Liten skrytpost.

Publicerat 15/04, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bloggar, demokrati, Internet, Media, Politik, Yttrandefrihet

Tags: ,

Blog Stats 1,000,003 hits

Visserligen utslaget på sex år, men ändå. Jag känner mig onekligen lite stolt. Och då är detta ändå långt ifrån min mest besökta hemsida. Cirkus Eros har haft många miljoner besökare genom åren – under ett par år hade jag runt 5.000 besökare per dygn där, vilket är mer än tio gånger så mycket än medelvärdet på TantraBlog. De senaste 10 åren har väl Cirkus Eros haft i runda slängar 2.000-2.500 besökare per dygn, och det blir som sagt många miljoner träffar genom åren – men det känns ändå väldigt mysigt att min blogg har fått så mycket uppmärksamhet, och så många läsare!

Bloggen är ett fantastiskt verktyg som har bidragit till en ökad demokratisering av samhället. Man behöver inte vara journalist på en stor tidning för att nå ut till många läsare. Det räcker med en blogg. Om det man skriver är tillräckligt intressant för att få många läsare, kan en enkel bloggare idag få större inflytande än den där journalisten på DN eller AB.

När jag startade denna blogg på julafton 2007 var den tänkt som ett mediaexperiment – kunde jag få plats i mediaflödet, kunde jag få läsare, kunde jag påverka? Nu, drygt sex år och en miljon träffar senare, så kan jag konstatera att det var ett väldigt lyckat experiment. Jag blev riksdagskandidat, har fått skrivaruppdrag till tidningar och andra media, har deltagit i otaliga TV-debatter och mer därtill. Sannolikt hade inget av detta hänt utan bloggen.

Vi får väl se hur lång tid det tar till nästa miljon… :-)

Dekorrand

Världens bästa bok!

Publicerat 5/04, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Andlighet, Kultur, Litteratur, Livsåskådning, Shamanism, Storytelling, Teater

Tags: , , , , , , , , , ,

IMPRO av Keith Johnstone

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

tunn linje

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Dags för lite gravplundring!

Publicerat 21/03, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bilar, Kultur, Litteratur, Poesi, Reklam, Upphovsrätt, Yttrandefrihet

Tags: , , , , , , ,

Mercedesreklam

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

tunn linje

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

tunn linje

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

Publicerat 1/03, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Jämställdhet, Lagstiftning, Liberalism, Politik, Prostitution, Samhälle, sexarbete, sexualbrott, Sexualpolitik

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Och nu blir det TEA-A-A-A-ATER!!!

Publicerat 12/01, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Kultur, Storytelling, Teater

Tags: , , , , ,

Calle gycklare

Ibland går det inte att stå emot. Har man en oemotståndlig längtan efter att göra en viss sak, alldeles oavsett om det verkar helt irrationellt eller dumt, dålig timing eller vad helst för invändning man kan tänkas ha, så måste man förr eller senare ställa sig frågan – ”kommer jag att ångra mig djupt och bittert om jag inte gör det här?”. Och när jag ställer frågan till mig själv på det sättet, så måste jag efter en stunds självrannsakan inse att det nog faktiskt är så.

Sedan tidiga barnaår har jag sysslat med teater, eller annan estradkonst, på ett eller annat vis. Det började med nalleteater i sängen, med min mor som publik, och sen Vår Teater, där jag självklart propsade på huvudroller (och fick dem). Drama som ämne i skolan var självklart, men det räckte inte, och jag satte som 13-åring upp min första revy i aulan tillsammans med några klasskamrater, och året efter fick jag regissera en större ensemble i en skolpjäs med bibliskt tema, på uppdrag av en lärare. Och på den vägen är det. Det blev teaterskolor, fria grupper, filmroller, studentspex, dubbning av film och många andra tokerier.

