartiet står för fri kommunikation, rättssäkerhet och integritet. Och det får utrikespolitiska, internationella konsekvenser. Som t.ex. i Iran.

Något jag upplevde som mycket trevligt på den kurdiska festen var att jag bemöttes med tydlig respekt, nyfikenhet och uppskattning av de övriga politikerna jag talade med – särskilt en ung socialdemokrat som är enormt aktiv i kurdfrågorna, samt ett par miljöpartister, varav den ena var kurd, och den andra var svensk och riksdagsledamot. Jag kommer tyvärr inte ihåg namnen på någon av alla dessa trevliga människor (sorry – ni som var där vet vilka ni är), men uppenbarligen betraktas Piratpartiet av många aktiva politiker i andra partier som ett realistiskt alternativ att räkna med.

Ingen vettig människa vill ha in Sd i Riksdagen, men väldigt många, inklusive aktiva politiker i andra partier, verkar vara väldigt välvilliga till just Piratpartiet, som uppenbarligen betraktas som friskt blod in i den sjuka maktapparaten (låt oss hoppas att vi inte blir smittade – var är vaccinet?).

I politiska sammanhang som dessa brukar jag vara noga med att påpeka att vi i Piratpartiet faktiskt inte ställer oss i opposition till något av de partier som finns i Riksdagen. Vi erbjuder ett samarbete, och en unik kompetens, som de övriga partierna uppenbarligen saknar. Visst, det finns enstaka politiker i de övriga riksdagspartierna som har både visioner och kompetens, men de motarbetas vanligen mer eller mindre av sina partikamrater, eller så nedprioriteras deras frågor till förmån för ”större och viktigare” frågor. Miljöpartiet är väl de som har kommit längst, men inte ens de räcker uppenbarligen till för att driva de här frågorna effektivt.

Piratpartiet behövs i Sveriges Riksdag, och det verkar även flera politiker i andra partier tycka. Inte minst eftersom det finns många av dem som har samma åsikter som vi i våra frågor, men om vi kommer in kan de gå på mycket hårdare i dessa frågor eftersom de då inte är ensamma mot strömmen. Det blir garanterat inte bara Piratpartiet som kommer att bedriva piratpolitik i Riksdagen. Men för att det ska ske måste vi vara där.
Rösta på Piratpartiet i höst!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Passa dig jävligt noga…

Akta dig för poliiiiiiisen!

Det börjar bli riktigt svårt att inte falla för frestelsen att bli konspirationsteoretisk, med tanke på den fenomenala lavin av integritetskränkande lagar, kontrollfunktioner, styrmedel och polistillslag som sköljt över oss den senaste tiden. Men jag hävdar fortfarande, med en dåres envishet, att det faktiskt inte behövs några globala konspirationer för att förklara händelseutvecklingen i västvärlden – det räcker med enskilda individers makthunger och pengagirighet, samt andras lättja, godtrogenhet, dumhet och oföretagsamhet.

Alla de nya kontrollsystem som införs av en eller annan anledning är naturligtvis inte skapade i syfte att skapa ett fascistiskt 1984-samhälle. Men på grund av såväl uppfinnarnas som användarnas godtrogenhet så fattar vi inte att dessa system kan komma att användas på detta sätt, senare. Av andra, som inte är lika välvilliga. Eller ännu värre – de ÄR välvilliga, i grunden, men skapar omedvetet en fruktansvärd situation för ett helt samhälle. Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner. Och en sak vet vi. Allt missbrukas. Förr eller senare.

Här tänkte jag först göra en lång uppräkning med exempel på den här typen av integritetskränkande åtgärder som införts den senaste tiden, men listan blir så jävla lång att jag varken orkar eller har tid. Många fler än jag skriver om detta, och jag har nämnt ett antal av dessa åtgärder tidigare här på bloggen, så det får räcka. Dock måste jag nämna ett högaktuellt fall som drabbat oss i Piratpartiet, nu i dagarna.

En ny parodi på STASI-samhället har framkallats av Umeå Kommuns IT-avdelning och Polisen. Mikael Nordfeldth, tidigare EU-kandidat, nu riksdagskandidat på norrlistan, aktiv pirat i Umeå, fick besök av polisen, som beslagtog hans laptop och flera av hans datorer. Han var inte misstänkt för något brott, men i efterhand har polisen och kommunen försökt rädda sitt ansikte genom att anklaga honom för dataintrång, vlket förstås bara är en dålig bortförklaring för att dölja att de har gjort bort sig.

Att utan brottsmisstanke beslagta någons datorer är så skandalöst, så obegripligt oproportionerligt och överdrivet, att jag nästan saknar ord. När ska folk fatta att datorer och Internet är en extremt stor del av vår nya infrastruktur? När ska folk fatta att förlusten av en dator kan innebära förlusten av hela ens kontaktnät, skivsamling, bokhyllor, familjefotoalbum, korrespondens, arbetsplats, kundregister, bokföring – allt.

Att bli fråntagen sin dator kan idag vara lika drastiskt som att få hela sitt hem totalt utbränt, eller skövlat av ett inbrott. Eller ens arbetplats. Eller både och. Det kan vara som att få strömmen avstängd, telefonen stulen, bankkontot blockerat – och mer därtill. Det borde med andra ord vara strängeligen förbjudet för polisen att beslagta personliga datorer, med mindre än att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket minimistraffet två års fängelse kan följa.

Detta är ett oerhört allvarligt scenario, betydligt allvarligare än man kan tro vid första anblicken. För att citera en annan bloggare: ”om de kan ta datorer tillhörande en politiker medan han utför ideellt arbete, helt utan brottsmisstanke – finns det någonting de inte kan göra? När kommer de efter dig?”

Vårt samhälle är på väg i en väldigt farlig riktning, och det är som jag antyder i rubriken till denna bloggpost, ett samhälle där folk i allt högre grad hukar sig, blir alltmer försiktiga och lydiga, väger sina ord, vaktar sin tunga, ser sig över axeln. Med andra ord:

Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot.

Man börjar alltid med de mest udda, de mest extrema, de som ingen försvarar. Det är därför det är viktigt att ha perfekta syndabockar, som pedofiler och ”terrorister”. Ingen försvarar dem, oavsett om beskyllningarna är sanna eller falska. Sen går man vidare, och så kan man alltid hitta på allehanda brottsrubriceringar. För om någon är ”kriminell”, så finns det ingen som försvarar en heller. Man är ju ”kriminell”. Som i Nordkorea, där du blir totalt rättslös så fort du stämplas som kriminell (gäller för övrigt USA också). Sen kan man gå vidare lite till, och till slut finns det inga kvar.

En piratpartist och datanörd, som bevisligen är enormt duktig på att hantera datorer och webben, måste ju by default vara en misstänkt person – det vet vi ju att alla pirater är tjuvar och bedragare – eller? Var går gränsen nästa gång? När kommer polisen hem till dig och gör en razzia, tar husets datorer och hårddiskar, röjer i dina bokhyllor och möbler? Detta är inte längre en dystopisk fantasi i konspirationsteoretikers science-fiction-hjärnor. Det är verklighet. Nu. Vad tänker du göra åt detta? Accepterar du det?

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

– Pastor Martin Niemöller

Andra som har skrivit om polistillslaget mot Mikael Nordfeldth:
Mikael Nordfeldth själv, Leif & Emma Ershag, Rickard Olsson, Anna Troberg, SOSO, SOSO igen, Caspian Rehbinder, Skivad lime, Sagor från livbåten, Full Mental Straightjacket, Meldanya, Mattias Swing, HumbleBee.net, Björn Felten

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Statsvandalism av en helig vallfartsort – Vrindavan i farozonen

Kusum Sarovara, en fridfull plats i närheten av Radha-Kunda, en av oräkneliga platser i Vrindavan med omnejd där Krishna sägs ha lekt.

Du som ofta läser min blogg har säkerligen inte kunnat undgå att märka att jag har ett visst intresse för angelägenheter som rör Indien. Jag har rest en del i Indien genom åren, och har en alldeles speciell dragning till detta märkliga, magiska, omtumlande, skitjobbiga, fascinerande och alldeles, alldeles unika land, inte minst dess religioner och all denna fantastiska kulturella mångfald som bejakas just där.

Min favoritplats i Indien är en liten stad som heter Vrindavan. Den ligger ca 20 mil söder om New Delhi, och är den viktigaste vallfartsorten för Krishna-hängivna i Indien. Första gången jag kom dit var 1990, och senast jag var där var för tre år sedan. Det har hänt oerhört mycket med Vrindavan genom åren, på gott och ont. Mycket av fattigdomen har försvunnit, och välståndet har ökat. Samtidigt har också exploateringen ökat.

Radha-Shyamasundar, två av gudabilderna i ett av alla de tusentals tempel som finns i Vrindavan

På 1970-talet etablerade sig ISKCON (Krishnarörelsen) här, vilket innebar att det plötsligt blev ett inflöde av västerlänningar, och därmed västerlänningars pengar. Det har därtill på senare år blivit hippt bland rikare indier (Delhi-bor) att ha ett hus i Vrindavan, vilket har gjort att ekonomin blomstrar ännu mer, och att Vrindavan expanderar. Tyvärr verkar myndigheterna helt ha glömt bort såna där små petitesser som sophantering och avlopp, och det är ju inte så lyckat. Särskilt inte med tanke på att nedskräpningen har ökat katastrofalt, av flera anledningar.

Kesi Ghat, en av de vackraste platserna i Vrindavan

När jag första gången besökte Indien för 20 år sedan använde man till exempel inte plastpåsar i butikerna. Indierna är absoluta världsmästare på återvinning – som påsar använde man konstfärdigt ihopvikta papperspåsar gjorda av gamla tidningar. Allt användes alltså till yttersta bristningsgränsen. Och papper är återvinningsbart, t.o.m. ätbart – åtminstone för getter. Numera har man gått över till tunna plastpåsar, ett uselt substitut som tyvärr hamnar i allehanda sophögar, floder och djurmagar. Inte så lyckat. All utveckling är alltså inte av godo.

Gjutform för vägbro -mitt ute i floden Yamuna, vid Vrindavans vackra strandlinje

Nu står dock Vrindavan inför ett miljöhot som förmodligen är det värsta någonsin, lokalt i just Vrindavan. Guvernören i delstaten Uttar Pradesh har bestämt att det ska byggas en motorväg runt halva Vrindavan, som en bro rätt genom floden Yamuna, som också tar en rejäl sväng runt staden. Förfulningen av Vrindavan blir därmed obegripligt monumental, i det att den utsökt vackra strandlinjen totalt ramponeras av denna uppbyggda väg, och detta måste bara stoppas. Ingen i Vrindavan vill ha denna märkliga motorväg. Bara några korrumperade politiker och affärsmän i New Delhi. Och så är vi där igen, med ”staten och kapitalet”.

Bygget är redan igång, så det är bråttom att få stopp på vansinnet.

Bygget är redan påbörjat, så det är bråttom. Det finns flera grupper i Vrindavan som kämpar mot detta vansinnesbeslut, och det finns namnlistor att skriva under på nätet, Facebook-grupper, bloggar och mycket mer. Engagemanget är stort, och alla kan göra något, om än aldrig så litet. Som så ofta, när det gäller enskilda ”små” frågor, så har de betydelse även i ett större perspektiv, eftersom de på fler sätt än ett blir prejudicerande. Kan vi stoppa detta, så kan det bli en uppmuntran för andra som hamnar i liknande situation. Får vi några tusen påskrifter från Sverige också, så kan det alltid göra något. Ingen kan göra allting, men alla kan göra något, om än aldrig så litet.

Så här ser det ut nu, och har sett ut i hundratals år.

Och så här vill giriga affärsmän och politiker att det ska se ut (redigerad bild)

Vrindavan är en helig plats, en vallfartsort för dem som praktiserar Krishna-bhakti, på samma sätt som Varanasi är det för mayavaditer och vedantister. Grannstaden Mathura beskrivs i legenderna som Krishnas födelseplats, och Vrindavan den plats där Krishna växte upp som barn. Otaliga är de oerhört populära historierna om Krishna, och en stor mängd av dem utspelar sig just i Vraja-bhumi (Vrindavans skogar). Vrindavan med omnejd är centrum för många av Indiens populäraste högtider, som t.ex. Holi.

Krishnas födelseplats, i grannstaden Mathura - givetvis överbyggd med en moské...

Därför blir det en alldeles oerhörd kränkning att bygga denna fruktansvärda motorvägsrundfart. Man förstör medvetet en av de verkligt vackra platserna i Indien, för ren kortsiktig vinnings skull. En plats som räknats som en av de viktigaste vallfartsorterna för hinduer i många sekler. Det finns reseberättelser bevarade från 1500-talet och framåt, av personer som vallfärdat till de heliga platserna. Alla hinduer i Indien känner mycket väl till Vrindavan, och många har varit där – som pilgrimmer.

Kulturkrock på helig mark

Jag kan inte heller låta bli att fundera i banorna att detta är ännu en i raden av medvetna kränkningar av just hinduisk kultur – något som paradoxalt nog är väldigt populärt i Indien. De största tidningarna ägs av kristna och muslimer, regeringen består till stor del av kristna och muslimer, och hinduerna, som är i majoritet rent befolkningsmässigt, har oproportionerligt låg representation bland de som har verklig makt. Det ligger därtill i kristnas och muslimers intresse att trasha andra religioner, för att deras egen ska ”vinna”. Det hör till vardagen att dissa hinduism. Det ser alltså mycket illa ut, på fler sätt än ett.

En av alla protestmanifestationer som gjorts i Vrindavan, mot bygget av vägbron runt Kesi Ghat

Vi är många som är oroade över detta, och jag ber dig bara om en endaste liten sak – skriv under namninsamlingen. Pleeeeease! Du kanske inte tror att ett namn på en lista har någon betydelse, men det har det. Många är de politiska sammanhang där en stor mängd namnunderskrifter faktiskt har vänt en utveckling. Namnunderskrifter visar på en opinion, något som de flesta populistiska politiker är oerhört känsliga för.

Att skriva på en protestlista är det minsta man kan göra, så det har jag förstås gjort, och det tycker jag att du också ska göra. Och så bloggar jag om det, och nätverkar med andra som kämpar för Vrindavans bevarande som den vackra stad det är. På Petition Online finns ett brev till Indiens president, med rubriken ”Stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan” och på denna sida kan man också bli en av undertecknarna av detta brev. Det vore verkligen väldigt tråkigt om Vrindavans vackra lilla stad skulle behöva förstöras av en ohyggligt ful bro som passerar den vackra stadsprofilen, bara för att några rika Delhi-politiker ser det som ett bra projekt. Skriv under och protestera!

Läs mer här:
Daily Times India, Harmonist, Thaindian News, Thaindian News igen, Headlines India, Vedic Views on World News

Andra som skriver om denna statsvandalism:
Jagat World Heritage, Campaign to stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan

Mer om Vrindavan:
Mathura Vrindavan, Om Vrindavan på Wikipedia, Friends of Vrindavan, Sri Vrindavan Dham, Vrindavan A Divine Place Of Nature

Facebook-grupper:
Save Yamuna to save Vrindavan!, Stop the Yamuna Bridge!