Calle Rehbinder & Stefan Kayat på Fabula Storytelling Festival

Tyvärr har jag ofta varit otrogen min kärlek, långa delar av mitt liv då jag fokuserat på andra uttryck, som skrivande, måleri, illustration, foto och grafisk form, eftersom jag har haft det som inkomstkällor. Jag kommer dock alltid tillbaka till teatern, och har periodvis lyckats försörja mig som skådespelare, regissör och dramapedagog. Och har det inte varit teater, så är det muntliga berättandet också en härlig estradkonst, som jag har ägnat en del tid åt. Men det känns ändå som att teatern och scenen har fått alldeles för lite plats och tid i mitt liv, och det vill jag ändra på.

SÅ VAD FAN HAR JAG PÅ GÅNG NU DÅ???

Något av det roligaste jag har gjort inom teatern genom åren har varit mina vilda improvisationskurser. Jag hade börjat leda träningen i Teater Krokodil, en teatergrupp jag och några vänner skapade 1991. 1992 blev jag tillfrågad att hålla improkurser på Spegelteatern, och jag kalla de dessa kurser Krokodilgruppen. Jag fortsatte sen att hålla kurserna helt i egen regi i olika lokaler under flera år framöver.

Fysisk improvisation

Krokodilgruppen var alltså en kurs i teaterimprovisation, som jag höll ett antal gånger under 1990-talet, och under dessa kurser fokuserade jag starkt på icke-verbal kommunikation, att hitta gemensamt språk och gruppflöde, jag använde masker, tunga trummor, musik, trance, gibberish och konstiga ljud, grimaser och allehanda lekar för att frigöra kreativitet och närvaro i kommunikation. Utan att från början veta att det var det jag gjorde (det gjorde en shamankvinna mig uppmärksam på senare), så använde jag mig av flera shamanistiska tekniker – eftersom det var framför allt dessa övningar som lockade mig mest i Keith Johnstones bok Impro. Det var samtidigt väldigt lekfullt, och därmed otroligt effektivt i sökandet efter djup och autenticitet.

NU ÄR DET DAGS IGEN…

Tranceformation Impro är mitt första nya teaterprojekt under rubriken Det Magiska Rummet, och jag har tänkt det som en slags reinkarnation av Krokodilgruppen, men med nya, djupare perspektiv i grunden – och med en oerhört mycket större erfarenhet av att leda grupper i processer än jag hade för 20 år sedan. Tanken är dock fortfarande att deltagarna ska bli mycket friare i att gestalta improviserat, ge uttryck för känslor, tankar, skeenden i scenisk form, direkt och spontant.

Tranceformation Impro

Många av de lekar jag skapade för en massa år sedan, under Krokodiltiden, finns kvar, och kommer att användas igen. Mycket av det har jag även använt under våra relationskurser – vilket är fullkomligt logiskt, eftersom övningarna handlar om just relationer, kommunikation, närvaro och flow. Det unika med teaterimprovisationen är att man tillför elementet ”publik”, vilket gör att det vi kallar Teaterns Magi uppstår. Vad händer när du skapar ett helt nytt skeende, inför en uppmärksam och närvarande publik? Vad händer i dig, när du är publik och ser något alldeles nytt skapas inför dina ögon?

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs är redan om knappt två veckor, 24-26 januari, och det har fyllt på med deltagare, men det finns fortfarande plats för några till. Kanske du är en av dem?

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Den otrygga framtiden

Publicerat 27/12, 2013 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: demokrati, Frihet, Liberalism, Livsåskådning, makt, Politik, Samhälle

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

På väg

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

Artikel i Aftonbladet om ungdomsarbetslöshet

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Folkhemmet

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?

Till Sandasjön

Dekorrand

Från oss alla, till er alla…

Publicerat 24/12, 2013 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: barn, Bloggar, Familjen, Internet, Kärlek, Liberaldemokraterna, Media, Personligt, Piratpartiet, Politik, Teater

Tags: , , , , , , , , , , ,

Rehbindertomtar

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

TantraBlog 6 år!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

Magiska Rummet

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 256 andra följare

%d bloggers like this: